3a450e22896c302a188e87d33158671b38d9232a_thumbSigrid Anders kriminalroman av Sigrid Anders

I Stockholm försvinner mammor, yrkesarbetande kvinnor i medelåldern. De är gifta, har tonårsbarn, bra arbeten och skulle bara gå ut och handla mat till middagen. De ropar ”hej då, på en stund”, går ut genom lägenhetsdörren och är som uppslukade av jorden. Ärendena hamnar på poliskommissarie Herman Hanssons bord. Tillsammans med sin kollega, den i IT och forensisk vetenskap utbildade polisen Anna Ljung och i viss mån, rörmockare Kim Petersén, söker Hansson samband och motiv.
En svindelaffär av stora mått kommer i dagern.
Samtidigt skriver Kim Petersén, som i hemlighet är spökskrivare, en deckare på uppdrag åt mattelärare Thompson. Deckaren har arbetsnamnet Citymord. Den utspelar sig i ‘träsket’ vid Stureplan, med unga flickor som luras in i prostitution. Handelsstuderande Melina Malm dras in i skeenden som håller på att kosta henne livet. Hon bevittnar ett kallblodigt, ursinnigt mord…
Dubbeldöd och Citymord är två skilda brottsfall som man läser samtidigt. Nummer 1 i serien om poliskommissarie Herman Hansson, polisassistent Anna Ljung och hantverkaren Kim Petersén. Nr 2 heter Hållplats Ättehögsgatan.

Sigrid Anders har en personlig berättarröst och mixar nagelbitande spänning, existentiellt drama och lågmäld humor.

Recension publiceras i BTJ-häftet nr 3, 2016 av Ylva Floreman
/…/ ”Dubbeldöd är två deckargåtor parallellt. Vartannat kapitel handlar om de mord som kriminalpoliserna Herman Hansson och Anna Ljung utreder, vartannat om boken Citymord som Kim skriver på. Kim är kortvuxen och drömmen är att få råd med längdoperationer, men arvodet för boken täcker inte kostnaderna. Så uppstår ett tillfälle i form av 54 miljoner.
Sigrid Anders grepp är skönt respektlöst och hennes språkstil håller högt tempo.”
Recension DAST Magazine
Recension Schermans blogg/Svenska Deckarakademin

 

e-bok            ISBN 978-91-980613-2-1  50 kr
mjukband  ISBN 978-91-87511-20-2  150 kr + porto   i Exilium förlags närbokhandel, säkert kortköp
78 000 ord, Dubbeldöd har 36 kapitel, Citymord 23 kapitel

Jämförpriser  Alibris e-bok 104 kr             Bokus  mjukband 216 kr, e-bok 74 kr

 

ur DUBBELDÖD med CITYMORD

Kapitel 1

Skogen knakade av vinter. Från en öppen himmel rasade snö ned i hålet där hans näsa suttit, rak och arrogant som gjort sig bra i teve. Paralyserad i luftvägarna storknade han men drevs framåt av de tre i exekutionspatrullen. De var hans motsats. Han tillhörde den intellektuella makteliten; klädd i stadsskor med vintersula utan skinnfoder. Nu utan skinnmössa. Utan handskar.
Allt – lida och fördraga. Tills det blir tyst med ens
Halvt ihjälslagen och bortförd skulle han inte komma till mötet med UD-juristen Karls Slingberg från grannlandet Sverige. Villkoren för Rysslands gaslednings fortsatta drift, i stort sett inom Sveriges territorialvatten, skulle läggas fram av någon annan. En lismande medlöpare till ministern. Listan på de köpta svenska entreprenörerna och politikerna och namnen på fler som sträckte ut handen efter ryska rubel skulle bli en påtryckning i förhandlingen med Slingberg. Han hade tänkt hota med att  offentliggöra listan. Skapa kaos om överenskommelserna om de stora hamnbyggena som lyfte Slite på Gotland, byggen bekostade av Ryssland. Tvinga den svenska statsministern att utlysa nyval. Han hade velat klargöra att gastillgångarna möjliggjorde för Kreml att styra Europas energiförbrukning.
”Under de kommande femtio åren, bäste Slingberg”, hade han sett fram emot att säga. ”Vi tar hand om övervakning och eventuella repressalier. En rysk zon kreeras i Östersjön, för allas bästa.”
De tre i exekutionspatrullen var köpta bödlar med stenansikten och dåliga tänder. När de pulsat fram till en öppning i skogen och kände för en rök, tvingade de honom att ta av sig kläderna. In på bara skinnet.
Vad övrigt … är… skriande kråkor sköt upp i virvlar i snöfallet. tystnad, hann han tänka med blicken riktad uppåt.
 Efter utfört uppdrag körde bödlarna tillbaka mot Moskva under diskussion om klädernas uppdelning. Fordonet sladdade på vägen som var krokig och oplogad. Sikten skymdes av staplade timmerhögar avverkade för länge sedan.

Sveriges utsände, Karl Slingberg, blev bjuden på te ur en samovar.
”Spasiba. Tack.”, sa han.
Han fick koppen och la i socker, hällde i mjölk och rörde om.
”Det tar någon minut extra. Ministerns rådgivare har råkat ut för en olycka”, sa den kvinnliga sekreteraren som kommit med brickan. ”Särskilt tråkigt när det drabbar en familjefar med fru och barn, eller hur?”
En darrning for genom Slingberg. Ryssarna var medvetna om hans kompetens- och fullmaktsområden. Det här skådespelet betydde helt andra krav.
”Jag förstod av min chef att ni är gift med Greta”, fortsatte sekreteraren på perfekt svenska. ”Tindra, er dotter, har också ett vackert namn. Som ett bloss mot himlen.” Sekreteraren blåste i sin kupade handflata och skrattade till.
Slingberg stålsatte sig att andas normalt. Hon vände honom ryggen. Han fick rummet för sig själv i sjutton långa minuter. Impulsen att ringa hem motade han bort. Tekoppen blev stående på det antika bordet.

I sin rapport till UD i Stockholm presenterade Karl Slingberg ryssarnas syn på svenska fördelar med gasledningen. Den gav stadigvarande arbeten på Gotland och längs den svenska östersjökusten. Den främjade sjönäringen samt borgade för säkerhetspolitisk stabilitet i området. Gasledningen var ett miljövänligt alternativ till oljetransporter på fartyg. I samtliga delar kunde han förorda ryssarnas inställning utan att Sveriges neutralitet i Östersjön kunde sägas bli äventyrad.

Kapitel 2

Klockan var elva på kvällen. Tre trappor upp på Wallingatan 30 C i Stockholm lyste ett alltför kraftfullt sken för att vara normalt den tiden på dygnet. Greta Slingberg brukade släcka ned i rummen; se till att familjen gick och la sig. Det hände inte den 26 januari. Hon var inte hemma. Karl Slingberg satt med benen korsade i soffan i vardagsrummet. Hans sextonåriga dotter halvlåg i en fåtölj och bet på naglarna. De hade ingen aning om var hon var.
”Du pratade med henne när hon kom hem efter jobbet. Jag hade förhandlingar. De drog ut på tiden, slutade åtta. Jag ringde tyvärr inte.”
Hans blick mötte dotterns som djupnat av rädsla. Seså, ville han säga och böja sig mot henne och lägga handen på hennes huvud. Tindra tryckte sig instinktivt bort från honom.
”Mamma kanske är på en sen bio”, sa hon.
”Utan dig och mig.”
”Ursäkta. Allvar. Får hon inte göra som hon vill?”
”Tindra.” Han började på ny kula. ”Skola i morgon, eller hur?”
Flickan drog med båda händerna över magen. Det var mer än en försening eller ett missförstånd. På soffbordet lyste displyen på deras mobiltelefoner bredvid varandra. Mamma ringde inte tillbaka. Det här är Gretas svarare. Tala in ett meddelande, snälla. Det är såå tråkigt med bara sus i luren.
Karl Slingberg hade märkt att det var något galet så snart han kom hem.
”Mamma är borta.” Tindra hängde kvar vid dörren till sitt rum och pillade på en röd glaspärla i näsvingen.
Något hemskt höll på att hända. Han ville så mycket lägga armen om Tindras axlar. Säga att han var hemma, det skulle ordna sig. Villrådigt tog han av sig rocken och kände vinterkylan i tyget då han hängde upp den på en galge. Intensivt önskade han att Tindra skulle slänga igen dörren om sig, som vanligt, så att han kunde ägna sig åt morgontidningen som han slarvläst vid frukosten. Det gömda skriket i Tindras röst öppnade för det outhärdliga. Obehaget blev mer påtagligt ju längre tiden led. Det började rista i dem.
”Sa hon inget?”
”Jag vet inte. Gå och handla, kanske. Skyll inte på mig.”
Mamma hade tjafsat. Det gick inte att berätta om det. Det kändes för sent. Något var för sent. Det som kunde varit varmt och ombonat och en film på teve och mammas malande om läxor och om fröken som ringt; det hade kunnat finnas med medan hon släckte och gick från rum till rum och rösten steg och sjönk.
”Har du ätit?” sa han.
”Nä.”
De tittade sig omkring i köket. Fyra tomater var framtagna på ett fat på arbetsbänken. Inget annat ätbart. Tindras pappa la en förskärare på köksön. Han hade hittat kniven på byrån i hallen. Det hade aldrig hänt att det legat en kökskniv där.
”Vet du nåt om kniven?” sa han.
”Är du inte klok.”
Höll mamma i kniven när hon ropade att nu går jag, Tindra? Det kändes konstigare och konstigare. Det måste finnas något litet struntskäl som de inte kommit på.
”Har hon skrivit en lapp?” undrade Slingberg.
”Den kan ha fallit till golvet”, sa Tindra.
De låtsades att om de bara hittade lappen skulle förklaringen stå där. De skulle säga att okej då, då kommer hon snart. Jag går och lägger mig. I köket fanns den inte.
”I sängkammaren då?”
Sängkammaren var föräldrarnas rum, kanske mest mammas. När hon kom hem skulle hon se på dem med en blick som blev grå och sorgsen om de rört något, tänkte de och var försiktiga. Den blicken hade kommit på sista tiden. Från att ha varit ett strålande ljus som alltid brunnit då hon sett mot dem och fått henne att le mjukt, fanns knappt glöden kvar.
På mammas byrå stod deras bröllopskort. Tre fotografier på Tindra. Handen av keramik som Tindra gett henne för att hänga ringar och armband på. Inget hade hon tagit med sig.
Fadern hade en garderob. I den hade han en blygsam garderob med en kostym för varje veckodag, ett par jeans och tre pikétröjor för fritid, vita skjortor som han veckovis lämnade in på tvätt och några lådor med underkläder. De stora garderoberna var moderns. Hon hade kläder kvar sedan hon var ung. De passade fortfarande. När hon bläddrade bland galgarna sjöng röster i henne. Det var andra tider, sa hon och drog ut en galge och satte klädesplagget framför sig för att berätta.
Tindra lyssnade inte. Det var länge sedan hon slutade med det. När Tindra var liten fick hon prova kläderna. Inte längre. Det kom som en blixt från klar himmel. Tindra hade inte räknat med att morsan skulle märka att kläderna försvann, att Tindra fick en bra slant för dem på second hand.
”Tindra, låt bli mina grejer i garderoberna. Skorna också och smyckena.”
”Vafannurå!”
”Jag säger det bara en gång.”
Det blev inte mer snackat om saken. Inget som pappa blev inblandad i. Då började fröken ringa, den jävla subban.
”Tindra, din fröken har ringt till mig. Jag måste tala med dig om henne. Kom och sitt här.”
”Jag skiter i henne. Gå du till plugget bara.”
”Vänta lite nu. Vad pratar du om?”
”Inte vet jag. Några böcker. De kan kärringen glömma.”
”Har du sålt skolans böcker? Om du behöver pengar ska du prata med mig.”
”Skulle inte tro det.”
”Hallå, tjejen. Jag har varit ung själv. Vi som brukar kunna prata med varandra, Tindra.”
Greta Slingberg hade inte tagit något med sig ur garderoberna. Det piggade upp dem. Det hade varit konstigt om hon packat en väska och gått utan att säga vart. Så länge Tindra och hennes pappa trodde att hon skulle komma hem snart, gissade de var hon var. Det slog dem inte att hon kunde ha råkat ut för en olycka. Det föll dem inte in annat än att hon var försenad. På något sätt hade hon tappat kontakten med dem. Det skulle reda upp sig.
”I morse var det som vanligt”, mumlade fadern. ”Det gamla inkörda.”
Du känner inte henne, tänkte Tindra föraktfullt. Morsan tycker att Wallingatan är magisk. Hon känner vibbar av det gamla Barnhuset där de föräldralösa togs om hand och Engelska kyrkan som är nedmonterad och uppsatt i diplomatstan.
Förr brukade hon ta med Tindra och visa.
”Den glömda gränden är mysig, eller hur Tindra. Ett stråk som inte leder någonstans i dag. Tänk dig hur det måste ha varit att bo här. Energierna känns i hela kvarteret.”
De brukade låtsas som om det var sant.
För några månader hade morsan fått något svindlande över sig. ”Jag är övertygad om att bara här kan osannolika möten ske. Jag vill inte tro på slumpen. Kom och sätt dig. Jag vill prata.”
Det tillfredsställda nöjda i rösten stötte bort Tindra. ”Vad är det om?”
”Jaså, på det humöret. I dag, igen.”
”Jag sticker nu.”
”Vart då?”
”Ut, sa jag.”
I glipan, innan ytterdörren slog igen, såg Tindra morsans läppar pressas samman. Den där grimasen hade varit tillbaka i dag, innan den djupa sucken och harklandet, sedan ord mjuka som handsskinn. ”Tindra, mitt enda flickebarn. Så synd.”
”Tänk om hon har blivit religiös?” överröstade Tindra morsans röst i huvudet. ”Gått med i ett jävla Knutby, eller nåt. Blivit politisk extremist.”
Det ringde i Slingbergs telefon. Medan han lyssnade blev ansiktet långt och tomt. ”Jag förstår inte. Tujor? Vad är det? Ett träd, jaha.” Han antecknade på ett block och sa att om så var fallet skulle han givetvis betala vad det kostade.
Samtalet var slut.
”Tindra, har du sågat ned vår grannes tujor på hans landställe? Bredvid vårt hus där.”
”Fula jävla skitgranar. Vem bryr sig!”
”Ägaren, Tindra. Han väntade på att vi skulle ringa tillbaka. Han har talat med Greta i dag. Efter fem någon gång. Klockan är nästan tolv. Gå och lägg dig. Skitgranarna tar vi i morgon.”
Hans hand nuddade Tindras kolsvarta upptuperade hår, en utsträckt hand utan förebråelser i gesten. Som om ingenting spelade någon roll. Som om de lika gärna kunde vara döda. Kört, sprutade det ur hans ögon. Förbannat jävla kört!

Kapitel 3

Jag jobbar i Stockholms Polishus. Det ligger på Kungsholmen. Kungsholmen är en ö omgiven av fjärdar. Strandlinjen är 8900 meter lång. Stockholmiana intresserar mig. Det och forensisk vetenskap och litteratur. Allt annat Polishuset, där jag är anställd i servicepoolen, är förbundet med Stockholms rådhus genom Suckarnas gång, en kulvert. Där, under jord, transporteras häktade till och från domstolsförhandlingar. Polishuset ligger i Polishusparken och utgör högkvarter för Polismyndigheten i Stockholms län samt för Rikspolisstyrelsen och består av flera byggnadskroppar inom kvarteret Kronoberg. Jag och de andra i poolen håller de där byggnaderna i trim.
Jag kör bil till jobbet. Från mitt garage på Kammakargatan tar jag vänster på Västmannagatan, höger på Wallingatan och drar över Barnhusbron från Dalagatan och glider ned i polisgaraget på Bergsgatan på fem minuter. Samma varje dag, utan störningar, tills en ruggig morgon i slutet av januari då en låg vinterhimmel pressade stockholmarna att huka sig. Det var egentligen ingen stor sak. En man kom i vägen då jag skulle göra svängen upp på trottoaren fram till gallergrinden på Bergsgatan. En vanlig tjänstemannatyp med portfölj klädd i vinterrock, vantar och halsduk.
Han var barhuvad. Det såg kallt ut i vinden som anföll med snöpigg. Att det bet ordentligt på honom syntes på grimaserna i hans ansikte. Han hade inte förstånd att snabba sig in någonstans. Andra fotgängare kastade blickar mot himlen och skyndade sig. Han verkade frånvarande. Såg inte upp i trafiken. Drog benen efter sig. Hindrade mig att komma in i polisgaraget.

Det var inte vädret han funderade på. Våra blickar korsades genom bilfönstret. Jag anade olycka i hans. Tomma isbitar bakom glasögonen. Det gjorde mig vaksam på hans stela muskler, överallt utom vid tinningen. Där pumpade en nerv.
Området runt snutparken drällde av missbrukare, gamla kåkfarare, vilsna personer som kunde flyga på en. Dålig luft var en anledning. Sedan medeltiden sipprade gaser upp under asfalten, fabricerade ur ruiner av kloster, kyrkor, kult- och begravningsplatser nedsjunkna i gyttja. Självklart att sådant påverkade. Det och knark och kriminalitet.
Man fick ha ögonen med sig.
Jag rullade ned rutan för att kolla om han tänkte göra något med min SUV.
”Ja, hej du!” sa jag och släppte honom inte med ögonen.
”Min fru är försvunnen”, sa han.
Rösten hade ett desperat tonfall. Hans rock var snöpudrad. Spår i snön på trottoaren visade att han gått fram och tillbaka på stället.
”Bäst att göra en anmälan, då.” Jag kastade med huvudet åt grinden till, åt passagerarsidan till. ”Jag är på väg in.”
Jag lät dörren på passagerarsidan glida upp.
”Ja, tack!” utbrast han.
Han gick runt framför bilen och klättrade in. Under tiden höll jag fram mitt passerkort mot lasern. Grinden till Polishuset vek upp sig.

Kapitel 4

Jag guidade den frusne tjänstemannatypen till kriminalkommissarie Hanssons rotel, fram till hans rum. Hansson hade höga uppklarningsprocent. På nolltid fick han grovt kriminella att skrapa med fötterna i förhörsrummet och börja bekänna utan att han höjde rösten ens.
”Min metod är att lyssna”, anförtrodde han mig en gång när vi fikade på hans rum. ”Jag hör de skyldigas lögner lindas in i hopp om att slippa kåken. Vad som helst utom det, tänker de. Jag får fram sanningen för att det finns något att erkänna. Men jag tar det varligt när jag håvar in fisken.”
”Varligt med grovt kriminella. Nu får du ge dig.”
”Vi är alla människor. De ska få behålla sin värdighet.”
”Hur värdigt var det för offren som blev ihjälslagna och pissade på och allt möjligt?”
”Hur man än vänder sig har man röven bak.”
Jag pekade på dörren. ”Kriminalkommissarien heter Herman Hansson”, sa jag alldeles i onödan.  Namnet stod på dörren.
Hansson var därinne. Eftersom mannen med portföljen inte knackade på, gjorde jag det och öppnade. Hansson stod nedböjd vid elementet och lyssnade.
”Hej, hej”, sa jag.
”Vad bra att du kom, Kim. Elementet fungerar inte. Du är väl i tjänst?”
”Jag kollar med detsamma”, sa jag och grävde fram en skruvmejsel ur bakfickan. ”Du får fixa starttiden med verkarn.”
”Jag heter Karl Slingberg”, sa mannen med portföljen. ”Min fru är försvunnen.”
Hansson reste sig medan han gav mig en lång blick.
”Var så god och sitt”, sa Hansson till Slingberg och pekade på en stol. ”Går det bra att det här med elementet fixas under tiden?”
Det var ett elände med elementen. De var från olika tidsepoker då husen i parken byggts, byggts om och förbättrats. Saker och ting hade bytts ut spontant. Ibland ersatts med sekunda rör. Vitala dosor var felkopplade. Huvudkopplingarna var svåra att lokalisera. Kortfattat kan man säga att vi i poolen lyckades hålla medeltemperaturen i husen om vintern på 22 grader. På varannan våning var det 14 grader, på varannan 27. Med några handgrepp i ett skåp på våning två i huvudbyggnaden växlade vi värmeflödet till tvärtom. På så sätt hölls en hygglig temperatur för polisanställda, kriminella och allmänhet.
Hanssons element var iskallt. Jag kavlade upp ärmarna.
”Vad är det som hänt?” sa Hansson till mannen.
Slingberg sa att hustrun Greta Slingberg hade sagt hej då till dottern och gått och handlat. Det var efter fem, kanske halv sex i går eftermiddag.
Hansson skrev in uppgifterna på datorn. Vid varje ny fråga lutade han sig snett framåt över skrivbordet.
”Den sista som talade med henne som du vet var alltså er dotter”, sa han. ”Hon vet inte mer än du berättar nu?”
”Just det. Greta kom hem från arbetet i vanlig tid. Min dotter var hemma. Ingen annan.”
”Greta Slingberg jobbar alltså på Försäkringskassan i Vasastan. På tal om kassa, har ni det ekonomiskt trassligt?”
”Inte alls. Vi har höga löner bägge. Inga skulder.”
Hansson frågade om Slingbergs jobb och fick veta att förutom advokatjobb var han medlare i konflikter i världen på regeringens uppdrag. Hansson drog ihop ansiktet till russintänket.
”Är en internationell medling på gång nu?” sa Hansson.
”Nej. Senast var förra året i slutet på november. Då var jag i Ryssland. Det gällde gasledningen. På en mycket låg nivå i maktapparatens hierarki i både Sverige och Ryssland. Mer får jag inte yttra i den frågan.”
”Jag trodde gasledningen var i det närmast byggd.”
”Det kan uppstå situationer om tolkningar av vad som överenskommits. Inget av det är aktuellt nu. Jag kan inte se hur en kidnappning av Greta skulle förändra något, om det är vad du tänker på. Mina insatser i krislägen är inte av den art att min person har en sådan betydelse. Jag är konsult i internationell juridik utan befogenhet att fatta beslut.”
”Har du företrätt någon person i svensk domstol som blivit missbelåten?”
”Det är mer åklagare som utsätts för hot än advokater. Kidnappning av en klient anser jag för uteslutet.”
”Har du bråkat med din fru? Är ni ovänner?”
”Nej, då. Vi är väldigt sams och … har det bra. Jag reser mycket i båda jobben. Hon har aldrig klagat över det.”
”Har du under dina resor gett henne anledning till svartsjuka?”
”Absolut inte. Inte hon mot mig heller.”
”Har din fru några ovänner?”
”Det kan jag inte tro. Jo, i går ringde vår granne. Han hade varit på landet. Vi är grannar där med. Han klagade på en häck.”
”En häck kan det bli mycket bråk om”, sa Hansson och skrev ned grannens namn.
”Han ringde sent i går kväll. Det är därför jag nämner det. I morse började jag ringa runt till alla sjukhus. Hon är ingenstans. Det tänkte jag inte på i går. Vi väntade att hon skulle dyka upp.”
”Nu gör vi så här”, sa Hansson. ”Du ringer till Gretas närmaste släktingar och väninnor och frågar om hon är där. Ibland kan kvinnor ta en paus. Om de är ledsna, till exempel. Kanske behöver hon några dagar för sig själv.”
”Säger din polisiära erfarenhet dig det. Att Greta är ledsen?”
”Min erfarenhet både som man och som polis”, sa Hansson allvarligt och följde Slingberg till dörren. ”Tro på att det ordnar sig.”
När dörren stängts vände sig kriminalkommissarien till mig, den enkla rörmokaren med en skiftnyckel i handen och pannan i djupa veck över elementet.
”Anmälningar om försvunna personer sker inte på den här våningen”, sa han. ”Aldrig till mig! Dessutom borde han ha kontaktat Säpo.”
Hansson ringde till Rikard Borg på Säpo. Han var en obehaglig typ. Viril, i fyrtioårsåldern, med ett illmarigt veck i mungipan. Ögonen var ogenomträngbara som vattenpölar om hösten. De tonade in i de svarta ringarna som fanns runtomkring och jag var glad varje gång blicken stänkte förbi mig av ointresse.
Hansson la på luren och lutade sig bakåt i stolen. Han var en färglös typ på dryga sextio år. Hans hårfäste var på väg upp, påsarna under ögonen på väg ner. Tiden hade veckat ett svagt rutmönster på kinderna på honom och några djupa streck vid munnen. En bulle hängde över skärpet. Tanklöst klappade han där ibland och blev förvånad över omfånget, för han åt inte mycket. Oftast klädde han sig i bruna kavajer, byxor och breda skor som han halvsulade då och då och blev liksom osynlig, utom för dem som präglat in hans bleka anletsdrag som på en sekund kunde blända med vänlighet och lysande blå ögon.
Vid femtiosju blev han änkling efter ett kort äktenskap. När sorgen efter hustrun planat ut gav han sig ut på singelmarknaden. Två gånger på raken blev han blåst av bitchar. Inte för att det var min huvudvärk. Det fick gå med honom hur som helst. Vi var bekanta. Inte mer med det, även om hans beskyddande hand låg över mina kriminaltekniska studier som var hemliga för snutarna och hantverkarna i poolen. Hemligheten hade skapat ett band mellan oss. Dessutom såg han aldrig ned på mig när vi talades vid. Han parerade med blicken.
Han var juste.
Det drog fram ett värmande sus i kriminalkommissariens element. Jag gjorde tummen upp. Hansson låtsades inte om tummen utan grinade illa.
”Det här har du ordnat bra, Kim. Säpo känner inte till någon hotbild mot Slingbergs. Jag däremot tvingas ut i vinterkylan till den där grannen. Jag är genomfrusen efter att ha suttit här i rummet utan värme sedan klockan sex i morse. Min bil har ett konstigt ljud också. Tänk om den stannar mitt i snökaoset i stan.”
”Jag har min bil i garaget. Varm och komfortabel”
”Jag har rekvisition till bensin i lådan här.”
Vi svängde förbi verkarn i fikarummet och anmälde att jag var på jobbet. Sedan gick vi ned i polisgaraget och satte oss i min bil.
Medan jag rattade bilen mot Slingbergs granne på Wallingatan 30 C resonerade Hansson som så att om Greta Slingberg gått till grannen för att göra upp om häcken och det hade gått snett var det inte konstigt om Greta Slingberg försvunnit utan packning.
”Han har styckat henne i badrummet”, sa jag.
”Hon ville klara upp häckproblemet först”, resonerade Hansson och hötte med ett finger i färdriktningen. ”I bara farten. När hon ändå gick ut. Sedan tänkte hon gå vidare och handla mat. Det är kvinnors sätt. De har alltid en lista i huvudet med saker att uträtta.”
”Fallet känns uppklarat. Grannar, släktingar eller äkta makar är de skyldiga till mord i hastigt mod. Det är statistiskt belagt.”
Hansson lyssnade inte på mig. ”Jag vet aldrig vad jag ska tro om kvinnor mitt-i-livet”, sa han. ”På kortet som Slingberg lämnade är hon välvårdad och ser trevlig ut, en resonabel kvinna. Hon är 46 år, i sina bästa år. Men just sådana självmedvetna välutbildade kvinnor kan fångas av en stormvind. Göra de mest förbluffande saker. De kan därför råka väldigt illa ut. Trots det ska vi inte utgå från att hon är utsatt för ett brott.”
Grannen öppnade på andra ringningen. Han var smal som en fågel och ryckig på ett sjukligt vis. När han förstod att Hansson var polis blev han alldeles virrig.
”Polisen? Vad menas, kommer detta att sluta i domstol?”
”Får vi komma in?” sa Hansson.
”Det hela är ett ytterst beklagligt incident om en häck. Jag förstår inte.”
”Berätta om häcken”, sa Hansson.
”Jag planterade tujorna när jag fortfarande hade kraft i handlederna. Jag har sett dem ta fart, bli tjocka och fina. Häcken har gett mig ett insynsskydd för den där ungen de har. Föräldrarna är det inget fel på, nej då.”
”Vad är det med dina händer?” sa Hansson.
Händerna var knotiga. Lederna stela. Det var reumatism. Grannen skulle aldrig mer plantera en tuja. Hans andedräkt sa mig att han till och med hade problem med en sådan otung sak som att borsta tänderna med önskvärt resultat. Det var inte troligt att han kunde hålla en kvinna i hennes bästa år fången. Knappast utgöra en fara för en kvinna över huvudtaget. Inte heller för den otäcka ungen som sågat ned hans träd. För det var anklagelsen.
”Hon är alldeles galen. Svart i blicken. En sådan där satansdyrkare.”
”Kan jag titta mig omkring”, sa Hansson. ”Jag gillar sådana här rymliga lägenheter med prång och serveringsgångar. Från mitten av 1800-talet, eller hur?”
Han gjorde det bra Hansson. Knackade i väggarna och frågade vad som var bärande vägg och om han fick titta i klädkammaren och i badrummet. Sedan sa han åt mannen att ta kontakt med Slingberg och göra upp utan polisanmälan. En uppgörelse var alltid bäst, grannar emellan. Mannan nickade ivrigt. Allt han ville var att få frid på sin tomt och en skälig kompensation.
”Honom kan vi utesluta”, sa Hansson på väg tillbaka till Polishuset. ”Han har inte kraft nog att öppna en ölflaska med en öppnare. Greta Slingberg är inte försvunnen genom hans göranden och låtanden.”

Hansson jobbade aktivt med fallet i flera veckor. Poliser gick grundligt igenom Slingbergs arbetskontakter. Polisassistent Ljung åkte till Kumla. Säpo till ryska ambassaden. Sammanlagt intervjuades ett trettiotal personer utan att något kom fram som kunde ge en lösning på försvinnandet. Något krav på lösen kom aldrig. Polisen avskrev teorin om en kidnappning. En utfrågning av Greta Slingbergs arbetskamrater på Försäkringskassan gav ingenting. Inte hennes vänner och släkt heller. Greta Slingbergs akt blev liggande på Hanssons bord. Ett öppet fall.
Efter en dryg månad i början av mars försvann Åsa Larsson, 46 år, spårlöst. Tre dagar före påsk anmäldes Lisbeth Fager, 45, som saknad av sin familj.

Citymord kapitel 1

Jennie Roos spanade runt inne i Gallerian i Stockholms city.
Skit detsamma vem det blir, tänkte hon med dunkande slag i halsgropen.
Inte krångla, Jennie. Då blir det fler tråkigheter.
Rulltrapporna rullade upp och ned inte långt från där hon stod stilla. Köpsugna strövade förbi inriktade på fynd. På fika. På vad som helst utom det som väntade henne.
En avklippt halv grön halsduk låg slängd över axeln. Det gröna lyste mot hennes i övrigt vita kläder. Det vita var inte äkta vara rakt igenom. Det kunde inte hjälpas. Med en John Richmonds Cap neddragen över pannan och en djupt urringad Versace under den öppna trenchcoaten kunde stövletten tas för Rizzo, hoppades hon. Hon böjde ned huvudet så att skärmen dolde mycket av ansiktet och kollade tänderna med hjälp av tungspetsen, okej, glatta och rena. En pust i handen försäkrade
henne att andedräkten var okej.
Lilla jag är okej.
Kjolen som svepte ut i våder när hon hade trenchcoaten oknäppt därnere kändes som smekningar över benen. Kjolen var nästan ett original. Ett räknat exemplar, hade försäljaren försäkrat. Mjuk bomull med en överkjol av tunt silketyg. Burberryväskan var ett fynd. Efter att ha jagat runt på Ebay och slitit klackarna från Östermalms Chanesse First & Second Hand till Upper Queens Streets kvalitetsboutiquer nästan ända uppe vid Observatoriekullen hittade hon väskan på nätet. Toktur! Ett original för 2000 spänn. Det var annorlunda att äga en riktig. Att hyra en och sen råka tappa den på krogen för att man var full och galen. Grattis grattis lilla mig att fixa skulder. Det skulle inte hända mer. Ingen väska mer med när det var alkohol med i bilden. Det fanns tjejkompisar som hade väska som man kunde lägga leg och pengar i.
Jo, jo. Helt rätt. Vita, snyggo jag.
I speglingen av henne i ett skyltfönster framstod det vita som oantastligt. Vitt skulle det bli i fortsättningen, då det var över med vem det nu blev. Hon hade väntat en kvart över tiden. Kom han inte hade hon ingen aning om hur kontakten sköttes. Om två dagar var det märkesrea på Östermalm. De bästa. Ralph Laurent, Gucci, Fendi, Louise Vuitton, Filippa K. Hon skulle få pengar för det. Det var inte någon skillnad på det sättet. Bara att det här var ett moln som tornade upp sig för varje ögonblick. Gråare, mörkare. Som om en jätte skuggade Gallerian. Som om han böjde sig ned och skärmade av ljuset och komprimerade partiklar av ljud och buller, de falska Rizzo-skornas klapper, och tyngde alltsammans i en näve mot hennes panna. Ett slag skulle drabba som en cementklump. Om hon dummade sig det allra minsta.
En impuls drev henne fram till skyltglaset. Ögonen var uppspärrade. Hon kunde inte fånga sin bild. Den gled omkring som rök. Nervigt tog hon upp sin necessär med Diorberlock. Med fingrarna kände hon att hon öppnade sin nya exklusiva läppglans som låg i guldfodral.
Jennie Roos plutade mot töcknet i skyltfönstret. Läppglansen mjukade upp läpparna vilket gav en fyllig svullen look. Det svullna var en tillgång. Det såg franskt ut, hade Hugo sagt. Det var en komplimang.
Ingen kom.
Hon fumlade ned sin sminkväska i Burberryväskan. Sedan vek hon ihop resterna av den gröna halsduken och slängde den i en papperskorg. Det var med små rörelser hon gjorde det. Inget som skapade uppseende. Att det inte blev något av var inget att tänka på. Hallå, bara vara cool. Besvikelsen sved. Molnet mörknade ovanför henne. Hon snyftade till.
Jennie Roos gick mot Gallerians utgång mot Hamngatan med klackljudet i öronen. Det var ett skarpt ljud som fjärmade henne från resten av dem som drog omkring där. Samtidigt drog ljudet henne in i deras medvetande. Det dyra knick-knacket. Väskan blev en magnet. Hon gick snabbare. Vem som helst med sneakers kunde hinna upp henne. Hon lyste bland de gråmurriga som vita solstick i ögonen.
Jennie Roos kom flämtande ut på Hamngatan utan att kunna orientera sig. Vad menar Hugo med det här? Behöver jag inte?
En grön halsduk vinkade ur en taxibil. Hon kände det som en räddning och gick dit. Hälsade och steg in. Kupén luktade mörk tobak och dyr skinnklädsel. Lukten lugnade henne. En dyrbar ingrodd kontinuitet där en flicka kom till sin fördel. Hon skulle tas till nåder om hon inte krånglade.
– Jag väntade därinne i Gallerian, sa hon.
– Tyst.
Mannen i baksätet smålog sympatiskt. Förväntan på en attraktiv sydlänning hade inte funnits med i den mentala förberedelsen inför straffet. Något sådant hade inte fått gro.
Vad snällt! Hugo skickade inte en grobian. Ingen våldsam typ.

Kapitel 5
Jag är kortväxt. Människor jämför min kropp med den egna. Min hörsel avslöjar dem. Knastret i halsen. Sträckningen på nacken. Hur de trevar med händerna över sina perfekta proportioner. Jag hatade det. Niklas Thompson gjorde det i besöksstolen i min skrivbyrå. Han kamouflerade genom att tjafsa om innehållet i hans beställda bok Citymord.
”Morden, då Kim?” sa han.
”Vi har kommit överens om tre. En i början. Nästa döing, på sidan femtio.”
”En kan grillas i ett restaurangkök”, föreslog han. ”Jag har sett det på bio. Man riktigt kände lukten av bränt kött.”
Jag tjänade extra som spökskrivare. Men jag hade min stolthet som författare. Jag höjde på ögonbrynen.
”Jag vill inte att läsarna ska tycka att jag är pervers, förstås”, sa han och rullade tummarna. ”Saftiga mord är grymma. Det är vad jag menar.”
Han menade, vad han tänkte betala för. Han skrattade. Det satte igång vinddrag i mitt kontors knappa utrymme. Jag kände mig bortblåst som en dammråtta i hörnan på stolen som jag hade snurrat upp på det högsta läget. Medan han kråmade sig och drog omöjliga mordmetoder kunde jag inte annat än avundas honom. Så rik. Så snygg. En kille som tog för sig. Solariebrun och välrakad. Pupillerna rullade omkring i ett glänsande salthav, kokett och skälmaktigt som hoppande delfiner.
”Om du ville sova på saken, va? Grillning. Kom igen nu, Kim.”
Han petade till mig. Som om det låg något under vår affärsrelation. Jag menar mer än pengar. Aldrig fysisk attraktion, absolut inte kollegor.
Mr Jag-som-har-pengarna pressade mig. Det gjorde mig rasande, en ilska som jag fick bita hop kring. Thompson hade fått ett ryck och skrivit om en del av manuset. I det radade han överfall av galningar i hissar, riggade bilkrascher och det gamla vanliga med överdoser av narkotika.
”Mina förslag känns rätt”, gick han på. ”Dem ska du ta nu. Låt stå! som vi brukar skriva på tavlan på jobbet. Jag ser alltihop framför mig som i en film.”
Han knep ihop ögonen och blinkade som om jag blivit besvärande rök. Mumlande blottlade han historien för sig själv. Sida för sida. Bild för bild. Slakt för slakt.  Jag knackade i skrivbordet med en pryl som fungerar som ett jättestort gem men ser ut som en hund. Thompson var min bästa kund. Han betalade utan att klaga. Jag borde hålla med honom. Tekniskt var vi på god väg med hans deckare som vi börjat med i december.
”Ett mord ska verka som en hästspark i magen”, sa han. ”Kim, ärligt nu. Fixar du det?”
Med en gest visade jag trängseln av bokryggar från golv till tak. Han blev nyfiken och granskade titlarna. I mina förpliktelser som spökskrivare ingår att hålla tyst. Jag kunde inte visa honom mina så kallade bladvändare. Matematiklärare Niklas Thompson hade noll koll. Det märkte jag. Han glodde lika oförstående på mitt riktiga bibliotek. Dramer, romaner, poesi, essäer av virtuoser. När jag körde fast i mina kunders imbecilla manusidéer brukade jag blunda och ta ner en volym ur världslitteraturen. Slå upp en sida på måfå. Sätta ned ett finger. Ingjuta några rader slumpvis estetisk blodtransfusion. Allt för att jag inte skulle tappa greppet och skjuta mig en kula för pannan.
Jag petade på en bok som låg på mitt skivbord. En boksida vände upp av sig själv.
”Vad säger du om att inspireras av Darrieussecq”, sa jag. ”Hon har sagt, jo, lyssna nu, ungefär som så. Tystnaden efter den döde hade till följd att jag befann mig mitt i centrum av min smärta. I en direktkontakt med källan för min ångest. Som den idiot jag är har jag dagar av väntan framför mig. Hm, ja. Sedan kommer något om att det är som tortyr.
”Jag tänker inte mörda fler än tre”, avbröt han. ”Det är det troliga, va?”
Jag började leka med en penna utan att svara. Varför gick han inte? Vi hade dragit igenom frågan om antal mord hundra gånger.
”Vad sa du?” sa han.
Folk säger ofta vad sa du till mig. Det är sedan en olycka då jag fick en smäll på halsen. Talorganen har aldrig hämtat sig. Min fylliga röst har blivit ett rosslande. Folk tror att jag försöker säga något när jag andas djupt.
”Tänker du på det tre kvinnorna som är försvunna”, sa jag.
”Hur då tänker?”
”Jag berättade för dig om den första i januari. Vi talade om det du och jag. Hon gick ut. Kom aldrig
tillbaka. Nu är det april. Det har blivit tre.”
”Ja, ja. Än sedan då?”
”Tre stycken är kanske mördade. Det är vad jag menar. Seriemord i Stockholm inte är ovanligt. Dina mord kommer inte att framstå som perversa när det gäller antalet.”
Niklas Thompson var lärare på Norra Real några kvarter bort. På skolan var det ingen som lagt märkte till hans konstnärlighet. Därför hade han fått den fixa idén att låt mig skriva hans deckare för att visa dem.
Thompson reste sig i sin fulla längd och bökade sig fram till mitt enda fönster. Genom att luta sig mot glaset fick han en glimt av Drottninggatan. Annars är det svart mörk gård där. En slät vägg på grannfastigheten. När han sökte något i backfickan, drogs kavajen upp över skinkorna som var runda, putiga och fasta. Han var äldre än mig, mellan trettiofem och fyrtiofem. Han hade allt en människa kunde önska sig, utom författarbegåvning. Den köpte han. För han var snuskigt rik.
”Jag har så att jag klarar mig resten av livet”, hade han försäkrat första gången. ”Jag behöver inte jobba men man vill ha en gemenskap i livet med kollegor. Eller hur? Så är det den här boken. Jag vill berätta historien. Få den utgiven på ett stort förlag. Har jag kommit till rätt person?”
Jo, alldeles rätt.
”Tre försvunna kvinnor”, sa Thompson vid fönstret. ”Nej, du. Jag kommer inte ihåg något om dem.”
”De är fyrtioplussare, kanske femtio år.” Jag blängde på hans ryggtavla.
Thompson avfärdade damerna med en axelryckning. Hans idé om lik var sexsugna småbrudar med stora tuttar i Stureplanssvängen. De fullkomligt bad om att bli illa tilltygade, förnedrade och dödade. Gärna halvnakna i Porschar som kraschat. Han påminde mig om det. Kanske kunde jag lägga på en summa på fakturan. Bara det blev en snygg bil och en väl tilltygad tjej. Okej?
”Vad är motivet då?” sa jag och kramade mina händer i knäet.
Det blev en sekunds tystnad.
”Lusten att slå ihjäl. Inget annat. Det funkar väl?” Han skrattade till.
Rena skiten, alltså. Jag ryste.
”Du, för att återgå till damerna”, sa jag och visade urklipp, ”försvann den första i januari, den andra i mars och en nyss. De gick ut för att köpa något och återkom aldrig mer. Det är märkligt lika historier. Jag går nu, ropade de. Dörren till hemmet gick igen. Låset klingade till. De som var kvar invaggades i trygghet, nu var tjatet slut. Stegen tonade bort utan att oroa de så kallade nära och kära. De slutade tänka på tanten som gått, långt före hon var försvunnen på riktigt. De tycks ha virvlats bort i stimmet av steg och brådska med kassar i händerna. Bussar som stånkade in vid hållplatser. Bilar som tuffade igång när ljussignalerna slagit om till grönt. I myllret av fyrtioplussiga kvinnor på gator och torg blev de osynliga. Inga vittnen har hörts av. I hemmen som de lämnat gjorde sig hungern påmind. Det fanns ingen mat. Ingen plan för middagen. Mammorna kom inte tillbaka. För tanterna var mammor. De övergivna ringde polisen.”
”Kände de varandra?” sa Thompson med sneda ögonkast. ”Har polisen något spår? Vad säger utredarna på Polishuset?”
”Vad jag har hört finns inget inre samband. Fallen liknar varandra bara. Vart de tagit vägen och hur, är ett mysterium. Konstigt att det funkat.”
”Jaharu.”
”Hjärtlösa mord, de lämnade barn efter sig.”
Om han gjorde mig något nu, blev det ingen bok. Jag höll andan och viftade med en delfaktura.
Thompson klev tillbaka från fönstret och lutade sig över skrivbordet och mig. Med sina platta perfekt formade fingrar med tre distinkta leder och välvda nagelband och rena naglar, en manikurists förtjänst, tog han spjärn och gungade. Hans lystna läppar kom och for. Jag fick kväljningar. Han luktade mentol. Thompson flabbade mig rakt i ansiktet. En hemsk sekund kom han mycket nära mig som om han snubblat på någonting på golvet och våra huvuden riskerade att stöta ihop innan han lyckades få styrsel på sina säkert 85 kilo och en längd på dryga 1,85.
”Hörrudu”, sa han. ”Skriv in något riktigt förbannat anstötligt!”
Han satte upp ett finger framför min näsa som om jag var en elev som skulle passa sig, grep fakturan och lämnade mig.
Ibland skuggade jag honom. Tog reda på vad en vacker, förmögen karl som han höll på med. Inte den här kvällen. Jag fortsatte att skriva på hans beställda Citymord.

Citymord kapitel 2

Det var med en lättnad liknande lycka skolflickan Jennie Roos sjönk bakåt i det rymliga sätet i taxin.  Efteråt skulle Hugo älska henne igen.
Med fingret tryckte den främmande mannen lätt på hennes överläpp och underläpp. Han kysste henne inte. Hans andning närmade sig hennes öra. Med händerna kröp han in under hennes vita trenchcoat. Han tryckte henne mot sig. Hans fingrar klättrade längs hennes ryggrad till stjärten. In mellan skinkorna. Fast ovanpå kjolens skira tyg och bomullstyget.
Det målmedvetna i avläsningen av hennes kropp förespeglade sexhandlingens kommande förlopp så tydligt, att han utan att göra en stor sak av det, drog av henne stövletterna och strumpbyxorna. När han med handen kom mot hennes nakna hud på låren, mellan låren, särade hon på benen och suckade ljudligt. Chauffören vinklade in backspegeln på henne. Hon blundade när hon såg det. Mannen som höll om henne i baksätet var oberörd av chauffören och att bilen stannade titt som tätt i citytrafiken och rullade igång igen. Ordlöst smekte han henne. Tog av henne trosorna. Han visade var hon skulle ha sina händer. Den ena i ett fast handtag över ett fönster i bilen. Den andra på en kudde som låg lös.
Mannens främmande händer, hans lukt och handlag och medvetenheten om stockholmare som guppade förbi på trottoarerna utanför bilfönstren, gav henne oväntat orgasm. Hon skrek och klängde med benen runt honom och hans finger. Hon klämde hans handlov mellan låren och stötte och skrek. När det var över stack han till henne strumpbyxorna. Hon stoppade dem i trenchcoatfickan. Sedan drog hon på sig sina stövletter och drog till kjolen.
Taxin stannade utanför en fastighet i Hammarby Sjöstad. De tog hissen upp. Det blev en ordlös resa uppåt men hon kände sig inte dum för det där i taxin, bara rusig. Innanför dörren tog han tag i henne och vände henne mot sig. Med händerna smekte han hennes överarmar. Trenchcoaten seglade till golvet. På väg till sovrummet plockade han av henne och sig själv plagg efter plagg. När de kom till sängen var de nakna.
Intensivt dagsljus fyllde rummet. Jennie Roos seglade omkring på strålar som en fågel, vitt, vitt, tills hon vaknade upp och kände i atmosfären att tid flytt. Perspektiven i rummet hade ändrats. Skuggor skärmade av. Det var sen eftermiddag. Mannen andades tungt, bortvänd och inlindad i en filt.
Jennie Roos hade lockats ta av sig allting. På bordet låg hennes klocka, ring och armband. Utan att väcka honom tog hon på sig märkesaccessoarerna som var av silvermetall och glas och klingade sprött. När hon hittat strumpbyxorna mindes hon att trosorna var kvar i taxin. Och kepsen.
I hallen på ett bord låg pengar till henne. De var till henne. Mobilen, som hon fått av mamma innan hon dog, låg överst. Hon stoppade sedlarna och mobilen i trenchcoatfickorna. På bordet låg ett block och penna över en hög med papper.
Krångla inte till det, Jenniegumman. Ge full service. Du vet, får jag klagomål är det faktiskt kört för dig på Stureplan. Tjejer med östermalmklass finns det gott om. Tro inget annat. Skulden till mig finns kvar.
Jennie Roos rev av ett papper och skrev. Det var sköönt. Hon knycklade ihop papperet. Var hon galen. Hur stillöst var inte det. Hon rev loss ett nytt papper och började om. Varför inte ses en annan dag? Det var sofistikerat.
Hon vek papperet så att texten syntes. När hon skulle få lappen att stå upp hamnade blocket snett. Papperet under blev synligt. Det var ett meddelande om ett labbtest. Landstingets symbol satt till höger upptill. Det var adresserat till en man på den här adressen.
Jennie Roos läste aids.
Texten rann fram och tillbaka mellan verkligheter; den suddiga bleka som lystes upp av en stråle ljus som fått fäste enbart på de fyra bokstäverna. Och den vanliga med plugget och klasskamrater som inte hade en aning om vem hon var egentligen. Och hennes rum hemma som hon lämnat i febril brådska och som hon skulle städa upp så snart hon var tillbaka. Lillebrors runda ögon fanns där med. Hans jag vill inte bo med en jäkla styvpappa. Lova att jag får flytta med dig när du blir myndig.
Det fanns en broschyr om aids. I ett stycke på första sidan beskrevs förloppet. Det var en elak sjukdom. Det fattade hon medan blicken flackade mellan broschyren och landstingsbrevet som hade ett kryss i en ruta.
I lägenheten var det knäpp tyst. Döden låg och sov. Sov eller var död eller döende. Hade Hugo vetat det? Valde han Döden … till lilla jag.
Hon öppnade ytterdörren och kom ut på våningsplanet. Tårar stod i ögonen, krusade det där mörkret till skum. Det som stängt ute ljuset i lägenheten då det drog ned över henne som ett oväder. I magen sprack rädslor loss. Hon hamrade på hissknappen som en instängd. I ögonvrån blänkte bilden av en grov rödhårig kvinna till bakom dörrglaset i dörren till trapporna. Hon vände ryggen till kvinnan.
Bara vara cool, lilla jag.
Broschyrens ord hade fastnat som en utantilläxa. HIV-viruset finns i kroppssekret, bland annat i sperma och slidsekret. Sjukdomen smittar genom små sår på könsorganen som uppstår under sex.
Hissen kom. Hon steg in och satte sitt finger på knappen för bottenvåningen. Tryckte till.
Symptomen varierar mycket. Många är helt symptomfria. Andra får feber, diarré och svettningar under natten. Åter andra känner sig allmänt hängiga, går ned i vikt och får svullna lymfkörtlar.
Hissen stannade några våningsplan längre ned. En ung tjej med en hund steg in. Hunden nosade i luften. Tjejen rynkade näsan. Luften blev tjock fast det var en rymlig hiss där man med lätthet kunde ta in tre barnvagnar i bredd. Tjejen verkade klart störd av hennes lukt och slog med hundkopplets ögla i hissväggen. Hunden glodde med bruna runda tekoppar. Han gnydde och drog mot henne.
Hunden känner att jag är smittad. Det kan hundar. De har cancerhundar som rusar på folk som ska dö av cancer innan någon vet om det. Cool nu. Vad exakt stod det? Aids. Var det verkligen det?
Aidsdiagnos ställs genom att påvisa HIV-antikroppar i blodet. Provet blir som regel positivt först efter 6-12 veckor. Ert prov är positivt. Rutan var kryssad.
Gud, var är min Burberryväska?
– Ska du bosätta dig i vår hiss? sa tjejen när hon inte steg ut på bottenplanet.
– Jag glömde något.
Tillbaka på våning sju kände Jennie Roos inte igen sig. Skornas klackar klippte mot golvet. Det lät annorlunda än när hon var här för en stund sedan. Hon fick yrsel och tog stöd mot en vägg. Hon tryckte på hissknappen igen. Dörren gled upp. Hissen var tom. Hon tvekade.
– Det var  här, sa hon högt.
I detsamma blev hon inknuffad i hissen. Hon stötte knäet mot hissväggen och vek sig. Hon fick en spark i knävecket och ramlade. Hissdörren gick igen. Över Jennie Roos böjde sig en rödhårig kvinna med halva ansiktet dolt av svarta solglasögon. Kvinnan hade kniv. Hon gick till attack direkt.

Dubbeldöd finns som e-bok.
Fristående fortsättning i serien om polisteamet  Herman Hansson är Hållplats Ättehögsgatan, e-bok och i mjukband,
dubbeldöd 800 bild   9789187511097_200_hallplats-attehogsgatan_haftad