9789187511097_200_hallplats-attehogsgatan_haftadSigrid Anders  kriminalroman av Sigrid Anders

Nr 2 i serien med poliskommissarie Herman Hansson.  Nr 1 är Dubbeldöd med citymord

Kvarlevorna av ett barn hittas på Kullen i Göteborg. Vid analys av skelettbenen upptäcks att barnet legat där det hittas, under rötterna på ett körsbärsträd, i dryga femtio år. Hur hamnade barnet där? Vem är det? Ingen rapport om ett saknat barn från den tiden finns i polisarkiven.
Utredarna, trion från Dubbeldöd (2012) poliskommissarie Herman Hansson och de två, i forensiska vetenskaper utbildade poliserna, Anna Ljung och Kim Petersén, har hjärtformade, förhårdnade pärlor av plast att utgå från. Ett sådant där armband för barn med gummitråd som ska passa alla.
De som vet håller tyst. Mörka hemligheter har gnagt i själen och plågat samvetet. Ångesten har tagit sig udda uttryck och personerna i boken är synnerligen väl gestaltade. Äsch det var väl ingenting farligt, tänker någon. Men upptäckten av barnliket triggar igång skeenden som får inrutade liv att rämna. Det går … illa.

Sigrid Anders har en personlig berättarstil. Hon skriver vackert och originellt. Med säker hand skapar hon spänning, existentiellt drama och underfundig humor i en fängslande mix.
Sigrid Anders är litteraturvetare, utbildad i Sverige, i Frankrike och i USA. Hon talar fem språk och har bott på tre kontinenter. På fritiden simmar hon och amatörflyger små plan. Sedan en olycka bor hon i Stockholms skärgård och för ett ytterst privat liv.
Sigrid Anders bokdebuterade 2012, 32 år gammal, med e-böckerna Dubbeldöd och Hållplats Ättehögsgatan. Hon lär återkomma.

RECENSION DAST  MAGAZINE

RECENSION ur BTJ Häftepos 13119274  ”/…/ … Hållplats Ättehögsgatan är trivsam läsning, vilket delvis beror på att författaren inte hänger sig åt den konventionella deckarstilen. Det är driv i språket och ger en känsla av mognad.”  Ylva Floreman 17 augusti 2013 

ISBN 978-91-980613-4-5. 7
4 000 ord, 46 kapitel.   E-bok 50 kr.  Mjukband 150 kr + porto

KÖP i Exilium förlags nätbokhandel – alltid det billigaste priset


PROVLÄS Hållplats Ättehögsgatan

Kapitel 1

Han brukar återvända till dem.
Kvinnan vars lägenhet han snart ska ta sig in i har gått hemifrån för flera timmar sedan. En jordbävning skulle inte hindra henne från att gå till arbetet. Intrigerna där, fnittret på kaffepausen, möjlighet till romans är vad hon lever för.
Hon är plikttrogen, ensamstående och i medelåldern. Inga barn. Han har näsa för den sortens kvinnor som inte kan hålla fast en relation utan blir dumpade. Uppgivenheten syns i de tårdränkta veckade sidorna i deras dagböcker, fulla med utropstecken. Intuitivt läser han deras lustar och förlorade chanser i pyntet och souvenirerna på hyllorna och känner att han kommit rätt.
Trots att de där kvinnorna är patetiska; svaga, utsatta, har lätt för att tappa balansen. Inte alls hans stil. Kan han inte låta dem vara. Han eggas av deras ängsliga fantasier.
Någon har varit i lägenheten. Rört vid mina hemligheter. Eller, inbillar jag mig bara.
  Utan brådska sträcker han ut varje plastfinger innan han drar på sig latexhandskarna. Av rutin fäller han upp brevlådans lock och kollar. I tystnaden inifrån lägenheten finns ingen andning, inget prassel av kläder. Hon är inte hemma.
Han provar att öppna dörren med en nyckel som han gjort själv. Det går inte. Problemet är det ursprungliga nyckelämnet, avgör han. Det hade han trott också men är ändå besviken. Han tar fram hennes nyckel. Den har en plastetikett påsatt i en stålring. Extranyckel står det med hennes lättlästa skrivstil. Berg Smålandsgatan 3 tr har han textat. Nyckeln glider in i låset. Han hör klicket i låskolven då han vrider om.
På tröskeln tar han stöd mot dörrfodret. Göteborgs Posten ligger hafsigt utvikt på hallbyrån. Korgen med handskar är upp- och nedvänd.
Människan har inte plockat i ordning. Inte luftat. Vad är det med henne? Lika bra att strunta i det här.
Då han är på väg att backa ut i trappuppgången blir det liv där. Röster ekar. Hissdörren slamrar. Maskineriet rullar igång. Hisskuggans kub pressas längs med väggen. Ett mörkt galler kryper över honom. Det är frågan om sekunder innan han blir sedd av någon.
Förbaskat också!
Han stiger in i lägenheten och drar igen ytterdörren om sig. Äcklad silar han in kvalmet mellan öppna läppar och hatar att han är där.
Det måste luftas.
Fort.
Vid hatthyllan släpper han sin prassliga, till bristningsgränsen packade ryggsäck på golvet, drar ned dragkedjan på jackan och kränger den av sig. Utan att andas hänger han upp den på en galge och drar på blå plastskydd på skorna.
Herregud!
Sängen är obäddad i sovrummet. Damm överallt. I köket står en odiskad kopp i vasken. Rena snusket.
Han sätter tvärdrag med balkongdörren i vardagsrummet och badrummets vädringsfönster. Lukt av hennes tandkräm är bedövande. Tvättkorgen är full, ser han i ögonvrån och gnuggar sina armar och vet inte hur kroppen ska få rum att vända sig utan att komma mot toalettstolen.
Hade jag vetat det här hade jag inte kommit. Hon ska få sig en läxa.
Han föreställer sig hur hon hittar en papperslapp på hallmattan när hon kommer hem. Där står äckliga detaljer om lägenheten. Vem vet detta, tänker hon och lyssnar efter ljud, tar försiktiga steg i sitt eget hem, söker igenom garderoberna och vågar inte pusta ut fastän hon flera gånger har försäkrat sig om att ingen är där. Har papperet kommit genom brevlådan, tänker hon. Om inte, måste någon ha varit inne i lägenheten. Den sedan tidigare tystade skrämseln drabbar som en smygande sjukdom. Hon börjar kasta blickar över axeln när hon är ute. Blir misstänksam mot okända som pratar med henne på spårvagnen. Känner rädsla för att det är ungdomar som varit hemma hos henne, iskalla typer som driver med folk. Tänk om det är en arbetskamrat som skämtat och skrattar bakom ryggen.
Han känner hennes osäkerhet från dagböckerna.
”Lortmaja!” morrar han medan han rör sig i hennes två rum och kök.
Hon är inte att lita på, minns han, och känner blodtrycket rusa. Vad som händer är att hon byter gardiner. Plötsligt är det ett nytt ljus i lägenheten. Han hatar överraskningar och borde ha aktat sig att gå dit igen. Tagit det där med att nyckeln inte fungerade som ett omen. Med handflatan känner han hjärtmuskeln sparka innanför skjortan och står stilla en stund.
I vardagsrummet har hon ett foto på sig och en karl. De poserar utanför en spårvagnshall. De har spårvägens uniformer på sig. Man ser att hon är till sig i trasorna av lycka. Med halvöppen mun glor hon på honom som håller armen om hennes axlar.
”Jag förstår att du övergav henne”, säger han till karlen på fotografiet. ”Ingen kan klandra dig för det. Se vad hon gör mot mig!”
Han öppnar byrålådan där hon har dagböckerna. Han tar den rosa. Ett bokmärke ligger där det handlar om spårvägsmannen. Sidorna är bukliga som om de torkats på ett element. Hennes handstil är högerlutad och tydlig.
  Jag anade ingenting.
  ”Det är ju inte allvar mellan oss”, sa han. ”Vi har haft det trevligt, eller hur, Monika? Inte mer med det. Inga löften!!! (Vad då, vad betydde tandborsten i badrummet! Resorna till vårt hotell!!) Nu är det så att jag har träffat en tjej. En yngre, för du vet att jag vill ha barn.”
  Barn!!! Det har han aldrig sagt. Varför var han med mig då?
  ”Bla, bla, bla…” Han slår igen dagboken och lägger den exakt där den låg och skjuter tankfullt igen lådan.
Om jag skulle dra upp det där med spårvägskillen i mitt meddelande till henne. Hur karltokig hon är. Att hon borde skämmas att tvinga sig på en ung frisk man som vill ha familj och ordnade förhållanden.
Medan han i huvudet går igenom vad hon borde få veta får han ordning på förmiddagens utflykt. Det börjar bli trevligt. Kaffevattnet drar genom melittan. Två kanelbullar rullar på glasplattan i mikron. Han flyttar på köksstolen så att den kommer i rät vinkel mot fönstret. Morgontidningen ligger vikt som den ska på köksbordet. Mikron plingar till. Han häller upp kaffe i en mugg och tar mjölk ur kylskåpet.
Telefonen ringer i hallen.
Han drar in luft som om ett skrik var på väg i strupen men nöjer sig med en klunk kaffe.
Det ringer igen. Vid tredje signalen går telefonsvararen på.
”Du har kommit till Monika Berg. Lämna ett meddelande och ditt telefonnummer. Ha en bra dag.”
”Monika, du svarar inte på mobilen. Jag antar att du har gått och lagt dig på en gång när du kom hem”, säger en andfådd kvinnlig röst. ”Om du hör det här, slå en pling. Vi har inte koden till förrådet. Här står vi och har långrast.”
Rösten skrattar tillgjort. Meddelandet avslutas abrupt.
I en spegling i köksfönstret blinkar den röda lampan på telefonsvararen på hallbyrån. En våg av mörker kommer farande. Blind blir han för solen som han får i kaffet, som kammar genom miniapelsinträdet, och dess gula frukter, i en kinesisk kruka i fönstret.
Är det möjligt! Är hon på väg hem?
Han försöker fly. Stolen ramlar i golvet. Kaffet skvätter över muggkanten. Han grälar på sig själv för att han gör fel saker. Tidningen rusar han iväg med och lägger på byrån i hallen och vänder upp några sidor. En del av tidningen trillar ut. Han tar upp den, bläddrar in den i tidningen och vänder upp en annan sida. Lösblad med reklam vecklar ut sig och segelflyger ut på golvet. Han ger upp reklambladet. Tidningen klämmer han fast under en lampfot som står på byrån invid det röda blinket.
Nervigt gräver han i ryggsäcken och sliter ut en plastpåse. Tillbaka i köket reser han stolen, häller ut kaffet ur kannan i vasken, tar ut melittan ur kaffebryggaren och stoppar den i plastpåsen. Bullarna, också.
Något mer? Tänk, tänk.
Händerna i latexhandskarna är valhänta som om det redan är för sent. Han diskar upp sin mugg, torkar den och ställer tillbaka den i en rak rad av muggar i skåpet. Torkar av bordet. Torkar kaffeskvätt från golvet. Han andas inte. Med handduken sveper han över köksytorna och upptäcker att stolen inte står på hennes ställe. Han drar till den. I vardagsrummet stänger han balkongdörren och ser sig stirrigt omkring. Sedan rymmer han till tamburen. Han sliter för att komma in i jackärmen och kommer att tänka på sin nyckelknippa. Han lyfter på lampan och tidningen. Därunder ligger hans nycklar. Han stoppar dem i fickan. På tidningen finns blöta märken. Stressen trycker över bröstet. Han vill kräkas. Då rasslar det i hissdörren utanför. En kropp vältrar ur hissen och fyller utrymmet utanför lägenhetsdörren lika tydligt som om träet vore genomskinligt glas. Det finns ingen utväg. Hans plastpåse står kvar på köksbänken. Han ser den genom den öppna köksdörren och det är kört.
I ett nu sveper en värmevåg genom honom. En rusning av spänning, på liv och död. Njutningen är oväntad, inget han räknat med eller planerat. Mörkret är borta. Han återtar initiativet.
Någon fumlar med en handväska utanför lägenhetsdörren, nyser och nycklar skramlar.
I köket väljer han en kökskniv ur stället vid brödburken och ställer sig bakom köksdörren. Det måste ske med kniv. Som om det var gjort av en överraskad inbrottstjuv. Inte med en nackvridning som kunde rikta blickarna på det som inte ska grävas upp.
Det är inte mitt fel. Hon har inget här att göra den här tiden på dagen.
Han är iskall. Skeendet ligger utanför honom. Som om det inte är han som rullar axlarna, känner fotsulorna motstånd mot golvet. Som om han glömt hennes identitet och uttrycket av lycka i de djupt liggande ögonen på fotografiet.
Hon öppnar ytterdörren. Golvet knarrar. Hennes handväska hamnar på tidningen. Hon nyser och snyter sig. Med tunnelseende inväntar han henne bakom köksdörren med kniven i ett fast huggrepp. Han har dödat tidigare. Den nödvändiga kylan dämpar hans andning, visslingen i näsan är borta. En enkel plan rinner upp i skallen. Han vill att det ska gå fort. Det är ännu tidig förmiddag. Han kommer att hinna städa undan och tänka igenom. Bara det här går fort. I tankarna är han ute på gatan, lugnt gående på trottoaren som är torr för att himlen är hög och ljus med knappt några moln, helt säker på att inte ha lämnat något spår. Bara det här går fort har han hela dagen på sig.
Hon harklar sig och andas tungt av feber.
Snart ska hugget ta i hennes rygg. Hon går in i köket, det tror han, för att koka sig något varmt att dricka. Knivbladet går in under skulderbladet, tänker han. Skär sig in i hjärtats kammare. Det blir inget motstånd då han kommer att vinkla och vrida runt. Hugget är effektivt. Hon kommer inte att hinna skrika. Ett rossel och ett fall. Kniven kommer att ses som ett vapen taget i hastigt mod av en inkräktare. Inte mer med det. Bara det går fort.
Ljudlöst ställer han sig bredbent, med tyngden mot tårna och bestämmer sig för att ta emot henne med vänster arm och vika henne framåt mot golvet. Gör han det i en snabb rörelse kommer inget blodstänk på honom.
Hon trycker igång telefonsvararen och lyssnar. Han hör inga steg eller känner en vindil av kappan som åker av, inte ljudet av galgar som skramlar mot varandra eller skor som sätts in i skohyllan. Hon kanske torkar sig om näsan och i ögonen med en näsduk för hon suckar.
Meddelandet spelas upp en gång till.
”Nej”, säger hon högt. ”Jag mår mycket bättre nu. Jag åker tillbaka. Vilken dum idé att åka hem.”
Ytterdörren öppnas.
Det finns inget av flykt i henne. Han hör henne låsa och känna på handtaget att det är låst. Hon tar trapporna ned de tre våningarna.
Ganska snart befinner han sig på trottoaren som fortfarande är grusig efter vintersandningen, ett lugnt stråk i centrala Göteborg där fredagens snara helgrusning inte kommer att märkas. I påtvingad, lugn takt går han barhuvad, klädd i rock, med en bastant portfölj i handen. En puls slår i tinningen. Den planar ut och försvinner.

Kapitel 2

”Ta fast tjuven!” snörvlar Monika Berg. ”Det är bråttom.”
Hon är 47 år. 168 cm lång. Svensk medborgare. Det ser vakthavande polis i EU-passet med fingeravtryck som hon visar upp.
”Är det någon du känner?” säger polismannen.
”Nej, men lyssna. Någon var i lägenheten när jag kom hem alldeles nyss. Jag bor på Smålandsgatan. Tre minuter härifrån!”
Polismannen på Polishuset på Ernst Fontells plats mitt emot Nya Ullevi i Göteborgs centrum slår in hennes personnummer på datorn och försöker bedöma om hon är nykter och inte påverkad av droger. Om hon drar en vals för att hon grälat med sin partner och vill att polisen ska bura in honom ett par dagar. Något har förstås hänt. Monika Berg är skakad. Kappan är felknäppt. Frisyren, en kort klippning med rak lugg, är trasslig och hon har jäktat.
”Jag måste ha glömt min mobil på jobbet”, säger hon med ögonen simmiga av feber. ”Jag gick hem. Där var någon. Mobilen var inte i handväskan. Jag sprang hit.”
Förkylningen är inne i rinnstadet. Hon viker en pappersnäsduk som är en sjö i handen, nyser och vänder sig bort och vänder sig tillbaka. Hon himlar med ögonen för orken är slut. Han måste tro henne och skynda på.
Polismannen får kontakt med Centralen.
En polispatrull är på plats inom några minuter på Smålandsgatan. Ingen obehörig finns i lägenheten. Monika Berg förs dit och berättar på plats om sina vaga iakttagelser. En okänd ryggsäck inne bland skorna. Den är borta nu. Drag från badrummet. Och tidningen, det var något fel med den. Och färska bullar, lukten alltså. En polis antecknar vad hon säger. Tekniker kommer dit. De går noga igenom lägenheten. Inget är stulet. Inget är uppbrutet. Monika Berg nyser och ber om ursäkt för smittan men poliserna är inte allvarliga på grund av förkylningen.
Monika Berg anmodas att tillfälligt inte bo i lägenheten. Hon packar en väska och flyttar hem till sin syster och svåger i Majorna. Hon får gå och lägga sig i tvillingarnas rum. De får till sin glädje sova skavfötters på soffan i vardagsrummet. Systern säger åt Monika Berg att sova gott och vakna glad eftersom inget allvarligt har hänt.
En dryg vecka senare är Monica Berg kallad till polisens forensiska specialenhet som hysts in på Rättsmedicin.
”Jag heter Hansson, poliskommissarie”, säger en gråhårig polisman med mjölig hy och ljus blick.
Hansson är i sextioårsåldern och magerlagd på ett gubbigt vis; smala ben, löst hängande kavaj, skjortan stor i halsen. Han har en alldaglig, vänlig och tidvis en smula bekymrad utstrålning. Något krokigt i axlarna ger honom en framåtlutad hållning. Handflatan är varm, handslaget fast. Medan han för in henne i rummet mot ett designat konferensbord säger han förtroendeingivande saker. Att det är bra att hon kunde komma på en lördag. Att vad hon kommer att berätta kommer att hjälpa dem i den här utredningen om intrång i lägenheter.
”Allt du vet är av intresse för oss.”
Monika Berg nickar.
”Här kommer mina medarbetare.”, säger Hansson. ”Kim Petersén. Anna Ljung.”
Kim Petersén är hälften så lång som Hansson, med utvecklad kropp och korta ben och armar. Håret är gyllene blont och går ned i nacken där det lockar sig. Ansiktsdragen är skarpt skurna och hyn solbränd. I vänster öra glänser en guldring. Monika Berg kan inte avgöra om Kim är man eller kvinna och får ett hostanfall för att hon inte kan släppa det och känner svett rinna på ryggen. Kim har vit rock på sig, svarta långbyxor och boots med klack och presenteras som kriminaltekniker. Anna Ljung har rakt rött hår till axlarna, en grön urringad tröja med trinda bröst som Monika Berg slinter över med blicken, och trådsmala svarta jeans. Ljung har en rak hållning obekymrad om att hon är längst i rummet. Ögonen ser små ut bakom fyrkantiga rökfärgade glasögon. Hon är i trettioårsåldern och har ljus hy med fräknar och talar med gotländsk brytning som Monika Berg får anstränga sig att förstå.
Trion utredare väntar tills Monika Berg, som har en mjuk grön byxdress på sig och är fnasig under näsan efter en förkylning, har satt sig ned och dragit till stolen vid det ovala bordet som står mitt i ett fyrkantigt rum med fönster åt två håll. Trots gråa skyar utanför med ett regn hängande i luften i små droppar av fukt som snart ska bli fylliga blåsor och spricka mot fönstren är det ljust i rummet, vitt och blänkande i skåp och på bänkar. I datorerna på bänkar längs ena väggen lyser skärmbilder i pausläge.
Monika Berg tittar runt med sina djupt liggande ögon. Mellan de smala läpparna rullar en fråga. Hon vill inte verka dum. Till slut säger hon att hon inte visste att poliser arbetade utanför Polishuset.
”Din anmälan har gått till oss för att det är en märklig incident”, säger Hansson och trummar med sina fingertoppar mot varandra. ”Vi är en specialenhet, en rikskommission. Vi får de märkliga fallen i riket på vårt bord. Vad är det som har hänt dig?”
”Jag vet inte var jag ska börja”, säger Monika Berg. ”Det låter inte viktigt nu. Det känns som jag tar upp er tid när ni har massor av skumma kriminella att ta fast.”
Hanssons kinder blir dragspelsveckiga när han ler. ”Ditt fall är inte ointressant alls.”
Monika Berg mumlar ”det känns konstigt att ni tar det här på blodigt allvar.”
Hansson höjer ena handen i ett stopptecken när hon skruvar på sig och vill att hon ska tänka efter en sekund eller två. ”Det har hållit på underligheter hos dig ett tag, eller hur? Du har inte velat tänka på det, bara.”
Monika Berg sjunker ihop i stolen. Hon får tårar i ögonen. ”Ja”, viskar hon. ”Det har pågått utan att jag förstått det.”
Hansson skjuter över en ask med Kleenex. Med en gest visar han att hon kan ta hur många pappersservetter hon vill. ”Du är bland vänner och professionella utredare. Anse alla våra resurser som dina.”
I Monika Bergs kinder uppträder mjuka gropar när hon ler. De ser att hon slappnar av.
”Jag är inte en morgonmänniska”, börjar hon trevande. ”Däremot är jag något av pedant. Alltid välstädat. Ordning och reda. Det är bara om jag är väldigt sen eller sjuk eller om något av min systers barn varit hos mig som det är en viss… oreda.”
”Du har lagt märke till en oreda, alltså, när du haft det pedantiskt i ordning. Hur har du tänkt?”
”Jag har tänkt att det är jag själv som på mornarna inte är riktigt vaken utan enbart koncentrerar mig på kaffe och sedan att komma i tid till jobbet.”
”Du har märkt att saker flyttar på sig?” säger Kim Petersén med en egendomligt sprucken stämma som får Monika Berg att stirra till och sedan vika undan med blicken.
”Det är mindre än så”, säger hon medan färgen på hennes kinder djupnar. ”Inget har ändrat plats.”
”Kan du beskriva det?” säger Hansson lugnt.
”Det är som om saker har använts medan jag varit på jobbet. Det är hur det känns.”
”Har du några bevis för att någon utnyttjar din lägenhet under din bortavaro?”
”Nja, inte bevis direkt. Jag är ensamstående och tio år äldre än min syster som har tre barn och mycket jobb. Mannen reser en del. Jag bakar ofta till dem. Till barnens kalas och barnens loppisar och sådant där. Jag har kakor och bullat i frysen i fall det skulle behövas en akut laddning. De påsarna har öppnats.”
”Är det mycket som fattas?”
”Inte alls. Nästan så att jag inte har tänkt på det. Ni förstår, det händer inte varje dag. Besöken, eller vad jag ska kalla det, sker sporadiskt. Några dagar i stöten. Sedan ingenting. Jag glömmer det. Senast var det i augusti förra året.” Hon räknar månader med fingrarna. ”Nio månader sedan. Före det, kanske ett år.”
”När det då har hänt igen, när du kommer hem, då kommer de där aningarna tillbaka. Är det vad du menar?”
”Ja, just det. I fredags blev jag rädd för första gången. Det luktade nybakat. Doften fanns i luften. Jag kände den fastän jag var förkyld och blev paralyserad. Jag skulle få se vem det var. Det fanns inte något jag kunde göra för att skydda mig mot den personen. Jag tänkte, nu har det kommit till mig. Våld…”
Anna Ljung nickar att hon förstår känslan.
”Vem är det?” säger Hansson rakt på sak.
”Jag vet inte”, suckar Monika Berg.
”Det var ingen åverkan på dörren”, fortsätter Hansson. ”Tänk nu. Har någon en nyckel? En man? Från ett tidigare förhållande.”
”Nej.”
”Det behöver inte vara en man. Det kan vara en kvinna. Kommer du på någon då?”
”Inte ens min syster har nyckel.”
”När du kom hem. Vad exakt märkte du då?”
”Första synintrycket var dagstidningen. Sportbilagan låg främst. Det är omöjligt att jag lämnade tidningen på det viset. Reklam låg på golvet. Det tänkte jag inte så mycket på för det kan flyga omkring från brevinkastet. Mest var det stämningen. Den var tryckt och konstig. Lukten av kaffe och bullar var förstås det mest påtagliga, som om det inte var min lägenhet, som om jag gått fel. Jag kände ett drag också från ett fönster som stod öppet. Det visade sig vara badrumsfönstret. Det hade jag inte öppnat på morgonen för jag var förkyld och ville inte stå i drag.” Monika Berg rynkar pannan och ett finger säger nej, nej i luften. ”Jag ville inte gå in. Problemet var att jag var inne och vågade inte rusa ut. Som väl var blinkade meddelandeknappen på telefonsvararen. Jag tryckte på den. I samma ögonblick upptäckte jag en ryggsäck på golvet vid skohyllan. Den var av glatt prassligt mörkt tyg. Den var proppad med saker. Snöret var inte ihopdraget. En inbrottstjuv finns härinne, tänkte jag. Han har pistol och batong och… Kanske en hop ligister som våldtar. Benen blev mjuka som spagetti. Jag höll mig i hallbyrån. Jag tryckte på knappen på telefonsvararen flera gånger för jag visste inte vad jag skulle … Då tänkte jag att jag ville leva och måste vara klok och lugn. Jag sa högt någonting om att jag skulle gå tillbaka till jobbet och öppna ett förråd. Jag vet inte vad jag sa. Sedan tog jag mig ut.”
Hennes ögonlock skälver. Händerna som hon knäppt vitnar. Hon sväljer för att de inte ska lägga märke till hur trakasseriet skaver och bråkar i henne.
”Man vet att ödet slår till en dag”, säger hon med blicken simmande i bordsskivan. ”Att döden ska komma. Jag vet att det låter dramatiskt och överdrivet. Jag ville inte det, inte än.”
”Du var modig och jätteduktig”, säger Hansson i en ton som om förhöret är överstökat. ”Du gjorde precis rätt. Vad blev stulet?”
”Ingenting.” Hon tittar upp och groparna i kinderna skymtar.
Anna Ljung ger Hansson en blick och vill att han ska dra åt trumskruvarna, att det gäller att smida medan järnet är varmt. Bombardera Berg med frågor. Driva upp pulsen på henne. Väcka varenda slumrande detalj i henne. Hansson sitter stilla. Ljung kan inte vänta. Hon andas in och bryr sig inte om att Hansson skakar på huvudet.
”Har du varit på krogen nyligen?” säger hon till Monika Berg som inte får chansen att svara. ”Du träffade någon som följde med hem. Han fick nyckel hem till dig. Det rann ut i sanden. Nyckeln fick du inte tillbaka. Du har inte tänkt på det.”
”Nej, inget av det”, säger Monika Berg och drar in snor i näsan.
Anna Ljung är ute efter nyckeln. ”Vem har din nyckel?”
Monika Berg säger då att hon haft sällskap med en man. Det tog slut för ett och ett halvt år sedan. ”Det är inte han. Det kan jag inte tro. Han var inte sådan. Jag fick tillbaka nyckeln. Den hänger i nyckelskåpet i köket.” Hon biter sig i läppen som om något föresvävar henne men rycker sedan på axlarna.
”Skriv upp hans namn och adress här på blocket i alla fall”, säger Anna Ljung med ens mild i rösten. ”Det är bra att kunna avskriva folk från misstanke, förstår du. Skriv sedan ner namnet på din tandläkare, gynekolog, på alla som du kommer på som du regelbundet träffar av någon anledning. Går du på gym? Är du med i en bokcirkel? Finns du på något ställe där du lägger ifrån dig din väska obevakad?”
Monika Berg rullar med blicken över dem. ”Nu trillar en pollett ned. Ni har fått fler anmälningar som liknar min.”
Poliskommissarie Hansson nickar. ”Jo, vi har ett par till. Vi tänker inte gå ut med det till pressen. Det vore bra om du inte heller sprider det. Vi behöver tid på oss att göra en gärningsmannaprofil på ett sådant där uppträdande. Om det rör sig om en enda persons agerande eller om det är separata händelser vet vi inte. Dina upplysningar är viktiga. Ring oss om du kommer på fler saker som har med det här att göra. I nuläget har vi inte mycket att gå på. Inget signalement. Inga vittnen. Inget tydligt motiv.”
Monika Berg skriver under tystnad ned en lista med namn. När hon är klar söker hon Hanssons blick.
”Jag har fått några konstiga meddelanden. Inte många alls, kanske tre, fyra under tiden som det här har pågått. Det är lappar som legat på hallgolvet. Jag antar att de kommit genom brevinkastet. Inget kuvert med porto eller så. Töm soppåsen ofta. Mjölk är datumstämplad. En gång stod det, glöm inte spola på toaletten. Ett vykort kom kort efter att den där mannen gjorde slut med mig. Försvinner en, står dig tusen åter eller något sådant stod det.” Hon böjer ned huvudet. ”Jag trodde att det var min systers barn som skojade men ingen av dem har erkänt att de skrivit lapparna. Kortet… jag vet inte, kanske trodde jag att det var hans nya flickvän.”
”Har du kvar något av det där?”
”Nej. Jag bestämde mig för att de saknade betydelse. Att det inte var mig det var synd om utan den eller de som skrev. ” Monika Berg tar en Kleenex och torkar sina händer och stryker sig förstulet under näsan.
Regnet bankar loss mot fönstren. Det blir skymningsdunkelt i rummet. Anna Ljung reser sig och tänder lågenergilampor vars ljus stiger gradvis. Monika Berg frågar om hon får gå. Hon har lovat att vara barnvakt.
”Jovisst”, säger Hansson. ”Bara en sak till. Känner du Ann-Liss Larsson och Petra Mikolic?”
”Nej, det gör jag inte.”
Ljung följer med Monika Berg ut.
”Jag är orolig för de där meddelandena Berg talar om”, säger Hansson till Kim Petersén när dörren stängs om vittnet Berg. ”Har du något att säga om de två hotbreven vi har fått in. Vi vet att de är till två olika kvinnor; Ann-Liss Larsson, Petra Mikolic. De säger att de inte känner varandra.”
Hansson lägger fram två plastmappar. I var och en ligger en text skriven med kulspetspenna på ett avrivet papper ur ett kollegieblock.
”Vad är det vi har här, Kim?”
Jag varnar dig, låt soffan stå där den står.
Om du inte lyder och lägger till sportkanalen kommer din tv att explodera.
”De är tydligt befallande”, väser Kim och tar sig mot strupen där det finns ett horisontellt ärr. ”Det är hot. Vi har utgått från att det kommit genom brevlådorna. Det är ett steg vidare i hotbilden om vi tror att det rör sig om en person som tar sig in i lägenheterna. Anmälarna tror att det är vad som händer. Vår utgångspunkt är att tro vad de tror.”
”I och med breven har han eller hon indirekt medgivit intrång genom att visa på detaljer inifrån lägenheten”, säger Hansson. ”Det är en eller flera inkräktare vi söker.”
Kim nickar. ”Jag har undersökt papperen och handstilarna. På papperslapparna finns varken fingeravtryck eller handavtryck. Jag har inte hittat något annat heller, som hudrester eller hårstrån, som kunde leda till skribenten.”
”Är det samma författare?” säger Hansson.
”Det är otvivelaktigt samma person som skrivit till båda kvinnorna. Handstilarna är identiska. Papperen är från vanliga kollegieblock. De kan komma från samma block.”
Anna Ljung är tillbaka. Hansson vrider plastmapparna åt hennes håll.
”Handstilen säger att vi har att göra med en och samma person”, säger Hansson. ”Personen har varit inne hos människor under lång tid och blivit familjär i tonen. De två kvinnorna vittnar, som Monika Berg, om att de anat något konstigt under lång tid. I de båda fallen, Ann-Liss Larsson och Petra Mikolic har personens krav på dem ökat genom uppmaningar. Offren har genom meddelandena blivit medvetna om att intrång förekommer. De har var för sig gjort polisanmälan. På polisens inrådan har de lagt fram kopior på anmälningarna väl synligt i sina respektive lägenheter. Det bryr sig inte personen om. Petra Mikolic tror att personen varit inne i lägenheten flera gången efter att kopian på anmäla legat framme.”
”Det är en farlig utveckling”, säger Anna Ljung. ”Varför byter de inte lås?”
”Ann-Liss Larsson bytte lås direkt och tror sig inte ha haft besök. Petra Mikolic var av en annan kaliber. Hon trodde inte på sin egen anmälan, hon skämdes. Nu har hon bytt lås.”
”Bra. Då kanske inget ont drabbar henne.”
”Vi vet inte om det är samma person som är hos Monika Berg”, säger Kim Petersén. ”Vi har inget jämförelsematerial. Samtliga meddelande till henne är förstörda.”
Hansson lutar sig tillbaka på stolen och sätter händerna bakom nacken. Han blundar. Ljung nickar uppmuntrande till Kim att fortsätta.
”Det är ett egendomlig uppträdande att ta sig in i andras bostäder och uppehålla sig där när den boende arbetar”, säger Petersén. ”Det har hänt tidigare här i Göteborg. För några år sedan var det en hemlös som vände på dygnet. Han duschade, såg på teve och åt middag och diskade upp och sov gott i en säng. I god tid innan lägenhetsinnehavaren kom hem städade han, tog sina sopor med sig, låste och släckte. Nyckeln var en extranyckel han hade kommit över av en slump. Han utnyttjade lägenhetens faciliteter, drack kaffe och åt matrester men stal inget annat.”
”Det handlade inte om våld i det fallet”, säger Ljung och ser på dem ovanför glasögonen. Hennes ögon är springor av bubblande silver och även om hon inte ler sprider ljuset från dem en mild värme. ”Jag minns fallet väl eftersom det sågs som en solskenshistoria, åtminstone på min station på Gotland. Inga hot gjordes. Det blev en förlikning mellan de båda inblandade och ett ganska hyggligt slut. De blev vänner.”
Kims röst hackar till. ”Det annorlunda är att den här personen som vi utreder nu, för vår hypotes är att det är samma person som gör det här, går hem till olika personer. Personen visar en vilja att bestämma genom sina påpekanden. Personen har, troligen, nyckel. Eller en fin dyrk som inte gör några märken på låskolvarna.”
”De här tre anmälningarna är alarmerande”, säger Hansson. ”Det var en vaken polis som samlade ihop dem. Det tråkiga är att vi inte har någonting mer än de här två pappren och en påstådd lukt av kaffe och bullar att gå efter.”
”En sak”, påpekar Kim Petersén. ”Teknikerna hittade en kniv på golvet bakom köksdörren hos Monika Berg. Helt ren. Jag gick tillbaka till lägenheten när jag hörde det. Jag fann svett på köksdörren. Det kan vara förövaren som lutat sig mot den vid något tillfälle. Jag gissar med kniven i handen.”
”Vad säger DNA:t”
”Svetten tillhör en man. Han finns inte i några register. En sak till, jag har ett näsavtryck med samma DNA.”
Hansson öppnar ögonen på vid gavel. ”Näsor är ytterst personliga.”
”Näsavtrycket fanns på karmen till fönstret i badrummet”, förklarar Kim. ”Monika Berg talade om ett drag och påpekade att badrumsfönstret inte hade öppnats av henne. Inkräktaren öppnade fönstret av någon anledning, dock inte för att klättra in eller ut. Det är ett litet fönster. Inte ens jag skulle kunna tränga mig igenom det.”
”Gör du en avgjutning av näsan?” säger Hansson neutralt.
”Jag älskar att göra avgjutningar”, väser Kim. ”Det vet du. Den är klar.”
”Det positiva är att vi uteslutit halva befolkningen”, säger Anna Ljung och skrattar till med en skräll. ”Den kvinnliga.”
”Du tar hand om de tre vittnenas personuppgifter”, muttrar Hansson. ”Vad förenar de tre kvinnorna? Det är frågan.”
Hanssons ögonlock faller ned. Anna Ljung reser sig och bläddrar i sin iPod på väg ut ur rummet. Kim trycker sina handflator mot varandra som om de ömmar, som om de värker permanent och det inte finns något att göra åt det.

Kapitel 3

Det är ett olycksaligt blixtrande ljud när linan brister. Ljudet klipper sig genom brådskan att starta utombordaren. Det förebådar livslång smärta. Ellinor Fröhlinger uppfattar långt före motorsnöret skivar upp hennes kind, att hon inte kommer att komma undan. Det kommer att göra ont. Hon kommer att bli vanställd. Insikten om sin förlorade skönhet gör henne tung av sorg och hon faller motståndslöst in i framtiden, miljondels sekunder innan det upprullade snöret piskar ut ur utombordaren. Svedan brinner redan på skinnet, då fästet släpper inne i plåtfodralet som omgärdar en enkel motorkonstruktion som fadern trott sig kunna reparera själv. Och förberedelserna av smärtan känns i hela kroppen fastän hon inte nuddats än av styrkan i den rörelse som kommer ur de vilda kolvarnas friktioner. Det händer på en sekund. Snärten klyver strax ovanför hennes öga och river upp muskler, senor och nerver in till benet på höger sida i ansiktet. Blod väller fram. Hennes händer blir fulla av det.
”Du ser själv”, skriker hon och reser sig halvt om halvt från schäslongen. ”Jag ser ut som ett monster.”
”Till nästa söndag då, Ellinor”, avbryter psykiater Leo Rothman rakt in i hennes växande skrik. ”Den här olyckan får inte äta upp dig helt och hållet. Tänk på att du går ut skolan om några veckor. Gör det bästa av det. Du är stark.”
”Livet är skit.” Ellinor låtsas inte märka fukten i handflatorna när hon stryker dem över kinden och nuddar kratern som förvrider hennes ansikte från pannan till käkbenet.
Hon stiger sammanbitet upp från schäslongen där hon halvlegat under fyrtiofem minuter och får tag i påsväskan från Prada av guldfärgat skinn, som slokat på ett bord vid sidan om. Hon rumsterar om i väskan och drar upp en iPhon med svart display. Hon trycker igång den. En melodislinga ljuder. Apparna framträder men Ellinor fångas av sin spegelbild och läpparna vitnar.
Rothman rör sin tunga kropp i fåtöljen för att döda tystnaden i det luftiga rummet. Han ser ingen fulhet hos Ellinor. Hon är frisk och avundsvärd, dels för att hon är begåvad och snygg, dels för att hon får allt hon pekar på av sina föräldrar. Hon kunde ha varit en underbar tonåring, en vacker ung kvinna om det inte vore för hennes sätt. Hon är bortskämd och påträngande, än mer efter olyckan som gjort henne elak. Hon är arton år och tar snart studentexamen. Efter det kan hon ösa fritt ur möjligheternas brunn med pappas plånbok som öskar. Hon är föräldrarnas allt. En sammansvetsad trio, vad Rothman visste.
”I`m fucked up”, säger Ellinor med fingertopparna mot kinden.
Det blåröda ärret har blivit hennes fångvaktare. Hon lever i chocken. Rothman har på två månader inte förmått fånga hennes splittrade blick.
”Du kommer att gå med på att operera dig en dag”, säger Rothman med lugn röst. ”Det kommer att gå bra.”
”Jag skulle bli modell.”
Ellinors tomteröda kalufs skakar och gråten finns innanför de spända käkarna. Det bryter inte ut. De små glänsande pärlorna som smitit ur musselgreppet är redan förångade. Hon slänger jackan över axeln och muttrar hej då. Hon är axelbred, smal i midjan och har pojkhöfter. Hennes pösiga haremsbyxor har låg midja. I glipan mellan byxlinningen och det korta linnet bländar huden. Rothman får en föreställning om att tyget är genomskinligt. Hypnotiserad släpper han inte de roterande skinkorna med blicken förrän dörren faller igen bakom henne.
”Det, ska jag inte tänka på.”
Leo Rothman frustar sig ur synen och kommer på benen. Han går en runda i rummet som buktar ut i två burspråk med höga fönster och breda fönsterkarmar där man kan sitta. Det är ett vackert rum i ljust grått med stuckaturer och tystnad. Knappt några möbler förutom schäslongen som är duvblå, ett skrivbord mot kortväggen och hans fåtölj vid det ena burspråket.
Han håller sig i fåtöljens rygg med ena handen. Omedvetet gungar han fram och tillbaka på golvet i de mjuka inneskorna. Läpparna hänger öppna, det känner han och vet hur de ser ut, perforerade och blöta. En illasmakande gegga flyter omkring i munvecket. Med tungan får han tag i det och sväljer med en grimas.
Såg Ellinor det?
I fönsterglasets spegling ser han sin far. Han vrider på huvudet. Och mor. Hennes mörker runt ögonen.
Jag känner inte igen mig själv. Jag ser inte ut som jag längre.
Föräldrarnas judiska drag suddar ut hans egna. När han böjer sig framåt känner han ansiktshuden släppa och tynga nedåt skorna. Han har ingen styrsel över sig själv. Spänsten är borta. Ellinors hud och muskler däremot sitter som en handske över skall- och ansiktsbenen. Om hon stod på händer skulle man känna igen att det var hon. Inte honom. Dragen skulle sammanblandas till en röra och man skulle ropa på identifikationshandlingar.
Sextioett år har satt pigmentspår i huden som gör att han varken vill knäppa upp i halsen eller gå utan handskar; aldrig bada offentligt. Benen har svullna ådror. Magen är tung över bältet även om han med skräddarsydda kostymer med väst fortfarande kunde tas för hyfsat slank.
Jag borde gå på samtalsterapi”, mumlar han. ”Om jag kände någon bra.”
Han blinkar bort sin bild på fönsterglaset och tittar ut. Han tycker om att se på stan, känna dess puls uppifrån fjärde våningen utan att behöva ge sig ut i göteborgstrafiken. Han bor på samma våningsplan som han har praktiken, en spegelvänd våning till hans egen trea. Det var när den erövringen var gjord som Rothman insåg att han skulle dö i den här fastigheten. Länge har det varit en rogivande insikt. Det är det inte längre. Han har uppbrott i kroppen. Det har smugit på honom som en växande svulst.
Jag måste … bort!
Han kastar en blick på den sovande lap topen på skrivbordet. Han andas in och släpper tanken på att trycka i gång den och gå in på börserna och kolla läget. Det är tio minuter till nästa söndagspatient, den andra och sista, Irene Hollister.
Gardinen svävar vid hans öra. Han lutar sig framåt. Fönstren vetter mot Vasagatan som har svullna vårgröna trädkronor utanför. Kondens från förmiddagens hällregn ser vackert ut med silvriga bilar och spårvagnar nere på den söndagsstela gatan.
Leo Rothman har en blek försommarsol i ansiktet. Han sträcker upp hakan och vilar i ljumheten vid fönstren.
Några samtal borde han ringa. Folk är lättillgängliga på söndagar var hans erfarenhet. De vill bli störda i nojandet inför måndagsmorgonens jobb som obevekligen drar närmare så här vid tre-fyra-snåret på eftermiddagen.
Rothman kommer sig inte för. Han plockar på det ljusgrå tyget på fåtöljens rygg. Som vanligt ångrar han att han gett Irene Hollister en söndagstid. Det är patienter som Irene Hollister som gjort honom ful och illaluktande. En dam utan ingångar. Tidigare har han njutit av hjärngymnastiken att krypa sina patienter under huden. Få dem att se sitt innersta och ta itu med det. Inte längre. Han kommer ingen vart med sina patienter, särskilt inte med Irene Hollister.
”Jag skulle kunna remittera henne till någon annan.” Han skakar på huvudet åt sitt skrovliga förslag som slår hål i den välbehövliga tystnaden efter Ellinor.
Irene Hollisters trauma bottnar i en skrämsel långt utöver den påstådda ensamheten. Hennes platta blick, säger Rothman det. Det undanglidande kroppsspråket. Hennes vidtagna mått och steg för att skydda sin integritet. Hennes starka vilja att göra sig osynlig. Mer än en vilja; en fobi, en sjuklig böjelse som kan leda till ett akut tillstånd.
Hon ger ett skirt intryck, med hy utan lyster, blå bekymrade ögon och de små stegen som om fötterna vill prova underlaget decimeter för decimeter. Naturligtvis är hon varken vek eller svag eller handlingsförlamad. En pensionerad bibliotekarie på stadsbiblioteket vid Götaplatsen har både auktoritet och nypor. Nej, det är de sluttande axlarna, den bleka hårfärgen som med tiden urlakats till ett minne. Det är de oroliga ögonen som viker undan så snart det blir minsta konfrontation och tvingar honom att behandla henne som om hon var av glas.
Leo Rothman känner det som en brist att han inte vet var hon bor eller hur hon tar sig till och från hans mottagning, om hon cyklar, promenerar eller har bil. I hans papper är hennes uppgivna adress en postbox i östra Göteborg. Han har inget telefonnummer att ringa om det blir återbud eller ändrade tider. Då har hon bett honom mejla en hotmailadress med fyra initialer och tre siffror som inte bildar ett vettigt ord.
Om några minuter ska han öppna dörren till väntrummet och säga var så god, stig in. De kommer att hälsa på varandra och slå sig ned. Rothman i fåtöljen. Irene Hollister i schäslongen halvt bortvänd från honom. Fyrtiofem minuter ska ticka bort i evigheten. Samtalet blir lågmält. Hon kommer inte att öppna sig. Inte tala om vad som gnager i henne, i vilken livslögn hon lever.
Rothman har hört bortförklaringar under trettio år i yrket. Det skärande ljudet när röstvolymen sänks till viskningar. Vad han väntar på, i sin fåtölj, är när rösten går upp. Då kontrollen släpps. Då ropet på hjälp kommer. Irene är långt från att ropa.
Hon är fem, sex år äldre än honom. Smärt och på avstånd syns inte rutnätet på hennes kinder utan hon ger ett ungdomligt intryck, en dam mellan fyrtio och femtio, kunde man tro. Det är som om hon inte skavts av människor, inte stötts och blötts.
”Jag har inga vänner sedan bibliotekstiden, sedan mina trettiotre år där. Jag har inga vänner sedan skoltiden heller.”
”Har du flyttat mycket, Irene?”
”Tvärtom. Jag bor i mina föräldrars gamla lägenhet. Där jag är uppfödd. Det är bostadsrätt nu.”
Vi kommer inte att komma vidare i dag heller, tänker han och ser att klockan närmar sig för hennes tid. Hon håller för hårt om öppningen.
”Jag har svårt att komma ifrån under veckorna”, kommer han ihåg att Irene sagt. ”Får jag vara så fräck och föreslå söndagar? Jag menar om det inte inkräktar på sabbaten.”
Leo Rothman önskar att han sagt nej till Irene, att enbart Ellinor kom på söndagarna. Att det var deras dag. Att han kunde sitta kvar i fåtöljen med hennes doft i näsborrarna. Följa hennes jäktade spring nedför trapporna och i fantasin hålla sig invid henne en bra bit mot Valand där hon går in på ett fik till en väntande pojkvän.
Två korta ringsignaler ljuder. Dörren till tamburen öppnas. Klockan är slagen.
Han kväver en suck och öppnar dörren till mottagningsrummet. ”Var så god, Irene. Kom in.”
Irene Hollister småler i ett snabbt möte med hans blick. ”Tack. Det är skönt ute. Friskt efter regnet. En bra söndag.”
Irene Hollister har en behaglig stämma. Den är ljus men hon har lärt sig att dra ned den så att det melodiska kommer till sin rätt. När hon slagit sig ed på schäslongen börjar hon spontant berätta om biblioteket, om omläggningarna där som hon deltog passivt i. Hur hon inte slogs om jobbet som chefsbibliotekarie.
”Det blev en arbetskamrat. En smart blond kvinna som lärt känna kommunens kulturråd och fått in en fot i konstrådet. Jag visste att det var den vägen man måste ta för att märkas. Det kändes förödmjukande. Som om mitt arbete i sig inte dög.”
Leo Rothman nickar uppmuntrande fast hon inte kan se det.
”Vad kände du när tillsättningen tillkännagavs”, säger han som en uppmaning till henne att inte sluta prata.
Irene Hollister tappar sugen. Osynlighetsmanin finns där, önskan att sjunka genom jorden. Tystnaden breder ut sig. Hon kryper in i schäslongen. Kanske tror hon att han inte tittar på henne, att han försjunker i egna tankar och lämnar henne i fred. Men Leo Rothman har ögonen på henne och han spärrar upp dem medan kroppen sträcks som en fjäder.
Irene Hollister tecknar med händerna. Fingrarnas berättelse stänger honom ute. Hon är som förflyttad till ett annat rum, en annan tid och hon blir ömsom blek, ömsom röd.
Att Irene Hollister behärskar teckenspråket ruskar om Leo Rothman. En varningssignal pressar sig genom hans slumrande självgodhet och sätter fart på hjärtats slag.

Kapitel 4

Ann-Liss Larsson ger ett brett intryck. Bred bak, voluminös byst, breda handflator. Tjocka läppar i ett leende med gråflammiga tänder.
En rökare, tänker Anna Ljung, som är femton år yngre än det inkallade vittnet Larsson och aldrig har rökt, inte har en lagning i tänderna och borstar dem tio minuter varje kväll.
Ljung får Larssons andedräkt i ansiktet. Det luktar inte tobakssurt. Inte heller märker Ljung av rökarens sökande efter askkoppar, balkonger, vädringsfönster. Tedrickare, då, tänker Ljung och går före och visar vägen.
”Vad bra att du kom”, säger Anna Ljung över axeln. ”Ditt fall intresserar oss. Härinne är det.”
Ann-Liss skakar på huvudet som om samtalet om inbrottstjuven som inte stjäl är onödigt.
”Jag har inget att tillägga”, säger hon och slår sig ned på stolen som Ljung pekar på.
”Oj, det var snabbt marscherat. Jag har inte börjat fråga än”, säger Ljung vänligt. Ljung vänligt.
”Inget att tillägga till det som jag redan berättat, menar jag.”
”Jag förstår. Hur är det nu Ann-Liss, har det hänt igen?”
”Nej. Låset bytte jag omgående sedan jag varit hos polisen.”
”Kan vi ta det från början. När började besöken, tror du?”
”För knappt sex månader sedan började jag misstänka att något inte stämde.”
Ann-Liss Larsson gör en svepande rörelse med handen och i pannan finns tankekurvor som om frön till misstro såtts så långt tillbaka att hon inte vet när. Hon biter sig fast vid de uppgivna sex månaderna för att inte verka korkad. Polisassistent och kriminolog i forensisk vetenskap Anna Ljung bläddrar i en mapp.
”Du anmälde det för en månad sedan”, säger hon och drar i en hårslinga. ”Är inte det konstigt? Har du inte varit rädd? Fem månader är en lång tid.”
”Jag trodde att det var mitt ex, Allan Larsson.”
”Allan Larsson står inte på din lista?” Ljung vrider listan rätt på bordet så att Ann-Liss kan läsa den.
Ann-Liss rör den inte. Hon blöter läpparna och drar en hand genom håret. Ljung väntar. Ann-Liss röst är behärskat bitter när hon börjar berätta.
”Jag satte inte upp honom eftersom vi inte träffas. Allan flyttade hemifrån för fem månader och två veckor sedan. Vi var gifta i tjugosju år. Jag var tjugo när vi träffades. Min stora kärlek. Han ville inte ha barn. Därför skaffade vi inga utan reste och hade kul. Lagom till jag fyller fyrtiosju hittar han en annan. En ung kvinna. Nu ska de ut och resa. Och jag står här, barnlös. Ny egen snål ekonomi. Alltihop raserat.”
”Varför tror du att det var Allan som smög i din lägenhet när du inte var hemma?”
”Jag hatar och föraktar honom. Det gör jag.” Ann-Liss Larsson vrider sig på stolen så att blicken öppnar sig för puderljuset från fönstret, ett milt sken i jämförelse med Ljungs ögonblixtar.
”Du tänkte att han inte klarade sig utan dig, att han skulle komma tillbaka”, går Ljung på. ”En dag skulle hans väska stå i hallen för att han hade kvar nyckeln. Är det så?”
Vittnet nickar. ”Inte klokt, va. Sa jag att hon var ung? I trettioårsåldern, utan barn. Pigg på äventyr. Jag var en idiot. Är en idiot!”
Anna Ljung knackar med en penna i bordet medan hon låtsas titta igenom Ann-Liss Larssons tidigare utsaga. Hon behöver inget papper. Hon har läst in sig på fallet och kan fakta, utom det här som är nytt.
”Det fanns alltså två nycklar till din lägenhet.”
”Allan påstår att han lämnade tillbaka nyckeln när han flyttade till henne.”
”Litar du på det?”
”Jag ringde upp honom då jag fick kallelsen hit och frågade om nyckeln. Han sa att hans nya, Emma gubevars, går igenom varenda låda, varenda ficka, av svartsjuka. Hade han en nyckel skulle hon ha hittat den, försäkrade han. Jag känner honom. Han ljög inte med den rösten.”
”När du gick till polisen trodde du att det var Allan? Fast du inte sa det.”
”Det var med stor tvekan jag gick till polisen. Det verkade otroligt att någon går in och inte stjäl. Vad är det för mening med det? Jag tänkte att om det var Allan borde han få sig en näsknäpp. Kanske ett straff. När jag skulle lämna redogörelsen kom det för mig att Allan inte skulle göra en sådan grej. Han saknar den sortens fantasi. Fast, vem kunde det annars vara?”
”Polisen sa till dig att det kunde vara allvarligt, eller hur? Du bytte inte lås, alldeles med detsamma.”
Ljung betraktar sina naglar.
”Du har rätt i det”, säger Ann-Liss. ”Ibland är man bara… dum. Jag la fram polisanmälan på bordet och väntade på en reaktion från Allan. Dagen kom med ett besök. Personen drack kaffe hos mig. Bryggde det. Det skrämde mig mer än de där skrivna lapparna.”
”Varför blev du rädd om du trodde att det var Allan?”
”Allan dricker inte kaffe. Inte te. Han fikar inte. Han är en vildmarksmänniska som dricker vatten, gärna ur en rinnande bäck. En pöl i marken går bra också. Som ett svin.”
”Du märkte alltså spår av kaffe.”
”Det var en svag kaffedoft när jag kom hem. Jag dricker te. Jag har färskt nymalet kaffe hemma för att mina väninnor dricker kaffe. De hade inte varit hos mig på flera dagar. På en gång kändes det som om en främmande person snokat igenom lägenheten. Lådor och allt möjligt. Det var inte Allan. Det var en främling. Det var otäckt. Då ringde jag låsjouren och bytte lås direkt.”
”Kändes det som ett övervåld att han bryggde kaffe i din bryggare?”
”Det kan man lugnt säga.”
”Allans nyckel, då. Vart tog den vägen?”
”Allan svär att den låg i en plastpåse som han gav mig på ett fik. Det var saker i påsen som han tyckte att jag skulle ha. Skivor och ett album, grejer som jag kastat i hans lådor vid hans flytt. Det här halsbandet, bland annat.” Ann-Liss hand darrar om guldsmycket i halsen. ”Jag kan tänka mig att det var som han säger, att nyckeln låg i påsen. Jag gick inte igenom den så noga. Han meddelade att det var definitivt slut mellan oss. Inget annat var viktigt just då.”
Ljung upptäcker att vittnets fingrar är magra. En bred silverring på höger hand är flyttad från ringfingret, där platsen är vit, till långfingret. Kavajen är stor över axlarna, den snäva kjolen sitter inte klistrad på Ann-Liss breda höfter som varit bredare.
”Vad gjorde du med plastpåsen?” säger Anna Ljung.
”Jag vet inte. Jo, tog hem den. Packade upp den … men vänta.”
Deras blickar möts och glider åt två håll.
”Jo. En sak hände faktiskt”, säger Ann-Liss med ny energi och ett pekande finger i luften. ”Påsen ramlade i golvet på fiket. Sakerna trillade ut. Inte alla, meddetsamma. Påsen fastnade under ett stolsben. Någon sköt till stolen eller reste sig. Då rullade det mesta ut. Jag brydde mig inte om det. Jag är förälskad och lycklig, Ann-Liss, höll Allan på. Det var som om han glömt allt om oss!”
Anna Ljung sitter stilla och väntar.
”Någon sa, var så god. Jag hoppas att allt är med. Plastpåsen kom i min famn. Allan stod på andra sidan bordet. Han skulle gå. Tack, sa jag. Jag vet inte till vem. Gå inte redan, sa jag till Allan.”
”Du såg inte vem det var?”
”Jag hade bara ögon för Allan. Hans irriterade handrörelse. Ryggen som gick mot dörren. Det var slut, över. Jag var ensam. Personen som hjälpte till med plastpåsen var också borta. Jag orkade inte röra mig på evigheter. När jag kom hem vände jag upp och ned på påsen. Halssmycket var där. Jag fick det på vår femte bröllopsdag. Nycken var inte där. Nu är jag säker på det.”
”Var det en man eller en kvinna som hjälpte dig med plastpåsen?”
”En man. Keps, tror jag. Jacka med dragkedja, sneda fickor. Ingen ung kille, de har inte tid att plocka upp folks saker. En mogen man med trevlig röst.”

Kapitel 5

”Vad har hänt? Är det något med Emma?”
Mannen som öppnar lägenhetsdörren på Partillevägen är vältränad, lång och ansiktsdragen skarpa. Huden är fläckig av sol och umbärande under bar himmel. Blicken studsar omkring, bakom Anna Ljung som visar sin polisidentifikation, åt sidorna, mot hennes ansikte och sedan ned i trappan och ovanför mot nästa våning. Instinktivt ställer han sig bredbent och blicken möter hennes, allvarlig och på sin vakt.
”Är du Allan Larsson?” säger hon.
”Ja.”
Anna Ljung viker ihop sin legitimation, stoppar den i fickan och får kliva in i Allan Larssons och hans sambo Emma Lindéns trånga hall. Kim Petersén som hållig upp sin id stänger dörren om dem.
”Vad gäller det?” säger Allan.
”Vi vill tala om Ann-Liss Larsson.”
”Har det hänt henne något? Hon har en syster i Varberg. Det är hennes närmaste.”
”Vi vill ställa några rutinfrågor.”
”Jaha. Okej.”
De slår sig ned i vardagsrummet där det finns en soffa, ett lågt bord och två omaka fåtöljer. På väggarna hänger spjut, masker och reliefer av vilda djur i en serie. På golvet i en hörna finns tre ouppackade flyttlådor. Anna Ljung säger att hon ska banda samtalet och har han något emot det.
”Jag vet inte. Nej, då. Sätt på den, då.”
”Det gäller en nyckel.”
”Jaså.”
”Ann-Liss lägenhetsnyckel. Lämnade du tillbaka den när du flyttade.”
”Vad är det frågan om? Kommer polisen hem till folk i sådana ärenden?”
”Som du märker gör polisen det. Nå, hur var det med nyckeln?”
Allan Larsson sitter bredbent och tittar under lugg. I rösten spricker en tjurighet fram, en återhållen ilska som om polisen blivit Ann-Liss förlängda pekfinger.
”Hon har fått den. Det är allt jag kan säga. Jag ville inte ha den kvar. Ann-Liss tog skilsmässan dåligt. Jag vågade inte gå hem till henne. Vi träffades på ett fik på Centralstationen. Jag ville ha mycket människor omkring mig så att hon inte skulle hitta på något.”
”Hitta på något?”
”Äh, hon kunde rivas och börja skrika.”
”Då räckte du över nyckeln till henne. Hon fick den i handen.”
”Ja.” Han gnuggar sig över näsan. ”Nej. Det var en del grejer. I en plastpåse.”
Kim Petersén reser sig. ”Kan jag låna toaletten?”
”Öh, okej”, säger Allan Larsson och blir mörk i ögonen.
”Vad hände med påsen?” säger Anna Ljung.
”Inte vet jag.”
”Kan du berätta hur du gav henne påsen. Vad hon gjorde med den.”
”Jag satte den väl på bordet. Hon kikade i den. Nej… jag minns inte.”
”Vad hände?”
”Jag bekymrade mig inte för påsen. Jag ville bara bort från henne. Hon tjatade om att jag skulle komma tillbaka.”
”Blev du smickrad? Funderade du på att komma tillbaka?”
”Inte alls. Det var jobbigt med Ann-Liss. Hon kunde inte släppa taget. Nu kommer jag ihåg. Plastpåsen gick sönder eller om grejerna åkte ut på golvet. Jag blev jävligt trött för jag tänkte att det var hon som gjorde det med vilje. För att jag skulle plocka upp det. Det gjorde jag inte. Jag stack därifrån.”
”Kan jag ta ett glas vatten i köket?” säger Kim som har spolat och det gurglar i rören från toaletten.
Allan Larsson öppnar munnen men säger inget. Han nickar mot köket. När Kim går dit sträcker Larsson på halsen och hör inte vad Ljung frågar. Hon upprepar frågan.
”Allan, kommer du ihåg om Ann-Liss tog upp grejerna från golvet? Såg du om hon gjorde det?”
”Hon fick hjälp av en snubbe. Det var en storväxt man. Han böjde sig med svårighet.” Allan Larsson klappar på sin tvättbräda till mage. ”Eller om han hade ont i ryggen men då hade han inte böjt sig ned.”
Kim hostar i köket. Han låter vatten rinna i vasken innan de hör att han fyller ett glas.
”Såg du hans ansikte?” säger Ljung till Allan Larsson.
”Nej. Han hade keps, tror jag. Inte en modern, mera som jobbarna hade på SKF.”
”Hm, på Svenska Kullagerfabriken.”
”Min pappa jobbade där. Hans keps fick jag senare.”
”Hur gammal var den där mannen som du såg?”
”Ingen aning. Han liksom skymtade till, bara. Jag tror att han var i pensionsåldern. Jacka med dragkedja, en gammal ljusblå.”
Anna Ljung får uppfattningen att Larsson mycket väl minns mannen och att han om han ser honom igen skulle känna igen honom. Hon frågar honom.
”Det tror jag att jag skulle.” Allan Larssons ögon är kalla som ett rovdjurs. ”Att minnas människor har räddat mig ur många knipor utomlands. Tyvärr, inte så mycket ansikten. Mest känner jag igen dem på kroppsspråket. Den här karlen ville vara osynlig.” Han lutar sig framåt. ”Det är faktiskt min specialitet att läsa av kroppsspråk.”
”Nyttig kunskap”, säger Ljung.
Samtalet som Ljung tackar för är slut. Kim går direkt till tamburen och har öppnat dörren till svalen då Ljung kommer. De två utredarna ser inte på varandra. De går i gåsmarsch nedför trappan. I ryggarna känner de Larssons nerviga laserblick och hör honom stänga dörren och sedan gå på jakt i lägenheten. Frågan är om han kommer att sakna hårstrån från sin kam och Emmas borste och ett glas som stått halvdrucket med lingondricka under en staplad kaffekopp på diskbänken.
”Kim. Har du något att rapportera direkt?” säger Anna när de sitter i bilen. ”Några observationer.”
”Lägenheten är obuggad. Inga radiosändare finns där. Inget gömt i avloppen eller toastolen.”
”Jösses, Kim. Vi misstänker inte att Allan är Al-Qaida eller Nordens narkotikakung.”
”Grundlighet är en dygd.”
”Okej. Du gör som du vill. I morgon planerar jag ett oväntat hembesök hos Petra Mikolic. Har du tid med det? Kanske lika bra att du går på toa där med.”
Petersén nickar.
Men besöket blir senarelagt.

Kapitel 6

Körsbärsträdet har outvecklade bladskott. De är små och ofärgade. Sven Hellbom sätter en nagel i ett och något hyvelspånliknande kommer ut. Han sitter på huk och suckar över körsbärsträdet som ligger på marken.
Stendött, som han misstänkt nerifrån parkeringen. Det kan inte räddas.
Trädkronan hänger över kanten till stupet. Roten har vällt upp. Det var en tidsfråga innan en storm skulle ha hävt ned trädet fem meter. Det kunde ha ställt till det rejält bland människor och bilar därnere. Hellbom vet att han gjort det enda rätta då han klättrade upp och kollade om trädet levde
Glad är han inte.
”Då blir det ingen blomning i år.”
Han reser sig och tar ett steg tillbaka och känner skyddsräcket i ryggen. Försiktigt rör han sig i sidled men halkar i sörjan som regnet piskat upp. Han tar emot med handen. En vit flisa ligger i rotvältan. Mer än en. Han blinkar mot fyndet och det går upp för honom vad det är.
Med skakiga händer tar han upp mobilen och ringer polisen. Det är ett samtal han aldrig trott sig skulle behöva göra. Han känner inte igen sin egen röst.
”Jag tror att jag har hittat resterna av en människa. En liten en.”
Jordlagren är grunda i bergsskrevan där fyndet av skelettdelar ligger.
”Det är absolut lämningar av en människa”, slår Kim Petersén fast och kryper undan på knäna så att kollegorna Hansson och Ljung kommer till och kan se med egna ögon.
De rör sig försiktigt på bergets yttersta kant. Där är det halt och blött efter förmiddagens hällregn. Stupet ned mot en asfalterad parkering där ett par män i overaller och kepsar tittar upp mot dem bedömer poliskommissarie Hansson till fem, sex meter. Han drar sig tillbaka mot skyddsstaketet och låser fast ett par fingrar i stålrutorna.
”Det är ett barn”, säger Kim Petersén och är framme vid fyndet igen. ”Troligen ett förskolebarn. Jag vet mer då jag har åldersbestämt benen.”
Kim pekar metodiskt på benresterna som försiktigt grävts fram med en skrapa och putsats med en borste och säger vad de ser. Hansson och Ljung nickar igenkännande. En rest av en tredjedels skalle med små tänder är lättast att urskilja. Skenben och revben och ett bäcken som till stor del är försvunnet men som lämnat avtryck i jorden ritar Kim ut i luften.
Kriminalutredarna på den forensiska specialenheten slås av hur oansenlig resterna är. Om man inte exakt vet var det är och rör i jorden med en pinne och föser undan lövrester och skräp är risken stor att man ingenting uppfattar.
”Han som gjorde fyndet ramlade rakt i det”, säger Ljung. ”Han kunde inte undgå att se vad det var.”
Hansson granskar omgivningen som, förutom stupet, är en bergig oas i ett bostadsområde, en bullig rest som blev över då området projekterades på 1940- och 1950-talen.
Han står med ryggen mot staketet och tittar långt över bilparkeringen och bredvid, byggnaden som ser ut som en brandstation, vid stupets fot och över Torpagatan där det rullar en jämn ström fordon. På andra sidan Torpagatan heter området Kålltorp. Det är flervåningsbebyggelse från 1930- och 1940-talen; hus av trä målade i dova nyanser av grönt, brunt, gult och rött. Längre bort, vet han, finns villor.
I Kålltorp är det lummigt och sömnigt, tänker han och håller sig med fingrarna i staketets stela fyrkanter av stål. Bostadsrätter, hyresrätter, koll av de boende, inget slarv. Kommer barnet från Kålltorp? Vem saknar det? Har en anmälan om försvinnande gjorts? Hur länge sedan då?
Han vänder helt om och blickar genom staketets stålrutor ut över det halva berget som blivit kvar efter bortsprängningen för brandstationen. Det är ett stycke vildmark, en guppig kulle med stenblock, björnbärssnår och enstaka knotiga klättervänliga träd. Vid bergssluttningens fot och till höger och hela vägen tillbaka runt till Torpagatan är det villor med uppvuxna trädgårdar på ömse sidor tre smågator. Åt andra hållet är det flerfamiljshus, ett område med gator som ringlar hit och dit i backar och försvinner nedåt mot spårvagnslinjen nummer 1 som han inte ser men vet finns utmärkt som ett streck på kartan.
Hansson tror att området åt det här hållet heter Vidkärr. Ett område med gott rykte i östra Göteborg, nästgårds till Örgryte, där folk håller reda på sina ungar.
Lummigt och sömning. Han kisar under hattbrättet och försöker tänka sig in i vad det betyder.
”Hur lång tid tar det för en kropp att brytas ned som den här har gjort?” frågar han Kim Petersén som reser sig och gnider sina knäleder.
”Det är extrema förhållanden här”, kraxar Kim och puttar upp skärmen på sin keps. ”Kroppen är ytligt begravd, knappt täckt. Då går det fort.”
”Vad är den kortaste tiden du kan föreställa dig?”
Hansson böjer inte på huvudet när han talar med Kim. De utbyter ögonkast, raka i ryggarna.
”Några månader för full förruttnelse i normala fall”, säger Kim. ”Det här handlar om mycket längre för benen är skira. Somligt är helt försvunnet. Jag skulle säga decennier.”
Hansson är insvept i sin beigea trenchcoat som han köpt väl tilltagen för att kunna fylla upp med en stickad tröja på vintern, med skärpet hårt knutet om midjan. Han har hatten neddragen över huvudet och deltar inte praktiskt i fyndinsamlingen. Han är kriminalare och kriminolog och är i vägen. Eftersom det är en geografiskt liten fyndplats borde han klämma sig ut genom det uppklippta hålet i staketet och lämna Ljung och Petersén i fred. De är klädda i overaller och handskar och har specialväskor med fack för prover.
Hansson blir kvar.
Solen kryper ur ett moln. Ljuset faller i hans utsträckta hand. Han sniffar i luften. Ett minne från barndomen kommer seglande men han får inte fatt i det. Det var något med att springa i vinden, nakna fötter i vattenpölar, absurt för en vuxen som har dubbla tubsockor i stövlarna.
”Då tar jag hand om uppgiftslämnaren en stund till”, säger Anna Ljung med ett frågande tonfall och hon har frågat flera gånger utan att Hansson gett något tecken. ”Om du är upptagen, menar jag. Jag har fler frågor att ställa. Mannen har ett jobb att sköta. Han är jour.”
Hansson nickar frånvarande.
Anna Ljung går en bit bort på klippkanten till en man med väderbiten hud men uttrycket i ansiktet är blankt och vitt. Han är i femtioårsåldern och har slitna snickarbyxor och smuts på händerna. Han stryker med händerna över benen. Fuktiga jordresten fastnar. Det märker han inte.
”Jag hoppades att det skulle vara ett djur”, säger mannen till Ljung. ”Det är det inte, va? Jag menar, jag ringde för att jag tyckte att det var en människa.”
”Hur kommer det sig att du var häruppe på höjden?” säger Ljung på sjungande gotländska och trycker igång en bärbar bandspelare.
”Det gällde körsbärsträdets blomning”, säger mannen som heter Sven Hellbom och arbetar på före detta brandstationen nedanför där de står, på Torpagatan. ”Varje år har trädet blommat. Jag ser på sådant där och njuter. I år var kvistarna kala och hängiga. Trädet hängde över kanten. Det var dött. Jag har tänkt ett bra tag att jag skulle förekomma en olycka genom att klättra upp och såga ned det. Det blev i dag därför jag tänkte att ett sådant regn till kommer att dra med sig trädet. Fallet ned till planen är högt. Vi har bilar därnere och folk som springer hela dagarna.”
Ljung och Sven Hellbom lutar sig över den tvära granitbranten. Knappt någon växtlighet mer än tuvor av gräs och utblommade hästhovar finns nedåt bergväggen mot planen. På den trånga biten mellan skyddsstaketet och stupet där de står finns inga träd. Sly av björnbär som växt in i staketet fanns på några ställen längre bort. Inte just här där det är kargt som på en fjälltopp.
”Var det inte vådligt att klättra upp den vägen när det just regnat?” säger Ljung och sveper med handen över stupet.
”Jag har bergklättring som hobby. Van att se uppåt.”
De småler mot varandra i bedrövelsen. Ljung får ett sympatiskt intryck av Hellbom, en ensamvarg. Trygg och inte rädd att visa känslor.
”Byggnaderna därnere ser ut som en brandstation utan brandbilar”, säger hon. ”Vad är det för något?”
”Brandstationen las ned i slutet på 80-talet”, säger Hellbom. ”Nu har vi en depå här för Räddningstjänstens fordon. Jag är bilmekaniker.”
”Brandstationen är yngre än bebyggelsen här i övrigt”, konstaterar Ljung.
”Den byggdes på sextiotalet, tror jag. Kan jag gå tillbaka till jobbet?”
”Du Sven, vet du vem det kan vara som du hittade?”
”Har inte en aning. Jag bor inte här.”
”Okej, då får du gå. Passa på att gå genom hålet i staketet så att du inte störtar. Det ska snart lagas.”
”Nej tack.”
Hellbom börjar på en vansklig klättring nedför stupet. Ljung rycker på axlarna. Hon vänder blicken mot fyndplatsen där Kim sitter med krum skalbaggerygg och har en svart likpåse upprullad vid sin sida på en bår. Det kniper alltid i hjärttrakten när det handlar om barn. Hon spolar med bandspelaren och stoppar ned den i en rymlig ficka och drar igen blixtlåset. Hon tar upp en handdator och slår in Sven Hellboms födelsenummer och puffar med pekfingret på den fyrkantiga displayen.
”Hur gick upptäckten till?” säger Herman Hansson vänligt.
Han har gått en runda på det sluttande berget utanför staketet och sett in i de närmsta trädgårdarna där utemöblerna kommit på plats.
”Vittnet ryckte i trädet. Han var intresserat av att trädet inte skulle falla på bilarna därnere. Sedan gjorde han fyndet.”
Hanssons ögonlock fälls ned till hälften. ”Vet han något?”
Hon skakar på huvudet. ”Det tror jag inte. Hans berättelse håller. Jag har gjort en slagning. Vi har inget på honom. En bergsklättrare som gillar körsbärsblom.”
”Vad tror du och Kim?” säger Hansson och pekar mot fyndplatsen. ”Var barnet nedgrävt?”
”Om kvarlevorna legat bredvid trädet eller under det är för tidigt att säge. Vi har tagit foton, mätt upp och tagit prover ur jorden och från trädet. Jag är ivrig att komme till labbet.”
Herman Hansson gnider sig på näsan. Hans sätt är att inte hasta på i början av en utredning. När hans team dyker upp har ofta tiden för ett eventuellt brott, som här, för länge sedan flytt. Sol, vind och vatten har urholkat marken. Årstiderna har putsat av och förändrat förhållandena.
Det är en gammal händelse de ser resterna av. En ouppklarad händelse. Kanske en glömd. Det säger Hanssons magkänsla. Han aktar sig för att bli påstridig om den saken inför sina unga vetenskapligt välutbildade medhjälpare.
Dock inte glömd länge till, tänker han.
Hansson ser Kims försiktiga rörelser och vet att medarbetaren är en av de skickligaste i landet i forensisk arkeologi, det vill säga metoder hämtade från arkeologin som kriminalpoliser och rättsmedicinare använder.
Kim Petersén reser sig. Deras blickar glider in i varandra och Hansson lyfter frågande på ögonbrynet.
”Vi kan åka”, säger Kim. ”På rättsmedicin kan vi ta reda på mer.”
”Är det en pojke eller en flicka?” säger Ljung som plockar ned de sista jordproverna och drar igen en väska och knäpper till låsen.
Kim håller fram sin breda öppna handflata. I handens skål ligger sex små grå stenar, nej inte stenar. Det är hjärtan. De är identiska och alltså tillverkade.
”Vilket material tror du att det är?” säger Hansson.
”Kanske porslin. De låg i en rad. Jag vågar knappt ta i dem.”
Anna Ljung böjer sig över Kims hand och blåser bort damm.
”Kan det vara förhårdnad plast?” säger hon. ”Det liknar ett småflicksarmband. Ni vet med plastkulor på ett gummiband så att det ska passa alla.”
”Då lutar det mot en flicka”, säger Hansson tankfullt. ”En fyra, femårig flicka med hjärtarmband. Det låter som om någon borde ha saknat henne. Saknar henne fortfarande.  Tycker ni inte det?”
De tar sig nedför branten mot villasidan till. På gatan som heter Ättehögsgatan står deras svarta van omgiven av fyra blinkande polisfordon. Hansson ger inga order om att knacka dörr eller genomsökning av området. Inte än. Det finns inga relevanta frågor att ställa till de boende. Det finns inget konkret att söka efter. Poliserna som hjälper till med inlastningen av proverna och de som burit båren med den svarta likpåsen radar upp sig. Hansson viftar med handen.
”Tack för i dag. Se till att staketet blir lagat. Avspärrningarna kan tas bort.”
Tre av de fyra polisbilarna rullar nedför Ättehögsgatan och svänger höger i korsningen med Kaggeledsgatan och kryper vidare mot Torpagatan. Teamet ser dem fara. Anna Ljung mumlar gotländska eder. Hon har datorn uppkopplad mot polisens anmälningar om försvunna barn tio år bakåt i tiden i det här området i Göteborg. Ingen träff.
”Vänte bara när jag ruller upp ärmarna på rättsmedicin”, säger hon. ”Då ska jag hitta henne.”
”Det kan vara en han”, säger Kim med sin egendomligt spruckna stämma och styr ut från trottoaren. ”En liten tjuv som snott ett armband. Sedan ramlade han och slog huvudet i en sten och blev liggande. Eller något ännu värre.”
Hansson trycker sig bakåt i bilsätet. ”Värre än en unges död kan det aldrig bli. Inga förhastade slutsatser, tack.”
Kim håller upp en näve. ”Det kommer att gå rätt till, Hansson. Den lilla människan ska få ett namn och en begravning. Den stackaren har fått vänta alldeles för länge. Någon har gjort fel. Den personen ska vi hitta. Detta ska rättas till.”

Kapitel 7

I pressrummet sitter kriminalreportrarna glest utspridda på stolarna, ifrågasättande nyhetsvärdet på avslöjandet som ska komma. Mörka fält under ögonen kännetecknar dem. En trötthet född under ensamma nätters missmod över att våld, mord, trakasserier och hot aldrig har en ände. Nu ett ouppklarat halvsekelgammalt fall, enligt läckorna. Var det mödan värt att dra fram?
Ett par kastar skämt till varandra hängande över stolsryggarna. Två dricker kaffe ur muggar medtagna från Seven Eleven. Luften blir oljig av gäspningar och suckar. En tungviktare bland kollegorna kliar sig ogenerat i skrevet och blundar.
De väntar på poliskommissarie Herman Hansson. Han är samordnare för teamet som rikspolischefen satt samman i en kommission för olösta, oförklarliga fall, de annorlunda. Hansson anses som en erfaren polis och är profilerare av den gamla stammen som likt en bulldogg inte släpper taget. Hansson vill ha mediernas hjälp och har kallat dem samman via pressmeddelanden som gått till nyhetsdeskar, bloggar, twitter och Facebook. Reportrarna sträcker ut benen och tänker att vad fan ska kalla fall slösas tid på när var och varannan människa utsätts för rån och trakasserier just nu. Fast Hansson kunde man lita på.
Det går i dörren.
Herman Hansson har polisuniformen på. Håret ligger krattat som grusgången på en kyrkogård. Tevekamerorna bländar till. Tungviktarens ögon öppnas i ett smalt glitter, det ser ur som om en vissling formas i munnen på honom men inget ljud kommer.
Hansson undersöker inte mikrofonen utan utgår från att den fungerar. Med ljus örnblick tar han in journalisterna och säger i mikrofonen att de är välkomna. Sedan går han direkt på fallet.
”Vi har hittat kvarlevorna av ett barn. Vår osteolog Kim Petersén håller på med sina undersökningar men har konstaterat att barnet var mellan tre och fem år vid dödstillfället.”
Hanssons blå blick glider över dem. I rösten skymtar något ömtåligt.
”Det handlar om en litet barn som försvunnit hemifrån. Inga skador finns som tyder på upprepad bestraffning eller slag. Enligt Petersén ser barnet ut att vara väl omhändertaget när det gäller tillväxt och sådant som hör till en normal barndom.”
Reportrarna biter ihop sina leenden. Kim Petersén är en känd figur i mediekretsar. Det låter fel med kortväxte Kims uttalande om en normal uppväxt. Kims egen barndom föreställer de sig var säkert allt annat än normal.
Hansson andas i mikrofonen.
”Barnet har legat på fyndplasten under ett körsbärsträd som varje år har blommat och gett frukt och stått skyddad bakom ett skyddsstaket”, fortsätter han. ”I vår dog trädet. Vi uppskattar åldern på trädet till ungefär femtio år.”
Journalisterna väntar.
”Som vi ser det”, säger Hansson och inkluderar Rättsmedicinska husets avdelningar med en gest, ”har barnet legat under eller i nära anslutning till trädet under trädets livslängd. Barnet skulle med våra antaganden i dag ha varit en medelålders kvinna eller man om det fått leva. En person på femtiofem år ungefär. Vi vet inte vem denne är. Vi vet inte sambandet mellan barnet och trädet. Vi vet inte hur barnet såg ut. För femtio år sedan och drygt det fanns inga datorer. Anmälningar av försvunna personer arkiverades efter sju år. De arkiven är …”, Hansson gör ett berg med händerna. ”Vi ska gå igenom samtliga anmälningar som gjorts här i Göteborg med omnejd.”
En journalist med vidlyftigt krulligt hår och ansiktet dolt i skägg räcker upp en hand och avslöjar en bred skånsk dialekt när han får frågan. ”Vet man något om hur barnet dog?”
”Nej”, säger Hansson. ”Vi vet inte det, än. Vad vi vet är att det begravts vid trädet eller möjligen, och troligen, under trädets då späda rotsystem. Vår holistiske analytiker Anna Ljung kommer att förevisa sin undersökning av den saken. Det är högst ovanligt att vi redovisar press och media våra antaganden i början av en utredning. I det här speciella fallet har vi resonerat som så att finns det vittnen eller andra personer som kan ha vetskap om hur detta har gått till och vem barnet är, är det hög tid för dem att träda fram. Med andra ord, vi behöver er medverkan.”
Hansson vänder sig till Anna Ljung som kommit in i rummet medan han pratat. Reportrarna påminns om hennes längd, morotsröda raka hår som räcker till axlarna där det är knivskarpt kapat och hennes tunga byst som knapparna i poliskavajen buktande håller inne. De känner sig skannade av hennes fyrkantiga rökfärgade glasögon och lutar sig bakåt i stolarna. Tungviktarens tjocka läppar faller isär, blöta och blåstrimmiga. En rörelse går genom hans ena axel som om han tänker lyfta handen och fråga om något.
Ljung hinner före hans intention.
”Nu kommer ni att få se något vi inte bjuder på ofta”, säger hon mellan knappt rörliga blodröda läppar. ”Det är ett tänkt scenario. Möjligen ett överfall eller kanske handlar det om en olycka. Det utspelades en sommar för femtio år sedan. Det skedde på ett berg som av lokalbefolkningen i bostadsområdena kring Ättehögsgatan och Torpagatan kallades för Kullen. Barnet kom till den översta toppen. Eftersom han eller hon var så ung måste barnet ha jobbat för att komma dit, kravlat och klättrat. Som jag har undersökt marken där var det både stora stenar och snår att forcera.”
Hon rullar fram ett bord med en fyrkantig plan skiva. Bordet har ett tak en och en halv meter upp som hålls på plats av sex smala pelare. Anna Ljung trycker på en dosa med flera knappar. Inför journalisternas ögon byggs ett transparant naturtroget landskap upp. Stenblock, sänkor med gräs, uppåtlut. På en stig från Ättehögsgatan kommer ett barn gående. Det har snickarbyxor av femtiotalsmodell på sig, knutna gummiskor med en enkel sula och toppluva. Det lilla barnet plockar björnbär och stoppar i munnen och kommer fram till stora blockstenar. Barnet klättrar över dem. Barnet möter fler hinder men fortsätter uppåt kullen. Sedan är barnet vid ett staket som är ett skydd mot ett stup ned mot brandstationen på Torpagatan. Där blir det stopp.
”Här händer något som vi inte vet hur det gått till”, säger Ljung.
De ser att barnet faller omkull på marken. Barnet slår i pannan och tappar medvetandet.
”Vad som än hände, har jag skapat det här trolige händelseförloppet på grund av de fynd som vi fram till nu har säkerställt”, säger Ljung och naglarna på hennes fingrar har samma blodfärg som läpparna som viker sig i en grimas, för journalisterna ska inte tro att hon vet sanningen på det här stadiet i utredningen.
”Några av ingredienserna har jag klart för mig”, fortsätter hon.
Barnet ligger framstupa och rör sig inte. En anonym vuxen tar barnet i famnen, klättrar över staketet och där på andra sidan på en smal fris finns en skreva med ett tanigt träd. Personen drar upp trädet. Barnet som har slutna ögon, för det lever inte längre, trycks ned i skrevan. Stora händer skovlar över jord. Det lilla trädet trycks tillbaka i jorden. Personen som arrangerat det hela klättrar tillbaka över stängslet och försvinner. Det börjar regna. Trädets rötter fäster. Trädet växer. Det går flera år. Årstider växlar. Trädet blommar, bär frukt och fäller löv. Om något av barnet har synts täcks det nu av jordlagren som bildas genom nedbrytningsorganismer som tar vid, vid växters och lövs förruttnelse. Femtio år går på det viset. En dag dör trädet. Det faller. Kvarlevorna av barnet kommer i dagern i en rotvälta.
Anna Ljung trycker på dosan. Bilden upplöses ned i plattan som ett stjärnregn. Det finns inget att se. Ljung stiger åt sidan. Hennes uttryck är bistert. Det finns inget av lek i hennes sätt att peka på den som höjer handen till en fråga. Hennes allvar smittar av sig på journalisterna.
”En sak till”, säger hon efter en stunds utfrågning. ”Jag har rekonstruerat ett armband som hittats invid kvarlevorna. Färgen kan jag naturligtvis inte vara säker på. Den är för länge sedan utsuddad. Jag tror på rött. Det är hur det brukar vara med flickor på den tiden. Rött för flickor. Blått för pojkar. Eller hur?”
Ingen säger emot.
Armbandet stiger upp ur bordet. Det rullar sakta runt. De kan följa raden av små röda plasthjärtan. Minnen från barndomen väcks. Ett sådant armband har de sett. Det är varken gammalt eller ungt, inte trendig eller gammalmodigt. Det har alltid funnits sådana. Trätt på gummibandssnöre så att det ska passa alla.
Ljung stänger av. Hon kisar på journalisterna genom sina mörkfärgade glasögon och lovar att mejla bilden på armbandet till dem som hör av sig via mejl.
Intresset för fallet är väckt. För journalisterna blir det inte en fråga om de ska göra ett reportage utan hur mycket. En notis eller en artikel; ett inslag i lokalteve eller i riks. I huvudena sätter de text, klämmer in bilden på armbandet, kanske en flygbild över platsen Kullen. Teveteam är på väg till platsen för att ta jordnära bilder.
Journalisterna troppar av.
Herman Hansson känner att han satt en sten i rullning. Han säger det med låg röst till Ljung.
”Jou, kanske en liten snöboll”, medger Anna Ljung och drar iväg med sitt bord. ”Om den inte fastnar i solens nät och smälter till ingenting.”