vilseleddHelena S EVA S.T CLAIR DECKARE

NR 2
av Helena Sigander

 

Likstanken får polisen att bryta upp dörren till en lägenhet i Vällingby. En naken mördad blondin i 30-årsåldern hittas död och synnerligen misshandlad. Förbryllande är det vackert f dukade matbordet och två packade resväskor. Kvinnan kom inte iväg på sin rea. Ett mord med liknande scenario begås i Nacka. Båda kvinnorna arbetade inom skolan.
Kriminalintendent Tor Bonde får hand om fallen. Samtidigt anställs privatdetektiv Eva S:t Clair som vikarierande engelsklärare på ett gymnasium. Hon har ett uppdrag från en svartsjuk 65-årig kvinna att kolla om hennes man Folke, svenskläraren och poesiälskaren, är otrogen. Evas och Tors fall korsar varandra, och leder till en skakande upplösning, under vilken Eva inser att som vanligt är länspolischef Barbara Bonde, Tors ex och chef, en tuff konkurrent.
En feel good pusseldeckare med ihållande spänning, djup tragik och befriande humor.

 

Omslag Ulla Lindborg, bild by jdurham FreeMorgueFile
Mjukband 150 kr / e-bok 50 kr      KÖP

Eva S:t Clair serien:                                                                                                                                     Exilium rygglogo rosa
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten

 

ur Vilseledd
Kapitel 1

Det var stanken från lägenheten som alarmerade grannarna. Tung och kvalmig hade den växt ut i trapphallen i flerfamiljshuset och gjort sig så märkbar att de boende hade börjat diskutera om det inte var på tiden att göra något åt det.
Polis tillkallades när lukten bokstavligen satt i väggarna. De två uniformerade polismännen som fått anropet stod och andades in skiten genom brevlådan tills låssmeden kom, en karl med oproportionellt långa armar och en osynlig cigg i mungipan.
Det hördes ett knakade mekaniskt ljud. Dörren gick upp. Låssmeden drog hörbart in andan där en cigarrett inte fanns och prasslade fram ett papper ur bröstfickan på snickarbyxorna och pekade var underskriften skulle stå. Den polismannen som hade ett nedhasat ögonlock skrev under. Låssmeden gjorde en gest som om han var på väg att spy, mötte polismannens halva blick och vände på klacken och gick.
De två polismännen trevade sig in i den mörka hallen. Fastän de känt liklukten kunde de inte hålla tillbaka rop av avsky. Det söta äckliga fick det att vända sig i magarna.
– Fy fan, för att ligga och ruttna.
– Nej, det vill man inte.
Två Gucciresväskor stod på golvet. Den polismannen som var kraftig och hade en astmatisk andning lyfte upp dem. Väskorna var packade. Med blå penna var namnet Agneta Stare och lägenhetens adress präntad på lappar runt väskhandtagen.
Polismännen bytte blick.
Enligt kollningen var Agneta Stare folkbokförd i lägenheten. De hade försökt nå henne men inte fått tag i henne. Var det hon som inte kommit iväg. Eller någon annan.
Det var en välplanerad två rum och kök vid Vällingbyplan. En balkong vette mot en höstgulnande plantering med träd med hängande svartbruna grenar, blanka av väta.
Krukväxterna i vardagsrummet var gröna och inget fel på. De var kopplade till en automatisk bevattningsanordning. Det var en sådan grej som tillät ägaren att lämna dem i ungefär en månad. Maten på det festligt dukade bordet var däremot mögligt och spred en unken rutten lukt, fast den klibbiga liklukten kom inte från det.
Det var en kvinna.
Hon var naken och illa behandlad, det kunde poliserna avgöra från tröskeln till sovrummet. Hon var uppvräkt mot ena sängkanten, bortslängd som en sopa. Kontrasten till den i övrigt prydliga lägenheten med möblerna i symmetrisk ordning och arrangemangen på matbord förstärkte intrycket av kaos och våld i sovrummet.
Det värsta var blodet, kladdet på kvinnan och de mörka fläckarna som stelnat på sängkarmen och madrassen.
Polismännen kunde inte sätta ord på lidandet.
– Så här ser det ut när tjejen har storstädning hemma, sa polismannen med ögat som inte helt var med, han sträckte på hakan och nacken och kollade runt. Inte en pinal på rätt plats.
– Storstädning?
– Glöm det, Steffe. Vänta tills du får en partner.
Lakan och örngott fattades. Sängbordet och sänglampan var rubbade ur läge.
– Mycket blod, var det.
– Hon har fått sig en omgång. Det är tydligt.
Kroppen hade märken av slag och troligen sparkar. Det kunde ha börjat med några örfilar, tänkte de, sedan knytnävsslag i magen, vid örat fanns en utgjutning. Obduktionen skulle ge svar. Den skulle också avslöja den egentliga dödsorsaken. Men hon var död och hade varit det under en tid. De två polismännen kunde endast gissa hur länge.
De cirkulerade försiktig runt sängen, i plastöverdrag på skorna och latexhandskar på händerna.
Liket var utplattat i huden, färglöst, närmast grönt. Pupillernas olika storlekar gav den döda ett vilt utseende. De uppspärrade ögonlocken, som kunde vara ett tecken på hastig död, tillsammans med den nedfallna underkäken och ansiktets mörka likfläckar målade upp en skrämmande bild av skrik och fasa.
– Vi kan inget göra här, sa Steffe. Jag går och ställer mig på balkongen.
– Vänta med det. De vill oftast ha det ovädrat.
De, teknikern som skulle komma och se på brottsplatsen med andra ögon och tala om henne på ett vetenskapligt vis.
Rättsläkaren ropade hallå i hallen.
– Mord? sa han mot Steffe som mötte honom.
– Jepp. Det där har hon inte fixat på egen hand. Knappast en olyckshändelse.
Rättsläkaren upptäckte vid en snabb yttre besiktning blodspår i den dödas hörselgång. På hennes hals trodde han sig urskilja märken efter naglar som vid strypning. De tydliga tecknen på hennes kropp tydde på yttre våld. Han vände upp ögonlocken, blodstrimmor under dem talade också för strypning.
– När tror du det här hände, sa polismannen med halvögat. För en månad sedan?
– Kanske det, sa rättsläkaren, en rimlig gissning.
Det var något teatraliskt över alltihop. Kvinnan i sängen var slängd på ett hånfullt vis.
– En ren oförskämdhet, tycker jag spontant, sa Steffe. Räckte det inte att banka livet ur henne?
– Hon hade inte tänkt sig något sådant, sa den andre polisen och sänkte båda ögonlocken.
Festbordet såg ut som en scen ur en film, i alla fall väldigt övertänkt. Kristallglas, linneduk och bestick från Svenskt Tenn. En Beaujolais Patriarche var upphälld i glasen. Det som en gång hade varit en köttgryta stod mitt på bordet i en karott, som liksom porslinet kom från Villeroy&Boch. Det var en kärleksmåltid. De svarta maskarna som dött i fat och skålar visade att saker och ting hade spårat ur.
På soffbordet låg en cd av Ulf Lundell. Texten på omslaget skymdes av skivan som var urtagen. Han som hette Steffe böjde sig fram.

Kärlekens tystnad skriker i husen
Och slamrar i järn och sten
Kärlekens vindar blåser ut ljusen
Och ruvar som tigande trän
Kärlekens dårar skakar i frossa och ber om en enda sekund …

– En sekund. Det ska ingen behöva be om, sa den andre polismannen. Inte ens för sitt liv. Man ska inte behöva be om något. Det är för djävligt!
Det var ingen överdrivet lyxig lägenhet. Några väl utvalda ting, som singlar med hyfsad inkomst brukar gilla, blandat med arvprylar. Silverljusstakarna och kristallglasen var framtagna till den här middagen.
– Som om hon fyllde år, eller nåt.
– Sista gången i sånt fall.
På väggen hängde ett foto av ett gammalt par framför en stuga på landet med fruktträd och pergola. Bredvid hängde ett konfirmationsfoto i silverram, en ung flicka med ett blygt leende och med huvudet en aning på sned. Håret var blont, liksom den dödas. Det var samma tjej, hon i sängen cirka tjugo år efter konfirmationen.
– Vem har vi här då? undrade polisteknikerna som kommit till brottsplatsen.
På körkortet stod det att hon hette Agneta Stare.
– Agneta, sa en polistekniker och granskade körkortet och kastade en blick på konfirmationskortet på väggen. En helylletjej med ett gammaldags namn. Eller var hon prostituerad?
– Hon har inga äldre skador, sa rättsläkaren. Som jag ser det tillfogades hon skadorna vid ett och samma tillfälle. Inga nålmärken på armarna.
– Vad har hon råkat ut för egentligen?
– Ett regelrätt överfall. Misshandel och möjligen strypning.
– Då går vi, sa poliserna som öppnat lägenheten.
– Jag med, jag har inget mer att göra här, sa rättsläkaren. Här är papperen. Skicka kroppen till Solna när ni är klara.
Polisteknikerna nickade.
De finkammade lägenheten. Spår säkrades. Allt fotograferades från olika vinklar. När det var dags tog två blåklädda bärare hand om kroppen för vidare transport till rättsmedicinska. Trots rörelser i rummen, det lågmälda pratet och bårens knirrande, rådde en stillhet som inte bröts förrän allihop var ute på gatan igen och drog korta häftiga andetag med öppna munnar.

Kapitel 2

Då Majvor Lindén kommit upp till min kontorsdörr hörde jag hur hon stod och pustade. Det brukar mina klienter göra efter fem trappor utan hiss. Att det var en kvinna hörde jag på andhämtningen och de små ljud som utsjasade personer ger ifrån sig utan att tänka på det. Hon stod där och stånkade och tittade antagligen ut genom det halvcirkelformade 1400–talsfönstret, ursprungligen en glugg, med utsikt över takåsarna i Gamla stan. Och så tittade hon säkert på skylten på min dörr.
Privatdetektiv Eva S:t Clair
Jag väntade.
Att en viss tvekan förekommer är inte ovanligt. Inte alla tycker om att involvera fullständiga främlingar i sina liv.
Det är mitt jobb att rota fram och avslöja sjaskiga sanningar som ingen egentligen orkar med. Jag får betalt och har licens och de som kommer har fattat ett beslut som kan få en konsekvens, omöjlig att förutse.
– Åt helvete med allting, muttrade kvinnan.
Ett finger trycktes mot ringklockan. Handtaget böjdes ned.
Hon var i femtio-sextioårsåldern. Snyggt klädd, gick i blått. Utanpåskjortan var blå och gul. Hårbandet runt den gråsprängda kalufsen gick i blått och lila. Makeupen var omsorgsfullt lagd. I öronen satt droppar av guld. Ett gyllene halsband skymtade under den uppknäppta kragen. Hon hade slank figur och fina anletsdrag.
– Jag heter Majvor Lindén, sa hon.
– Välkommen. Var så god och slå dig ned, sa jag.
Det gjorde hon, mittemot mig i besöksstolen.
Antingen var det trapporna, de suger musten ur de flesta, eller hennes inre oro som gjorde att hon så snart hon slagit sig ner, oförblommerat talade om att fick Folke veta det här, skulle han begära skilsmässa. Fast det var för att undvika skilsmässa hon var här.
– Fan, vad krångligt. Jag brukar inte svära heller. Ursäkta, mig.
Hon tystnade. Våra ögon möttes. Hennes pupiller vidgades. I misstro? Av förakt? Eller tittade hon inåt i sin hjärna på något vis och försökte hitta en början …
Jag väntade.
Beslutet att komma till min byrå hade fattats efter lång tvekan. Det var det första hon sagt i telefon tidigare på förmiddagen.
Hon skärskådade mig, en vältrimmad trettioåring med det halvlånga blonda håret uppsatt i en kam på huvudet, ett förtroendeingivande sätt och gott renommé. Men hon gick förstås också igenom sina egna motiv.
– Jag kan mata Gul och Svart så länge, sa jag förstående och pysslade bakom ett förhänge som döljer en kokplatta, kylskåp och hyllor med kattmat.
Det var i slutet av september, en varm dag med stillastående luft. Klockan var två på eftermiddagen. Genom fönstren, det enda av stor dimension i mitt minimala kontor, blickade min besökare och jag tysta ut över Mälarens vatten i Riddarfjärden, en för dagen blåmelerad matta, mellan Söders höjder, Kungsholmens långsträckta kajkant och Riddarholmens och Sjöbergsplans flaskhals, Slussen. Åt andra hållet, söderut guppade det i Östersjön.
Två hav.
För länge sedan under Hansans tid behärskade tyskarna handeln på Östersjön. Svenskarna fick Mälaren och seglade till Sigtuna, Södertälje, Mariefred och Eskilstuna via Birka. Tyskarna blev feta, rika och mäktiga. Lågtyskan fick språkfäste i huvudstaden. De svenske fick lagstadgad rätt att sitta med i församlingen. Fast det var bra om de kunde lågtyska.
Jag kunde ha berättat mycket stockholmiana för Majvor Lindén. Men hon såg ut att vara uppslukad av nuets kaos.
Färjorna till Djurgården tutade ideligen avgång och ingång vid Räntmästartrappan. Längre bort, bortom en jättelik glasfasad, låg vita finlandsbåtar färdiga att lägga ut. Nedanför oss larvade blå långbussar och tunga röda. Vägar, gator och gränder späddes på med bilflöden via Munkbroleden, genom Slussplan, upp– och nedför Södra Järngraven. Muller av snabbtåg, tunnelbanan, X 2000 och pendeltåg bildade ljudfond över Centralbron; glitter av vatten, blinkande signaler, kromstänk, trädkronors ljudlöst spelande rodnande blad och dessutom människor i massor; på rad, i spring, på språng, i drösar trängandes i backen, ner i trappornas djup, fram och åter i hektisk fart. Och cyklisterna … En gryta som skulle byggas om och skulle heta nya Slussen och folk skulle flanera där och sitta ute och fika och inga bilar skulle få finnas.
– Inte är det Södra Ängby, inte, sa Majvor.
Södra Ängby? Det var en vit fläck på min stockholmskarta. Jag stängde ett fönster som hade stått öppet och slog mig ned vid skrivbordet igen med ryggen åt city.
– Fint höstväder i alla fall, sa jag neutralt och lät en grön reservoarpenna vandra från den ena handen till den andra..
Majvor Lindén kurade i stolen. Skuldrorna drogs upp och ned, händernas fingertoppar möttes i ett evigt pickande.
– Min man har träffat en annan, utbrast hon. Efter 40 år.
Fru Lindéns fingrar hittade den enda släta ringen bland de utsmyckade och vred den, runt, runt.
Jag tryckte igång datorn och bad om de vanliga civila uppgifterna.
Lindéns hade hemadress i Södra Ängby i Bromma. Folke Lindén var förstalärare i svenska i Vasastan på Humanistiska gymnasiet. Majvor Lindén visade ett kort på maken. Hög panna, välkammat grått hår, klippt som en tjänsteman. I halsen skymtade slips, skjorta och kavajslag.
Hon suckade.
– Vad får dig att tro på otrohet? sa jag.
– Han har blivit annorlunda i humöret. Frånvarande liksom och mig struntar han i. Dessutom knyter han händerna i sömnen. Han som brukar ligga avslappnad som en hund.
– Har du ett namn? sa jag.
Majvor Lindén höjde en stoppande hand mot mig och skakade på huvudet. Hon ville berätta i sin takt. Mina frågor kunde inte täcka in vad hon anade. Hon kisade utåt Västerbron vid horisonten.
– Folke är med i en poesiklubb för lärare, sa hon. De flesta är svensklärare. De träffas regelbundet. I början var det oorganiserat men numera kallas det fortbildning. Rektorn har tillåtit att de får räkna timmarna.
– Jag förstår inte riktigt. Är det fritid eller jobb?
– Det har något med det livslånga lärandet att göra. Lärarna ska ha ett visst antal fortbildningstimmar varje termin. De hinner inte skaffa sig dem om de inte ständigt räknar in all kulturell aktivitet i kvoten, även vad de gör på fritiden. Folke drar till exempel av för romanerna han köper och läser på nätterna. Han räknar varje minut.
Jag klickade in vad hon sa på datorn.
– Det blir för dyrt för kommunerna att betala för riktig fortbildning, fortsatte Majvor. Därför uppmuntras pedagogerna att fortbilda varandra. Kommunförbundet gillar det här. Rektorerna spar pengar. Lärarna får en lapp att fylla i varje termin. De som har mest aktiviteter ifyllda till jul– och sommarloven är bäst.
Majvor Lindén lät irriterad som om alltihop var dumheter.
Jag tittade upp under lugg.
– Vad händer om man inte har deltagit i någon aktivitet? sa jag. Om lappen är tom.
Majvor Lindén såg på mig som om jag försökte skämta. Det kändes pinsamt. Jag sa att hon skulle fortsätta med … otroheten.
– Om Folke har ihop det med någon, sa hon, måste det vara en av poesiälskarna. För går han på bio eller teater går han med mig. Det är jag som fixar biljetterna. Jag kan sitta vid datorn och beställa på jobbet. Det kan inte lärare. De delar på arbetsdatorerna. Rasterna är för korta för privata saker. På övrig fritid rättar han skrivningar. Ja, så har vi villa. Den är betald till sista kronan. Men det är en del att göra, hela tiden. Han skulle inte orka mer, helt enkelt. Han ska pensioneras till sommaren. Jag med, förresten. Jag jobbar halvtid på ett kontor i Vällingby, på personalavdelningen.
Jag började gilla Majvor. Hon var snygg och välvårdad och var i god form, inget märktes av de fem trapporna utan hiss. Folke borde vara nöjd med henne. Om Majvor jobbade halvtid och Folke var lärare måste de ha gnetat och sparat för att ha lyckats betala en villa i Bromma. De hade det bra. En sak till, for det genom mitt huvud, hon tyckte uppenbarligen om honom.
– Känner du dem personligen? sa jag. Poesigruppen.
– Absolut inte. Jag vet bara vad Folke berättar, sa Majvor Lindén med veck i mungiporna. Jag umgås inte med lärare. De talar bara om sitt jobb. Det är rättningar och skrivningar och förberedelser för hela slanten. Poesigruppens medlemmar känner varandra därför att de allihop någon gång har arbetat på Hum. Lärare kan bli övertaliga i en skola och skickas då iväg hur som helst till en annan. Det är ovanligt att de byter skola på eget bevåg. Folke är den sammanhållande kraften i poesigruppen.
– Berätta om gruppen. Är Folke den ende deltagande mannen?
– Nej. De är två till. Hakon Velander. Han blev förflyttad till Hum från Torpagymnasiet den här terminen. En enstöring, säger Folke. Den andre heter Jens Smeds. Han ska bildas, säger Folke, eftersom han är naturvetare. Han kom till Humanistiska gymnasiet under vårterminen.
– Kvinnorna, då?
– Tre. Nina Palmstedt och Pernilla Appelblom arbetar på Östergymnasiet. De är småbarnsmammor. Karin Engström är i sjuttioårsåldern och pensionerad.
– Jaha, ja.
Jag noterade namnen utan att darra på manschetterna. Omnämnandet av Nina Palmstedt hade gett ett visst intryck på mitt centrala nervsystem. Jag övergick till ett annat ämne.
– Har ni några barn, du och Folke?
– En dotter. Veronika. Hon är gift och har sitt.
Majvor Lindén meddelade denna del av familjesituationen i samtalston. Ändå fanns det något i artikulationen som markerade att inget mer skulle talas om familjen Lindéns antecedentia.
Majvor Lindén hade auktoritet. Min följdfråga dog på mina läppar.
Jag tog upp den gröna pennan och lät den pendla mellan pek– och långfinger, på platsen för fordom tända cigarretter. Med den andra handen gav jag henne mitt kort och tillåtelse att ringa när som helst. Mejla. Messa. Tala in meddelanden på svararen.
– Du vill ha Folke skuggad, summerade jag. Det vanliga. Veckorapportering. Kvinnorna kollade?
Ja. Skuggningen kunde få börja redan nästa kväll. Då var det poesikväll.
Majvor Lindén räckte mig en lapp med namn och adress på poesinästet.
Oj! Då var det den Nina.
Jag hoppades att Majvor Lindén inte noterade min reaktion. Jag la lappen upp och ned bredvid datorn.
– Hm … poesikväll …, sa jag.
– Folke har ett ärende att uträtta före mötet, sa Majvor Lindén och var blöt i ögonen och drog en hand över pannan. Han ska åka till stan direkt efter middagen hemma i villan. En tidig middag är beställd.
– Jaså, sa jag.
Ärendet var en förevändning, ansåg Majvor. Åka och hämta en bok.
– Löjligt, sa hon och svepte bort osynligt damm från mitt skrivbord med händerna som inte kommit till ro sedan hon slagit sig ned hos mig. Jag tror han hittar på det där.
– Verkligen, sa jag.
Jag väckte datorn och tryckte ut ett kontrakt genom skrivaren. Jag la papperet framför henne på bordet samt den gröna reservoarpennan.
Majvor Lindén skruvade sig på stolen.
– Du måste dit, sa hon. Till skolan, Humanistiska gymnasiet Det finns en jättechans just nu.
I spegeln bakom min klients rygg följde jag stelt ett blått tåg som sögs in i det svarta tunnelhålet under Scandic hotells utspärrade bäcken. Majvor lutade sig konspiratoriskt fram över kontraktet.
– Det fattas en engelsklärare på Hum. Rektorn söker efter någon med ljus och lykta. Det gäller en intensivkurs på Komvux. Det betyder att det är vuxna elever. Den slutar till jul. Här är telefonnumret. Jag … är desperat. Folke är som förbytt.
– Jag är inte lärare.
– Du är engelskspråkig. Jag har googlat på dig, Eva. Lärare har inte lärarutbildning numera. Många kör på engagemang, säger Folke. Ja, det är inget han och de utbildade lärarna gillar men rektorerna tycker att det är billigare.
– Nej.
– Tänk på att du får dubbla löner.
Majvor Lindén såg ut som om hon kollat med Skatteverket och att det inte var någon idé att käfta emot.
Jag tog tid på mig att begrunda situationen.
I skrivbordslådan hade jag just tryckt ner en trave obetalda räkningar. Kattmat var dyrt. Och så var det Tor, älskade Tor som jag ville åka bort med på en lång och dyr semester.
– Jag får se hur fallet utvecklar sig, sa jag och la telefonnumret till handlingarna.
Majvor Lindén var på väg att ta den gröna reservoarpennan.
Det gjorde hon inte. Inte förrän jag tog fram telefonnumret till Hum och slätade ut det på bordet. Då reglerade Majvor Lindén vårt avtal.

Kapitel 3

Kvinna mördad i Vällingby
Löpsedlarna stack i ögonen.
Tor kommer att få jobba över, tänkte jag, när jag gick hem från kontoret lite tidigare än vanligt men so what, jag hade fått en klient.
Jag promenerade längs de kullerstensbelagda Torgdragargränd och Lilla Nygatan. Efter svängen in på Tyska brinken var jag hemma på ett par minuter. På den lilla biten skränade löpsedlarna i två gathörn efter varandra om mord i Stockholms västra förort Vällingby, åt Brommahållet till.
Inga ledtrådar, stod det.
Nu kommer pressen att jaga Tor, sa jag till mig själv. Han kommer att vara på Krim dag som natt. Barbara Bonde, också.
Nej, fortsatte jag min inre monolog. Länspolischef Barbara Bonde jagar enbart gangstersyndikat och ibland när hon har tid över, Palmemördaren. Hon kommer inte att blanda sig i ett enstaka mord. Barbara kommer inte att störa Tor.
Tor och Barbara.
De var lika, både utseendemässigt och till sättet. Mörka, eftertänksamma, intelligenta. Bra poliser, de bästa i Sverige. Giftermålstycke, skulle min gamla faster ha sagt om hon sett dem.
Men de var inte gifta, inte längre. De var skilda.
Det är Tor och jag, sa jag till mig själv.
Jag öppnade min port med kodlåset och trampade uppför de oregelbundna trappstegen upp till femte våningen.
Katterna Gul och Svart hade tagit vägen över taken. De stod och jamade på fönsterblecket i köket då jag låste upp lägenhetsdörren. Det var matdags igen.
Med fingrarna fumlade jag med kattburkslock och torrfoderkartong medan katterna svansade runt mina ben.
Jag skulle inte ha börjat fundera på Barbara, Tors ex och nuvarande chef.
De hade separerat innan Tor Bonde och jag hade funnit varandra. Det var bara det att man inte kunde släppa Barbara hur som helst och gå vidare. Barbara hade en sällsam inverkan på omgivningen. Avväpnande, lustfylld, fantasiberusande, hon skulle ha passat som filmstjärna, gärna långt bort, i Hollywood.
Varför skilde de sig?
Vem dumpade vem?
Hade han glömt henne?
Ämnet var tabu.
Svart sträckte sig uppåt mitt lår och satte klorna i mitt kött, hon ville upp i famnen. Jag höll henne på armslängds avstånd och såg in i de klara ögonen, så fulla av outgrundlighet att jag började prata med henne.
– Vad är det lilla vän? Mera mat?
Svart gav ljud ifrån sig och det blev ett samtal oss emellan som värmde.
Rovdjur. Gosedjur. Vän. Mördare. Så många skepnader har katten, förutom att vara en han eller en hon.
Barbara var likartat androgyn, inte enbart en kvinna eller polis eller rival. Hon var också kameleont, magnet, en Tintomara. Henne hade Tor haft. En graciös varelse som passade i vilken trasa som helst.
Nu hade han mig.
Jag stoppade näsan i Svarts mjuka kind och berättade att Barbara var en gås.
– En oplockad gås!
Då ringde telefonen och jag vecklade ut mobilen utan att kolla numret.
– Tor!
– Nää … Majvor! Det är jag, Majvor Lindén.
– Tur, menar jag, sa jag. Tur, att jag var hemma. Vad gäller saken?
– Eva! Någon försökte knuffa ner mig på spåren i tunnelbanan. Jag är alldeles skakis.
Jag hörde det nu.
Rösten skälvde av rädsla.
– Var är du?
– Jag är kvar i tunnelbanan i Gamla stan.
Inom några minuter var jag vid hennes sida, utanför spärrarna vid kiosken. Hon blev stöttad av en ung man.
Han var i tjugoårsåldern, kortklippt, hade svarta jeans och svart T–shirt med en röd ödla på. Han höll nacken i en bakåtlutad vinkel. Det gjorde att han såg överlägsen ut. Men han var hygglig som hade tagit hand om Majvor Lindén. Ingen annan hade tänkt på den saken. Och han var inte påtänd.
– Hon fick sig en rejäl stöt av tåget. Det såg jag, sa den unge mannen och spärrade upp ögonen så att näsborrarna skälvde.
– Blev hon knuffad? sa jag utan att ta hänsyn till att jag pratade över huvudet på Majvor Lindén.
– Knuffad? Nä. Hur då?
Den unge mannen gjorde en gest bakom Majvor Lindén som om gumman var knäpp eller påtänd.
– Såg du om någon puttade henne, upprepade jag ihärdigt.
– Det var ingen i närheten.
– Det är väl klart att det var. Perrongen var väl inte folktom. Klockan är nästan fyra på eftermiddagen. Högtrafiken är igång.
– Jag menar, sa den unge mannen som verkade trött på det hela, att när tåget kom in på station rörde sig de flesta antingen framåt för att de skulle med tåget eller bakåt för att de skulle med nästa tåg. Damen här stod kvar nära perrongkanten. Hon blev själv.
– Ensam, menar du.
– Jag sa just det.
– Du såg att hon blev ensam på sin plats på perrongen, sa jag. Varför la du märke till det?
– Nä, hörru. Vad du frågar mycket.
Jag såg att han tappade humöret. Tja, varför inte. Han hade hjälpt Majvor Lindén från perrongen, nedför trapporna och ut genom spärren. Inte många skulle ha gjort det.
– Jag bara undrar, sa jag och försökte låta ödmjuk. Hon sa till mig i telefonen att hon hade blivit knuffad. Du, bra att du hjälpte till. Tack.
– Det är lugnt, sa han. Jag tänkte ta Hässelbytåget som hon. Men så kom jag på att jag skulle till Östermalmstorg i stället. Därför såg jag vad som hände, i ögonvrån för jag tog några steg tillbaka från tåget. Damen liksom snubblade.
Mysteriet var löst.
– Tack, sa jag igen.
– Hon fick låna min mobil.
Det kostar pengar, fanns som undertext. Det sket jag i och Majvor verkade inte fatta galoppen.
Han stod kvar. Majvor Lindén mumlade att han hade fått tillbaka mobilen. Jag stirrade på honom tills han vände in genom spärrarna igen och gick uppför trapporna till perrongen ovanför våra hjässor. Jag sa till Majvor Lindén att det var bäst att vi fick en kopp kaffe, kanske något mer i oss.
– Jag bjuder, sa jag.
– Han ljög! Jag snubblade inte.
– Först något att dricka, sa jag.
Jag tog Majvor under armen och ledde henne förbi en tiggare med skramlande pappmugg i handen i den blågröna kakelgången, uppför trappan mot Mälartorget och in på fiket direkt till höger.
– Varför ljög han, Eva?
Majvor Lindén riktade frågan till mig över kaffe, en pudrad Princesstårta, en stolt Napoleon och två sköra glas med vitt vin.
– Känner du honom?
– Jag har aldrig sett honom förr.
Hennes normala ansiktsfärg hade återkommit och handen med tårtgaffeln darrade inte. Också auktoriteten hade infunnit sig till hundra procent, så jag drömde inte om att käfta emot. Jag tog en bit Napoleon och lät smeten smälta i munnen.
– Berätta om knuffen, sa jag sedan.
– Jag såg tåget komma. Vanligen försöker jag komma med så långt fram i tåget som möjligt. Det passar när man går av vid Ängbyplan. I dag brydde jag mig inte om vilket. Jag hoppades kanske att få sitta i fred. Jag vet inte.
Jag tog en tugga Napoleon. Prinsessan, kanske hade varit ett bättre val.
– Smaka gärna, sa Majvor Lindén. Jag dricker hellre.
– Skål.
– Skål.
– Säg nu. Vad hände?
Majvor Lindén förklarade att en man hade smugit sig på bakifrån och knuffat henne framåt just som tåget kom. Instinktivt hade hon stretat emot. Han hade gripit henne under höger armbåge och puffat på i ryggen. Styrt henne mot tåget. Tack och log hade första vagnen hunnit köra förbi. Annars hade hon fallit ned på spåret. Hon hade slagit i axeln.
– Var det den unge hjälparen?
– Det vet jag inte. Jag tror inte det.
– Hur såg mannen ut?
– Jag har ingen aning. Jag kände att det var en storvuxen karl. En sekund tidigare och jag hade …
Majvor Lindén fingrade på halsbandet. Hennes ögon sökte sig till de målade motiven med bagerskor, ugnar, brödstaplar från förr, runt fikets väggar. Våra blickar möttes på irrfärden och gled isär.
– Vänta nu, sa hon. Han doftade som en man. Det var en tatuering på höger arm. Skjortan var uppkavlad. Jeans … kanske. En orm. En lång orm med en ögla på mitten.
Jag memorerade för att skriva in uppgiften i min anteckningsbok med reservoarpennan med grönt bläck. Någon gång i framtiden skrev jag rent i datorn och gjorde mappar och … men de gröna anteckningarna klarade ja mig inte utan under pågående fall.
En ödla. Det hade den unge mannen på sin jacka. Majvor måste ha blandat ihop det.
Vi tog en ny omgång stärkande droppar vitt vin medan kaffet kallnade. Vi pratade strunt och Majvor fick rosor på kinderna. Sedan fick hon ett nytt visitkort av mig. Det gamla hade kommit bort.
– Killen tog det nog, sa hon. Han slog numret på sin mobil åt mig.
– Du har väl en egen mobiltelefon?
– Jag glömde den. Den sitter på laddning hemma i villan.
Vi tog tretår på det ena och det andra, avlade en visit på gästtoaletten och sedan såg jag till att Majvor Lindén kom på rätt tunnelbanetåg hem till Södra Ängby. Hon avböjde sällskap. Hon tänkte inte heller göra en polisanmälan.

När jag hade stapplat hem till katterna började jag längta efter Tor. Han är kriminalpolis och skulle kunna hjälpa mig en del i mitt jobb. Det får han inte. När jag inte druckit tre glas vin vet jag att ingen polis får hjälpa mig men nu var jag mosig i omdömet.
Jag ringde till min kompis Gabriella som också jobbar på Stockholmskriminalen.
– Vill du göra mig en tjänst, sa jag. Kan du slå upp Folke Lindén, Ängbyhöjden i belastningsregistret? Kolla om det finns några punkter på honom och hans fru Majvor på samma adress.
– Nej, Eva.
– Snälla, snälla.
Gabriella sa nej, nej.
Jag rabblade personnummer och gnällde ’snälla, snälla’.
– Jag står inte ut att höra den rösten, Eva.
Min kompis sedan polishögskolan sa åt mig att hålla tyst och vänta i luren.
– Ingenting, sa Gabriella efter en stund. De har en dotter Veronika Nilsson, 35 år, gift med en Tom Nilsson. Han är ett år äldre än föräldrarna. Men du, att vara mogen, är inget brott. Inga anteckningar alltså. Från det ena till det andra. Hur är det mellan dig och Tor. Jaså. Jaha. Kom ihåg vad jag har sagt. Han är bränd efter Barbara. Det tror du inte? Ja, lycka till då, både med Tor och med fallet. Jag måste kila. Röda lampan brinner. Chefen fru Barbara kallar. Hej!
Tor ringde något senare. Kunde han komma?
Det var en skrattretande fråga. Jag skrattade när jag hade lagt på luren och fortsatte medan jag borstade mina guldblonda lockar och satte mer mascara runt de violblå. Sedan tystnade skrattet.
Det fanns bara kattmat i skafferiet.
Då ringde telefonen. Det var Tor. Var det okej om han tog med sig pizza och några öl. Jag hade väl inget hemma.
Gulle–Tor.
Tor hade med sig en kvällstidning också. Medan han hemvant tog fram bestick, glas och skar upp pizzorna med den nya pizzaskäraren som jag vunnit i ett lotteri, balanserade jag gnolande på ryggstödet uppe på en köksstol. Jag bläddrade fram till mordet i Vällingby.
– Är det ditt fall? sa jag.
– Japp.
– Hon ser snäll ut på bilden.
Kvinnan i Vällingby hade inga drogproblem. Hon läste mycket böcker. Gillade tydligen sköna hemmakvällar. Inte mycket spring i trappan av vänner och karlar, vittnade grannarna. Alltid vänlig och snyggt klädd. Hon var utbildad sjuksköterska. En hygglig människa. 32 år.
Jag la ihop tidningen.
– Vad är haken? sa jag.
– Hon skulle på semester. Kom inte iväg, sa Tor och visade fram en pizzabit på en tallrik. Räcker det så där?
– Inte så stor bit för mig. Jag har fikat.
– På en bar?
– Hm, ja … det blev ett glas vin. Mest bakelse.
– Du behöver lite mat. Den här biten får du allt äta upp. Vem då med?
– En klient. Hon hade just blivit utsatt för ett mordförsök. Knuffad mot spåret. Får jag smaka din bit? Jättegott. I tunnelbanan.
– Eva, inte äta med fingrarna! Du får vänta tills vi sitter ner. Var så god och sitt. Hur gick det?
– Hon ramlade aldrig ned på spåret.
– Polisanmält, hoppas jag?
– Hon ville inte.
– Man ska anmäla alla brott. Vi behöver statistik över gjorda anmälningar, annars får polisen inte höjda anslag. Varför kan allmänheten inte lära sig det. Och du gjorde inget för att påverka klienten?
– Vart skulle sjuksköterskan resa? sa jag och pekade på tidningen.
– Vet inte än. Det fanns inga biljetter. Packningen var klar. Ett varmt ställe, troligen. Ingen päls och vinterkängor, hörde jag. Öl?
– Ja, tack. Hur upptäcktes hon?
– Det var lukten.
– Stackars dig. En jobbig dag?
– Mm.
– Frånsett att hon är död … Det låter underbart med semester på ett varmt ställe. Gå i sanden. Havet som skvalpar. Sommarsol på blå himlen. Tycker du inte det, Tor?
– Mm.
– Till jul kanske? Vad säger du? Väldigt gott det här.
– Jo. Får jag ledigt, så. Kanske.
Jag orkade inte fråga hos vem Tor skulle be om ledigt. Jag bytte spår för att inte förstöra vårt fina kväll. Jag älskade att småprata med Tor på det här sättet. Det kändes som om vi hade ett hem tillsammans, en gemenskap som kunde borga för ett gott kommande äktenskap. Men Tor frågade inte om jag skulle kunna tänka mig det, äktenskap alltså.
– Den mördade kvinnan, sa jag. Sjuksköterskan. Var jobbade hon?
– Hon var skolsköterska. På Torpagymnasiet. Hon återkom aldrig till höstterminsstarten för några veckor sedan, sa rektorn.

Kapitel 4

Varför är luften som ett korsdrag i förorten? Man måste fälla upp kragen och längtan efter halsduk och handskar med foder kommer över en. Södra Ängby i Bromma var inget undantag. Det hade varit det varmaste sommarhalvåret i mannaminne i Stockholm. Fastän nästan oktober var det fortfarande sexton grader varmt. Ändå frös jag som en hund efter den korta rekognosceringen runt Folkes och Majvors gemensamt betalda villa.
Det var blåsten!
Jag hade ett låtsasprotokoll i handen och försökte se ut som någon i kommunen skickat ut på kontroll när jag snokade ett par gånger fram och tillbaka på trottoaren.
Villan låg i en oregelbunden rad med villor. Den lindénska tvåvåningsvillan med hel källare på Ängbyhöjden hade i jämförelse med områdets i övrigt strikta funkisstil en sydeuropeisk look. De andra var byggda i den återhållsamma fyrkantiga lådtraditionen i färgskalan beige och grå från 30– och 40–talen. Lindéns fasad däremot var fräscht vit med starkt gröna fönsterluckor. En generöst tilltagen altan sträckte sig runt hela framsidan, fortsatte längs ena kortsidan och avslutades i breda trappsteg ned i trädgården på baksidan.
Jaa, ett generöst hem för två personer. Det kunde ha bott en familj med många barn där och ändå funnits plats för ett par hobbyrum i källaren.
Det var inte min sak.
Inte heller borde jag slösa energi på att räkna ut hur mycket en betald villa i det där området skulle kunna ge vid en försäljning.
Nä. Inte min sak alls!
Jag kröp in i min bil och återfick värmen i kroppen.
Jag älskar min ljusblå Mercedes Benz. Den är del av mitt liv lika mycket som en hand och Gul och Svart och Tor. Den är intim och privat och luktar gott. Raggaren jag fick den av, för en tjänst jag gjorde honom, hade riggat den på ett speciellt vis.
En bred gummilist skyddade kofångarna fram och bak. En krok i form av en dödskalle att fästa luktgranen på. Ett ställ i bakfönstret för en elektrisk miniadventsljusstake. Små finesser som jag lärt mig uppskatta.
Jag satt bekvämt. Suffletten var nedfälld och det drog ingenstans. Tillbakalutad mot den mjuka läderklädseln lyssnade jag på Lugna Favoriter. Jag borde ha haft på Vinyl 107 med låtar från 60-, 70- och 80-talen. Det gällde att inte somna. Klockan närmade sig Folke Lindéns avgångstid till poesi och eventuell hångelkrångel på bortaplan.
Jag tryckte på knappen till fönsterhissen. Bilfönstret gled ljudlöst ned.
En kylig pust förde med sig odör från en natur i fotosyntes. Ett fåtal rosor blommade i rabatterna, taniga sommarklättrare förde knopp i senskott och spridda pelargoner sträckte storblommigt på sig ur krukor. Men det mesta av sommarens blomprakt hade förvandlats till skräp, kvistar och dött.
Fast hösten var där med gult och rött och orange, färgfläckar som kvällssolens eldspjut fick att brinna.
På ena sidan gatan låg civilisation med villorna. På den andra var det obebyggt med ruffs och rafs nedför slänten till Ängbybadet, Mälarens vatten och hur långt som helst, till kungens och drottningens Drottningholm. En gråzon med fuktdimmor. Skärande rävtjut, hesa fasanskrik och olycksbådande knäck av kvistar som brast fick mig att trycka på fönsterknappen.
Jag stängde in mig. Villamattornas idylltillvaro i förorten var inget för mig.
Det var en lättnad när jag fick startsignal. Villadörren öppnades precis klockan 18.00. I ett falnande solblänk såg jag Folke Lindéns ansikte tydligt innan det försvann i skuggan på trädgårdsgången. Rak näsa, smala ögon, en hög panna med rynkor på.
Folke var klädd i en höftlång jacka och hade portfölj i handen. Han rörde sig motvilligt som om han inte helhjärtat ville kasta loss från hemmahamnen. Han granskade en buske, gick vidare till en skrynklig blomknopp, sedan öppnade han brevlådan vid grinden och klappade i förbifarten på muren, innan han satte upp farten med stegen styrda mot tunnelbanestationen Ängbyplan, cirka 500 meter bort.
Jag gled ur mitt ljusblå plåthölje och satte av efter honom.
Enbart Folke Lindén och jag var utomhus i hela Bromma. Jag tvingades ut i den oländiga terrängen för att han inte skulle uppmärksamma mig. Det blev mycket gropigt, slirigt, stubbigt och kvistigt, innan vi nådde tunnelbanan. Där strömmade det till ett halvt dussin andra personer.
Vi hann med 18.13–tåget mot Stockholms centrum.
Efter tjugosju minuter susade tåget in på perrongen i Gamla stan. Folke Lindén gick inte av. Han gick av vid nästa station, Slussen. Där stegade han iväg mot perrongens norra utgång som ledde till den underjordiska terminalen för bussar till Nacka och Värmdö, en knutpunkt i Stockholms kommunikationsnät.
Det var ett myller av människor
Jag kämpade iväg efter honom genom folkhavet nedför de gula trapporna med de gröna ledstängerna, ned i korsdraget från salthavet och Mälaren under de jordfärgade brovalven.
Bilkaravaner slingrade i mörka katakombleder på olika plan och billyktor blinkade mellan pelare och cementspann. I den stora grottans bottenplan matades långa dragspelsbussar fram till olika stolpar på olika banor, stannade, slukade passagerare och satte fart mot utgångshålet söderut.
Ständigt nya bussar. Motorer dånade. Människor sprang åt olika håll. Hydrauliska bromsar väste. Det gnisslade och smällde i dörrar och grindar. Vindhelvetet slet i kläder, mössor, paraplyer och plastkassar. Denna kittel kokade av stress, flykt och spring, medan en ensam varmkorvgubbe i vitt, lugnt petade på korvarna framför sig.
Jag fick det snärjigt i spärren. En flod av människor envisades med att använda min utgång som ingång. De tryckte på, byggde upp strömmen och jag tvingades till en annan grind. Folke Lindén flöt i en snirklande kö in i en matarbuss. Just innan bussdörrarna klämde igen lyckades jag ta mig ombord.
En korpulent herre, en liten dam med käpp och jag trängdes om utrymmet vid chauffören mellan framdörrarna och de två närmsta sittplatserna, de för handikappade. De var upptagna. Folke Lindén hade slagit sig ner längst bak i bussen som ett barn på skolutflykt. Han riktade blicken ut genom fönstret mot den fallande skymningen.
– Gå längre bak i vagnen, sa chauffören entonigt och bussen rullade iväg.
Den korpulente rörde sig inte ur fläcken.
– Inte ett steg till. Inte ett djävla steg till, pustade han.
Utanför slöt sig mörkret kring fordonet. Svarta silhuetter av höghus, brofästen, träd och en ström av mötande stickande ljus gled förbi. Vid varje hållplats blev det bråk eftersom den tjocke karlen inte flyttade sig. Chauffören stirrade rakt fram. Tonlöst upprepade han att passagerarna skulle gå bakåt i vagnen. Inget hände. Det fanns ingen plats för påstigande. Dörrarna sög igen utan att någon ny passagerare hade kunnat stiga på. Det hela upprepades.
Att stå där och hålla i stroppen var som att dö en smula.
När bussens digitala upplysningsskylt visade Finntorp och den inspelade mjuka kvinnorösten sa detsamma tog Folke Lindén ett fast grepp om portföljen, reste sig och gick ut genom bakdörren när bussen stannade. Då jag, som hade klämt mig förbi tjockisen, klämde mig tillbaka och fått chauffören att öppna framdörrarna var Folke Lindén försvunnen.
Bussen styrde ut från hållplatsen och svepte med sig ljuset. Jag blinkade i det främmande mörkret och lät blicken vandra. Ingen mänsklig varelse syntes till. Framför mina fötter låg den svarta landsvägen. Jag korsade den och hittade en mörklagd backe som tycktes gå rakt upp i himlavalvet. Däruppe bland stjärnorna lyste en svagt blå neonskylt.
Finntorp Centrum.
Jag traskade på.
Finntorp centrum var ett stenlagt torg. Utanför köpcentrumet vidtog lummiga områden med bostadshus och parkeringsplatser med reglerade p–tider.
Vart hade Folke Lindén tagit vägen?
Klockan var nära sju. Affärerna var tillbommade. En datorshop, en frisörsalong, en begravningsbyrå, en damekipering, en handarbetsaffär. Öppna var en kineskrog, ett konditori, restaurangen Husarens röst, en matvaruaffär och en korvkiosk. Och ett bibliotek!
Det gällde en bok, hade Majvor Lindén sagt.
Biblioteket hade kvällsöppet till åtta. Fönsterrutorna mot torget var stora som skyltfönster men på något vis nedsläckta som om man inte önskade några besökare.
Jag tryckte näsan mot glaset.
På utlåningsdisken brann en svag lampa med grön skärm. Ljuset skapade mer skuggor än klarhet inåt hyllorna. Små trämöbler i ett hörn och klotsar var tänkt för de yngsta läsarna, medan stoppade soffor och datorplatser till höger om ingången var för de mogna läsarna.
En lampa tändes i ett inre rum.
Folke Lindén dök upp i dörröppningen och jag såg hur han vände och vred på en bok som han tydligen just hade fått i sin hand. En blond kvinna, utan tvekan bibliotekarien, gick förbi honom in i den mörkare delen av biblioteket.
Jag drog mig undan ut på torget. Den fyrkantiga öppna platsen var ingen bra plats om man ville göra sig osynlig. Jag var den enda lösdrivaren i Finntorp.
Jag gick in på restaurang Husarens röst och slog mig ned vid ett fönsterbord med utsikt över biblioteksdörren.
Folke Lindén hade knäppt upp jackan inne på biblioteket. Det hade jag lagt märke till. Än var det drygt en och en halv timme innan poesikvällen skulle starta hemma hos Nina Palmstedt i Gamla stan.
Frågan var om han skulle strosa runt på bibblan så länge.
Husarens röst såg det trevligt ut med rustika möbler, dukar på bordet och hemkänsla. En gäst sov fridfullt bredvid sina glas i ett hörn. Yngre män i grupper drack öl och diskuterade och skrattade.
Servitrisen kom. Hon var rödlätt och ung med platt mage och fast rumpa.
– Kan jag få en kopp kaffe, sa jag.
– Vad får det lov att vara till? sa hon. Punsch, vin, konjak?
Servitrisen hade en egendomligt skärande röst som skar genom diset därinne och fylledille.
– Ingenting, tack.
Servitrisen var inte nöjd. ’Bara en kaffe, alltså?’ ekade genom lokalen. Några bordsgäster skakade på huvudena men jag stod på mig. Ingen alkohol.
– Bara en slät kaffe, då?
– Ja, tack.
Servitrisen gick.
Hennes uttryck i ansiktet hade fått mig att tappa koncentrationen en förvirrad minut. Till min förargelse såg jag att biblioteksdörren sakta gick igen. En surrande tryckande förnimmelse i bröstet stukade min kropp mot bordsskivan och jag andades flämtande.
Hade Folke Lindén smitit ut? Shit!
Jag vred upp huvudet och stirrade ut på torget. Det var inte lika folktomt som tidigare. Vid korvkiosken stod en flicka och stoppade ned en bok i sin ryggsäck. Det måste varit hon som gått ut genom dörren.
Kaffet kom på bordet.
Friden borde ha återställts men några gäster hade tydligen fått min udda beställning på hjärnan.
– Hur kan man gå på krog och bara dricka kaffe, sa en.
– Hon är väl full och vill bli nykter, sa en annan.
– Om hon vill bli nykter är hon inte klok, sluddrade en tredje.
En fjärde var inne på ett annat spår.
– Hon är inne och vilar fötterna. Tänk att vi har fått nattfjärilar i Finntorp. Ska vi fråga vad hon kostar?
Jag kallade på servitrisen.
– En Prinsessbakelse också, tack, sa jag med hög röst. Jag väntar på min man.
Samtalen om mig avstannade.
Jag var väl medveten om Prinsessan och Napoleon sedan gårdagen. Men Tor hade känt efter och sagt att han inte hade märkt annat än gotti–gotti på min kropp.
Efteråt, i sängen, berättade han om den mördade skolsköterskan i Vällingby. Hennes kropp hade hittats i ett eländigt tillstånd, skändad och ruttnad. Det var deprimerande att se. Förövaren saknade all … empati.
Vi kom fram till att döden kommer utan tidtabell till alla. De som begår mord är de grövsta förbrytarna.
– Är de sjuka? sa jag.
– Något fel är det ju.
Tor sov över.
–Tor!
Han hade lätt för att tvärsomna.
Jag rörde i min kaffekopp.
En ängel gick genom lokalen.
I tystnaden väcktes den sovande mannen. När han såg att salongen hade utökats med en ensam dam ville han genast bjuda på en jäkel. Hon kunde slå den i kaffet om hon ville, så slapp hon skylta med glaset. Han bjöd så klart. Han bjöd alltid vackra kvinnor på krogen.
– Nej, tack.
– Jag inschisterar.
– Tack det är bra. Som du ser, kaffe och bakelse. Det är en sådan kväll.
Jag snaskade på bakelsen och vägrade se mannen i ögonen. Han tröttnade och började mumla för sig själv.
Det svaga ljuset i biblioteket släcktes. Biblioteksdörren öppnades. Bibliotekarien iklädd jacka och ryggsäck låste dörren utifrån. Hon ryckte för säkerhets skull i handtaget innan hon vände på klacken och promenerade ut ur mitt synfält. Det var något energiskt över henne, något hoppigt som fick hennes blonda lockar att röra sig som ett senapsblommande fält på ryggen.
Folke Lindén, då?
Det var en knapp halvannan timme tills poesikvällen skulle starta. Vad skulle jag göra? Jag beställde en räksmörgås och en öl. Den berusade mannen vid bordet intill skålade och sa att jag snart skulle börja känna mig som en människa.
Fick han bjuda på en jäkel nu?

Kapitel 5

Beatrice Larsson var andfådd av förväntan. Hon vände och vred på sig framför hallspegeln och kunde inte låta bli att fnittra. Det halvlånga ljusa håret var uppsatt i en lös knut med hjälp av en fashion tail som hon hade köpt tidigare på dagen och det var så hon måste se ut. Alltihop var uttänkt. Det gick inte att ändra. Inte nu!

Ansiktsmakeupen var diskret. Toppens urringning lagom. Hon hade långkjol och ballerinaskor. Precis som han ville. Oskuldsfull och undergiven.
– Allt för dig, min käre, sa hon högt.
Hon drog ner jumpern över axeln. De vita underkläderna som kostat en förmögenhet skulle tända honom. De tände henne. Hon kände med händerna över brösten och ned över midjan och under midjan och slog ihop knäna med ett pip.
Hon ville ha honom. Ingen annan.
Han hade velat träffa henne igen. Det hade hon inte trott efter första gången och skrivit ett snigelpostbrev till honom. De passade inte ihop, skrev hon. Sanningen var att hon hade känt sig underlägsen och konstig för hon lockats att utelämnat sig själv, till en främling.
Han hade velat träffa henne. Vänskapsförhållandet hade utvecklats till något verkligt fint under månaderna som följde.
I sin kontaktannons hade hon skrivit att hon ville finna en partner med intresse för kultur och humanism. Med det hade hon menat att det skulle vara roligt att kunna diskutera en film eller en teaterpjäs någon gång. Inte hade hon förväntat sig ett sådant djup, ett sådant engagemang. En livsvision! Då, första gången de sågs, hade hon insett att hans värld låg långt utanför det kulturintresse som hon hade menat. Hon hade använt för stora ord helt enkelt.
Träffen hade blivit elektrisk. Huden har rodnat under kläderna på henne och det hade inte varit svårt alls att öppna sig, att prata om det inre. Hennes vanliga tuffhet mot annonskarlar försvann bara han tagit henne i hand och sagt att han förstod att det var något hon gick och bar på.
– Det måste ut för att du ska bli människa, Bea, hade han sagt. Du ska veta att jag är en lyssnare. Inte som en terapeut utan som medmänniska.
Som man, hade hon tänkt. Som min man i en framtid.
Det var hans röst och ögonen och att han lutat sig tillbaka som om han hade hela natten på sig att lyssna på henne, som förförde henne. Hon hade berättat om sin totala ensamhet och längtan till trygghet i ett äktenskap. Det var som att öppna en kran och hon kände sig fortfarande dum när hon tänkte på det.
Hon hade knappt ställt honom en enda fråga, som hon brukade, än mindre hade de haft sex. Det var ju ingen idé att slänga bort tid på en dejt som inte fick upp den, brukade hon resonera. Fast det där i sängen hade de tagit igen senare. Han var en passionerad älskare.
– Vilken tur jag har, sa Beatrice in i spegeln
De var på väg ut i världen. Framtiden skulle de forma tillsammans.
– Ta semester, hade han sagt. Säg på jobbet att du ska åka till Kanarieöarna och slöa och sola med en kompis. Vi, du och jag, åker till Brasilien och rekognoserar. Du måste trivas på det nya stället. Det är det viktigaste. Du får bedöma jobbet som en vän till mig därborta har ordnat för dig. Du måste gilla miljön och dina uppgifter som min kommande hustru. Passar allting, då gifter vi oss. Berätta bara ingenting för någon. Jag skulle inte vilja att saker och ting kom ut i förtid. Du vet hur det är med jantelagen. Det är lika bra att ingen vet så länge vi inte vet om Brasilien är något för oss. Tycker du inte det, också? Funkar det inte för oss, provar vi någon annanstans. Jag vill att det ska bli du och jag, Beatrice.
– Det vill jag med. Du är det enda viktiga i mitt liv.
Hon om någon visste hur det var att komma till jobbet med svansen mellan benen. På skolan bland lärarkollegerna var hennes olyckliga singelliv en följetong. Vid 32 års ålder levde hon utan man och barn.
Hon hade aldrig roligt.
Hon tog inte tag i sitt liv.
Inte ens arvet efter föräldrarna hade hon lyckats placera i något vettigt. Det var förstås tur nu. Pengarna var lätt åtkomliga. Banktjänstemännen hade fått tycka vad de ville, hon ville ha dem i sedlar.
2 miljoner 450 000 tusen beskattade kronor.
Skolbibliotekarien Beatrice drömde i spegeln.
Vänta bara när hon kom tillbaka med en ring på fingret. Hon skulle säga upp sig. I Brasilien skulle hon ta dagen som den kom. Hjälpa till i arbetet med de fattiga. Det var det första steget.
Och egna barn …
Beatrices blonda hår glittrade av reflexer från myslampan i fönstret. Det pirrade i henne, hon kunde lika gärna vara naken när han kom. Ta emot … utan kläder …
Det ringde på dörren.
Beatrice öppnade sin lägenhetsdörr på Fredrik Jahns gränd 33 C i Finntorp, och log välkomnande och gjorde sig varm och tillgänglig. Hon hängde upp hans jacka på en galge, tog hand om hans portfölj och förde honom in i det kvällsdunkla vardagsrummet. Matbordet var omsorgsfullt dukat för två.
– Först en drink. Det vill du ha, va?
– En kyss, Bea.
Hon släppte istången på brickan och flöt in i hans armar. Genom ögonfransarna såg hon skuggfigurerna som rörde sig på gångvägen utanför huset i parken och de vajande avlövade trädkronorna och glömde det genast.
Läpparna bultade, blodstinna av åtrå och lust. Han märkte det och hon lät honom förstå att hon var mjuk och öppen.
– Har du trosorna på dig, Bea?
– Vänta. Hm … inte längre. Vill du nu …?
– Dra upp kjolen.
Hans handflata satte igång en eld. Hon gnydde och la sig baklänges ned över soffkanten och öppnade sig mot honom.
– Inte riktigt än, Bea.
– Jo. Jo. Ta ett finger. Snälla …
Hon slingrade sina ben rum hans näve och stötte och gned. Det gick för henne. I ett töcken såg hon hans ansikte och fick för sig att han föraktade henne, att han tänkte att hon skulle nöja sig med en dildo.
Nej, nej, ville hon säga. Det är dig jag vill ha.
– Jag älskar dig, sa hon djupt nere bland soffkuddarna.
– Gråt inte.
– Det var inte meningen. Jag har längtat så …
– Nu tar vi en drink. Ta mig i handen. Allt är bra.
Hans leende lugnade henne. Hon sköt in trosorna under soffan och såg till att kjolen föll ned till fötterna.
– Har du gjort vad vi kom överens om, Bea, sa han och strök henne över baken. Breven.
– Javisst.
Hon visade honom korrespondensen som hon hade samlat i en glöggryta på soffbordet.
– Allihop? sa han med höjda ögonbryn.
– Vartenda ett.
– Jag har dina brev med mig i portföljen.
Omständligt, som gjorde henne fnissig, tog han fram breven från henne. Snigelpost. Korta mejl. Kort som hon gjort själv på kartongbitar.
Hon kunde sina meddelanden till honom utantill och hans till henne. Dem skulle hon aldrig glömma.
De drog varsin sticka över ett tändsticksplån och satte lågorna mot pappren. Den symboliska ceremonin, reningsoffret, drev fram nya tårar i Beatrices ögon.
– Nu är det gjort, sa hon. Det gamla är borta. Du är mitt öde.
Eldens blå lågor speglades i hans ögon. Han drog henne intill sig. Ena handens fingrar gled över hennes hals, tryckte lätt på det sköra struphuvudet och fortsatte ut mot den smala axeln och masserade den lätt.
– Vi har utplånat alla spår av hur vi har träffats. Du har väl inte avslöjat något för någon? Ingen väninna, ingen dagbok?
– Vi har en plan, sa hon. Den följer vi.
– Bea, du har den tillit och karaktär som är nödvändig. Jag visste att jag kunde räkna med dig. Diskretion hederssak.
Han kysste henne och när hon darrade, smålog han och stötte henne på kinden med näsan.
– Pengarna? sa han.
Hon pekade på en fullproppad rullväska.
– Här är biljetterna, sa han och la ett vackert inslaget paket bredvid de till aska förvandlade gamla breven.
Bea ville öppna det men hindrades vänligt men bestämt.
– Vi tar det roliga till efterrätten, sa han.
Han höll upp hennes haka.
– En dubbel efterrätt, andades han i hennes ansikte. Din lilla kåta uppvisning kunde väcka upp de döda.
Beatrice tände ljusen på matbordet, bad honom sätta sig och försvann till köket. Han tog upp servetten, satte den mot stolskarmen och lyfte stolen bakåt från bordet. Han var mycket noggrann. Varje gång han hade varit hos Beatrice tidigare hade han minutiöst torkat bort fingeravtrycken överallt när hon hade somnat. Han lindade servetten om vinflaskan, som hon öppnat för att lufta som han lärt henne och hällde upp i glasen. Hans hand darrade av återhållen upphetsning.
– Var så god då, sa Beatrice och satte ett rykande serveringsfat bredvid honom. Den sista måltiden serveras.
Han hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.
Mannen som skulle bli bibliotekarien Beatrice Larssons baneman höjde sitt glas och skålade. De satte ner glasen.
– Bea, lilla Bea, sa han och reste sig. Jag har något av vikt att säga dig. Orden kommer direkt ur hjärtat. Det ska du veta. Och känslan direkt ur kuken.
Beatrices ögon lyste som stjärnor. Hon var helt oförberedd på smällen, en rak knytnäve som krossade hennes näsben.