The Resurgence of Doktor Glas  
av  Andrea Bressanelli
Masteruppsats i litteraturvetenskap

Dialogiska förhållanden och transtextualitet mellan Söderbergs Doktor Glas och fem nutida omdiktningar, med fokus på Dannie Abses The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas och Johan Klings Glasmannen

 

 Abstract
Despite being bashed by critics upon publication in 1905, Hjalmar Söderberg’s Doktor Glas went on to become a widely praised novel and play an important role in the history of literature both in Sweden and abroad. Between 2002 and 2014, five authors went back to Söderberg’s novel and incorporated elements of it in their own work. The Welsh author Dannie Abse was the first one to publish a full novel that finds its roots in Söderberg’s text in the form of The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas. Bengt Ohlsson’s Gregorius was published in Sweden in 2004, followed by Kerstin Ekman’s Mordets Praktik in 2009 and Helena Sigander’s Dosan: Helga Gregorius berättelse in 2012. At the time of writing, Johan Kling’s 2014 novel Glasmannen is the last in a row of adaptations of Doktor Glas by modern authors.

This thesis joins a century-old discussion on Söderberg’s novel and tries to offer a new voice in the lately rather active field of Söderberg studies. By means of an analysis of the dialogic interactions between Doktor Glas and the aforementioned novels, the thesis aims at describing how the literary universe revolving around Doktor Glas has grown since the publication of new works that take the 1905 text as an inspiration. A transtextual analysis of the interactions between the novels is pursued in order to show how the modern authors approach the older text and to which extent the new narratives borrow from and/or give back to Söderberg’s text and its literary universe. By doing that, the thesis strives to offer a comprehensive account of the intricate set of hypertextual references that the modern novels are built upon and to paint a full picture of the growing fictional universe around Doktor Glas.

Innehållsförteckning

  1. Inleledning

1.1 Syfte och frågeställningar

1.2 Teoretisk grund

1.3 Förtydligande av begrepp

1.4 Tidigare forskning

2.2 Helena Sigander – Dosan, Helga Gregorius berättelse (2012)
2.3 Kerstin Ekman – Mordets praktik (2009)

  1. Dannie Abse – The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002)

3.1 Att återskapa formen: dagboksfiktion, ramverk och stil

3.2 En ny doktor Glas: förflyttning i tid och rum

3.3 Att närma sig slutet: de sista anteckningarna

3.4 Dr. Simmonds och Dr. Glas: en fråga om transtextualitet

  1. Johan Kling – Glasmannen (2014)

4.1 Att återskapa formen: jagberättande och stil

4.2 Det moderna Stockholm: förflyttning i tid, bevaring av rum

4.3 Att närma sig slutet: de sista anteckningarna

4.4 Johan Kling och Dr. Glas: en fråga om transtextualitet

  1. Slutdiskussion
  2. Käll- och litteraturförteckning

 

Utdrag:
Inledning

Det kan hända att en bok som möts med kritik och motstånd i samband med publiceringen tas emot av publiken som i sin tur gör den till en succé. Det kan i några fall hända att kritiken och motståndet med tiden vänds till acceptans och hyllning, efter att den initiala chockeffekten tonats ned. Ett litet antal av dessa texter kan senare fastställas inom den litterära kanon som klassiker om de lyckas behålla förmågan att tilltala publiken genom åren. Till sist finns det några få verk som därpå tar steget in i en tredje fas, nämligen då en senare författare tar en tidigares text (ofta en klassiker) och väljer att aktivt bearbeta materialet för att skapa en ny text. Denna uppsats kommer att handla om Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (2014, originalupplaga 1905), som vid publiceringen 1905 möttes av vass kritik. Romanens relevans har inte avtagit, utan den har istället blivit en inspirationskälla för olika nutida författare som har valt att närma sig källtexten och föra en dialog med den drygt ett sekel efter publiceringen.

 

Syfte och frågeställningar

Mycket har redan skrivits om Doktor Glas. Intresset verkar på de senaste åren ha förnyats även i förlagsvärlden, då omdiktningar av Doktor Glas har börjat publiceras efter år 2000 med en frekvens som får anses höra till ovanligheterna i den litterära världen. I samband med detta fenomen har intresset också förnyats på akademisk nivå och flera forskare har bjudit på jämförande analyser av romanen och dess omdiktningar. Den föreliggande uppsatsens mål är därför att göra ett inlägg i de på senare tid återuppväckta Söderbergsstudier, särskilt när det handlar om det fiktiva universumet som växer fram kring Doktor Glas. I samband med det bygger uppsatsen på ett försök att ge en omfattande bild av samtliga omdiktningar av Söderbergs roman. Detta kommer att ske genom en transtextuell analys av Doktor Glas jämfört med de tidigare nämnda omdiktningarna, vilka kan sägas bidra till en vidgning av det fiktiva universumet som Söderberg skildrade för mer än ett sekel sedan – i den nutida läsarens ögon.

De flesta omdiktningar av Doktor Glas har publicerats i Sverige. Men en av dem, nämligen Dannie Abses The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas, är en transnationell omläsning av Söderbergs text, utöver att vara den första Doktor Glas omdiktningen i form av en fullbordad roman. Av de svenska romanerna i fråga har endast Bengt Ohlssons Gregorius översatts utomlands (i Storbritannien, där Abse var aktiv och intresset verkar vara ännu större än i andra delar av världen) men de andra har ändå lyckats fånga publikens intresse i Sverige. Förutom Gregorius (2004) innehåller också Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009), Helena Siganders Dosan. Helga Gregorius berättelse (2012) och Johan Klings Glasmannen (2014) tydliga referenser till Söderbergs roman.

Mitt primära mål är att analysera hur hypertexterna förhåller sig till hypotexten på en praktisk nivå, det vil säga utforska i vilken grad de ”lånar” från Doktor Glas och sedan ”ger tillbaka” till det fiktiva universumet. För att kunna undersöka dessa hyper- och transtextuella drag och det aktiva samspelet romanerna emellan ska jag studera deras form och eventuella likheter i handlingen, såväl som den ställning som varje modern roman tar till Doktor Glas och dess dagboksuppläggning och tidsmiljö, utan att glömma eventuella förflyttningar i tid och rum. Detta kommer att göras alltigenom analyserna av varje roman genom att betrakta texterna som levande varelser som interagerar med andra texter i ett litterärt universum.

Tidigare studier har ofta ägnat sig åt att gruppera de analyserade romanerna i transtextuella kategorier som passar perfekt till verken som analyseras. Vid en sträng tillämpning av transtextuella teorier och definitioner (såsom fastställda av Gérard Genette) skulle dock varje kapitels slutsats likna den föregående och beskriva hur osannolikt det är att en roman passar in i en enda transtextuell kategori. Istället för att försöka anpassa en romans klassificering till vattentäta definitioner ska jag snarare peka på vilken av Genettes kategorier varje roman ligger närmast och säga hur element från andra kategorier går att återfinna i romanen.

För att avgränsa uppsatsen har jag valt ut två nutida romaner som jag analyserar i sin helhet och därtill ytterligare tre verk som kommer att vara till nytta för att kunna skildra det växande Doktor Glas-universumet. Därför ska jag i min uppsats endast lägga fram en fullständig analys av två nutida romaner som direkt citerar och återanvänder Söderbergs text. Forskningen kring Dannie Abses The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas och Johan Klings Glasmannen är inte lika omfattande som i andra omdiktningars fall, vilket gör det nödvändigt att ägna dessa två romaner merparten av uppsatsen. För att kunna komma fram till en mångsidig bild av helheten ska jag dock inte endast behandla Abses och Klings verk utan nämna och fördjupa mig i en analys av samtliga romaner som ställt sig i uppenbar dialog till Söderbergs roman. Bengt Ohlssons Gregorius, Helena Siganders Dosan. Helga Gregorius berättelse och Kerstin Ekmans Mordets praktik kommer därför att behandlas i ett inledande kapitel som kommer att underlätta förståelsen av analyserna av Klings och Abses verk samt ge en kommentar till hur beroende varje hypertext blir av förkunskaper om Doktor Glas för att kunna förstås till fullo.

Då min analys inte ska lägga fokus på själva romanen Doktor Glas utan på dess omskrivningar, och med tanke på att målet med min uppsats är att ge en helhetsbild av Doktor Glas-omdiktningarna, finner jag det givande att ägna ett kapitel åt en inledande introduktion till Söderbergs roman och dess förhållande till de andra tidigare analyserade omdiktningar som inte utgör brännpunkten i min analys. Detta kommer att följas av två kapitel som ägnas Dannie Abses respektive Johan Klings romaner. I dessa kommer jag att skriva fram en inledande analys av verken som strävar efter att vara omfattande men som också kan fungera som en milt kritisk introduktion till romanerna och som grund för fortsatta studier. Samtliga romaners förhållande till Doktor Glas kommer att diskuteras i en avslutande diskussion som kommer att skildra bilden av det litterära universumet kring Söderbergs roman och göra ett försök att beskriva hur de olika romanerna rör sig och interagerar med varandra i detta universum på ett sätt som tar hänsyn till det aktiva samspelet romaner emellan.

Teoretisk grund

En omdiktning kan ses som en sorts levande replik till en äldre text. Michail Bachtin pratar bland annat om skrivna texter när han framlägger sin teori om den dialogiska naturen av yttrandet. Yttrandet definieras som basenheten i talkommunikationen som avgränsas genom bytet av talsubjektet och detta kan beskriva ett enstaka ord såväl som hela litterära verk. Om ett yttrande ses som en del av en kedja av talkommunikation och ett helt verk kan betraktas som ett yttrande, blir det inte svårt att se hur hans teori i slutet av 20-talet närmade sig vad man inom dagens litteraturvetenskap benämner ”intertextualitet”. Detta begrepp kom att införas av Julia Kristeva i essän Word, Dialogue and Novel (1966) där hon föreslår att beskriva en text som en dynamisk enhet i vilken olika röster bidrar till slutresultatet, snarare än som ett statiskt och stelt objekt. Yttrandet, och därmed texten, börjar ses som en levande och aktivt arbetande enhet som interagerar med andra yttrande. Varje replik i dialogen (varje text i vårt fall) förhåller sig då till föregående yttranden och riktar sig till andra som kommer att svara på dem i framtiden. Bachtins beskrivning av interaktionen mellan olika yttranden återfinns i essäsamlingen The Dialogic Imagination (1981, originalupplaga 1929) och lyder på följande vis:

Within the arena of almost every utterance an intense interaction and struggle between one’s own and another’s word is being waged, a process in which they oppose or dialogically

interanimate each other. The utterance so conceived is a considerably more complex and dynamic organism than it appears when construed simply as a thing that articulates the intention of the person uttering it, which is to see the utterance as a direct, single-voiced vehicle for expression.

Applicerar man denna teori på interaktionen mellan texter skapas en bild av ett nätverk som förbinder alla litterära verk och relationerna mellan dessa blir ännu mer iögonfallande om man pratar om verk som öppet kommunicerar med andra verk. I min uppsats ser man ett exempel på en roman som inleder dialogen (Doktor Glas) och följs av olika repliker i form av de fem omdiktningar som tas upp i analysen. Varje roman kan då i sin helhet betraktas som ett yttrande; en basenhet som går tillbaka till Doktor Glas-yttrandet och tar på sig en roll i den nya diskursen, som inleddes med Söderbergs roman. Doktor Glas kan i sin tur sägas gå tillbaka till tidigare diskurser mellan äldre yttranden. Det är just denna dialogiska kedja som gör det möjligt för läsaren att uppfatta det litterära universumet kring texterna och betrakta de olika interaktioner som sker romanerna emellan.

I Literature in the Second Degree (1997, originalupplaga 1982) analyserar Gérard Genette olika typer av relationer mellan texter. Hans analys utgår från begreppet ”transtextualitet” som kan appliceras till olika typer av textuella relationer, såväl uppenbara eller dolda. I verket beskriver han fem möjliga typer av transtextuella relationer:

  • Intertextualitet, som jag nämnde ovan, är ett begrepp lånat från Kristeva. Med detta avses ett förhållande i vilket en text, delar av en text eller flera texter är närvarande i en annan. Exempel på intertextualitet är citering, plagiat och allusioner.Ett av de främsta exempel på citering hittar man till exempel i T. S. Eliots The Waste Land (1922), där Eliot noggrant citerar några rader från till exempel Shakespeares The Tempest (1623) och olika andra verk i sin text.
  • Paratextualitet beskriver förhållandet mellan den immateriella sidan av texten och allt som skapar det litterära verket genom att bygga en kontext kring texten, dvs. titel, undertitel, illustrationer, noter, reklamtexter, men även materiella detaljer, såsom omslag, baksidor med mera.
  • Metatextualitet kan sägas vara ett slags kommentar. Det är fråga om metatextualitet när en text tar en kritisk ställning till en annan genom att kommentera den andra texten genom att till exempel kommentera eller ge den kritik. Texten som kommenteras behöver inte nämnas, och Hegel gör just detta när han indirekt inför ekon av Diderots Neveu de Rameau (1891) i sin The Phenomenology of Mind (1807).
  • Hypertextualitet beskrivs som ett förhållande mellan en senare text (hypertext) och en tidigare (hypotext), i vilket den senare bygger på den tidigare och inte endast förhåller sig som en kommentar till denna. Den nyare texten av de två ger själv upphov till ett skönlitterärt verk, medan en metatext diskuterar kring ett skönlitterärt verk utan att själv kunna definieras som skönlitterärt. James Joyces Ulysses (1922) är ett klart exempel på hypertextualitet då den bygger på Homeros Odysséen.
  • Arketextualitet är en abstrakt begrepp som beskriver ett sorts implicit, taxonomiskt förhållande mellan en text och dess genre, vilket tillåter en klassificering i kategorier som till exempel roman, dikt eller samling. Det mest förekommande exemplet på arketextualitet är den ofta förekommande explicita uttalande av kategorin texten tillhör, som till exempel frasen ”en roman” skriven någonstans på omslaget för att förklara vilken typ av text man står framför.

Som Genette påpekar kan i några fall flera transtextuella fenomen förekomma samtidigt. Som kommer att framläggas i analysdelen kan det till exempel hända att en författare använder sig av en sammansmältning av hypertextualitet och metatextualitet när en roman som bygger på Doktor Glas samtidigt fungerar som en kommentar till verket.

Det är dock hypertextualitet som kommer att ligga i fokus för denna uppsats och ligga till grund för analysen av varje enskild roman. Ett hypertextuellt förhållande kan enligt Genette anta två former som han kallar ”transformation” och ”imitation”. I fallet med transformation rör det sig om en förändring i hypertextens form jämfört med hypotextens, i samband med ett bevarande av hypotextens mening. Detta kan i extrema fall också innebära en enkel ändring i sidoordning eller en strykning av några ord i primärtexten. Imitation kallas å andra sidan för ”indirekt transformation” och är en process som kan medföra en större särprägel på innehållet än transformation. Med imitation återges då ett nytt innehåll på ett sätt som liknar hypotextens form.

Hypertextuella relationer indelas av Genette i fyra kategorier: ”parodi” och ”travesti” som är exempel på transformation samt ”pastisch” och ”karikatyr” som är en följd av en imitationsprocess. Dessa fyra definitioner behöver inte nödvändigtvis appliceras för strängt vid en hypertextuell analys. I min egen uppsats kommer denna indelning i de fyra olika kategorierna inte att nyttjas då detta verktyg saknar relevans för mitt syfte och de flesta beskriver ändringar som styrs av ett satiriskt mål, vilket kan lätt uteslutas om man betraktar romanerna som analyseras i uppsatsen. Med termen parodi avser Genette dock en sorts seriös parodi och alltså inte riktigt den innebörd ordet parodi bär på i dag. Saknar en imitation dock helt satiriska mål rör det sig enligt Genette istället om pastisch.

Transformation och imitation kommer att användas som allmänna begrepp i uppsatsen för att förklara hur hypertexterna förhåller sig till hypotexten. Däremot är pastisch den enda underkategorin som kommer att tillämpas just på grund att den beskriver ett fall av imitation av hypotextens stil som inte har ett gemensamt innehåll med den och som inte är avsedd att satiriskt ifrågasätta dess auktoritet.


Förtydligande av begrepp

Utöver den ovanstående teoriramen kommer ytterligare några begrepp och definitioner att ligga till grund för uppsatsens analysdel. Det är därför viktigt att ägna några rader åt en tydlig förklaring av viktiga termer och begrepp innan dessa börjar användas i analysen.

Inledningsvis måste ett par termer tas upp samtidigt. Orden ”dagbok” och ”dagboksroman” används i verk som nämns i nästa delkapitel om tidigare forskning. En definition av dessa är nödvändig då Doktor Glas är ett exempel på just dagboksroman. Det blir därför oundvikligt att jämföra varje omdiktnings form med hypotextens och för att göra det måste man lägga märke till graden av fiktionalisering i varje text. Philippe Lejeune erbjuder i sin bok Le pacte autobiographique (1975) en analys av självbiografiska texter som klarlägger en grundläggande beskrivning av skillnaderna mellan fiktiva och autentiska självbiografier. Skillnaden ligger i den typen av kontrakt som oundvikligt tecknas mellan författare och läsare vid läsakten. Det handlar om att företeelser som exempelvis titel, karaktärers namn och berättarteknik förklaras i varje självbiografisk text oavsett om handlingen i berättelsen är uppdiktad (fiktiv självbiografi) eller om den handlar om verkliga händelser (autentisk självbiografi). Detta kan enkelt appliceras på dagbokstexter och görs enklast genom en jämförelse mellan författarens och berättarens röst. I en autentisk dagbok finner man att författarens röst också är berättarens. I Doktor Glas fall finns det ingen förbindelse mellan berättaren Tyko Gabriel Glas och författaren Hjalmar Söderberg, vilket betonar den fiktiva naturen av dagbokstexten.

Dagboksfiktion är ett mycket mer generellt begrepp än dagboksroman. En dagboksroman brukar definieras som en text, längre än en novell, i vilken dagboksföraren i första person beskriver händelser som inträffar och har inträffat denne själv. Berättelsen förs skriftligt och i (ofta reguljära och daterade) intervaller. Mottagaren brukar vara själva dagboksförfattaren men det kan i några fall hända att en fiktiv dagbok får andra mottagare, vilket kommer att nämnas i analysen av framför allt Abses roman.

Ytterligare en term som måste förklaras innan påbörjandet av analysen är ”omdiktning” vilket jag har valt att använda för att beskriva texterna som ”går tillbaka” till Doktor Glas och sätter sig i en transtextuell relation med den. För att göra så måste jag dock börja med att beskriva vad litteraturvetaren Peter Widdowson menade med begreppet ”re-visionary fiction” och varför jag har valt att inte använda det. I sin artikel ”’Writing back’: contemporary re-visionary fiction” (2006) beskriver han re-visionary-romaner på följande sätt:

[…] such novels invariably ‘write back’ to canonic texts of the English tradition – those classics that retain a high profile of admiration and popularity in our literary heritage – and re-write them ‘against the grain’ (that is, in defamiliarising, and hence unsettling, ways).[1]

Widdowsons studie fokuserar huvudsakligen på engelska klassiker men det han skriver kan appliceras på praktiskt taget varje litterär miljö i vilken en text är känd. Han menar att en re-visionary-roman brukar utmana en klassikers makt i läsarens ögon genom att inleda en dubbelriktad kommunikation. Detta går mot synen på en klassiker som en tidlös text och torde också gälla för det fall texten inte har fastställts i kanon men ändå nått ut till publiken och utlöst debatt. Idén om en dubbelriktad kommunikation, tillsammans med det faktum att han pratar framför allt om historiska romaner, främjar en förbindelse av begreppet re-visionary med en ifrågasättande natur av hypertexten. Det nya ifrågasättande verket kan då ha för avsikt att lyfta fram synpunkter som vid tiden för hypotextens publicering inte fick plats i dåtidens tidsanda och således inte heller finns i romanen. Feministiska, koloniala och genderteoretiska inslag är bara några exempel på vad som kan införas för att ”rätta” och ifrågasätta en hypotext. Snarare än den öppet ifrågasättande ställningen, som inte är en del av alla hypertexter till Doktor Glas, kommer den dialogiska naturen av omskrivningen att vara avgörande för min analys. I ramarna för re-visionary-romaner skriver Widdowson följande om hur offentlig kommunikation mellan hypertexten och hypotexten måste vara:

Re-visionary novels keep the pre-text in clear view, so that the original is not just the invisible ‘source’ of a new modern version but is a constantly invoked intertext for it and is constant in dialogue with it: the reader, in other words, is forced at all points to recall how the pre-text had it and how the re-vision re-inflects this.

Processen som beskrivs här kan också appliceras på romanerna som kommer att analyseras i denna uppsats. Än en gång finner jag dock Widdowsons fokus på omskrivningens ifrågasättande förhållningssätt till hypotexten vara något problematisk i ramarna för min uppsats. Detta kan bero på att det ofta inte är Doktor Glas historiska sida som försöks återskapas i hypotexterna. I enlighet med uppsatsens mål finner jag inte fördelar med att nödvändigtvis inleda analysen med en jakt efter hypertexternas eventuella kritik mot Doktor Glas. Jag har därför valt att använda paraplybegreppet ”omdiktning” för att beskriva verken som på ett eller annat sätt lånar någonting från hypotexten Doktor Glas och bidrar till berikandet av dess litterära universum. Widdowsons begrepp och definitioner kan vara nyttiga att använda i samband med analysen men blir endast avgörande om en klassificering åstundas. Jag finner därför att de är ytterst restriktiva för mitt mål som inte är att strängt klassificera omdiktningarna utan att beskriva nyanserna i interaktionsrörelser mellan romanerna. Det neutrala ordet ”omdiktning” vänder sig till de verk som på ett eller annat sätt lånar element från hypotexten Doktor Glas utan att nödvändigtvis försöka rätta Söderbergs version. ”Omdiktning” har valts då det kännetecknas av mindre kodifierade funktioner än Widdowsons uttryck ”re-visionary novel” och erbjuder därför flera tolknings- och användningsmöjligheter tack vare en mycket större anpassningsförmåga.


Tidigare forskning

Mer än ett sekel har gått sedan Söderberg debuterade och mycket har skrivits om honom sedan hans kanoniska status i den svenska litteraturen fastställts. Jag kommer att redogöra för de viktigaste studierna vad avser såväl hans liv som hans verk. Samtidigt kommer fokus att läggas på de verk som är centrala i beskrivningen av Hjalmar Söderbergs totala författarskap och romanen Doktor Glas. Följaktligen kommer några i annat fall mycket intressanta studier om andra verk tyvärr inte att få plats i denna uppsats.

Söderbergforskningen såg Bure Holmbäck (1923-2013) bidra med centrala studier under flera decennier. Efter avhandlingen Det lekfulla allvaret: En Hjalmar Söderbergstudie (1969) publicerade han flera olika verk om Söderberg. En av dessa är Hjalmar Söderbergs Stockholm (1985) där staden står i centrum och där det kända begreppet ”Stockholmsskildrare” (som så ofta används för att beskriva författaren) förknippas med hans hyllade och kännetecknande skildring av huvudstaden som en levande stad där arkitektur, historia och människors liv blandas ihop. I Hjalmar Söderberg och passionerna (1991) hittar läsaren en analys av Söderbergs syn på livet som appliceras på författarens förhållande till både sitt verk och samhället. Samtliga verk i författarens produktion ägnas ett kapitel och Söderbergs perspektiv och mål står i fokus både när det gäller skrivprocessen och författarens syn på tidens viktiga händelser såsom Dreyfusaffären och nazismens uppgång. Detta hjälper till med att ge perspektiv vilket blir särskilt viktigt i samband med en analys av omdiktningarnas tidsanda jämförd med hypotextens. Det är dock antagligen bildningen av Söderbergssällskapet 1985 och biografin Hjalmar Söderberg. Ett författarliv (1988) som haft störst betydelse för forskningen om författaren. I biografin skildras Söderbergs liv tillsammans med hans olika verk och publikens och kritikernas mottagande av dessa. Författarens liv och verk bildar i monografin en enhet som harmoniskt framläggs för läsaren och erbjuder den utan tvivel mest utförliga Söderbergsstudie som hittills skrivits.

Olika författare har i samarbete med Söderbergssällskapet bidragit till forskningen med sina verk. Bland dessa författare spelar Nils O. Sjöstrand (Holmbäcks efterträdare som sällskapets ordförande) en stor roll då han står bakom en trilogi av antologier som erbjuder synnerligen intressanta analyser av romanen. I den första delen, Viljans frihet och mordets frestelse. Iakttagelser angående Doktor Glas (2002), framlägger han, tillsammans med medredaktörerna Bure Holmbäck, Björn Sahlin och Lars Sjöstrand, en samling av främst medicinskt färgade essäer där t.ex. viljesjukdomar i relation till mottagandet som romanen fick av samtida kritiker tas upp. Läkarperspektivet på texten ger en ovanlig och mycket givande inblick i romanens tillkomst och kritikernas oro samt målar upp den kontext ur vilken motståndet mot verket under de första åren efter publiceringen uppstod. Fortsättningen till den nämnda antologin är Läkarens plikt och moralens flytande tillstånd. Synpunkter på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (2010). De i antologin ingående essäerna bjuder på en analys av den verklighet romanen är förankrad i genom att framför allt betrakta det tidsrum under vilken handlingen utspelar sig och ge ytterligare synpunkter på t.ex. Poul Bjerres kritik. Denna, den andra antologin, är på det hela taget mer litteraturvetenskapligt grundad än den föregående, med olika författare som analyserar litterära referenser och de modeller som ligger bakom huvudgestalterna. Särskilt viktigt i relation till min uppsats är Erik Böttingers kapitel ”Två Gregorius och en Simmonds – tre parafraser på Doktor Glas”. I detta undersöker författaren hur romanen har inspirerat andra författare att skapa nya verk som kommunicerar med Söderbergs text, vilket ger en introduktion till det hypertextuella nätet av verk som kommer att utgöra brännpunkten för min uppsats.

Den tredje delen i antologiserien är Sjöstrands Stockholms nattblå himmel och pillrets onda kraft. Staden, läkaren, nattvarden och giftet i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (2012). Samtliga essäer i denna samling är skrivna av Sjöstrand och antologin utgör möjligen den volym i trilogin som täcker flest ämnen. Både yrkesmässiga punkter och moraliska frågor tas upp utöver synen på romanen som flanörroman och en toxikologisk studie av cyanidpillret i boken. När det gäller Glas yrke koncentrerar sig Sjöstrand på medicinhistoriska inslag som nattvardsritualen, dess misstänkta smittofarlighet och den ständigt aktuella abortfrågan. Doktor Glas betraktas sedan utifrån ett Stockholmsrelaterat perspektiv. Den utbredda uppfattningen att det handlar om en flanör- eller storstadsroman analyseras och en beskrivning av hur Stockholm såg ut under de allra sista åren på 1800-talet och strax efter sekelskiftet 1900 ger en inblick i Söderbergs användning av stadsmiljön som mer än blott ett inramningsobjekt. Den toxikologiska studien av det gamla pillrets återstående dödskraft och Söderbergs skildring av cyanidförgiftning ses inte som oumbärlig av Sjöstrand men den utgör en mycket intressant läsning.

Lars O. Lundgrens Liv, jag förstår dig inte. Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (1987) utgör del 3 i Söderbergssällskapets skriftserie och är särskilt intressant med avseende på min uppsats och Doktor Glas-forskningen i allmänhet. Det är den första monografin om Doktor Glas och den beskrivs av Sjöstrand som ”en inkörsport för forskningen kring romanen och, som ett pionjärverk skall vara, även en vägvisare för efterkommande till ämnen för fortsatta studier”.[4] Lundgrens monografi erbjuder ett brett spektrum av perspektiv på romanen varav ett exempel är de två kapitel i vilka han presenterar en välutvecklad jämförelse mellan Doktor Glas när den betraktas som en fiktiv dagbok respektive som en roman som råkar vara skriven i dagboksform. Utöver Holmbäcks, Sjöstrands och Lundgrens nämnda verk ingår i Söderbergssällskapets skriftserie även 17 volymer som utgör Hjalmar Söderbergs Samlade skrifter.[5] Volymerna berikas av omfattande kommentarer till texterna, noter och utförliga bibliografiska uppgifter. Det kritiska materialet som ingår i dessa utgåvor berikar texten med hjälp av fördjupningar i verkens tillkomst samt reception, varför jag valde att utgå från just denna utgåva av Doktor Glas i min analys av romanen.

Utöver Böttingers redan nämnda kapitel i Sjöstrands Läkarens plikt och moralens flytande tillstånd finns det en del andra skrifter som ägnas åt att analysera transtextuella relationer mellan Doktor Glas och senare romaner som bygger på Söderbergs text. Till dessa kan man räkna några mindre verk i form av C- och B-uppsatser som uppvisar en viss insiktsfullhet. Ett exempel på dessa är Andreas Hagmans C-uppsats Gregorius. Bengt Ohlssons roman Gregorius i dialog med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (2006), där han analyserar både händelseförlopp och karaktärer i båda romanerna. Jag har själv skrivit om just dessa två romaner i min C-uppsats från Milanos universitet, Gregorius e Doktor Glas: aspetti dell’intertestualità (2013). Där undersökte jag de intertextuella drag mellan Gregorius och Doktor Glas utifrån Genettes teori om transtextualitet, som ligger nära några av de teoretiska utgångspunkterna som användes av Hagman och som till viss del även överensstämmer med de två verk som möjligen utgör de största insatserna i ämnet och som kommer att beskrivas i de följande styckena.

Ett av de viktigaste verken där temat behandlas är Maria Wahlströms doktorsavhandling Jag är icke heller en. Den svenska dagboksromanen (2012). I verket koncentrerar författaren sig på dagboksfiktionen i Doktor Glas liksom i andra svenska romaner som är skrivna i dagboksform. Wahlström använder sig bland annat av Lejeunes tidigare nämnda definitioner för att forska kring dagboksnaturen av romanen och tar samtidigt även upp två av de omdiktningar som publicerats i Sverige. Kerstin Ekmans Mordets praktik analyseras i det första kapitlet, med hänsyn till dagboksformen och i relation till dagboksfiktionen, medan Siganders Dosan ges plats i en diskussion kring kvinnoperspektivet inom ramarna för analysen av Doktor Glas.

Den mest kompletta studien om omdiktningar av Söderbergs roman är dock utan tvivel Jana Aleksics masteruppsats Doktor Glas Revisited. Transtextuella relationer mellan Söderbergs Doktor Glas, Ohlssons Gregorius, Ekmans Mordets praktik och Siganders Dosan (2014). Uppsatsen är av avgörande betydelse då samtliga svenska omdiktningar som publicerades innan 2014 analyseras på ett och samma ställe och i den används dessutom ett begrepp som jag kommer att referera till i min egen uppsats: ”Doktor Glas-universum”. Med detta hänvisar Aleksic till den fiktiva värld som skapades av Söderberg och som under de senaste decennierna berikats genom dialogen mellan hypotexten Doktor Glas och hypertexterna som bygger på den. Hon väljer, liksom jag och Hagman, att använda sig av Genettes teorier, med resultatet att romanerna istället för att helt passa in i Genettes system utmanar dess stränga ramar. De enskilda romanerna kan nämligen sägas utgöra en sammansättning av olika kategorier vilket inte är en möjlighet enligt Genettes syn. Utöver Genette är Widdowsons definition av ”re-visionary fiction” viktig i Aleksics uppsats. I min analys kommer Genettes teorier få stort utrymme, medan begreppet ”re-visionary”, såsom jag tidigare förklarat, kommer att inta en mer perifer roll till fördel för paraplybegreppet ”omdiktning”. Vidare, lägger Aleksics uppsats endast fokus på de omdiktningar som har författats i Sverige. Då vi båda utgår från Genettes definitioner är det viktigt att jag förhåller mig dialogiskt till Aleksics uppsats när det gäller Ohlssons, Ekmans och Siganders romaner. Det som jag kommer att bidra med är en bredare analys av verken som levande varelser och av interaktionssätten romanerna har, i ett avrundande samtal. Min uppsats fokuserar dock på de två romaner som inte fick plats i Aleksics. Brännpunkten kommer då att vara en utläggning om mina egna insikter om den brittiska omdiktningen och den som publicerats i Sverige efter Aleksics uppsats.

Slutligen vill jag nämna Theresa Jamiesons bidrag till Neo-Victorian Studies 2:2, utgiven av Hulls universitet i England hösttermin 2009. I sin essä kallad “The Shadow Who Wished to Become a Man. Doctor Glas in the Twenty-First Century” jämför Jamieson samtliga omdiktningar som har översatts till engelska (Doktor Glas, Gregorius och The Strange Case of Dr Simmonds & Dr Glas). Essän är särskilt viktig då den är en av de få texter som inför en analys av Abses roman och då den berikar forskningen inom ämnet genom att lägga fram ett icke-svenskt perspektiv på romanerna blir det ett centralt verk inom min uppsats ämnesområde.

Inget har skrivits om Johan Klings Glasmannen på akademisk nivå än. Romanen kom ut 2014 vilket innebär att Aleksic inte skulle ha hunnit ta den i beaktande även om hon hade velat göra så. De enda texterna som i någon utsträckning behandlar den är blogg- och tidningsartiklar samt några recensioner som jag kommer att använda som grund för min egen analys men som inte kan betraktas som delar inom tidigare forskning.

…/…./…

2.2 Helena Sigander – Dosan, Helga Gregorius berättelse (2012)

Bland de tre författare i detta kapitel som tagit inspiration av Doktor Glas är Helena Sigander  den minst berömda. Hon har däremot varit aktiv sedan slutet av 90-talet, författat ett stort antal romaner samt varit verksam som förläggare och regissör. Hon är också dramatiker; hon närmade sig Söderbergs författarskap och behandlade just Helga Gregorius redan med pjäsen Helga som författades 2006 och spelades i Stockholm samma år och med en bearbetad radioteaterversion 2008. Romanen Dosan. Helga Gregorius berättelse (i fortsättningen ”Dosan”) är då inte Siganders första bidrag till Doktor Glas-universumet. Den kom 2012 som e-bok och i tryckform 2013, utgiven av Siganders eget bokförlag Exilium som hon startade 2011. Den har även getts ut på kurdiska 2016 med titeln Qutî.[ Romanen utgör del I i en serie som kretsar kring just Helga Gregorius och 2017 kommer den att följas av Sigillet. Helga Gregorius berättelse Del II som är en direkt fortsättning på Dosan och tar upp tidsandan vid Unionsupplösningens tid och Helgas liv som en självständig kvinna efter sitt beslut att leva livet på sina egna villkor.

Medan Ohlsson i Gregorius bevarar praktiskt taget alla detaljer i Söderbergs text och de enda stora förändringarna är skiftet i perspektiv och ett försök att fylla tomrummet som lämnats av Söderberg är Siganders perspektiv på historien ett annat. Som också påpekat av Aleksic återanvänder författaren material från hypotexten men hon väljer att endast göra det så länge som detta spelar en roll i hennes berättelse och hjälper henne uppfylla sitt eget mål med omdiktningen av Doktor Glas. I Dosan läggs det fokus på kvinnligheten vid sekelskiftet och romanen visar vad det egentligen kunde innebära att vara kvinna vid romanens utspelningstid på ett mycket mer helformat sätt än i Doktor Glas där ämnet inte stod i centrum. Antagligen försöker Sigander frigöra sin berättelse från hypotexten med hjälp av förändringar i huvudkaraktärernas namn och i händelseförloppets detaljer för att kunna skapa sin egen berättelse och ge en insikt i en storstadskvinnas liv vid förra sekelskiftet. Tidskriften Idun nämns ofta i romanen, ofta angående dess främjande av kvinnliga rättigheter och de teorier om psyket som publiceras i tidskriften.Helga kommer dessutom i kontakt med kvinnorörelsernas möte som sker på Hötorget, lyssnar intresserad på dem och agiterar själv. Jämlikheten och den allmänna rösträtten är fokusen men socialismen och den sociala oron i staden skildras också från Helgas perspektiv.

På grund av dessa ändringar blir förhållandet mellan Dosan och Doktor Glas mindre direkt uppenbart än i Gregorius fall men de hypertextuella dragen i Siganders roman förblir obestridliga. På samma sätt som i Gregorius är historien i stort sett densamma och det som en medveten läsare av Doktor Glas får av läsning är en inblick i hur en kvinnas liv kunde se ut i det verkliga livet. Siganders metod liknar då Ohlssons i att båda författarna lyfter fram sina huvudpersoner och ”räddar” en utvald bikaraktär från den sekundära rollen som de har tilldelats i Söderbergs verk. Deras berättelser frigörs av filtret som Glas använde när han skrev sin dagbok och handlingen utspelas i den verkliga världen, utanför det lilla rummet där Glas tankar satts på papper. Det faktum att hypertexterna sätter fokus på pastorn respektive Helga och berättelserna skrivs i jag-form ökar karaktärernas närvaro i läsarens ögon samtidigt som det ger författarna chansen att bygga om dessa bikaraktärer som till en början saknade fullbordade egenskaper till kompletta och komplexa huvudpersoner som kan stå i centrum i den nya romanen och tjäna författarens syfte på ett effektivt sätt.

Sigander hinner utveckla kvinnofrågan i första delen av romanen men hennes skildring av Helgas inställning skiljer sig inte från Söderbergs på ett särskilt märkbart sätt i början. När hennes älskare pratar om att leva ihop är Helga fortfarande helt anpassad till den klassiska oemanciperade kvinnofiguren fastän hon redan börjar visa att hon har större planer för sig själv och när en dröm om att få ett jobb och inte vara ekonomiskt beroende:

”Man kan prova och se om man trivs ihop. Man lever ihop, Helga, med ömsesidig frihet.”

”Ska vi inte gifta oss? När du tagit examen.”

”Jag kan bli din man nu.”

”Jag borde studera något först, få ett yrke.”

”En kvinna kan nöja sig med att göra en man lycklig. Jag kan bli din lycklige man, Helga. Vi kan göra det nu. Tycker du inte om mig?”

Hennes äktenskap med pastorn beskrivs med ord som klart påminner om hennes hustruliga plikter som Gregorius fokuserade på i Doktor Glas: ”Du är helt förryckt, Helga. Du tar dig för mycket tid att tänka dumheter. Ägna dig åt dina skyldigheter i stället.”

Det är framför allt vid Helgas direkta kontakt med doktorn, när hon ber honom om hjälp, som händelseförloppet i Dosan och Doktor Glas sammanfaller. Helga visar sig vara hopplöst beroende av de olika männen i sitt liv fram till denna punkt fast hon uttrycker sitt stöd till kvinnorörelser vid några tillfällen. Sigander verkar ta saken i egna händer när Söderberg öppnar en lucka i berättelsen från och med stunden då Gregorius åker iväg till Porla och Helga får reda på att hon är gravid. En gång till blir pastorns resa omvändningspunkten i omdiktningen; medan Ohlsson lyckas bjuda på en dold, mer mänsklig sida av prästen, fångar Sigander dagen och kommer fram med ett försök att skilja sin Helga från den av män beroende kvinnan som skildrades av Söderberg. Aleksic ser detta som omvändningspunkten i karaktärens utveckling i att Helga verkar vid denna tidpunkt våga ta ett steg mot sitt drömliv genom att fundera på skilsmässa och att kontakta älskaren Fritz Racke med ett förslag på att flytta till USA och börja ett nytt liv tillsammans. Det är när Racke tackar nej till förslaget och meddelar att han kommer att förlova sig med en annan kvinna som Siganders Helga bryter sin Söderbergska vana att ständigt leta efter en man att lita på. Hon säger: ”Det passar inte med krig på 1900-talet, tänker jag. Det är framåtskridande som behövs. Kvinnans rättigheter. Rätt till skilsmässa…”

I stället för att välja den lätta vägen går hon vidare med skilsmässan utan att ångra sig trots att det innebär en svår och möjligen instabil framtid. Hon hittar då en egen dimension där hon är oberoende av män och satsar på sin självständighet. Till skillnad från Doktor Glas Helga väljer hon sitt öde istället för att vara offret för någon annans handling. Detta ledde inte till något positivt i Doktor Glas fall då Helga plötsligt och eländigt befinner sig utan en make och gravid med ett barn som hon sannolikt inte kommer att kunna försörja och ta hand om själv.

När det gäller romanens självständighet är det onekligen så att Dosan tar avstånd från Doktor Glas på ett sätt som gör romanen mindre beroende av förkunskaper om hypotexten än Ohlssons Gregorius. Kvinnofrågan i Siganders roman förser läsaren med ett ämne som snarare förknippas med samhällets förändringar än med det rent textuella i Ohlssons försök att återskapa Gregorius mänskliga sidor. Enig med påståendet är Jenny Bång, som i sitt inlägg i Kulturbloggen påpekar hur romanen går att läsa som en fristående berättelse om en kvinnas liv vid sekelskiftets kvinnorörelser då det är just det som utgör romanens kärna, dock så erkänner hon också att kunskaper om Doktor Glas förblir önskvärda för en ökad förståelse av romanen. I sin analys föreslår Aleksic begreppet ”herstory” som passande för att beskriva romanen. Jag är enig med henne när hon påstår att begreppet kan vara nyttigt att införa vid diskussionen om kvinnofrågan då den beskriver romanen som en klart avgränsad del av re-visionary fiction, särskilt därför att fokusen i boken utan tvivel ligger på Helgas och kvinnornas framsteg i samhället under det första decenniet av 1900-talet.

Om man å andra sidan betraktar romanen utifrån Genettes modell finner man att den, precis som Gregorius, inte kan sägas passa in i någon av de kategorier han beskriver utan den kan klassificeras som en blandning av imitation och transformation. I Siganders fall bevaras de flesta detaljer i historien, vilket överensstämmer med Genettes idé om transformation, där hypertextens innehåll motsvarar det i hypotexten, men jämfört med Gregorius är historien i Dosan mindre beroende av den i Doktor Glas. Detta gör att romanen ger ett mycket svagare intryck av att vara ett exempel på ren transformation enligt Genettes mening. Historien förblir trots alla namnbyten på karaktärerna och ändringar i händelseförloppet i uppenbar dialog med Doktor Glas och inte helt självständig, vilket gör det svårt att kunna betrakta romanen som ett exempel på imitation, trots att stilen och formen ligger, som i Ohlssons fall, ganska nära Söderbergs. Berättelsen sker i jag-form och den språkliga sidan av romanen bjuder på ett språk som påminner om det tidiga 1900-talet utan att nödvändigtvis upplevas som ett försök att härma Söderbergs eget. Vid en jämförelse med Gregorius är det viktigt att påpeka hur fast båda författarna förhåller sig till Söderbergs text på ett liknande sätt skiftas blandningen av Genettes kategorier närmare imitation i Siganders fall. Sigander verkar inte ha skrivit en roman vars primära mål är att vara trogen hypotextens historia.

Dosan och Gregorius är utan tvivel de två hypertexter till Doktor Glas vars författare förhåller sig närmast till Söderbergs text. Som sagt tar både Sigander och Ohlsson ställning genom att sätta sig inom ramarna för handlingen i Doktor Glas och att aktivt bearbeta romanens innehåll för att uppfylla sina mål, vilket är kompatibelt med Widdowsons ramar för re-visionary fiction.

De tre återstående romaner i min analys tar upp Söderbergs text på ett mindre ”invasivt” sätt. I Ekmans Mordets praktik kommenteras Doktor Glas av den samtida huvudpersonen och författaren Hjalmar Söderberg blir till en bikaraktär i den nya omdiktningen. De återstående två tar avstånd från både källtextens tidsmiljö och romanens karaktärer, med Abses roman som presenterar en metalitterär kommentar som på ett mindre polemiskt sätt liknar läsarens perspektiv som man finner i Ekman. Slutligen är Klings Glasmannen den absolut minst direkta omdiktningen då författaren väljer att inte införa element hämtade direkt från Doktor Glas.

…/…/…

Lästips:

Nils O. Sjöstrand, ”Förord” i Stockholms nattblå himmel och pillrets onda kraft.  Staden, läkaren, nattvarden och giftet i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (Stockholm 2012), opaginerad.

Jenny Bång, ”I Siganders Dosan får Helga Gregorius från Doktor Glas berätta sin historia”, Kulturbloggen, 21/04/2013.