främlinggenberg3

av Kjell E. Genberg
e-bok   ISBN 978-91-980613-6-9    75 kr
KÖP

INNEHÅLL:
Det handlar om hämnd. Unge Benji Hogg söker efter sin moders mördare. När han finner honom är det på en planet med grön himmel. Ensam men envis tänker Benji enbart på att göra slut på mördaren. Av en slump träffar han erfaren jägare. De blir vänner och den vänskapen visar sig har stor betydelse i flera avseenden i Benjis utsatta liv.

Recension  Dast Magazine

 

Provläs FRÄMLINGEN FRÅN EN ANNAN PLANET

Den flimrande planetens strålar brände ner från en gulgrön himmel som varit molnfri i flera veckor. Den kallades solen men var egentligen döpt till M9647. En lätt vind rullade torra växter framför sig och rörde upp färgrikt damm. Dammet besvärade den slitne ryttaren och hans minst lika trötta riddjur, en fyrbent abrax med hård hud som täcktes av brunt och vitt hår som var ganska strävt.
En gång för länge sedan hade liknande djur kallats hästar, men det var, som sagt, för mycket länge sedan och på en helt annan plats i universum. Den gänglige ryttaren liknade inte helt och hållet de övriga varelser som befolkade denna delen av världen.
Han var klädd i en svart hatt med brett brätte, som skyddade mot solflimrets ibland farliga strålar. Under västen av imiterat kalvskinn hade han en klart röd skjorta av ett material som liknade flanell och på benen bar han ett par blekta byxor som en gång i världen varit klarblå. Fötterna var instoppade i stövlar med höga klackar.
Näsan och munnen beskyddades från dammet av en röd- och vitrandig  bandanna.
Runt midjan bar mannen ett brett bälte med silverspänne och i det, från den högra höften, hängde ett vapenhölster som innehöll en smått uråldig strålpistol. Äldre människor, åtminstone vissa av dem, skulle kunna känna igen den som en livsfarlig Collot med sex avfyringsbatterier.
Ljusblå ögon såg bort mot horisonten. Ögonvitorna var röda efter att lång tid ha plågats av den heta solen. Några blonda lockar hängde ner under den svarta hatten och ljus skäggstubb kransade hakan.
Trots att han kände sig trött drogs den smala munnen bakåt i ett nästan omärkligt leende när han såg de tunna rökstrimmorna stiga upp mot himlen ett par kilometer längre bort. Äntligen började han komma i närheten av sitt mål.
Tröttheten hade sina skäl. Han hade ridit länge genom ett område som påstods vara mycket farligt. I traktens vidsträckta skogar vistades enligt malisen grovhuggna, tre meter långa varelser som vissa kallade Yetis och andra Sasquats. Dessa kroppsbehårade typer påstods ligga i bakhåll för resande för att dra ner dem från deras abraxer eller vagnar för att sedan slita av dem lemmarna och äta dem råa vid vägkanten.
Han hade inte sett till någon sådan. Kanske var alltsammans bara en skröna, men det kunde man ju aldrig veta.
Så han red genom området utan att stanna, hela tiden med alla sinnen på helspänn.

Det var mitt i natten när han kom ut ur skogen. I månens skren kunde han se en flat slätt breda ut sig på båda sidor om vägen. Allt såg plötsligt platt och obebott ut.
Ett par timmar senare ansåg han sig ha tagit sig så pass långt från skogen att det var rikskfritt att slå läger. Medan han sökte efter en länplig plats hajade han till. I halvmörkret – ett moln dolde månen – märkte han något som var mörkare än omgivningen. Han red närmare och såg vad han trodde var en lada. Det visade sig vara ett hus med veranda och en ytterdörr som vette mot norr. Ett märkligt hur, tänkte han. Inga fönster. Det skymtade något svagt vitt och fyrkantigt på den ena av verandans stolpar. Då lirkade han fram en tändsticka ur bröstfickan och rev eld på den mot sadelhornet.
Det vita var en skylt: Rum att hyra.
Hur skönt skulle det inte vara att få vaska av sig och krypa ner mellan lakan i en säng?
Han bestämde sig för att banka på. En säng skulle bli en välsignelse, till och med utan lakan.
Det tog inte lång stund innan dörren öppnades av en ung, blek kvinna med långt korpsvart hår. Hon var klädd i en mycket mörk togaliknande klänning och hade en brinnande lampa i ena handen.
”Söker du husrum, främling?” sade hon med mörk och beslöjad röst.
”Ja, och stallplats åt min abrax.”
”Rum åt dig har vi. Abraxen får nöja sig med inhägnaden, men jag ska ge honom hö och vatten.”
Kvinnan gjorde en inbjudande åtbörd med den lediga handen och visade in honom i ett stort rum innanför förstugan.
En av golvets bräder kved under hans tyngd. Hon öppnade en låg dörr på höger sida och lät honom gå in.
I skenet från hennes lampa såg han en säng med överkast längs ena väggen. Vid den stod ett enkelt nattygsbord och på det ett litet tvättfat med vatten i. I rummet fanns ännu en möbel – en stol med rakt och högt ryggstycke. Ingenting mer.
”Inget fönster?” frågade han.
”Glas är dyrt”, svarade hon och ryckte på axlarna samtidigt som hon sträckte fram en öppen handflata. ”Resten av natten … det blir sjuttiofem planck.”
Han gav henne tre mynt. Hon nickade och lämnade rummet. Han stängde dörren och fann att den inte gick att låsa. Så klädde han av sig och rev bort sängöverkastet. Han log och visslade till lite lågt när han såg att bädden hade lakan och en mjuk kudde. När han tvättade sig hördes ljud utifrån. Kvinnan höll på att ta hand om abraxen.
Han lade kläderna på stolen tändstickorna tillsammans med Colloten på det lilla bordet vid sängen. Så fort han lade huvudet på kudden föll han i en lätt sömn som lovade ljuvlig vila.

Tre, möjligen fyra timmar senare vaknade han häftigt. Ett ljud … Det lät som en bräda som knarrade utanför dörren. Trots att det var kolmörkt i rummet insåg han att någon var på väg in till honom. Handen trevade över nattygsbordet och fick eld på en ständsticka. Ljuset bländade honom först men sedan fick han syn på henne. Den svarthåriga stod någon meter från sängen – helt naken med kritvit hy-
Först trodde han att hon var till salu men sedan upptäckte han något i hennes mun som glimmade i tändstickans ljus. Huggtänder som var större än han sett hos någon orm.
Han fick grepp om Colloten i exakt samma ögonblick som tändstickan slocknade. Då kunde han inte se henne längre.
På bråkdelen av en sekund hade han fattat vad det var för varelse som gett honom hysly – en vampyr!
Sådana dog enbart av silverkulor – och hans vapen avfyrade bara elektromagnetiska projektiler. Men han sköt i alla fall när han kände hennes andedräkt och förstod att hon var mycket nära. Dock siktade han inte på henne. Han riktade Collotens mynning mot väggen som han visste vette mot öster.
Ett stort hål slets upp i väggen. Han hade gissat rätt. Natten hade sovits ort, dagen var kommen och solens flimrande strålar kastade sig in i rummet och lyste upp det helt och hållet.
Från sängens fotända hördes ett skrik av skräck och fasa.
Den svarthåriga vampyrkvinnan stirrade mot solen som belyste henne genom hålet i väggen. Först syntes ingenting men så kom förvandlingen. Den kritvita hyn blev som ett gammalt pergament och därefter krakelerade hela varelsen. Några små revor vidgades och bara några ögonblick senare hade kvinnan spruckit och fallit samman i en oformlig hög på golvet.
Var hon mänsklig på något sätt? tänkte Hogg. I så fall borde hon väga cirka 21 gram mindre nu.
Han klädde sig snabbt och medan han gjorde det hörde han ljud inifrån resten av huset. Med vapnet i handen tog han sig ut genom hålet i väggen. Ingen följde efter.
Troligen var alla därinne av samma sort. Han kastade en blick av tacksamhet mot den glödande stjärnan högt ovanför en gulgrön himlapäll.
Det han hört stämde. Vampyrer var häxor av den sort som sprack när de träffades av solljus.
Abraxen stod i inhägnaden och mumsade på hö. Den slutade inte äta, ens när den blev sadlad. Men när hans husbonde satte sig i sadeln blev abraxen på det klara med att det inte skulle bli någon efterrätt.
Mannen i den röda skjortan tänkte på den händelsen när han en halvtimme senare lät  sin abrax stanna till uppe på  högplatån. Han tog av hatten, rev loss halsduken och torkade sig i panna och nacke. Han gav sitt vapen en lätt klapp med handflatan innan han kittlade abraxen i sidorna med sporrarna.

Sedan red han in i den lilla hålan med det avskräckande namnet Gravsten.

Den här delen av den lilla planeten West Occident 241 befolkades av desperata och utstötta människor som antingen frivilligt eller av tvång hamnat där. Precis som det gamla jordiska landet England en gång brukade en nyligen upptäckt kontinent, döpt till Australien, som fångkoloni tog somliga planeters ledare detta ställe och förvandlade det till en deportationsplats för oönskade individer.
Här fanns märkliga varelser som påminde om vampyrer och varulvar, monster från avlägsna planeter, men de allra flesta liknade de människor som härstammade från Tellus. De hade med åren assimilerats, parat sig med lämplig partner och därför förlorat mycket av sina gamla skepnader. Bortsett från ett fåtal som ännu dolde sig i de avlägsna skogarna och dalgångar hade merparten mänskliga drag, gick upprätt på två ben och hade både armar och huvud.
Bland de första som förpassats till den ännu torrare västra delen av denna torra kontinent under den grönaktiga solen var människor som kommit från något som för tusentals år sedan kallades västvärlden och låg på en så smått bortglömd planet med namnet Jorden eller Tellus. Den muntliga traditionen fungerade även här och därför hade de byggt samhällen och gett dem namn som fanns kvar i det gemensamma minnet. Därför hade provinsen fått namnet Roc Marie, fast ingen längre hade någon aning om varför. Det troliga var att något fruntimmer var inblandat. Men det fanns säkert skäl till att staden med dess låga bebyggelse döpts till det namn den nu bar.
Benji Hogg hade kommit för att hämnas, men han var fortfarande osäker på om offret  för hans hämnd skulle finnas kvar i stan. Han hade länge sökt mannen som rånmördade modern och hennes arbetsgivare genom oändliga avstånd och tre maskhål, ända från gamla världen och nästan tvärs över den nya planeten. Det hade tagit år av hans liv, men hämndlusten brann fortfarande lika hett i honom. Fast han hade lärt sig att vänta.
Benji red långsamt sin abrax längs en gata vars skylt berättade att den hette Allégatan troligen för att den kantades av spretiga träd. Gatuskylten fick honom att nicka för sig själv när han konstaterade att han befann sig inom ett begripligt område. Bakom ett hörn såg han en varelse av det slag han lärt sig frukta – en hårig jätte med väldiga vassa tänder, tydligen en av dessa många mutanter som levde ett vampyristiskt liv och alltid måste se sig om eftersom fienderna var många. Just det här exemplaret var troligen en tam Yeti som sökt sig till människor som brukade betala för enklare tjänster med sprit och småpengar.
I övrigt kryllade gatan och trottoarerna av människor han kände igen från Jorden. Mörka och gulhyade personer som kanske var från Japan eller Korea eller någon annanstans i det han lärt sig hette Fjärran Östern. Sedan såg han hopen av skyltar – ”Kinesiska Marys” och ”Quong Kee’s Can Can-Restaurant”. Tydligen var detta den stadsdel i Gravstenen där före detta jordiska förvisade  orientaler residerade. Flera av dem hade säkert kommit hit som fångar men skaffat sig sätt att försörja och föröka sig och överleva.
Benji korsade Fjärde Gatan och höll in abraxen framför en krog där de flagnade bokstäverna på skylten över svängdörrarna förklarade att detta var Bob Hatch’s Saloon. Där hängde han djurets tyglar löst över tjuderbommen och gick in på krogen. Han stannade intill dörren och kikade in i den svagt upplysta lokalen. Flugor surrade under taket och Benjis blick fastnade på gestalten bakom bardisken. En lång och smal man med fiskliknande ansikte och grönaktig hy. Benji klev fram till baren.
”Vad ska det vara?” frågade bartendern.
”En stor tuvok!” sa Benji och slängde en barter på disken. Han fick några planck tillbaka.
Barmannen med den grönskimrande hyn tog en sejdel från en krok under en hylla, satte den under kranen och drog ett par drag i en spak innan han räckte nykomlingen den skummande drycken.
Benji tog en klunk och blev förvånad över att krogens tuvok var kall. På krogarna i de flesta hålor han passerat sedan han kom till denna gudsförgätna planet serverades för det mesta detta öl fisljummet.
Han såg sig om i lokalen. Längst in såg han några hominider av det slag han träffat på under färden i rymdskeppet – tylaxianer, vodvarier, till och med turejer som såg lite skrämmande ut med svartbrun, glänsande hy och ett slags styv tuppkam på den hårlösa hjässan. De hade svårt att hålla ögonen från holografen på väggen trots att ingenting visades på skärmen. Det hade det inte gjort på snart tio år då man misslyckades med att införa televisionsprogram på planeten.
Benji Hogg tömde den tunga sejdeln i tre klunkar och bad sedan om påfyllning.
”Finns det några bra hotell i stan”? frågade han när karlen räckte fram hans beställning.
Barmannen ryckte på axlarna.
”Det beror på vad du har för anspråk”, sade han. ”Occidental här bredvid är rätt bra och Kosmopolit är inte heller så dumt. Lite längre ner på gatan har du Kristallpalatset. Där brukar de rika typerna hålla till, så… Fast är du bara ute efter ett rum för någon timme eller så och vill ha sällskap under den tiden kan jag rekommendera Russ House nere i hörnet av Tuffgränd och Femte gatan”.
”Vad är det för något?” frågade Hogg utan att röra en min.
”Fattar du långsamt? Det är stans finaste bordell. Varenda torsdag har man erotisk cirkus där. Du har tyvärr otur, det är ju fredag i dag.”
”Ett vanligt hotell får duga”, konstaterade Hogg.

Kristallpalatset låg i hörnet av Allégatan och Femte gatan och där tog han in. Rummet hade lås på dörren och låg på andra våningen med utsikt över Femte gatan. På andra sidan gatan berättade en färgglad skylt att just där låg en krog vid namn Occidental Saloon.Benji Hogg slängde upp sina sadelväskor på byrån i hörnet. Sedan lade han sig på den breda sängen och tog fram tobak och papper ur västfickan. Under tiden han rullade en cigarrett såg han sig omkring. Tapeterna var bruna och fläckiga, men rummet var rent. En bit från byrån stod en kommod med vatten i en tillbringare och ett tvättfat i porslin.
Han tände cigarretten och drog ett djupt bloss. Blicken föll på en solkig almanacka som hängde vid sängen.
Den 13 november.
Hemma var det vinter nu.
Hemma.
Kanske hade man till och med fått snö. Den hade börjat återkomma efter sekler av värme.
Det hade gått mer än tio år sedan han lämnade sina hemtrakter. Då hade han nyss fyllt femton år och i bröstet brann det av hämndlystnad. Nu var han tjugofem på det tjugosjätte, men detta var också den enda skillnaden.
Han drog djupa bloss och behöll röken länge i lungorna innan han blåste ut den genom näsan. Den tuvok han druckit på Bob Hatch’s Saloon skvalpade i magen och först nu kände han hur hungrig han var. Det var dags att få en matbit.
Innan han gick ut rätade han till hölstret och band fast det bättre med läderremmarna runt låret. Han kände efter att magnetpistolen satt som den skulle. Det var förstås en ren reflexrörelse, men fem år i frivillig landsflykt hade lärt honom att vara på sin vakt. Vapnet var den enda tillgängliga livförsäkringen.
Det var fredagseftermiddag och baren inne på Kristallpalatset var fullsatt. Skiftarbetarna från den betydande Argentumgruvan vid västra stadsgränsen hade tittat in för att ta sig ett järn och rensa strupen från stendamm innan de gick hem. Inne i matsalen var det också ont om plats, men Hogg hittade ett bord där det fanns en ledig stol. Han slog sig ner och nickade mot mannen som satt mitt emot.
Det var en skäggig jätte. Hans slokhatt hängde på skrå över stolskarmen och den rutiga skjortan var oerhört smutsig. Giganten såg upp från sin blodiga biff och plirade mot Hogg med ett par pigga, bruna ögon.
”Främling i stan?” sade han innan han häftigt böjde nacken bakåt för att ge plats åt ett spetsglas synap.
Benji Hogg nickade. Den andre ställde ner sitt glas på bordet med en smäll och sedan rapade han ljudligt.
”Är maten bra här?” frågade Hogg.
”Beror på hur mycket man vill betala”, sade den skäggige. ”Biffen är alldeles utmärkt för sitt pris.”
”Vad kostar den då?”
”Jag betalar aldrig”, sade den skäggige.
En kypare med lätt orientaliska drag ilade fram till deras bord och frågade vad Hogg ville ha. Han beställde biff och tuvok.
”Nu vill jag faktiskt bli utkastad”, sade den skäggige och reste sig.
Han verkade ännu större då han stod upprätt. Skjortan sprängdes nästan av hans breda axlar och de smutsiga, blå byxorna höll på att gå upp i sömmarna av trycket från de muskulösa låren.
”Utkastad?” sade kyparen fåraktigt.
”Just precis”, instämde mannen. ”Jag har ätit. Jag har inga pengar. Alltså ska jag kastas ut!”
Den lätt gulhyade servitören såg olycklig ut och Hogg kunde inte låta bli att skratta. Jätten smittades av detta och stämde själv upp ett mullrande gapskratt som fick barens uppsluppna konversation att stanna av.
”Sätt dig ner och drick en öl med mig”, föreslog Hogg. ”Jag bjuder både på den och käket.”
Det kom en misstänksam glimt i mannens ögon, men han satte sig ändå ner.
”Vad vill du i så fall ha i gengäld?” sade han undrande. ”Något vill du väl ha, för du ser inte ut att komma från fattigvården.”
”Svar på några frågor.”
”För bara en tuvok?”
Benji stack ner två fingrar i bröstfickan på sin väst och drog upp en tjugobartersedel. Den andre skakade på huvudet.
”Pengar vill jag inte ha”, sade han. ”Det är roten till allt ont. Men ställ en flaska synap på bordet.”
Hogg knäppte med fingrarna och kinesen kom trippande tillbaka. Några ögonblick senare stod maten, tuvoken och synapen på bordet. Skägget ryckte korken ur flaskan med tänderna, spottade ut den och halsade en rejäl klunk. Sedan frustade han och ställde tillbaka den halvfulla buteljen på bordet.
”Vad vill du veta nu då?” sade han och sedan  torkade sig om munnen med handens baksida.
Hogg svalde en tugga biff och sköljde efter med en mun tuvok.
”Känner du till om det finns någon karl vid namn Nils Jansson i de här trakterna, herr…?”
”McKim var namnet. Eftersom jag luffat runt en hel del kallar mina vänner mig för Hobo och alla som bjuder på synap är mina vänner. Var det Jansson han skulle heta?”
Hogg nickade.
”En bit längre ner efter vägen mot de södra gruvorna bor det en gubbe som heter Jansson. Han kom hit för något år sedan och köpte den där inmutningen han har. Två Knivars Gruva heter den visst. Det verkar vara en otrevlig människa. Jag red ner från Dragonbergen för ett par månader sedan och råkade komma för nära hans gruvas gränser. Med detsamma kom det två typer med nävarna fulla med partikelpuffror och körde bort mig. Sånt är jag inte van vid. Det här har alltid varit ett gästfritt land. Just det, Roc Marie har alltid varit känt för sin gästfrihet …
”Har du en aning om hur den här Jansson ser ut?” frågade Hogg samtidigt som han lade ner kniv och gaffel och såg till att han lutade sig mer bekvämt tillbaka i stolen.
McKim kliade sig i det buskiga skägget.
”Jag har sett honom på håll en gång här i stan”, muttrade han. ”En liten och stadig karl med grått hår. Han haltar lite om jag inte minns fel.”
”Du minns rätt”, svarade Hogg och nu blev hans blå ögon blekare och det drog ett bistert drag över ansiktet.
”Du tycks inte gilla honom alls”, mullrade Hobo. ”Vad är du egentligen för en, främling? Det kan vara bra att veta ifall O’Shaugnessy frågar.”
”Jag heter Benji Hogg och kallas för det av både vänner och fiender”, svarade Hogg. ”Vem är den här O’Shaugnessy?”
Hobo skrattade åter så att allt prat tystnade i saloonen.
”Vår värderade begravningsentreprenör. En smart irländare, en relik från den tiden då det fortfarande fanns länder på jorden. Han har billigare priser på lördagar och söndagar. Det är därför folk oftast tar ihjäl varandra om helgerna i den här hålan”, sade han. ”Här är det en ren glädje att bli ihjälskjuten, för vår lilla stad har den finaste likvagnen väster om Grumliga floden. Den kostade femtontusen att köpa in och är den enda på hela planeten med runda hörnfönster. Du må tro att folket här är stolta över den. ”
Hogg log kallt och rullade sig en cigarrett.
”Hur långt är det till Två Knivar?” frågade han.
”Tio, elva kilometer”, svarade Hobo. ”Vad är det med dig? Har du bråttom?”
”Jag har väntat länge”, morrade Hogg med is i rösten.
Han kastade en sedel på krogbordet för att betala och gjorde sig klar att gå. Hobo reste sig och tog ett steg bakåt från bordet. I samma ögonblick kom en man ifrån andra änden av den stora lokalen och han klev rakt på Hobo. McKim snurrade runt och den andre, en mänsklig varelse i trettioårsåldern, kastade sig bakåt och gjorde en handrörelse mot höften.
Benji Hogg såg vad som var i görningen.
”Låt bli det där!” väste han hårt mellan tänderna.
Den andre hejdade sig mitt i sin hotfulla rörelse och såg mot Hogg med en blick som svartnade av ilska. Hogg såg att mannen var ganska berusad och eftersom han just kom från ett av pokerborden i hörnet gissade Benji att karlen förlorat i spel och nu gärna ville lufta sin vrede över förlusten. Hobo hade bara råkat stå lämpligt till.
Den ilskne karlen sköt upp hatten i pannan och granskade Benji Hogg. Han såg det brunbrända ansiktet där två ögon glimmade grått och blått som kallt stål. Han begrundade situationen under bråkdelen av en sekund innan han drog slutsatsen att Hogg inte var tillräckligt gammal och erfaren för att vara någon verklig fara i en vapenduell.Hogg stirrade rakt in i mannens ögon och uppfattade beslutsamheten. Han gillade inte detta, men han hade hamnat i en knipa med en enda utväg.
”Utmanar du mig?” frågade den andre.
Hogg skakade lätt på huvudet.
”Nej”, sade han. ”Men jag gillar inte att folk hotar mina kompisar!”
”Kompis!” fnös den andre föraktfullt och blängde till mot Hobo. ”Den där slusken är väl inget att vara kompis med? Jag tar det som en utmaning, så gör dig klar!”
Någon slog till bardisken med något så att det dånade till höger om Hogg.
”Lägg av!” ropade den nye barmannen som dykt upp från ett av bakrummen.
”Jag vill inte ha mer bråk här i dag. Det är ingen som sticker upp emot dig, Link.”
”Den här gröngölingen gjorde det, Poi, svarade den arge. ”Ingen sticker ostraffat upp mot Link Orkus.”
Den åldrade och rödkindade bartendern Flinande Poi var en mutant från planeten Xerkses där folk, enligt människorna från jorden, nästan såg ut som folk. Han ryckte på axlarna och strök med handen över sitt pomaderade hår. Han hade sagt sin mening och nu kunde han inte göra mer. Det som var på väg att följa var Link Orkus sak och Poi tvivlade inte på att Link skulle klara sig bra. Han var en av de snabbaste skyttarna i den här delen av Roc Marie.
Link Orkus öppna hand hängde några få centimeter över den svarta elektropistolens kolv. Runt omkring flyttade sig folk från borden och pianot tystnade när pianisten fällde ner locket och lade sig bakom sitt instrument. Det blev ett tomrum runt de båda männen.
Längst bort i lokalen började man hålla vad om vem som skulle klara sig. En man i lång, mörk kavaj tog emot pengarna. Just nu var oddsen fyra mot ett till Orkus förmån.
Så sköt Link Orkus hand ner.
Hogg såg hur den andres Pacerpistol var på väg upp ur hölstret, men då var hans eget vapen redan uppe. Colloten fräste och Orkus började snurra runt. Han hade fått ett förvånat drag i ansiktet. Hans vapen dansade i luften innan den slog i golvet med en smäll. Orkus hasade bakåt på klackarna i flera meter. Det sprutade blod ur hans sönderskjutna axel.
Benji Hogg såg sig varnande omkring, men då ingen annan i lokalen tycktes vilja honom något, stoppade han ner Colloten i hölstret igen.
Link Orkus låg på golvet med ansiktet blekt av smärta. Hogg vankade fram för att betrakta honom. Det lyste hat ur mannens ögon.
Benji Hogg såg hålet där skottet träffat och han visste att det slitit med sig ett stort stycke kött och brosk på sin väg ut. Orkus skulle knappast kunna använda den armen mer, vare sig till arbete eller skjutning.
Hogg nickade mot Hobo och tillsammans lämnade de saloonen. De hade hunnit ett par steg ut i dammet på planktrottoaren utanför Kristallpalatset när Hogg kände en hand på sin axel.
Han vräkte sig runt, beredd att dra igen, men han slappnade snabbt av när han såg myndighetsstjärnan på mannens väst.
”Lagman Skarm”, presenterade sig den andre. ”Somliga kallar mig sheriff. Vi gillar inte våldsmän här i stan. Säkrast att du ger dig av!”
”Vänta lite nu!” sade Benji Hogg. ”Det där var en ärlig duell, det finns det minst ett tjog vittnen på. Mästerskytt är jag inte heller. Jag hade bara tur…”
Han blinkade och log.
Men sheriffen var inte på humör för skämt.
”Vi vill i alla fall inte ha sådana som dig i stan!” sade han. ”Lyd ett gott råd och rid härifrån.”
”Jag har ett ärende att uträtta först”, sade Hogg. ”Jag vet inte hur lång tid det tar att få den saken avklarad.”
”Skyll dig själv”, sade sheriffen och vände för att gå.
Han hade hunnit tio meter bort när han hörde Hobo grymta till lågt bakom honom. Luffaren hade tydligen följt efter honom från krogen.
”Det där är en riktig sprätt till sheriff”, sade gubben. ”Jag gillar honom inte alls. Det pratas om att han har något kuckel ihop med en stöldliga som håller till i de här krokarna.”
”Finns det något bevis för det?” undrade Hogg.
”Nej, det är bara allmänt babbel”, muttrade Hobo och skakade på huvudet. ”Jag har visst glömt att tacka dig för att du räddade mitt liv. Den där Link Orkus skulle ha knäppt mig annars – trots att jag brukar gå obeväpnad. En rå sälle, det är vad han är. Visst ja! Han jobbar ute på Två Knivars Gruva!”
Hogg stelnade till.
”Gör han det? Arbetar det mycket gruvfolk där?” frågade han.
”Ett par dussin”, svarade Hobo. ”Men jag vet inte precis om man borde kalla dem gruvfok. De verkar mer höra till den där sorten som är snabba att ta till vapen. Två Knivar håller sig nämligen inte med folk som jobbar som andra gruvarbetare.
”Aha! Det passar in i Janssons mönster”, sade Hogg mest för sig själv. ”Förresten, Hobo, hur kommer det sig att den där sheriff Skarm kunde dyka upp så snabbt?”
Hobo McKim pekade ett smutsigt finger upp mot Kristallpalatsets övervåning.
”Myndighetens kontor ligger däruppe”, förklarade han. ”Men man hyr ut några rum också.”
”Jag vet”, svarade Hogg. ”Jag bor själv där. Huset luktar nytt. ”
”Det byggdes färdigt i somras.”
Hobo och Benji Hogg följde Femte gatan ner mot Ortgatan. Det luktade sämre nere på den gatan. Där bodde de flesta av de fattiga gruvarbetarna. De hade slagit sig ner i staden sedan man funnit silvermalm bland bergen.
”Det här är Gravstenens silverkullar”, sade Hobo och svepte med armen för att visa på vyn som öppnades söder om Ortgatan. En böljande stenås följde hela horisonten och skuggorna hade börjat tätna, för det var sent på eftermiddagen.
”Här ligger den här stadens rikedomar begravda”, fortsatte Hobo. ”I gruvhålen som heter Hårda budet, Vita silvret, Håll ut och Sköna fan. Man tror att det finns omåttliga mängder silvermalm under de där bergen.”
”Gravsten”, sade Benji Hogg. ”Gravstenen! Underligt namn på en stad.”
”Det har sin egen lilla historia”, sade Hobo. ”Vill du höra den?”
Hogg nickade.
”Krigsmaktens första fort härute heter Pakee och det ligger knappa trettio kilometer härifrån”, började Hobo McKim. ”Därifrån red för ett tag sedan en jordbo som hette Bang Alpung som folk för skojs skull kallade Big. Trots att kommendanten i fortet förbjudit honom att ge sig av, så tog gamle Ed sina halvabraxer för att dra ut och leta guld. Det var inte så konstigt att kommendanten var lite nervös, för det hände i samma veva som smygarnas stridshövding Septuagesima var som mest i farten och skalperade folk till höger och vänster. Men gubben Ed var inte rädd att bli av med håret, trots att han hade mycket hår och stort skägg. Man trodde att smygarna fått tag på Big Bang, men några månader senare träffades han på av soldater som var ute och plockade lik efter Septuagesimas härjningar.”
Benji såg undrande på sin nye vän.
”Hur kan en vilde ha fått ett sånt namn?”
”Man råkade ut honom sjuttio dagar före påsk första gången han och hans krigare var ute och plundrade. Vad han egentligen heter är det ingen fan som bryr sig om” sade Hobo uppfordrande och blev belåten när Benji nickade ivrigt. ”Soldaterna tog sig fram till honom. ‘Vad fasen gör du här?’ undrade en av dem. ‘Prospekterar’, svarade Bang. ‘Var?’ ville soldaten veta. ‘Här i bergen förstås.’ Då skakade den uniformerade på skallen och sade: ‘Du är inte klok! Allt du kommer att hitta här är din egen gravsten!’ Men det dröjde inte länge innan Bang hittade en massa silver här, alldeles där stan ligger nu. Ur fickan plockade han upp den enda silverbarter han ägde och den pressade han mot den glimmande metallen. Det blev ett perfekt avtryck i malmen och då begrep Big Bang att han hittat sin  bonanza  – den verkligt stora moderådern. Han red iväg ner till provinshuvudstaden på andra sidan om de höga bergen därborta för att registrera sin inmutning. Skrivaren på lantmätarkontoret frågade vad platsen hette och då erinrade sig Big vad soldaten sagt. ‘Gravsten’, sade han.”
”Intressant historia”, erkände Hogg och såg upp mot gruvhålen som låg som öppna sår i berggrunden. ”Om man inte vill rida vägen mot lantmäteriet, hur ska man då ta sig till Två Knivars Gruva?”
”Är det bara det som intresserar dig?” fnös Hobo. ”Rid över bergen här, men akta dig för att bli pepprad ur balkhåll av någon svartsjuk prospekterare. De skjuter på allt som rör sig. När du kommit förbi Skurkhålan är du så gott som framme. Därifrån bör du få syn på hans ställe.”
”Tack”, sade Hogg lite frånvarande.
”Inget att tacka för”, svarade Hobo. ”Nej, nu måste jag nog ge mig av, jag också. Jag tar bössan och sticker upp i bergen för att jaga wicket. Det är bra betalt för skinnen i år.”
De skildes åt och Hogg gick upp på sitt rum sedan han tömt ett glas tuvok i baren. Folk glodde på honom medan han stod där och han kunde höra deras låga mummel. Förmodligen berättade man nu om sina iakttagelser från skjutningen på krogen. Den skulle antagligen stötas och blötas tills nästa man fick en kula i sig och därmed blev ett färskare samtalsämne.”
Det skulle nog inte dröja så länge, för efter vad Hogg fått höra hade man fem, sex riktigt ståtliga begravningar per vecka i Gravsten.
Sedan han tvättat sig och bytt skjorta beslöt han sig för att hälsa på ute på Två Knivar.
Han spände på sig sitt hölster, öppnade Collotens laddlucka och snurrade cylindern så att han kunde kolla att alla batterierna var funktionsdugliga. Sedan stack han med ett bistert leende ner vapnet i hölstret igen.
Benji Hogg låste dörren bakom sig och gick nerför trappan. Han hade just kommit ut på planktrottoaren då han fick syn på Hobo på andra sidan gatan. Sadelluffaren satt på ett gammalt ök och han hade ett långt Gauss Coillgevär framför sig på sadeln.
Plötsligt kände Benji Hogg ett hårt slag i bakhuvudet. Hela världen började snurra runt och som i dimma kände han hur någon slet vapnet ur hans hölster. Två skott väste och ögonblicket innan allt blev svart såg han en man falla omkull några meter längre bort.

2.

”Glut! Det kommer folk!”
Den unge man som stod på vakt utanför bostadslängan på högkvarteret nära gruvorna grep hårdare om sitt fotongevär. Förmannen Glut Roswell stegade fram till honom. Han grep kikaren som hängde på en staketspjäla och tittade mot de tre som närmade sig ranchen i en sky av damm.
”Det är ju Grintz och Lusk”, muttrade han. ”De har någon med sig. Titta själv!”
Den unge vaktposten grep kikaren och ställde in skärpan.
”Jag känner igen abraxen”, sade han sedan han tittat i några sekunder. ”Det är Link Orkus kuse och det hänger någon över den. Link måste ha blivit skadad.”
”Verkar han vara död?”
Vaktposten skakade tvekande på huvudet och fortsatte att titta.
”Nej”, sade han sedan. ”Jag kan urskilja att han halvsitter i sadeln och han verkar vara ordentligt omlindad. Hela överkroppen är full med bandage.”
Förmannen ryckte på axlarna.
”Skicka in dem till mig när de kommer hit, sade han och gick sedan mot dörren till en låg, omålad byggnad femtio meter längre bort. ”Jag har en del att göra inne på kontoret.”

Femton minuter senare red de tre ryttarna in genom den höga grinden där några grovt tillyxade träbokstäver högst upp berättade att detta var Två Knivars Gruvas högkvarter. Abraxerna löddrade efter den hårda turen och Grintz och Lusk red direkt fram till vattenhon som stod mitt på gårdsplanen. Under tiden riddjuren drack sig otörstiga hjälpte de ner Link Orkus på marken.
Skavlan skopade upp vatten i sin hatt och hällde det över huvudet. Han frustade till och skakade vattendropparna ur hår och skägg, torkade ur ögonen och såg sedan på den unge pojken som kom emot dem från grinden.
”Link har blivit skjuten”, sade han hårt. ”Hjälp mig att bära in honom i baracken.”
”Jag och Grintz gör det”, sade vaktposten. ”Glut vill tala med dig på förmanskontoret.”
Lusk Skavlan nickade och strosade bort till förmannens kontor. Han blev kvar därinne i ett par minuter och sedan kom både han och Glut Roswell ut.
De gick med beslutsamma steg upp mot bostadslängan. De torra verandaplankorna knarrade under deras tunga stövlar och Glut Roswell knackade hårt på dörren.
Det dröjde några minuter innan dörren öppnades och en äldre man med grått hår och buskiga ögonbryn över ett par kallgrå ögon visade sig. Karlen var rätt kortväxt och satt. Han var klädd i en grå skjorta, svarta byxor och mollskinnsväst. Runt midjan hängde ett vapenbälte. Han haltade ut på verandan.
”Vad vill ni?” frågade han på den pidgin som var vanlig i territoriet och hans röst var tjock av skandinavisk accent.
”Link Orkus har blivit skjuten”, svarade Glut Roswell. ”Lusk här och Grintz kom nyss hem med honom. Link kom i bråk med en ung karl på Kristallpalatset inne i Gravsten.”
Nils Jansson såg ointresserat på dem.
”Det är väl inget som angår mig”, svarade han kort. ”Du behöver inte komma hit och besvära mig varenda gång någon av dina hantlangare har fått en pärla i sig.”
Glut Roswell ryckte på axlarna.
”Jag tror nog att det här intresserar dig i alla fall, Jansson. Lusk säger att karlen som sköt Link har skrivit in sig på hotellet under namnet Benji Hogg.”
”Benji Hogg!”
Den satte gruvägaren ryggade tillbaka och för en kort sekund syntes ett skrämt uttryck i hans blick. Sedan blev ögonen åter lika hårda och opersonliga som tidigare.

forts.