16113_pod_coverHelena 1    kriminalroman av Helena Sigander

Polisintendent Maria Louisa Magnusson jagar en seriemördare. Morden sker ett visst datum varje månad. Människor får sätta livet till för att polisen inte kan tyda mönstret. Offren tycks vara slumpmässigt utvalda och det gör utredningen så mycket svårare. En pyroman sätter samtidig skräck i området. Magnusson lider också av ensamhet i lägenheten där famljesoffan har åkt ut med buller och bång efter makens otrohet. Han visar henne ångerfull uppmärksamhet. Han vill komma tillbaka. Magnusson låter sig bjudas på teater . Där är också barnen, de som aldrig hör av sig. De tre ungdomarna stirrar kritiskt på henne. Är hon beväpnad eller är hon som en normal mamma på teater? Kan hon ta en nyhet utan att få ett utbrott.
– Vad då, säger Magnusson aningslöst.
Marionett utsågs första gången den gavs ut, 2008, av en kritiker till det årets tredje bästa deckare. Parallellt med utredningen följer man rättegången med den gripne. Under förhören avslöjas motiv, medel och ‘planen’ vilket gör boken synnerligen spännande.

Marionett gavs ut första gången 2008. Då blev den av en recensent utnämnd till årets tredje bäst kriminalroman.
Nu, omskriven och nyutgiven 2015 på Exilium förlag.
RECENSION Dast Magazine
KÖP     mjukband ISBN 978-91-87511-19-6   150 kr + porto  – kommer i din brevlåda inom 5 arbetsdagar.
                  e-bok         ISBN 978-91-980613 -9-0    50 kr – direkt nedladdning


ur Marionett

Kapitlen 1, 2, 3 och 4 av 51.

1

Marsvädret var grått men inom honom sken solen. Gymnasieläraren Karl Knutsson visslade och spelade piano med fingrarna på ratten i Volvon medan snöslasket drev över vindrutan. Att han var utsatt för en komplott, fanns inte på Knutssons karta.

Inspelningen kan inte gå snett, tänkte han och ett godmodigt muller drev fram i hans veckiga, magra strupe. Perfekt in i minsta detalj. Jag är ett tekniskt geni.
Den-fräcke-fan hustrutjuven skulle få sig en rejäl kalldusch och Denise en chock. Att bli utskämd offentligt var inget hennes spröda kroppsskal var byggt för. För att inte tala om hennes själ, samvetsöm och godtrogen som hon var. Den-fräcke-fan hade förfört henne och lurat henne att dumpa honom.
Knutsson pumpbromsade i halkan, petade till blinkerspaken och kisade genom snömodden som vräkte ned över Stockholm. Han hade tur. En parkeringsficka blev ledig utanför Socialstyrelsens kontorskomplex i Marieberg. Bilen slirade i issörjan men kom på plats mellan två frostnupna fordon.
Han slog av motorn.
Busshållplatsen där de två förälskade skulle mötas låg mittemot parkeringen, på andra sidan gatan. Deras patetiska messande som han lagrat i sin Ipad hade styrt honom hit. Just i dag, just vid denna tidpunkt och i sin inbilskhet var han hundra på att det var han som var herre på täppan.

Älskling! Jag har fått tre återbud efter lunch. Jag är ledig hela eftermiddagen. Kan vi ses? /Denise

Älskling, jag hämtar dig med bil på hållplatsen. Det ska snöhagla hela dagen.

Kvart över tolv, då. Jag längtar. Puss / Denise

Knutsson började tycka att det fanns en rättvisa. Denises otrohet hade smärtat och äcklat och det hade känts som om en avgrund öppnat sig då han började fatta att Denise inte älskade honom. Något sådant hade han inte kunnat föreställa. Det var väl ändå självklart att hon skulle älska honom, sitt barns far. Självömkan hade drivit honom långt ned i ett svart mörker. Han hade funderat på att göra slut på sitt liv.
Inte längre.
Inte sedan han kommit på hur han skulle hantera situationen och hennes smygande hade blivit hans sport. Karl Knutsson, som inte hade en tanke på döden, lutade sig tillbaka mot ryggstödet och njöt av att ha full kontroll över de kåta smusslarna. Hämnden var ljuv, hade han hört. Nu visste han hur rätt det var.
Bråttom, fanns ingen anledning att ha. Behovet att leka med henne, med dem, växte i takt med att de gick i fälla efter fälla. Varianterna på övervakning och styrning var oändliga.
Knutsson drog med ryggen fram och tillbaka mot ryggstödet och knäppte upp rocken.
Han var i sin fulla rätt. Inte för att han var oskyldig på något sätt men Denise var hans fru. Hon borde veta bättre! Fast skilsmässan stod för dörren. Denise var bortom allt logiskt resonemang och skulle lämna honom. Inget snack om den saken.
Nåja. Den stunden ska kännas. En förkrossande förödmjukelse av inspelade sexuella orgier med henne och Don Juan! Lika bra att ta i ordentligt. Efteråt är det roliga slut.
Vad som skedde utanför bilen, flimrade enbart i Knutssons ögonvrå. Han anade påpälsade människor som kom och gick, nedhukade under oväntat snötyngda moln för årstiden. Hans ögon var uppspärrade och riktade framåt. Inga träd och stolpar stod i vägen. Han skulle se henne i god tid. När älskaren kom med sin bil skulle det finnas gott om tid att svänga ut från parkeringen och följa efter. Halkan skulle tvinga dem att köra sakta. Det gjorde detsamma förresten om han tappade bort dem. Han visste vart de skulle ta vägen och han hade sett ut var han skulle placera sitt diskreta paket utanför älskarens hus.
Med handen klappade han på plastpåsen på passagerarsätet. En hopfällbar mikrofon med räckvidd på flera hundra meter och en inspelare. Nätta gammaldags prylar som fungerade i alla väder. Skivan skulle de få i present någon gång då det absolut inte passade. En offentlig uppspelning, var vad han såg framför sig.
Hårbotten började klia och han krafsade med ett finger under toupén. I sidospegeln såg han en arm. En behandskad hand knackade uppfordrande på rutan. Fönsterhissen fungerade inte när motorn var avstängd och han blev tvungen att öppna bildörren.
– Jaa? sa han otåligt.
– Karl Knutsson. Är det inte väl barnsligt att spionera?
– Vad? Vem är du?
– Du passade tiden i alla fall.
– Hallå, vänta, sa Knutsson smickrad av uppmärksamheten. Är det inte …
Han satte ut en fot i slasket utanför och flinade upp sig.
– Jo. Det hade du aldrig kunnat föreställa dig. Jag! Just nu i rollen som den som skär av tråden. Din livstråd.
Det hände på ett ögonblick. Ett knivhugg som var dödande. Knivseggen gled in i Knutssons mellangärde ända till skaftet. De mjuka inre organen bjöd inget motstånd. En vridning med kniven tystade Knutssons ilande läten men hans ögon vidgades.
Knivhandens rörelse var distinkt och metodisk. Ingen återvändo var möjlig och kniven fick sitta kvar i magen på honom. Karl Knutssons fot lyftes tillbaka in i bilen. Plastpåsen rycktes från sätet. Toupén slets av. Bildörren trycktes igen. Händelseförloppet var kort som en blinkning, knappt ens dramatisk.
Fast för Karl Knutsson syntes inträdet till evigheten fasansfullt utdragen. Han såg. Han insåg. Ingen förintas ovetande. I tillvarons gränsland under hjärtats näst sista och sista slag, sveper tillvaron revy. Så ock för honom.
Detta är fel. Ett fruktansvärt misstag. Det är inte jag som …
Som levande hade Knutsson dagligen och stundligen använt sin skarpa hjärna för uträkningar. Hjärnverksamheten fortsatte av bara farten. Kniveggens konsekvens var det sista han räknade ut. Kanske hann han uppfatta kameran som knäppte till.
Detta ohyggliga tilltag att ta ett foto!
Av gravitationen tippade Knutssons kvarlevor långsamt mot fönstret inne i bilkupén. Kroppens sista livsfunktioner öppnade flöden av urin och avföring. Stanken fyllde bilen. Fastän död dröp den mördades ansikte av kallsvett. Vänstra kinden, näsan och hakan kletade fast mot rutan. Käken föll ned. Pupillerna ramlade brustna åt var sitt håll.
Döden var ful.
Den luktade illa.
Stanken och blodet skulle göra upptäckaren av Karl Knutssons lik helt ifrån sig.
Byrådirektör K-G Krans var förbannad när han vräkte sig in på en tom parkeringsplats utanför Socialstyrelsen i Marieberg.
En halvljummen sketen soppa till lunch! Och parkeringsbot utanför syltan på Birger Jarlsgatan. Som grädde på moset var det bilkö till Marieberg som gjort att han var försenad till ett viktigt möte.
I en glimt såg han den stirrande fåntratten som satt och räckte ut tungan.
Måttet var rågat. Byrådirektör Krans klev ur sin bil, ned i slasksörjan och exploderade.
– Vad fan glor du på! Tjockskalle!
Några minuter senare raglade han in på verket och fram till en vaktmästare.
– Ring polisen, väste han ansträngt och hans vanligen högröda ansiktsfärg var nedtonat till råttgrått. Det sitter en död man i en bil därute. Fy fan, så han ser ut. Kniv rakt i bröstet. Det var det djävligaste. Vet du, han stinker skit.

2
Domstolen skulle skipa rättvisa. Därför var de där. Anhöriga, vittnen, nyfikna och journalister. De trängdes i beklämd tystnad utanför rättssal 113 i Rådhuset. Ingen förklaring var god nog. Morden var de värsta någonsin i Stockholm. En rad oskyldiga människor var brutalt mördade.
Vad var mördarens motiv? Skulle sanningen komma fram?
En suck bröt sig ur ett bröst och tonade upp mot Rådhusets stumma koppartak. Ett knäpp från en väska. Knarret från en skosula. Fraset av kläder vid ofrivilliga beröringar. Ljuden fortplantades uppåt, mångdubblades och fröade ner i ett kollektivt obehag som de församlade gjorde allt för att bortse ifrån.
De hade aldrig varit med om något liknande. Morden var galna vansinnesdåd. Men mördaren sades inte vara galen utan djävulusiskt uträknande och självbelåten och nästan nöjd.
De närmast drabbade var förbannade, förtvivlade och ville i själ och hjärta döda monstret!
Naturligtvis, är det vara naturligt, tänkte journalisterna. Saknaden efter de döda växer med tiden. Sorg går inte att stilla.
Tingshusmiljön skulle komma att beskrivas på ett målande sätt i tidningarna och i teve. De närvarandes litenhet visavi rättsmaskineriets kolossartade byggnation betonades i den första rättegångsdagens reportage. Dag efter dag därefter skulle brottets förfärande omänsklighet genom vittnesmålen breda ut sig i medierna. Redan härute i korridoren under väntan på att rättegången skulle ta sin början fanns givna formuleringar i journalisternas huvuden.

****
Rättssal 113.
Domaren bläddrar i sina papper och rådfrågar viskande sekreteraren. Då hon inte reagerar pekar domaren på ett sidnummer med en penna. Sekreterarens plockade ögonbryn går ihop över näsroten. Hon har varit på tingsrätten i tre veckor och ska stanna i två år. Målet kommer att bli det mesta omfattande hon kommer att delta i som utbildad jurist.
Äntligen, är hon med.
Hon viker upp en sida i bunten av papper och för med nageln, fram och tillbaka över ett par rader i polisens förundersökning.
Domaren läser tyst två gånger.
– Rätten önskar ett förtydligande, vänder sig domaren mot högtalaren på domarpodiet. Den sten som den anklagade använde som tillhygge då huvudet på Valter Strömdal krossades, är alltså den uppvisade?
Polisen i vittnesbåset lutar sig fram mot den spröda armen med högtalaren på; ett svart streck i luften som tjocknar i salen.
– Ja, svarar polisintendent Maria Louisa Magnusson. Vi har undersökt en mängd stenar i den av gärningsmannen utpekade rabatten på gården till Stadshagsvägen där Strömdal bodde. Enligt rättsläkarutlåtandet är stenen mordvapnet. Skadornas art och stenens beskaffenhet överensstämmer. Polisteknikerna fann också spår av hår och blod på stenen. Genom DNA-analys har spåren bevisats vara Strömdals.
– Inga fingeravtryck eller andra spår av gärningsmannen på stenen? säger domaren torrt.
– Nej. Vi har enbart den tekniska utredningen och gärningsmannens erkännande.
Polisintendentens röst låter ödmjuk om än lättnaden av att ha gripit gärningsmannen får henne att räta på ryggen. Den medelålders polisen kunde ha gett ett moderligt mjukt intryck om det inte varit för stålet i de ljusa ögonen och skälvningen i handen; en omedveten rörelse som om smärtan av skottet som gått in i handens nerver gjort sig påmint.
****

Dörren till rättssal 113 var fortfarande stängd. Klockan blev några minuter över nio på morgonen den 8 juni då förhandlingarna skulle börja. Anhöriga och vänner stod som i dvala i korridoren utanför. En mördares hand hade tvingat på dem overkligheten de levde i. Vittnena var nervösa. Vakternas ansikten var ogenomträngliga som frostat glas. I öronen hade de hörsnäckor och blickarna var skarpa som laserstrålar.
Ding-dong.
Målet ropades ut av en kvinnlig saklig röst via en anläggning med osynliga högtalare. Vittnena slog sig ned på bänkarna utanför. De skulle bli inkallade en efter en. Anhöriga och journalister skockades mot dubbeldörrarna. På väggen som de strök förbi fanns en rektangulär tavla uppsatt med två röda lysknappar som kunde tändas då det var stängda dörrar eller fullsatt. Målet för dagen stod utannonserat på en fasttejpad vit A4:sida på tavlan. Klockslag. Målsnummer. Efternamn och förnamn på den häktade. De stirrade på namnet då de passerade i gåsmarsch. Offrens inblandning med den personen var ofattbar.
Alltihop var ett rent helvete. Den döde och begravde skulle tvingas gå igen. Dödsmasken skulle cementeras på näthinnan och tränga bort bilden av den levande och kära. De hårresande sinnesintrycken vid identifikationen skulle väckas och bli beständiga.
Ett slutet ansikte bortom all jordisk närvaro. Kyla bortom all fattningsförmåga. Tystnaden.
Igen skulle de sörjande uppleva de beskäftiga ljuden av väloljade stålbårar, kyldörrars knäpp, surrande aggregat. Återigen skulle den krypande insikten plåga dem, att den kära aldrig kommer tillbaka. Mest plågsam var förebråelsen att ha försuttit chansen att säga något vänligt den sista dagen när det funnits en chans.
Journalisterna slog sig ned längst bak på bänkar med blålila klädda säten. De antecknade datum och dag och målets art och lutade sig bakåt direkt mot väggen som var en obekväm brun träpanel.
Journalisterna skulle rapportera att rättegången hade kommit i gång och sedan gå ut och ta sig en fika eller en öl och alternera mellan de två institutionerna, bar – Justitia, så länge förhandlingen pågick. Vant lokaliserade reportrarna de närmast sörjande och checkade av på sina listor. De skulle försöka göra exklusiva intervjuer med de värst drabbade för att hålla liv i läsarnas intresse fram till industrisemesterns början. Om drygt tre veckor, den första juli, skulle det vara över.
På den främsta åhörarbänken satt en familj med två barn. Ansiktena var utslätade som använt omslagspapper. En manlig journalist bockade av på sin fusklapp. Familjen Pettersson, Oskar, Paula, Linnea, Peter. Mordoffer: dotter Lisa Petterson, 12 år. Han rullade på axlarna och vände upp en ny sida i anteckningsblocket.

****
Rättssal 113.
Domaren vänder sig mot åklagarens bord, till höger från domarpodiet sett. Hans röst är neutral och effektiv och han sträcker fram sin raka arm med fingrarna tätt ihop när han dirigerar gången.
– Då går tingsrätten över till allmänna åklagaren. Vänta, inspelningen ska justeras. Inspelningsögat som sitter på domarpodiets framsida surrar medan fiskalen styr med ett knappsett. När ögat riktats mot vittnesbåset ses vittnet på fiskalens skärm. Surret tystnar.
– Så där, ja, säger domaren. Var så god. Åklagaren ställer frågor.
Åklagaren tar fram en bunt papper från högen framför sig på bordet. Hon bläddrar upp några sidor och placerar fingrarna på ett par ställen och vänder bladen fram och tillbaka medan hon riktar sig till vittnet i vittnesbåset mitt i salen.
– Oskar Pettersson. Du är Lisa Petterssons pappa.
– Ja.
– Du har också två andra barn. Peter 10 år och Linnea 14 år.
– Ja.
– Du deltar aktivt i dina barns fritidssysselsättningar. Du går med dem på matcher och skjutsar dem till träningar. Man kan säga att du har erfarenhet av barn.
– Ja. Våra egna.
– Kan du med egna ord berätta om hur Lisa var.
Oskar Pettersson försöker fånga den svarte nämndemannens ögon, den ende mannen på podiet förutom domaren. Det går inte. Nämndemannen tittar allvarligt förbi vittnet och högt mot den skrovliga träpanelens lister i taket.
– Lisa hade fantasi, säger fadern pressat och väljer sina ord som om han tvingas hålla ett griftetal över sitt döda barn månader efter begravningen. Hon ville gärna leva mer intensivt än verkligheten gav chans till. Spänningen fann hon inte i idrotten som mina andra barn, det hade varit enklare för oss. Lisa var speciell. Hon ville gärna utge sig för att vara en annan än den hon var. Fantasier …
– Fantasier, avbryter åklagaren. Vi ska ta fasta på dem.
Åklagaren flätar samman sina starka vita fingrar över pappren. Pannans veck blir mörka när hon väjer för en solstråle som lekt i hennes grå, tvärklippta lugg och hästsvansen som är mer blond än grå och hopfäst med ett mörkt spänne. Hennes ålder går inte att gissa, kanske fyrtio. Hon har ingen vigselring. Inga andra smycken utom örhängen. Hon är slank och kompetent och har ett oföränderligt uttryck av misstro i ansikte.
Oskar Pettersson vrider huvudet snett framåt. Munnen öppnas. Han inte vill missa vad åklagaren säger. Han är i sena fyrtioårsåldern och stor och vältränad. Minsta muskelförändring märks trots att han sitter med ryggen åt åskådarna. Troligtvis har han händerna knäppta framför sig eller åtminstone ligger de ovanpå varandra.
– Kan det alltså vara troligt att Lisa har påstått att hon skulle bli blind? säger åklagaren.
– Det kan vara troligt, säger han motvilligt.
Det går ett sus genom rättssalen.
****

Journalisten som bockat för Petterssons tittade åt andra hållet och plitade på sitt papper. Han ville ha full kontroll innan förhandlingarna började. En välklädd, exceptionellt blond och välvårdad kvinna satt utan sällskap i mitten av åskådarplatserna. Hon pillade nervöst på ett designat hängsmycke av gyllene metall. Då och då kastade hon en blick över axeln som om hon väntade på någon. I den välbesökta salen kämpade hon om att få hålla en plats tom bredvid sig.
Journalisten bet i pennan. Vem är Blondie Bombnedslag, då?

****
Rättssal 113.
Försvarsadvokaten, i glänsande kostym och seglarsolbränna, gör en gest med handen att vittnet ska fortsätta. Berätta om förhållandet mellan vittnet och maken Karl Knutsson.
– Vi har … hade varit gifta i tjugotvå år, säger Denise Knutsson och harklar sig på samma gång.
– Just den där dagen fattade du ett beslut, har du sagt i ett polisförhör, säger försvarsadvokaten och drar in hakan mot halsen. Den 15 mars i år. Du bestämmer dig för att tala om att du vill skiljas från Karl Knutsson.
– Jag visste inte att han var död, säger det blonda vittnet. Jag hann aldrig säga det till honom. Det var av chocken jag berättade det för polisen när de kom till salongen och sa vad som hänt. Det bara slapp ur mig.
Försvarsadvokaten spärrar upp ögonen och sätter upp händerna i en försvarsställning.
– Svara på frågan, säger han. Ja eller nej?
– Ja, jag ville skiljas. Det gick inte längre.
– Konstigt, muttrar advokaten fundersamt och ser under lugg. Just den dagen. Efter tjugotvå år.
– Så här efteråt förstår jag att det var Karls egen skuld mer än min, försvarar sig Denise Knutsson och kastar förtvivlade blickar på de nollställda nämndemännen. Hans garderob var full av …
– Inga fler frågor, avbryter advokaten med en gest. Jag stannar där.
– Då stänger vi av ljud- och bildinspelningen, säger domaren.
Denise Knutsson snurrar på sitt armband. Berlockerna pinglar. Ögonlocket rycker av tics.
****

Jämsides med familjen Pettersson satt två gamla farbröder, la journalisten märke till. De tycktes stöpta i en och samma form. Grått hår, käpp, grumlig blick. Nästan genast de satt sig tillrätta började en hörsnäcka tjuta. De rörde inte en min.
Stendöva, tänkte journalisten och kollade i listan och häpnade över deras födelsetal. Mumier, snart hundra bast! De är verkligen från ett annat århundrade, snackar om Andra Världskriget som om det var i går.
En vaktmästare skyndade till och pekade mot den ene gamlingens öra. Oljudet tystnade.

****
Rättssal 113.
– Stämmer det att du, Arne Skog, var kamrat med Valter Strömdal sedan 1940-talet? säger åklagaren.
– Ja. Han och jag och Gustaf. Vi tre.
– Sedan Andra Världskriget?
Åklagaren blinkar i luften och får åskådarna att tyst räkna efter.
– Ja, säger Skog. Vi hade precis tagit studenten. Två dagar senare kom inkallelsen. Inkallelseordern fungerade som tågbiljett till Strömstad. Sedan blev det hästtransport till norska gränsen. Där bodde vi tält i fem år.
Åklagaren bläddrar framåt i sina papper och stoppar historieberättandet med en blick.
– Du harträffat Kjell Berg? säger hon och höjer ögonbrynen under den grå luggen. Du vet vem jag talar om.
– Jovisst, svarar den gamle med distinkt röst. En gång.
– Kände Valter Strömdal Kjell Berg före den kvällen?
– Nej.
– Det är du säker på? säger åklagaren.
– Som amen i kyrkan.
– Vi är inte i kyrkan, säger åklagaren och slår med ett finger på pappersbunten. Du har svurit eden. Jag frågar igen. Du är säker på att Strömdal inte kände Kjell Berg före den kvällen?
– Ja. Vi gubbar snackade om Kjell efteråt. Hade Valle … Valter känt honom sedan tidigare hade han sagt det meddetsamma. Vi började sakna Kjell, senare. Vi brukade titta efter honom på puben.
– Varför det? Om ni knappt kände honom.
– Dels bjöd han på några omgångar öl. Dels var han rent ut sagt förban … förbaskad. Man ville veta hur det gick för honom.
– Kan du berätta om händelsen med egna ord, säger åklagaren och hästsvansen med silvervita strån i vippar när hon nickar mot honom.
– Det verkade som om Kjell Berg hade blivit lurad av hela världen den kvällen vi träffades. En kund var det väl i botten. Men mest talade han om en kvinna. Han sa att han hade velat visa oss ett fotografi på henne. Det gick inte. Naturligtvis inte, sa vi.
Åklagaren reagerar på högtidligheten i gamlingens röst och tittar nyfiket upp.
– Varför inte det?
– Kjells käresta var gift.
Åklagarens hästsvans blev stilla då hon satte ett finger på en rad i pappershögen.
****

Är alla inblandade verkligen här? tänkte journalisten och lät fingertoppen glida över en spalt i anteckningsblocket. Vänta nu … från sjukhuset Sankt Erik, då?
I detsamma gnällde dubbeldörren upp till förhandlingssalen. En ung man, en skolpojke nästan, och en mullig medelålders kvinna formligen vällde in. Överraskade av tystnaden därinne trängde de sig omtumlade ned bland journalisterna.
Journalisten bockade av. Agneta Kvist, sjuksköterska.

****
Rättssal 113.
Domaren nickar lugnande mot vittnet.
– Jag förestavar vittneseden, säger han. Du säger efter.
– Jaha, säger den mulliga damen och blir på en gång röd om kinderna för att hon inser att hon har avbrutit domaren.
Han andas hörbart in inför varje ordsamling. Hon upprepar.
– Jag, Agneta Kvist, lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.
– Åklagaren ställer frågor, säger domaren.
****

Efter ett par veckor av förhör, genomgångar och förestavade avgivna vittnesförsäkringar kan åhörarna formelspråket. Domaren är korrekt. Han leder förhandlingarna med professionell hand och håller de utlovade tiderna för lunch och pauser på för- och eftermiddagarna. För varje nytt vittne som han svär in sväller anteckningarna på domarpodiet liksom i journalisternas fickor och väskor.

****
Rättssal 113.
Den kvinnliga trådsmala åklagaren med för dagen utslaget hår i tunga blekblonda korkskruvar bläddrar fram till rätt person.
– Agneta Kvist. Du är sjuksköterska på Sankt Eriks ögonsjukhus och var arbetskamrat med Ulla Andh.
– Ja.
– Kan du berätta med egna ord om den sista dagen som Ulla Andh arbetade på ögonkliniken. Så ställer jag frågor.
Agnetha Kvist blöter läpparna och drar in mellangärdet och rör sig på vittnesstolen innan hon finner en bekväm ställning. Det golvfasta vittnesbordet framför henne är försett med en uppåtstående list. Hon tar tag i listen med fingrarna och vickar dem fram och tillbaka.
– Det var en vanlig arbetsdag, börjar hon. Många patienter. En jämn ström som vanligt. Ulla var på gott humör. Som vanligt det med. Innan vi skildes för dagen fikade vi tillsammans. Ulla, jag och vår praktikant. Det var hans sista dag. Därför åt vi sockerkaka som jag hade bakat. Praktikanten gick sista året på vårdgymnasiet. Ulla tog ett par ganska stora bitar sockerkaka.
Någon fnittrar i salen. Vittnet tystnar förvirrat och lutar sig bakåt i stolen och händerna faller ned i knäet.
– Sa Ulla någonting om ett möte den dagen? skyndar åklagaren på.
– Ja. Det hade kommit ett brev. Hon skojade och frågade om det var från praktikanten.
– Var det från honom?
– Nej.
– Vad stod det i brevet?
– Nja, det var ett vykort, faktiskt. Vi fick läsa det. Ulla lovades en överraskning om hon satte sig på bänken utanför sitt hus på Pontonjärsgatan, efter arbetets slut. Det är förfärligt det som hände. Jag borde ha gått med henne hem.
– Vad trodde Ulla Andh om överraskningen? säger åklagaren med neutral röst. Blev hon rädd?
– Inte alls. Ulla skrattade åt det. Hon tyckte det var spännande. Hon sa att hon skulle sitta alldeles stilla på bänken och låta sig bli kysst.
– Vad kan hon ha menat med det?
Sköterskan Agneta Kvists ursprungliga glans på läpparna är borta. Hon rör på överkroppen och hamrar med en knoge mot bröstbenet.
– Ulla burkade berätta för mig om karlar, säger hon hest. Ja, hon retades liksom. Jag är gift och går inte ut som hon.
– Hon trodde att kortet var från en man?
– Ja då, säger Agneta Kvist. Hon sa att det var säkert en snygging eftersom han vågade visa sig ute på dagtid. Kanske en ung kille till och med. Jag tror att hon trodde att det var vår praktikant. Eller om hon retades för han satt där och såg ut som ett frågetecken.
****

– Då så, mumlade journalisten och bockade av den mulliga kvinnan och den unge killen, praktikanten, på sitt block.
En kvinnlig kollega böjde sig framåt och pekade på de senast avbockade. Hon såg frågande ut. Den manlige journalisten log försäkrande och drog förstulet med sina fingrar tvärsöver bröstet. Hon tittade upp och upptäckte namnbrickan som satt på den mulliga kvinnans bröst. S:t Eriks sjukhus. Den kvinnliga reportern lutade sig bakåt, sedan satte hon sig rakt upp. Det var verkligen skrovligt med den där träpanelen.
Domarpodiet fylldes.
Den manlige domaren och nämnden på tre personer kom in utan att ta ögonkontakt med någon och två av dem förde en lågmäld konversation. Stämningen de förde in var kliniskt objektiv som kylan ur en frys. Åhörarna satte sig bekvämt, hostade, andades djupt i en förväntan på dramatik.
En sådan jävligt sjuk människa! Krossa så många människor! Vad fan har en sådan mördare att säga till sitt försvar!
Domaren lutade sig fram och knackade lätt i högtalaren.
Poff, poff.
De tre nämndemännen ordnade sina papper och la pennor framför sig. Nämndemannen till vänster från åhörarna sett var svart med afrofrisyr och klädd i mörkblå kostym och vit skjorta. Sidenslipsen glänste i rött och gult när solstrålar genom bladverket i parken utanför träffade den. Han var allvarstyngd och skulle inte komma att dra på munnen en enda gång.
Bredvid honom satt en nämndekvinna. Hon hade råttfärgat rundklippt hår och åttiotalsglasögon som täckte halva ansiktet. Ingen makeup och glåmig hy gav i rättssalen intryck av orubblighet. Detta motsades av en vinröd kavaj och, visade det sig när hon tog av den, en polkarandig blus med ärmar till armbågen.
Domaren hade ljus kostym och vit skjorta. Slipsen var mörkt blå med ljusa gula ränder på. Han hade glasögon liksom samtliga människor på podiet. Hans var stålbågade. Bleka blå ögon tittade trosvisst genom glasen. Håret var tunt och huvudknoppen kal. Bredvid honom satt hans kvinnliga sekreterare, en ung fiskal med rörligt minspel. Hon hade en midjekort kavaj över en vit blus och strikt kjol. Den tredje nämndekvinnan i målet satt längst till höger. Hon hade blå kavaj och en beige t-shirt under. Hon hade podiets kortaste hår, så ovanligt kort var det att öronen såg långa och utstickande ut.
Genom de fyra höga fönstren sken solen från en klarblå sommarhimmel. I polisparken böljade grönskan i de väldiga trädkronorna av blodek, rönn, kastanj och ek. På marken låg drivor av näsor och nedfallna rosaröda blommor från kastanjerna. I buskagen utmed gräsmattorna trängde utblommad fläder med blommande törnros. Det var i början av juni och sommar. Men rätten skulle föra åhörarna i rättssal 113 tillbaka till den avverkade vintern med dess korta dagar, isbeklädda mark och frostiga mörker.
Den trådsmala åklagaren hade svart lång kavaj och långbyxor på förhandlingens första dag. Hennes svarta boots med höga klackar klapprade på golvet innan de nådde mattan vid hennes bord av ljust trä med inlagt blått läderklätt underlägg i skivan. Det gråvita axellånga håret var uppsatt i hästsvans. Modernt designade silverörhängen, som åskviggar, rörde sig när hon kastade huvudet bakåt. Hon betraktade försvarssidan mittemot, vid ett likadant bord, med professionellt lugn.
Försvarsadvokaten hade mörkblå kostym som glänste, vit skjorta och gul slips. Hans gråa hår var ganska långt och överkammat på hjässan med en bena nästan nere vid ena örat. Ansiktet var slätt med myriader av nätverk i kommande. Han höll efter ålderstecknen men var snarare femtio än fyrtio, avslöjade vecken under öronen. Hyn hade seglarens bruna färg, hållningen var en sportsmans, kroppen satt. I rättssalen visade han ett vaket intresse för varje utsaga. I långa stunder satt han med händerna stilla vilande mot varandra på bordet med den blå skyddsytan av mjukt läder. Det hände att händerna flög upp i gester och då bröts han röst i falsett.
Bredvid honom satt den anklagade.
– I dag den 8 juni i sal 113 inleds huvudförhandlingen i målet …
Domarens röst gick jämn och skånskt skorrande ut genom ljudanläggningen. Åhörarnas rader av svarta stolar med blålila klädsel stod blick stilla. Den misstänkte mördaren sträckte på sig.

3.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson slog upp ögonen mitt i natten. De lysande klocksifforna stod på 04.37.
Nej, tänkte hon och skruvade ned sig i sängen. Jag orkar inte!
Men vallningarna var på gång. Efter anfallet skulle hon stiga upp och byta pyjamas, störta i säng och hoppas på att marsnatten aldrig skulle ta slut. Samma skit varenda natt!
Naturens gång låg på Maria Louisas nattduksbord. Boken var skriven av manliga doktorer. De menade att kvinnorna skulle ta klimakteriet med en klackspark. Ta tabletter om de inte stod ut och dricka öl och äta kött.
Maria Louisa Magnusson hade ingen att diskutera klimakterieproblemet med. På Kungsholmens närpolisstation var kollegorna män och unga kvinnliga poliser. Sina väninnor hade hon slarvat bort under åren med jobb och familj. Ensam i den stora sängen fick hon för sig att av alla drabbade kvinnor i världen, var det bara hon som pjoskade. Andra kvinnor visste hur saken skulle hanteras och därför slapp de springa upp om nätterna och gräva i skåp och lådor efter torra linnen och trosor att byta med.
Sådana kvinnor behöll sina män.
Inte Maria Louisa Magnusson.
Vallningarna satte full fart. Kroppstemperaturen steg. Inom ett ögonblick brann hon. Skyddsmekanismer slog till och svett flödade överallt. Hon måste masa sig upp, det visste hon. Rännilar sipprade mellan brösten, över skulderbladen, längs halsen, i korsryggen, på lårens insidor.
Rena plasket, det här. Jag får byta lakan i sängen, tänkte polisintendenten och rörde sig inte. Jag ska köpa ny madrass när menopausen är över. Kanske en ny säng.
05.13
Hon la sig på rygg och utlämnade sig till våtvärmande vågor. Hon njöt av att känna sig som en säl trots att hon visste att hon skulle bli tvungen att hänga upp sängkläderna i badrummet för att få dem torra över dagen.
Det hela var … sinnligt.
Kroppsvätskor flödade ur miljoner körtlar. Hon drog upp knäna, lät brösten bli tunga. I en hoplöddrad massa av kropp, sovtröja och sänghalm mojade hon sig i stegrad hetta som om en vulkan briserat i henne.
Vänta nu! Briserar vulkaner?
Hon hade varit med om ett vulkanutbrott på Lanzarote. Överraskningen hade varit total då det blev muller och os och ingen verkade begripa farligheten. Människor trängdes på de bästa utkikspunkterna. Under alltför lång tid trodde öbor och turister att det gick att tygla kraften i underjorden. Inte Magnusson. Hon drabbades av dödsångest. Hon var den första som krånglade sig på ett plan bort från naturkatastrofen och hem till … separationen.
I den kallnande sängen kom ångesten krypande. Tillståndet var en signal om åldrande, ändrande, ändande. Klimakteriets fulla kraft gick lika lite att hejda som naturkrafter. Resultatet blev ett.
Döden.
Jag har inte mycket tid kvar, tänkte polisintendent Magnusson i sin blöta bädd. Stackars mina barn som blir moderslösa. Deras far, den idioten, kommer att ångra sig. Han kunde ha hållit sig till mig så att han hade kunnat laga en kopp te till mig när jag som mest behöver det.
Att hålla dödsfruktan stången var numera en del av dagens aktiva arbete. Ideliga vallningar bröt arbetskoncentrationen och fick henne att rodna och tappa minnet. Motsträvigt hade hon börjat inse att åldrandet svepte henne bort från de invanda smärtornas tidsintervaller. Ingen mens. Ingen ägglossning. Ingen lust till fönsterputsning eller jordnötter. Inga tecken som påminde om de invanda korta månadscyklernas mönster.
Är jag inte längre kvinna?
Hon var 52. I ett nafs skulle hon vara 62. Det var inte självklart att en polis blev sjuttiotvå och åttiotvå. En del helt vanliga människor blev inte ens tolv. Lilla Lisa Pettersson hon hade väl knappt fått mens en gång då hon blev mördad.
Synbilden av flickan Lisa Pettersson med halsduken hårt surrad om halsen tvingade polisintendentens ögon öppna.
05.44
Fasiken också. En liten skolflicka. Vi har inga spår. Ingen misstänkt förövare.
Magnusson vände på kudden.
Hon halvsov i ett dvalliknande tillstånd. Hon födde barnen. Tjockare än varmt tvålvatten, tunnare än fisksoppa, vällde fostervatten ur henne och barn. Det ena barnet efter det andra. Den ena moderkakan efter den andra. Födslarna tog aldrig slut. Barnen började gny och de fick hennes öra och kropp och kärlek. Kanske någon av dem hade tid att koka te?
Maria Louisa Magnusson satte sig upp i sängen. Barnen var utflugna. Hon måste ta hand om sig själv. Det var hans fel. En drummel var han som gjort henne med trillingar och sedan …
Väckarklockan ringde.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson blinkade ut i dunklet i sovrummet och strök bort hår som fallit ner över ansiktet. Det fanns ingen att luta sig mot, att klaga för, att få gäspa och mumla gud, vad trött jag är. Sängens fysiska ödslighet framstod som tomheten på en perrong då sista tågvagnen försvunnit i fjärran.
– Skitgubbe! skrek hon för att hon kunde skrika för att hon var ensam.
Njut av din ålder låg uppslagen, upp- och nedvänd över tjänstepistolen.
– Inte en blund i natt heller. Dumma doktorer!
Surmulet och vigt petade hon ned boken på golvet med en tå med nymålad röd nagel.
Sedan fick hon förstås plocka upp boken igen och lägga ett bokmärke på den sida där hon var och tacka sin lyckliga stjärna för att ett skott inte hade gått av i en fastighet i centrala Kungsholmen i Stockholm. Så att någon ringt på polis! Därefter, med armarna fulla av de upprivna sängkläderna stapplade hon mot badrummet.

4
Kungsholmens närpolisstations väntsal var tom sånär som på en dam i femtioårsåldern. Hon satt på en besöksbänk utanför receptionsdisken. Polisintendent Maria Louisa Magnusson som var på väg uppför trapporna från gatan såg kvinnan växa fram däruppe. Kortklippt cendréfärgat hår. Glasögon. Verkade enögd på ett säreget vis. Smalt ansikte och målade läppar. Blå kappa eller långjacka. En uppslagen morgontidning på bänken.
Uppenbarligen väntade kvinnan på ett besked eftersom hon på avstånd med självklart intresse följde två tjänstgörande kvinnliga polisers manipulerande på en dator innanför receptionsdisken. Båda poliserna var i uniform och beväpnade, polisassistenterna Prickan Sköld och Jenny Nilsson.
Maria Louisas handeldvapen gjorde utslag i metalldetektorn. Prickan gjorde tummen upp och glasdörren till besökshallen öppnades. Sedan böjde sig vakthavande poliskvinnan Prickan Sköld ner över datorn igen.
– Ska det vara en annan kod? sa Jenny Nilsson som satt stor och tung på stolen framför skärmen.
– Vet inte, sa Prickan Sköld.
– De är fulla av överraskningar, sa kvinnan på bänken och menade datorn. Jag har en hemma. Jag klarar mig inte utan längre fast ibland undrar jag om programmen lever egna liv.
Hon log blitt och bläddrade i tidningen för att visa att hon hade tid att vänta.
Maria Louisa Magnusson gick förbi damen och disken och tvärsade över golvet i besökshallen. Med kodkortet öppnade hon en glasdörr som ledde in i polisernas tjänstesektor. Hon längtade efter förmiddagskaffet om cirka en och en halv timma. Kanske skulle hon ta en skorpa till. En liten, bara.
Kungsholmens närpolisstation var inhyst i en fyrkantig långsträckt byggnad. De tre nedersta av de fem våningarna var polisens, med reception och vänthallen, fylleceller och arbetsrum för poliser med högre rang än assistenter. Maria Louisa Magnusson svängde till vänster in i korridoren och gick förbi trapporna som ledde till hennes rum på andra våningen. Medan hon knäppte upp sin svarta halvlånga läderjacka över en svart tröja med lila stenar längs den djupt urringade kanten, stannade hon till i svängdörren in till receptionen där Jenny och Prickan inte hade kommit någonstans med datorn.
– Jag går sällan in i det programmet, sa Prickan.
Maria Louisa ropade hej. De kvinnliga poliserna vinkade med var sin hand. Polisassistent Olle Stenlöv stod vid postfacken. Han bar uniform liksom de kvinnliga jourpoliserna. Olle bugade för Maria Louisa. Han var svart och när han log såg tänderna ut som sockerbitar.
En bra grabb, tänkte Maria Louisa och snuddade vid tanken att han lika gärna kunde ha suttit inne. Han blev fast för fylla, slagsmål och bilstöld som ung och dum. Nu var han tjugonio och mindre dum. Fortfarande ung. Hon hade träffat hans föräldrar. De var glada för att han hade kommit rätt och sagt sig ha förtroende för Magnussons ledarförmåga.
Vad var det som gjorde pojkar så benägna att hamna i dåligt sällskap, att liera sig med busarna? Varken Jenny Nilsson eller Prickan Sköld hade en negativ anmärkning i sina papper. Båda var trettio. Båda var vältränade och lika långa som Olle. Båda ljusa och lagom fantasilösa för att inte bli för blödiga i jobbet. De var goda utredare alla tre. De utgjorde hennes utredningsgrupp.
– Varför är pojkar så vilda? sa Maria Louisa till Olle medan hon rotade i sitt postfack.
Rapporter hade lagts in till henne under natten. Hon tog ut dem och bläddrade och ordnade i prioriteringsordning.
Olle skakade låtsas uppgivet på huvudet.
– En del säger att pojkar behöver mer kärlek än flickor, sa han och andades och putsade på sin skinande förlovningsring. Pojkar fattar liksom inte förrän det blir riktigt allvar. Med kärlek vaknar de upp.
Maria Louisa nickade. Hennes åsikt också, åtminstone att pojkar löpte linan ut för ofta.
Det rådde en behaglig stämning i lokalen som om det fortfarande var natt och stockholmsön Kungsholmen sov. Jenny småpratade med den väntande kvinnan på andra sidan disken medan en sökning pågick i datorn.
– När var det senast du hörde av henne?
Frågan hade ställts förut. Det hördes på tonen. Det var för att visa allmänheten polisens välvilliga inställning till samhällsservice som Jenny och Prickan konverserade ut i luften. De hade gått kurs och Magnusson gillade vad de lärt sig.
– Kanske för tre veckor sedan, svarade damen som hade gjort sig hemmastadd på soffan och tuggade på en kexchoklad. Mer än två veckor i alla fall. Jag skickade ett kort till slut.
– Att hon skulle kontakta dig?
– Nej, sa kvinnan. Om man skickar ett kort till äldre personer ringer de och tackar. Man kan skriva vad som helst på kortet. De ringer och tackar. Hon har inte ringt. Grannarna har inte sett henne på länge. Hon är inte intagen på något sjukhus. Jag har kollat dem.
– Titta nu, då! Vi fick fram personnumret.
Jenny räknade tyst.
– Åttio år. Om en vecka.
– Vi är grannar på landet och där umgås vi, berättade damen på soffan. I tjugo år. Jag brukar ringa henne då och då i stan. Inget svar nu vilket är underligt. Är hon åttio år? Det visste jag inte. Hon vägrar att tala om ålder. Det har ingen betydelse, brukar hon säga.
Olle Stenlöv svarade i en telefon som skrällde från ett bord vid långsidan vid fönsterraden. Han mumlade, sedan la han handen för mikrofonen och ropade mot de kvinnliga poliserna.
– Jenny, släppte du ut Salim nyss?
– Jepp.
– Han fick inte med sig ett papper från socialen. Vad vet du om det?
Olle höjde frågande axlarna.
– Allt, sa Jenny och släppte koncentrationen på datorn. Det låg kvar på bordet i cellen. Jag slängde det. Trodde inte han ville ha det.
– Du fixar det, va? sa Olle lågt.
Jenny nickade.
– Vi skickar hem det till dig i dag, Salim, sa Olle i luren. Det kommer till dig i morgon. Okej?
– Titta nu fick vi fram namnet, sa Prickan.
Olle la handen över mikrofonen igen.
– Jenny. Salim påstår att han inte fick med sig mobiltelefonen.
– Bra försök, sa Jenny och flinade. Den stod inte upptagen på listan.
– Jag ska höra med patrullen, sa Olle i telefon. Mobilen var inte upptagen på listan. Du kanske glömde den i polisbilen. Eller tappade den på gatan. Hej då.
Han blinkade mot Maria Louisa som skumläste ett papper.
– Hon har stor integritet, sa kvinnan på bänken och rullade ihop tidningen. Jag vet att hon har en systerson i stan. Men jag vet inte vad han heter. Kamrater i tjugo år men inga namn. Det är storstadssyndrom, det. Vi brukar byta plantor.
– Har hon inga barn? Ingen man?
– Nä. Jag vill veta systersonens namn.
– Det går inte att få fram. Man är en enskild individ i personregistret. Barn finns med tills de fyller arton. Mannen finns alltid med. Annars är man singel.
– Finns inte min dotter med på mig i personregistret? sa damen upprört. Hon är myndig. Bor utomlands visserligen men ändå.
Prickan skakade på huvudet. Det ringde på dörren från gatan. Prickan öppnade med knappen. En ung man stegade fram till disken.
– Kan jag få veta vad det står om mig i straffregistret, sa han.
– Ska du söka jobb? sa Olle och gick fram till disken.
– Polishögskolan, sa den unge mannen.
– Det behövs inte då. De kollar.
– Jag vill veta. Om det är idé att söka.
– Jaharu. Vad har du gjort, då?
– Skjutsade en kompis på moped. Tio år sedan.
De tre poliserna tittade uppmärksamt på honom. Olles vita tänder blänkte till.
– Det var dumt gjort.
– Idiotiskt.
Prickan och Jenny lutade sig över datorn igen.
– Har du ansökningsblankett? sa Olle.
– Finns det här?
– Ja. Ta de här och fyll i. Vid uppmaning kan du berätta om moppen. Annars håll tyst om det. Säg åt dina kompisar att söka till skolan så att vi blir fler.
Olle log till avsked. Mannen gick. Maria Louisa älskade de lugna morgnarna innan det vakna livet utanför hade hunnit i fatt och satt sina plumpar i dagens protokoll.
Ett par koppar kaffe i dag. Två skorpor. Skulle hon unna sig det?
– Nu har jag fått fram henne, sa Jenny. Adressen stämmer och namnet. Vad står det där?
Olle tittade.
– Personen är avliden.
– Vad säger ni? sa damen på soffan.
Hennes tidning rullade ut. Från en rubrik braskade ordet succé.
Jenny antecknade på ett block. Prickan tittade igen. Jo. Jenny reste på sig med blocket i handen. Hon var redan en garvad polis men blocket darrade till. Hon gick fram till disken och lutade sig utåt. Damen hade choklad på kinden. Hon vred huvudet i en onaturlig vinkel mot disken. Läpparna skälvde.
Maria Louisa insåg att kvinnan var blind på ett öga.
– Jag har något tråkigt att berätta, sa polisassistent Jenny Nilsson.
Tårar rann på damens kinder så att chokladen späddes ut. I detsamma ljöd sirener utanför. En bil bromsade in. Bildörrar smällde.
– Nu håller du dig djävligt lugn, hördes en barsk stämma i trappan från gatan.
Olle Stenlöv tryckte på knappen för två kollegor och en gripen. De trampade in i tystnaden.
Maria Louisa suckade.
Hon bläddrade fram en rapport från Solna rättsläkarstation om den knivdödade mannen på en parkering i Marieberg, ett område med Socialstyrelsen, Expressen, ryska ambassaden och en bro mot Lilla Essingen. Hon la den överst i högen av papper.
Tvärsöver det öppna kontorslandskapet i receptionen såg hon en berusad man släpas genom besökshallen och in genom dörren med kortlåset och hörde honom försvinna mot cellerna i stationens inre med två poliser vilka båda förtydligade seder och bruk på en polisstation.
– Du håller dig djävligt, djävligt lugn, alltså.
Kvinnan som hade fått dödsbudet höll på att springas omkull av den intagne och poliserna. Hon reagerade inte. Kexchokladen smälte i handen. Hon tog ett förvirrat adjö av poliserna i receptionen, krängde sin axelväsksrem över huvudet och satte ett chokladavtryck på dörrens glas när hon gick.
Då var arbetsdagen igång.
Ömsom vin, ömsom vatten skulle den liksom alla dagar bli. Damen med kexchokladen hade glömt sin tidning. Dess förstasida täckte bänken. Maria Louisa Magnusson hade skummat igenom den till sin övertänkta frukost med frukt och ingen ost på mackan. En vacker färgbild av svensk golfseger i USA toppade. En tågolycka i Indien i svart–vitt. Statsministerns senaste uttalande längst ner i konkurrens med en knivmördad lärare på en parkeringsplats mitt i stan. En succeártad Ibsenturné i Sverige med hänvisning till kultursidan. Vädret. Att en tant på 80 år avlidit i tysthet skulle aldrig bli en nyhet. Hennes plats blev bland dödsrunorna längre bak senare om släkten kostade på henne det.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson lämnade receptionen, postfacken och allmänhetens direktpåverkan och skyndade uppför trapporna till nästa våning. Hennes rum låg tio steg från trappan. Hon gick in och slog sig ned vid skrivbordet.
Karl Knutsson.
Obduktionsprotokollet från rättsläkarstationen var hopfäst med polisprotokollet från brottsplatsen. Ett kuvert med fotografier på läraren Karl Knutsson låg med. Hon bredde ut informationen framför sig.
51 år. Lärare. Ett direkt dödande knivhugg. Troligen hann han inte ens ropa. Gift. Ett myndigt barn. Mördad i sin bil på en parkeringsplats utanför Socialstyrelsen på Gjörwellsgatan. På andra sidan gatan låg en stor fastighet med många hyresgäster, en gång Svenska Dagbladet. En hop kontorsanställda kunde ha suttit på första parkett s.a.s. vid brottets genomförande. Inga vittnen hade anmält sig. Offrets ansikte såg ut att vara nedisat på ett foto taget utifrån. Just den marsdagen hade termometern fallit. Isblommor hade bildats på bilens chassi.
Inga spår, stod det klottrat med blyerts, plus ett utropstecken i kanten på rapporten.
Maria Louisa Magnusson knackade disträ på rapporten, reste sig och nöp av några döda blad från sina båda blå blommande Santa Paulia i fönstret. Hon lyfte på krukorna och skakade förstrött en minimal prydnadsduk med svagt rosa rosor runt kanterna.
En rad frågetecken fanns som alltid i början av en mordutredning. Inga hade hittills rätats ut genom utfrågning av Karl Knutssons lärarkolleger, anställd personal på Socialstyrelsen och de personer som hade sina arbetsfönster mot parkeringsplatsen. Inte en enda hade tittat ut eller hade haft sin bil på p-platsen vid tiden för mordet utom mannen som rapporterat in den döde. Han hade inget att tillägga mer än upptäckten och han var avskriven ur utredningen. Parkeringsplatserna tillhörde Socialstyrelsen. Åtta timmars intervjuer av Socialstyrelsens tjänstemän hade inte gett några uppslag.
Maria Louise Magnusson rycktes från sina tankar då det knackade på dörren. Det var den avtalade tiden och hon hade inte hunnit med kaffet.
Karl Knutssons änka stod i dörren.

1

 

 

Marsvädret var grått men inom honom sken solen. Gymnasieläraren Karl Knutsson visslade och spelade piano med fingrarna på ratten i Volvon medan snöslasket drev över vindrutan. Att han var utsatt för en komplott, fanns inte på Knutssons karta.
Inspelningen kan inte gå snett, tänkte han och ett godmodigt muller drev fram i hans veckiga, magra strupe. Perfekt in i minsta detalj. Jag är ett tekniskt geni.
Den-fräcke-fan hustrutjuven skulle få sig en rejäl kalldusch och Denise en chock. Att bli utskämd offentligt var inget hennes spröda kroppsskal var byggt för. För att inte tala om hennes själ, samvetsöm och godtrogen som hon var. Den-fräcke-fan hade förfört henne och lurat henne att dumpa honom.
Knutsson pumpbromsade i halkan, petade till blinkerspaken och kisade genom snömodden som vräkte ned över Stockholm. Han hade tur. En parkeringsficka blev ledig utanför Socialstyrelsens kontorskomplex i Marieberg. Bilen slirade i issörjan men kom på plats mellan två frostnupna fordon.
Han slog av motorn.
Busshållplatsen där de två förälskade skulle mötas låg mittemot parkeringen, på andra sidan gatan. Deras patetiska messande som han lagrat i sin Ipad hade styrt honom hit. Just i dag, just vid denna tidpunkt och i sin inbilskhet var han hundra på att det var han som var herre på täppan.

Älskling! Jag har fått tre återbud efter lunch. Jag är ledig hela eftermiddagen. Kan vi ses? /Denise

Älskling, jag hämtar dig med bil på hållplatsen. Det ska snöhagla hela dagen.

Kvart över tolv, då. Jag längtar. Puss / Denise

Knutsson började tycka att det fanns en rättvisa. Denises otrohet hade smärtat och äcklat och det hade känts som om en avgrund öppnat sig då han började fatta att Denise inte älskade honom. Något sådant hade han inte kunnat föreställa. Det var väl ändå självklart att hon skulle älska honom, sitt barns far. Självömkan hade drivit honom långt ned i ett svart mörker. Han hade funderat på att göra slut på sitt liv.
Inte längre.
Inte sedan han kommit på hur han skulle hantera situationen och hennes smygande hade blivit hans sport. Karl Knutsson, som inte hade en tanke på döden, lutade sig tillbaka mot ryggstödet och njöt av att ha full kontroll över de kåta smusslarna. Hämnden var ljuv, hade han hört. Nu visste han hur rätt det var.
Bråttom, fanns ingen anledning att ha. Behovet att leka med henne, med dem, växte i takt med att de gick i fälla efter fälla. Varianterna på övervakning och styrning var oändliga.
Knutsson drog med ryggen fram och tillbaka mot ryggstödet och knäppte upp rocken.
Han var i sin fulla rätt. Inte för att han var oskyldig på något sätt men Denise var hans fru. Hon borde veta bättre! Fast skilsmässan stod för dörren. Denise var bortom allt logiskt resonemang och skulle lämna honom. Inget snack om den saken.
Nåja. Den stunden ska kännas. En förkrossande förödmjukelse av inspelade sexuella orgier med henne och Don Juan! Lika bra att ta i ordentligt. Efteråt är det roliga slut.
Vad som skedde utanför bilen, flimrade enbart i Knutssons ögonvrå. Han anade påpälsade människor som kom och gick, nedhukade under oväntat snötyngda moln för årstiden. Hans ögon var uppspärrade och riktade framåt. Inga träd och stolpar stod i vägen. Han skulle se henne i god tid. När älskaren kom med sin bil skulle det finnas gott om tid att svänga ut från parkeringen och följa efter. Halkan skulle tvinga dem att köra sakta. Det gjorde detsamma förresten om han tappade bort dem. Han visste vart de skulle ta vägen och han hade sett ut var han skulle placera sitt diskreta paket utanför älskarens hus.
Med handen klappade han på plastpåsen på passagerarsätet. En hopfällbar mikrofon med räckvidd på flera hundra meter och en inspelare. Nätta gammaldags prylar som fungerade i alla väder. Skivan skulle de få i present någon gång då det absolut inte passade. En offentlig uppspelning, var vad han såg framför sig.
Hårbotten började klia och han krafsade med ett finger under toupén. I sidospegeln såg han en arm. En behandskad hand knackade uppfordrande på rutan. Fönsterhissen fungerade inte när motorn var avstängd och han blev tvungen att öppna bildörren.
– Jaa? sa han otåligt.
– Karl Knutsson. Är det inte väl barnsligt att spionera?
– Vad? Vem är du?
– Du passade tiden i alla fall.
– Hallå, vänta, sa Knutsson smickrad av uppmärksamheten. Är det inte …
Han satte ut en fot i slasket utanför och flinade upp sig.
– Jo. Det hade du aldrig kunnat föreställa dig. Jag! Just nu i rollen som den som skär av tråden. Din livstråd.
Det hände på ett ögonblick. Ett knivhugg som var dödande. Knivseggen gled in i Knutssons mellangärde ända till skaftet. De mjuka inre organen bjöd inget motstånd. En vridning med kniven tystade Knutssons ilande läten men hans ögon vidgades.
Knivhandens rörelse var distinkt och metodisk. Ingen återvändo var möjlig och kniven fick sitta kvar i magen på honom. Karl Knutssons fot lyftes tillbaka in i bilen. Plastpåsen rycktes från sätet. Toupén slets av. Bildörren trycktes igen. Händelseförloppet var kort som en blinkning, knappt ens dramatisk.
Fast för Karl Knutsson syntes inträdet till evigheten fasansfullt utdragen. Han såg. Han insåg. Ingen förintas ovetande. I tillvarons gränsland under hjärtats näst sista och sista slag, sveper tillvaron revy. Så ock för honom.
Detta är fel. Ett fruktansvärt misstag. Det är inte jag som …
Som levande hade Knutsson dagligen och stundligen använt sin skarpa hjärna för uträkningar. Hjärnverksamheten fortsatte av bara farten. Kniveggens konsekvens var det sista han räknade ut. Kanske hann han uppfatta kameran som knäppte till.
Detta ohyggliga tilltag att ta ett foto!
Av gravitationen tippade Knutssons kvarlevor långsamt mot fönstret inne i bilkupén. Kroppens sista livsfunktioner öppnade flöden av urin och avföring. Stanken fyllde bilen. Fastän död dröp den mördades ansikte av kallsvett. Vänstra kinden, näsan och hakan kletade fast mot rutan. Käken föll ned. Pupillerna ramlade brustna åt var sitt håll.
Döden var ful.
Den luktade illa.
Stanken och blodet skulle göra upptäckaren av Karl Knutssons lik helt ifrån sig.
Byrådirektör K-G Krans var förbannad när han vräkte sig in på en tom parkeringsplats utanför Socialstyrelsen i Marieberg.
En halvljummen sketen soppa till lunch! Och parkeringsbot utanför syltan på Birger Jarlsgatan. Som grädde på moset var det bilkö till Marieberg som gjort att han var försenad till ett viktigt möte.
I en glimt såg han den stirrande fåntratten som satt och räckte ut tungan.
Måttet var rågat. Byrådirektör Krans klev ur sin bil, ned i slasksörjan och exploderade.
– Vad fan glor du på! Tjockskalle!
Några minuter senare raglade han in på verket och fram till en vaktmästare.
– Ring polisen, väste han ansträngt och hans vanligen högröda ansiktsfärg var nedtonat till råttgrått. Det sitter en död man i en bil därute. Fy fan, så han ser ut. Kniv rakt i bröstet. Det var det djävligaste. Vet du, han stinker skit.

2
Domstolen skulle skipa rättvisa. Därför var de där. Anhöriga, vittnen, nyfikna och journalister. De trängdes i beklämd tystnad utanför rättssal 113 i Rådhuset. Ingen förklaring var god nog. Morden var de värsta någonsin i Stockholm. En rad oskyldiga människor var brutalt mördade.
Vad var mördarens motiv? Skulle sanningen komma fram?
En suck bröt sig ur ett bröst och tonade upp mot Rådhusets stumma koppartak. Ett knäpp från en väska. Knarret från en skosula. Fraset av kläder vid ofrivilliga beröringar. Ljuden fortplantades uppåt, mångdubblades och fröade ner i ett kollektivt obehag som de församlade gjorde allt för att bortse ifrån.
De hade aldrig varit med om något liknande. Morden var galna vansinnesdåd. Men mördaren sades inte vara galen utan djävulusiskt uträknande och självbelåten och nästan nöjd.
De närmast drabbade var förbannade, förtvivlade och ville i själ och hjärta döda monstret!
Naturligtvis, är det vara naturligt, tänkte journalisterna. Saknaden efter de döda växer med tiden. Sorg går inte att stilla.
Tingshusmiljön skulle komma att beskrivas på ett målande sätt i tidningarna och i teve. De närvarandes litenhet visavi rättsmaskineriets kolossartade byggnation betonades i den första rättegångsdagens reportage. Dag efter dag därefter skulle brottets förfärande omänsklighet genom vittnesmålen breda ut sig i medierna. Redan härute i korridoren under väntan på att rättegången skulle ta sin början fanns givna formuleringar i journalisternas huvuden.

****
Rättssal 113.
Domaren bläddrar i sina papper och rådfrågar viskande sekreteraren. Då hon inte reagerar pekar domaren på ett sidnummer med en penna. Sekreterarens plockade ögonbryn går ihop över näsroten. Hon har varit på tingsrätten i tre veckor och ska stanna i två år. Målet kommer att bli det mesta omfattande hon kommer att delta i som utbildad jurist.
Äntligen, är hon med.
Hon viker upp en sida i bunten av papper och för med nageln, fram och tillbaka över ett par rader i polisens förundersökning.
Domaren läser tyst två gånger.
– Rätten önskar ett förtydligande, vänder sig domaren mot högtalaren på domarpodiet. Den sten som den anklagade använde som tillhygge då huvudet på Valter Strömdal krossades, är alltså den uppvisade?
Polisen i vittnesbåset lutar sig fram mot den spröda armen med högtalaren på; ett svart streck i luften som tjocknar i salen.
– Ja, svarar polisintendent Maria Louisa Magnusson. Vi har undersökt en mängd stenar i den av gärningsmannen utpekade rabatten på gården till Stadshagsvägen där Strömdal bodde. Enligt rättsläkarutlåtandet är stenen mordvapnet. Skadornas art och stenens beskaffenhet överensstämmer. Polisteknikerna fann också spår av hår och blod på stenen. Genom DNA-analys har spåren bevisats vara Strömdals.
– Inga fingeravtryck eller andra spår av gärningsmannen på stenen? säger domaren torrt.
– Nej. Vi har enbart den tekniska utredningen och gärningsmannens erkännande.
Polisintendentens röst låter ödmjuk om än lättnaden av att ha gripit gärningsmannen får henne att räta på ryggen. Den medelålders polisen kunde ha gett ett moderligt mjukt intryck om det inte varit för stålet i de ljusa ögonen och skälvningen i handen; en omedveten rörelse som om smärtan av skottet som gått in i handens nerver gjort sig påmint.
****

Dörren till rättssal 113 var fortfarande stängd. Klockan blev några minuter över nio på morgonen den 8 juni då förhandlingarna skulle börja. Anhöriga och vänner stod som i dvala i korridoren utanför. En mördares hand hade tvingat på dem overkligheten de levde i. Vittnena var nervösa. Vakternas ansikten var ogenomträngliga som frostat glas. I öronen hade de hörsnäckor och blickarna var skarpa som laserstrålar.
Ding-dong.
Målet ropades ut av en kvinnlig saklig röst via en anläggning med osynliga högtalare. Vittnena slog sig ned på bänkarna utanför. De skulle bli inkallade en efter en. Anhöriga och journalister skockades mot dubbeldörrarna. På väggen som de strök förbi fanns en rektangulär tavla uppsatt med två röda lysknappar som kunde tändas då det var stängda dörrar eller fullsatt. Målet för dagen stod utannonserat på en fasttejpad vit A4:sida på tavlan. Klockslag. Målsnummer. Efternamn och förnamn på den häktade. De stirrade på namnet då de passerade i gåsmarsch. Offrens inblandning med den personen var ofattbar.
Alltihop var ett rent helvete. Den döde och begravde skulle tvingas gå igen. Dödsmasken skulle cementeras på näthinnan och tränga bort bilden av den levande och kära. De hårresande sinnesintrycken vid identifikationen skulle väckas och bli beständiga.
Ett slutet ansikte bortom all jordisk närvaro. Kyla bortom all fattningsförmåga. Tystnaden.
Igen skulle de sörjande uppleva de beskäftiga ljuden av väloljade stålbårar, kyldörrars knäpp, surrande aggregat. Återigen skulle den krypande insikten plåga dem, att den kära aldrig kommer tillbaka. Mest plågsam var förebråelsen att ha försuttit chansen att säga något vänligt den sista dagen när det funnits en chans.
Journalisterna slog sig ned längst bak på bänkar med blålila klädda säten. De antecknade datum och dag och målets art och lutade sig bakåt direkt mot väggen som var en obekväm brun träpanel.
Journalisterna skulle rapportera att rättegången hade kommit i gång och sedan gå ut och ta sig en fika eller en öl och alternera mellan de två institutionerna, bar – Justitia, så länge förhandlingen pågick. Vant lokaliserade reportrarna de närmast sörjande och checkade av på sina listor. De skulle försöka göra exklusiva intervjuer med de värst drabbade för att hålla liv i läsarnas intresse fram till industrisemesterns början. Om drygt tre veckor, den första juli, skulle det vara över.
På den främsta åhörarbänken satt en familj med två barn. Ansiktena var utslätade som använt omslagspapper. En manlig journalist bockade av på sin fusklapp. Familjen Pettersson, Oskar, Paula, Linnea, Peter. Mordoffer: dotter Lisa Petterson, 12 år. Han rullade på axlarna och vände upp en ny sida i anteckningsblocket.

****
Rättssal 113.
Domaren vänder sig mot åklagarens bord, till höger från domarpodiet sett. Hans röst är neutral och effektiv och han sträcker fram sin raka arm med fingrarna tätt ihop när han dirigerar gången.
– Då går tingsrätten över till allmänna åklagaren. Vänta, inspelningen ska justeras. Inspelningsögat som sitter på domarpodiets framsida surrar medan fiskalen styr med ett knappsett. När ögat riktats mot vittnesbåset ses vittnet på fiskalens skärm. Surret tystnar.
– Så där, ja, säger domaren. Var så god. Åklagaren ställer frågor.
Åklagaren tar fram en bunt papper från högen framför sig på bordet. Hon bläddrar upp några sidor och placerar fingrarna på ett par ställen och vänder bladen fram och tillbaka medan hon riktar sig till vittnet i vittnesbåset mitt i salen.
– Oskar Pettersson. Du är Lisa Petterssons pappa.
– Ja.
– Du har också två andra barn. Peter 10 år och Linnea 14 år.
– Ja.
– Du deltar aktivt i dina barns fritidssysselsättningar. Du går med dem på matcher och skjutsar dem till träningar. Man kan säga att du har erfarenhet av barn.
– Ja. Våra egna.
– Kan du med egna ord berätta om hur Lisa var.
Oskar Pettersson försöker fånga den svarte nämndemannens ögon, den ende mannen på podiet förutom domaren. Det går inte. Nämndemannen tittar allvarligt förbi vittnet och högt mot den skrovliga träpanelens lister i taket.
– Lisa hade fantasi, säger fadern pressat och väljer sina ord som om han tvingas hålla ett griftetal över sitt döda barn månader efter begravningen. Hon ville gärna leva mer intensivt än verkligheten gav chans till. Spänningen fann hon inte i idrotten som mina andra barn, det hade varit enklare för oss. Lisa var speciell. Hon ville gärna utge sig för att vara en annan än den hon var. Fantasier …
– Fantasier, avbryter åklagaren. Vi ska ta fasta på dem.
Åklagaren flätar samman sina starka vita fingrar över pappren. Pannans veck blir mörka när hon väjer för en solstråle som lekt i hennes grå, tvärklippta lugg och hästsvansen som är mer blond än grå och hopfäst med ett mörkt spänne. Hennes ålder går inte att gissa, kanske fyrtio. Hon har ingen vigselring. Inga andra smycken utom örhängen. Hon är slank och kompetent och har ett oföränderligt uttryck av misstro i ansikte.
Oskar Pettersson vrider huvudet snett framåt. Munnen öppnas. Han inte vill missa vad åklagaren säger. Han är i sena fyrtioårsåldern och stor och vältränad. Minsta muskelförändring märks trots att han sitter med ryggen åt åskådarna. Troligtvis har han händerna knäppta framför sig eller åtminstone ligger de ovanpå varandra.
– Kan det alltså vara troligt att Lisa har påstått att hon skulle bli blind? säger åklagaren.
– Det kan vara troligt, säger han motvilligt.
Det går ett sus genom rättssalen.
****

Journalisten som bockat för Petterssons tittade åt andra hållet och plitade på sitt papper. Han ville ha full kontroll innan förhandlingarna började. En välklädd, exceptionellt blond och välvårdad kvinna satt utan sällskap i mitten av åskådarplatserna. Hon pillade nervöst på ett designat hängsmycke av gyllene metall. Då och då kastade hon en blick över axeln som om hon väntade på någon. I den välbesökta salen kämpade hon om att få hålla en plats tom bredvid sig.
Journalisten bet i pennan. Vem är Blondie Bombnedslag, då?

****
Rättssal 113.
Försvarsadvokaten, i glänsande kostym och seglarsolbränna, gör en gest med handen att vittnet ska fortsätta. Berätta om förhållandet mellan vittnet och maken Karl Knutsson.
– Vi har … hade varit gifta i tjugotvå år, säger Denise Knutsson och harklar sig på samma gång.
– Just den där dagen fattade du ett beslut, har du sagt i ett polisförhör, säger försvarsadvokaten och drar in hakan mot halsen. Den 15 mars i år. Du bestämmer dig för att tala om att du vill skiljas från Karl Knutsson.
– Jag visste inte att han var död, säger det blonda vittnet. Jag hann aldrig säga det till honom. Det var av chocken jag berättade det för polisen när de kom till salongen och sa vad som hänt. Det bara slapp ur mig.
Försvarsadvokaten spärrar upp ögonen och sätter upp händerna i en försvarsställning.
– Svara på frågan, säger han. Ja eller nej?
– Ja, jag ville skiljas. Det gick inte längre.
– Konstigt, muttrar advokaten fundersamt och ser under lugg. Just den dagen. Efter tjugotvå år.
– Så här efteråt förstår jag att det var Karls egen skuld mer än min, försvarar sig Denise Knutsson och kastar förtvivlade blickar på de nollställda nämndemännen. Hans garderob var full av …
– Inga fler frågor, avbryter advokaten med en gest. Jag stannar där.
– Då stänger vi av ljud- och bildinspelningen, säger domaren.
Denise Knutsson snurrar på sitt armband. Berlockerna pinglar. Ögonlocket rycker av tics.
****

Jämsides med familjen Pettersson satt två gamla farbröder, la journalisten märke till. De tycktes stöpta i en och samma form. Grått hår, käpp, grumlig blick. Nästan genast de satt sig tillrätta började en hörsnäcka tjuta. De rörde inte en min.
Stendöva, tänkte journalisten och kollade i listan och häpnade över deras födelsetal. Mumier, snart hundra bast! De är verkligen från ett annat århundrade, snackar om Andra Världskriget som om det var i går.
En vaktmästare skyndade till och pekade mot den ene gamlingens öra. Oljudet tystnade.

****
Rättssal 113.
– Stämmer det att du, Arne Skog, var kamrat med Valter Strömdal sedan 1940-talet? säger åklagaren.
– Ja. Han och jag och Gustaf. Vi tre.
– Sedan Andra Världskriget?
Åklagaren blinkar i luften och får åskådarna att tyst räkna efter.
– Ja, säger Skog. Vi hade precis tagit studenten. Två dagar senare kom inkallelsen. Inkallelseordern fungerade som tågbiljett till Strömstad. Sedan blev det hästtransport till norska gränsen. Där bodde vi tält i fem år.
Åklagaren bläddrar framåt i sina papper och stoppar historieberättandet med en blick.
– Du harträffat Kjell Berg? säger hon och höjer ögonbrynen under den grå luggen. Du vet vem jag talar om.
– Jovisst, svarar den gamle med distinkt röst. En gång.
– Kände Valter Strömdal Kjell Berg före den kvällen?
– Nej.
– Det är du säker på? säger åklagaren.
– Som amen i kyrkan.
– Vi är inte i kyrkan, säger åklagaren och slår med ett finger på pappersbunten. Du har svurit eden. Jag frågar igen. Du är säker på att Strömdal inte kände Kjell Berg före den kvällen?
– Ja. Vi gubbar snackade om Kjell efteråt. Hade Valle … Valter känt honom sedan tidigare hade han sagt det meddetsamma. Vi började sakna Kjell, senare. Vi brukade titta efter honom på puben.
– Varför det? Om ni knappt kände honom.
– Dels bjöd han på några omgångar öl. Dels var han rent ut sagt förban … förbaskad. Man ville veta hur det gick för honom.
– Kan du berätta om händelsen med egna ord, säger åklagaren och hästsvansen med silvervita strån i vippar när hon nickar mot honom.
– Det verkade som om Kjell Berg hade blivit lurad av hela världen den kvällen vi träffades. En kund var det väl i botten. Men mest talade han om en kvinna. Han sa att han hade velat visa oss ett fotografi på henne. Det gick inte. Naturligtvis inte, sa vi.
Åklagaren reagerar på högtidligheten i gamlingens röst och tittar nyfiket upp.
– Varför inte det?
– Kjells käresta var gift.
Åklagarens hästsvans blev stilla då hon satte ett finger på en rad i pappershögen.
****

Är alla inblandade verkligen här? tänkte journalisten och lät fingertoppen glida över en spalt i anteckningsblocket. Vänta nu … från sjukhuset Sankt Erik, då?
I detsamma gnällde dubbeldörren upp till förhandlingssalen. En ung man, en skolpojke nästan, och en mullig medelålders kvinna formligen vällde in. Överraskade av tystnaden därinne trängde de sig omtumlade ned bland journalisterna.
Journalisten bockade av. Agneta Kvist, sjuksköterska.

****
Rättssal 113.
Domaren nickar lugnande mot vittnet.
– Jag förestavar vittneseden, säger han. Du säger efter.
– Jaha, säger den mulliga damen och blir på en gång röd om kinderna för att hon inser att hon har avbrutit domaren.
Han andas hörbart in inför varje ordsamling. Hon upprepar.
– Jag, Agneta Kvist, lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag ska säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.
– Åklagaren ställer frågor, säger domaren.
****

Efter ett par veckor av förhör, genomgångar och förestavade avgivna vittnesförsäkringar kan åhörarna formelspråket. Domaren är korrekt. Han leder förhandlingarna med professionell hand och håller de utlovade tiderna för lunch och pauser på för- och eftermiddagarna. För varje nytt vittne som han svär in sväller anteckningarna på domarpodiet liksom i journalisternas fickor och väskor.

****
Rättssal 113.
Den kvinnliga trådsmala åklagaren med för dagen utslaget hår i tunga blekblonda korkskruvar bläddrar fram till rätt person.
– Agneta Kvist. Du är sjuksköterska på Sankt Eriks ögonsjukhus och var arbetskamrat med Ulla Andh.
– Ja.
– Kan du berätta med egna ord om den sista dagen som Ulla Andh arbetade på ögonkliniken. Så ställer jag frågor.
Agnetha Kvist blöter läpparna och drar in mellangärdet och rör sig på vittnesstolen innan hon finner en bekväm ställning. Det golvfasta vittnesbordet framför henne är försett med en uppåtstående list. Hon tar tag i listen med fingrarna och vickar dem fram och tillbaka.
– Det var en vanlig arbetsdag, börjar hon. Många patienter. En jämn ström som vanligt. Ulla var på gott humör. Som vanligt det med. Innan vi skildes för dagen fikade vi tillsammans. Ulla, jag och vår praktikant. Det var hans sista dag. Därför åt vi sockerkaka som jag hade bakat. Praktikanten gick sista året på vårdgymnasiet. Ulla tog ett par ganska stora bitar sockerkaka.
Någon fnittrar i salen. Vittnet tystnar förvirrat och lutar sig bakåt i stolen och händerna faller ned i knäet.
– Sa Ulla någonting om ett möte den dagen? skyndar åklagaren på.
– Ja. Det hade kommit ett brev. Hon skojade och frågade om det var från praktikanten.
– Var det från honom?
– Nej.
– Vad stod det i brevet?
– Nja, det var ett vykort, faktiskt. Vi fick läsa det. Ulla lovades en överraskning om hon satte sig på bänken utanför sitt hus på Pontonjärsgatan, efter arbetets slut. Det är förfärligt det som hände. Jag borde ha gått med henne hem.
– Vad trodde Ulla Andh om överraskningen? säger åklagaren med neutral röst. Blev hon rädd?
– Inte alls. Ulla skrattade åt det. Hon tyckte det var spännande. Hon sa att hon skulle sitta alldeles stilla på bänken och låta sig bli kysst.
– Vad kan hon ha menat med det?
Sköterskan Agneta Kvists ursprungliga glans på läpparna är borta. Hon rör på överkroppen och hamrar med en knoge mot bröstbenet.
– Ulla burkade berätta för mig om karlar, säger hon hest. Ja, hon retades liksom. Jag är gift och går inte ut som hon.
– Hon trodde att kortet var från en man?
– Ja då, säger Agneta Kvist. Hon sa att det var säkert en snygging eftersom han vågade visa sig ute på dagtid. Kanske en ung kille till och med. Jag tror att hon trodde att det var vår praktikant. Eller om hon retades för han satt där och såg ut som ett frågetecken.
****

– Då så, mumlade journalisten och bockade av den mulliga kvinnan och den unge killen, praktikanten, på sitt block.
En kvinnlig kollega böjde sig framåt och pekade på de senast avbockade. Hon såg frågande ut. Den manlige journalisten log försäkrande och drog förstulet med sina fingrar tvärsöver bröstet. Hon tittade upp och upptäckte namnbrickan som satt på den mulliga kvinnans bröst. S:t Eriks sjukhus. Den kvinnliga reportern lutade sig bakåt, sedan satte hon sig rakt upp. Det var verkligen skrovligt med den där träpanelen.
Domarpodiet fylldes.
Den manlige domaren och nämnden på tre personer kom in utan att ta ögonkontakt med någon och två av dem förde en lågmäld konversation. Stämningen de förde in var kliniskt objektiv som kylan ur en frys. Åhörarna satte sig bekvämt, hostade, andades djupt i en förväntan på dramatik.
En sådan jävligt sjuk människa! Krossa så många människor! Vad fan har en sådan mördare att säga till sitt försvar!
Domaren lutade sig fram och knackade lätt i högtalaren.
Poff, poff.
De tre nämndemännen ordnade sina papper och la pennor framför sig. Nämndemannen till vänster från åhörarna sett var svart med afrofrisyr och klädd i mörkblå kostym och vit skjorta. Sidenslipsen glänste i rött och gult när solstrålar genom bladverket i parken utanför träffade den. Han var allvarstyngd och skulle inte komma att dra på munnen en enda gång.
Bredvid honom satt en nämndekvinna. Hon hade råttfärgat rundklippt hår och åttiotalsglasögon som täckte halva ansiktet. Ingen makeup och glåmig hy gav i rättssalen intryck av orubblighet. Detta motsades av en vinröd kavaj och, visade det sig när hon tog av den, en polkarandig blus med ärmar till armbågen.
Domaren hade ljus kostym och vit skjorta. Slipsen var mörkt blå med ljusa gula ränder på. Han hade glasögon liksom samtliga människor på podiet. Hans var stålbågade. Bleka blå ögon tittade trosvisst genom glasen. Håret var tunt och huvudknoppen kal. Bredvid honom satt hans kvinnliga sekreterare, en ung fiskal med rörligt minspel. Hon hade en midjekort kavaj över en vit blus och strikt kjol. Den tredje nämndekvinnan i målet satt längst till höger. Hon hade blå kavaj och en beige t-shirt under. Hon hade podiets kortaste hår, så ovanligt kort var det att öronen såg långa och utstickande ut.
Genom de fyra höga fönstren sken solen från en klarblå sommarhimmel. I polisparken böljade grönskan i de väldiga trädkronorna av blodek, rönn, kastanj och ek. På marken låg drivor av näsor och nedfallna rosaröda blommor från kastanjerna. I buskagen utmed gräsmattorna trängde utblommad fläder med blommande törnros. Det var i början av juni och sommar. Men rätten skulle föra åhörarna i rättssal 113 tillbaka till den avverkade vintern med dess korta dagar, isbeklädda mark och frostiga mörker.
Den trådsmala åklagaren hade svart lång kavaj och långbyxor på förhandlingens första dag. Hennes svarta boots med höga klackar klapprade på golvet innan de nådde mattan vid hennes bord av ljust trä med inlagt blått läderklätt underlägg i skivan. Det gråvita axellånga håret var uppsatt i hästsvans. Modernt designade silverörhängen, som åskviggar, rörde sig när hon kastade huvudet bakåt. Hon betraktade försvarssidan mittemot, vid ett likadant bord, med professionellt lugn.
Försvarsadvokaten hade mörkblå kostym som glänste, vit skjorta och gul slips. Hans gråa hår var ganska långt och överkammat på hjässan med en bena nästan nere vid ena örat. Ansiktet var slätt med myriader av nätverk i kommande. Han höll efter ålderstecknen men var snarare femtio än fyrtio, avslöjade vecken under öronen. Hyn hade seglarens bruna färg, hållningen var en sportsmans, kroppen satt. I rättssalen visade han ett vaket intresse för varje utsaga. I långa stunder satt han med händerna stilla vilande mot varandra på bordet med den blå skyddsytan av mjukt läder. Det hände att händerna flög upp i gester och då bröts han röst i falsett.
Bredvid honom satt den anklagade.
– I dag den 8 juni i sal 113 inleds huvudförhandlingen i målet …
Domarens röst gick jämn och skånskt skorrande ut genom ljudanläggningen. Åhörarnas rader av svarta stolar med blålila klädsel stod blick stilla. Den misstänkte mördaren sträckte på sig.

3.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson slog upp ögonen mitt i natten. De lysande klocksifforna stod på 04.37.
Nej, tänkte hon och skruvade ned sig i sängen. Jag orkar inte!
Men vallningarna var på gång. Efter anfallet skulle hon stiga upp och byta pyjamas, störta i säng och hoppas på att marsnatten aldrig skulle ta slut. Samma skit varenda natt!
Naturens gång låg på Maria Louisas nattduksbord. Boken var skriven av manliga doktorer. De menade att kvinnorna skulle ta klimakteriet med en klackspark. Ta tabletter om de inte stod ut och dricka öl och äta kött.
Maria Louisa Magnusson hade ingen att diskutera klimakterieproblemet med. På Kungsholmens närpolisstation var kollegorna män och unga kvinnliga poliser. Sina väninnor hade hon slarvat bort under åren med jobb och familj. Ensam i den stora sängen fick hon för sig att av alla drabbade kvinnor i världen, var det bara hon som pjoskade. Andra kvinnor visste hur saken skulle hanteras och därför slapp de springa upp om nätterna och gräva i skåp och lådor efter torra linnen och trosor att byta med.
Sådana kvinnor behöll sina män.
Inte Maria Louisa Magnusson.
Vallningarna satte full fart. Kroppstemperaturen steg. Inom ett ögonblick brann hon. Skyddsmekanismer slog till och svett flödade överallt. Hon måste masa sig upp, det visste hon. Rännilar sipprade mellan brösten, över skulderbladen, längs halsen, i korsryggen, på lårens insidor.
Rena plasket, det här. Jag får byta lakan i sängen, tänkte polisintendenten och rörde sig inte. Jag ska köpa ny madrass när menopausen är över. Kanske en ny säng.
05.13
Hon la sig på rygg och utlämnade sig till våtvärmande vågor. Hon njöt av att känna sig som en säl trots att hon visste att hon skulle bli tvungen att hänga upp sängkläderna i badrummet för att få dem torra över dagen.
Det hela var … sinnligt.
Kroppsvätskor flödade ur miljoner körtlar. Hon drog upp knäna, lät brösten bli tunga. I en hoplöddrad massa av kropp, sovtröja och sänghalm mojade hon sig i stegrad hetta som om en vulkan briserat i henne.
Vänta nu! Briserar vulkaner?
Hon hade varit med om ett vulkanutbrott på Lanzarote. Överraskningen hade varit total då det blev muller och os och ingen verkade begripa farligheten. Människor trängdes på de bästa utkikspunkterna. Under alltför lång tid trodde öbor och turister att det gick att tygla kraften i underjorden. Inte Magnusson. Hon drabbades av dödsångest. Hon var den första som krånglade sig på ett plan bort från naturkatastrofen och hem till … separationen.
I den kallnande sängen kom ångesten krypande. Tillståndet var en signal om åldrande, ändrande, ändande. Klimakteriets fulla kraft gick lika lite att hejda som naturkrafter. Resultatet blev ett.
Döden.
Jag har inte mycket tid kvar, tänkte polisintendent Magnusson i sin blöta bädd. Stackars mina barn som blir moderslösa. Deras far, den idioten, kommer att ångra sig. Han kunde ha hållit sig till mig så att han hade kunnat laga en kopp te till mig när jag som mest behöver det.
Att hålla dödsfruktan stången var numera en del av dagens aktiva arbete. Ideliga vallningar bröt arbetskoncentrationen och fick henne att rodna och tappa minnet. Motsträvigt hade hon börjat inse att åldrandet svepte henne bort från de invanda smärtornas tidsintervaller. Ingen mens. Ingen ägglossning. Ingen lust till fönsterputsning eller jordnötter. Inga tecken som påminde om de invanda korta månadscyklernas mönster.
Är jag inte längre kvinna?
Hon var 52. I ett nafs skulle hon vara 62. Det var inte självklart att en polis blev sjuttiotvå och åttiotvå. En del helt vanliga människor blev inte ens tolv. Lilla Lisa Pettersson hon hade väl knappt fått mens en gång då hon blev mördad.
Synbilden av flickan Lisa Pettersson med halsduken hårt surrad om halsen tvingade polisintendentens ögon öppna.
05.44
Fasiken också. En liten skolflicka. Vi har inga spår. Ingen misstänkt förövare.
Magnusson vände på kudden.
Hon halvsov i ett dvalliknande tillstånd. Hon födde barnen. Tjockare än varmt tvålvatten, tunnare än fisksoppa, vällde fostervatten ur henne och barn. Det ena barnet efter det andra. Den ena moderkakan efter den andra. Födslarna tog aldrig slut. Barnen började gny och de fick hennes öra och kropp och kärlek. Kanske någon av dem hade tid att koka te?
Maria Louisa Magnusson satte sig upp i sängen. Barnen var utflugna. Hon måste ta hand om sig själv. Det var hans fel. En drummel var han som gjort henne med trillingar och sedan …
Väckarklockan ringde.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson blinkade ut i dunklet i sovrummet och strök bort hår som fallit ner över ansiktet. Det fanns ingen att luta sig mot, att klaga för, att få gäspa och mumla gud, vad trött jag är. Sängens fysiska ödslighet framstod som tomheten på en perrong då sista tågvagnen försvunnit i fjärran.
– Skitgubbe! skrek hon för att hon kunde skrika för att hon var ensam.
Njut av din ålder låg uppslagen, upp- och nedvänd över tjänstepistolen.
– Inte en blund i natt heller. Dumma doktorer!
Surmulet och vigt petade hon ned boken på golvet med en tå med nymålad röd nagel.
Sedan fick hon förstås plocka upp boken igen och lägga ett bokmärke på den sida där hon var och tacka sin lyckliga stjärna för att ett skott inte hade gått av i en fastighet i centrala Kungsholmen i Stockholm. Så att någon ringt på polis! Därefter, med armarna fulla av de upprivna sängkläderna stapplade hon mot badrummet.

4
Kungsholmens närpolisstations väntsal var tom sånär som på en dam i femtioårsåldern. Hon satt på en besöksbänk utanför receptionsdisken. Polisintendent Maria Louisa Magnusson som var på väg uppför trapporna från gatan såg kvinnan växa fram däruppe. Kortklippt cendréfärgat hår. Glasögon. Verkade enögd på ett säreget vis. Smalt ansikte och målade läppar. Blå kappa eller långjacka. En uppslagen morgontidning på bänken.
Uppenbarligen väntade kvinnan på ett besked eftersom hon på avstånd med självklart intresse följde två tjänstgörande kvinnliga polisers manipulerande på en dator innanför receptionsdisken. Båda poliserna var i uniform och beväpnade, polisassistenterna Prickan Sköld och Jenny Nilsson.
Maria Louisas handeldvapen gjorde utslag i metalldetektorn. Prickan gjorde tummen upp och glasdörren till besökshallen öppnades. Sedan böjde sig vakthavande poliskvinnan Prickan Sköld ner över datorn igen.
– Ska det vara en annan kod? sa Jenny Nilsson som satt stor och tung på stolen framför skärmen.
– Vet inte, sa Prickan Sköld.
– De är fulla av överraskningar, sa kvinnan på bänken och menade datorn. Jag har en hemma. Jag klarar mig inte utan längre fast ibland undrar jag om programmen lever egna liv.
Hon log blitt och bläddrade i tidningen för att visa att hon hade tid att vänta.
Maria Louisa Magnusson gick förbi damen och disken och tvärsade över golvet i besökshallen. Med kodkortet öppnade hon en glasdörr som ledde in i polisernas tjänstesektor. Hon längtade efter förmiddagskaffet om cirka en och en halv timma. Kanske skulle hon ta en skorpa till. En liten, bara.
Kungsholmens närpolisstation var inhyst i en fyrkantig långsträckt byggnad. De tre nedersta av de fem våningarna var polisens, med reception och vänthallen, fylleceller och arbetsrum för poliser med högre rang än assistenter. Maria Louisa Magnusson svängde till vänster in i korridoren och gick förbi trapporna som ledde till hennes rum på andra våningen. Medan hon knäppte upp sin svarta halvlånga läderjacka över en svart tröja med lila stenar längs den djupt urringade kanten, stannade hon till i svängdörren in till receptionen där Jenny och Prickan inte hade kommit någonstans med datorn.
– Jag går sällan in i det programmet, sa Prickan.
Maria Louisa ropade hej. De kvinnliga poliserna vinkade med var sin hand. Polisassistent Olle Stenlöv stod vid postfacken. Han bar uniform liksom de kvinnliga jourpoliserna. Olle bugade för Maria Louisa. Han var svart och när han log såg tänderna ut som sockerbitar.
En bra grabb, tänkte Maria Louisa och snuddade vid tanken att han lika gärna kunde ha suttit inne. Han blev fast för fylla, slagsmål och bilstöld som ung och dum. Nu var han tjugonio och mindre dum. Fortfarande ung. Hon hade träffat hans föräldrar. De var glada för att han hade kommit rätt och sagt sig ha förtroende för Magnussons ledarförmåga.
Vad var det som gjorde pojkar så benägna att hamna i dåligt sällskap, att liera sig med busarna? Varken Jenny Nilsson eller Prickan Sköld hade en negativ anmärkning i sina papper. Båda var trettio. Båda var vältränade och lika långa som Olle. Båda ljusa och lagom fantasilösa för att inte bli för blödiga i jobbet. De var goda utredare alla tre. De utgjorde hennes utredningsgrupp.
– Varför är pojkar så vilda? sa Maria Louisa till Olle medan hon rotade i sitt postfack.
Rapporter hade lagts in till henne under natten. Hon tog ut dem och bläddrade och ordnade i prioriteringsordning.
Olle skakade låtsas uppgivet på huvudet.
– En del säger att pojkar behöver mer kärlek än flickor, sa han och andades och putsade på sin skinande förlovningsring. Pojkar fattar liksom inte förrän det blir riktigt allvar. Med kärlek vaknar de upp.
Maria Louisa nickade. Hennes åsikt också, åtminstone att pojkar löpte linan ut för ofta.
Det rådde en behaglig stämning i lokalen som om det fortfarande var natt och stockholmsön Kungsholmen sov. Jenny småpratade med den väntande kvinnan på andra sidan disken medan en sökning pågick i datorn.
– När var det senast du hörde av henne?
Frågan hade ställts förut. Det hördes på tonen. Det var för att visa allmänheten polisens välvilliga inställning till samhällsservice som Jenny och Prickan konverserade ut i luften. De hade gått kurs och Magnusson gillade vad de lärt sig.
– Kanske för tre veckor sedan, svarade damen som hade gjort sig hemmastadd på soffan och tuggade på en kexchoklad. Mer än två veckor i alla fall. Jag skickade ett kort till slut.
– Att hon skulle kontakta dig?
– Nej, sa kvinnan. Om man skickar ett kort till äldre personer ringer de och tackar. Man kan skriva vad som helst på kortet. De ringer och tackar. Hon har inte ringt. Grannarna har inte sett henne på länge. Hon är inte intagen på något sjukhus. Jag har kollat dem.
– Titta nu, då! Vi fick fram personnumret.
Jenny räknade tyst.
– Åttio år. Om en vecka.
– Vi är grannar på landet och där umgås vi, berättade damen på soffan. I tjugo år. Jag brukar ringa henne då och då i stan. Inget svar nu vilket är underligt. Är hon åttio år? Det visste jag inte. Hon vägrar att tala om ålder. Det har ingen betydelse, brukar hon säga.
Olle Stenlöv svarade i en telefon som skrällde från ett bord vid långsidan vid fönsterraden. Han mumlade, sedan la han handen för mikrofonen och ropade mot de kvinnliga poliserna.
– Jenny, släppte du ut Salim nyss?
– Jepp.
– Han fick inte med sig ett papper från socialen. Vad vet du om det?
Olle höjde frågande axlarna.
– Allt, sa Jenny och släppte koncentrationen på datorn. Det låg kvar på bordet i cellen. Jag slängde det. Trodde inte han ville ha det.
– Du fixar det, va? sa Olle lågt.
Jenny nickade.
– Vi skickar hem det till dig i dag, Salim, sa Olle i luren. Det kommer till dig i morgon. Okej?
– Titta nu fick vi fram namnet, sa Prickan.
Olle la handen över mikrofonen igen.
– Jenny. Salim påstår att han inte fick med sig mobiltelefonen.
– Bra försök, sa Jenny och flinade. Den stod inte upptagen på listan.
– Jag ska höra med patrullen, sa Olle i telefon. Mobilen var inte upptagen på listan. Du kanske glömde den i polisbilen. Eller tappade den på gatan. Hej då.
Han blinkade mot Maria Louisa som skumläste ett papper.
– Hon har stor integritet, sa kvinnan på bänken och rullade ihop tidningen. Jag vet att hon har en systerson i stan. Men jag vet inte vad han heter. Kamrater i tjugo år men inga namn. Det är storstadssyndrom, det. Vi brukar byta plantor.
– Har hon inga barn? Ingen man?
– Nä. Jag vill veta systersonens namn.
– Det går inte att få fram. Man är en enskild individ i personregistret. Barn finns med tills de fyller arton. Mannen finns alltid med. Annars är man singel.
– Finns inte min dotter med på mig i personregistret? sa damen upprört. Hon är myndig. Bor utomlands visserligen men ändå.
Prickan skakade på huvudet. Det ringde på dörren från gatan. Prickan öppnade med knappen. En ung man stegade fram till disken.
– Kan jag få veta vad det står om mig i straffregistret, sa han.
– Ska du söka jobb? sa Olle och gick fram till disken.
– Polishögskolan, sa den unge mannen.
– Det behövs inte då. De kollar.
– Jag vill veta. Om det är idé att söka.
– Jaharu. Vad har du gjort, då?
– Skjutsade en kompis på moped. Tio år sedan.
De tre poliserna tittade uppmärksamt på honom. Olles vita tänder blänkte till.
– Det var dumt gjort.
– Idiotiskt.
Prickan och Jenny lutade sig över datorn igen.
– Har du ansökningsblankett? sa Olle.
– Finns det här?
– Ja. Ta de här och fyll i. Vid uppmaning kan du berätta om moppen. Annars håll tyst om det. Säg åt dina kompisar att söka till skolan så att vi blir fler.
Olle log till avsked. Mannen gick. Maria Louisa älskade de lugna morgnarna innan det vakna livet utanför hade hunnit i fatt och satt sina plumpar i dagens protokoll.
Ett par koppar kaffe i dag. Två skorpor. Skulle hon unna sig det?
– Nu har jag fått fram henne, sa Jenny. Adressen stämmer och namnet. Vad står det där?
Olle tittade.
– Personen är avliden.
– Vad säger ni? sa damen på soffan.
Hennes tidning rullade ut. Från en rubrik braskade ordet succé.
Jenny antecknade på ett block. Prickan tittade igen. Jo. Jenny reste på sig med blocket i handen. Hon var redan en garvad polis men blocket darrade till. Hon gick fram till disken och lutade sig utåt. Damen hade choklad på kinden. Hon vred huvudet i en onaturlig vinkel mot disken. Läpparna skälvde.
Maria Louisa insåg att kvinnan var blind på ett öga.
– Jag har något tråkigt att berätta, sa polisassistent Jenny Nilsson.
Tårar rann på damens kinder så att chokladen späddes ut. I detsamma ljöd sirener utanför. En bil bromsade in. Bildörrar smällde.
– Nu håller du dig djävligt lugn, hördes en barsk stämma i trappan från gatan.
Olle Stenlöv tryckte på knappen för två kollegor och en gripen. De trampade in i tystnaden.
Maria Louisa suckade.
Hon bläddrade fram en rapport från Solna rättsläkarstation om den knivdödade mannen på en parkering i Marieberg, ett område med Socialstyrelsen, Expressen, ryska ambassaden och en bro mot Lilla Essingen. Hon la den överst i högen av papper.
Tvärsöver det öppna kontorslandskapet i receptionen såg hon en berusad man släpas genom besökshallen och in genom dörren med kortlåset och hörde honom försvinna mot cellerna i stationens inre med två poliser vilka båda förtydligade seder och bruk på en polisstation.
– Du håller dig djävligt, djävligt lugn, alltså.
Kvinnan som hade fått dödsbudet höll på att springas omkull av den intagne och poliserna. Hon reagerade inte. Kexchokladen smälte i handen. Hon tog ett förvirrat adjö av poliserna i receptionen, krängde sin axelväsksrem över huvudet och satte ett chokladavtryck på dörrens glas när hon gick.
Då var arbetsdagen igång.
Ömsom vin, ömsom vatten skulle den liksom alla dagar bli. Damen med kexchokladen hade glömt sin tidning. Dess förstasida täckte bänken. Maria Louisa Magnusson hade skummat igenom den till sin övertänkta frukost med frukt och ingen ost på mackan. En vacker färgbild av svensk golfseger i USA toppade. En tågolycka i Indien i svart–vitt. Statsministerns senaste uttalande längst ner i konkurrens med en knivmördad lärare på en parkeringsplats mitt i stan. En succeártad Ibsenturné i Sverige med hänvisning till kultursidan. Vädret. Att en tant på 80 år avlidit i tysthet skulle aldrig bli en nyhet. Hennes plats blev bland dödsrunorna längre bak senare om släkten kostade på henne det.
Polisintendent Maria Louisa Magnusson lämnade receptionen, postfacken och allmänhetens direktpåverkan och skyndade uppför trapporna till nästa våning. Hennes rum låg tio steg från trappan. Hon gick in och slog sig ned vid skrivbordet.
Karl Knutsson.
Obduktionsprotokollet från rättsläkarstationen var hopfäst med polisprotokollet från brottsplatsen. Ett kuvert med fotografier på läraren Karl Knutsson låg med. Hon bredde ut informationen framför sig.
51 år. Lärare. Ett direkt dödande knivhugg. Troligen hann han inte ens ropa. Gift. Ett myndigt barn. Mördad i sin bil på en parkeringsplats utanför Socialstyrelsen på Gjörwellsgatan. På andra sidan gatan låg en stor fastighet med många hyresgäster, en gång Svenska Dagbladet. En hop kontorsanställda kunde ha suttit på första parkett s.a.s. vid brottets genomförande. Inga vittnen hade anmält sig. Offrets ansikte såg ut att vara nedisat på ett foto taget utifrån. Just den marsdagen hade termometern fallit. Isblommor hade bildats på bilens chassi.
Inga spår, stod det klottrat med blyerts, plus ett utropstecken i kanten på rapporten.
Maria Louisa Magnusson knackade disträ på rapporten, reste sig och nöp av några döda blad från sina båda blå blommande Santa Paulia i fönstret. Hon lyfte på krukorna och skakade förstrött en minimal prydnadsduk med svagt rosa rosor runt kanterna.
En rad frågetecken fanns som alltid i början av en mordutredning. Inga hade hittills rätats ut genom utfrågning av Karl Knutssons lärarkolleger, anställd personal på Socialstyrelsen och de personer som hade sina arbetsfönster mot parkeringsplatsen. Inte en enda hade tittat ut eller hade haft sin bil på p-platsen vid tiden för mordet utom mannen som rapporterat in den döde. Han hade inget att tillägga mer än upptäckten och han var avskriven ur utredningen. Parkeringsplatserna tillhörde Socialstyrelsen. Åtta timmars intervjuer av Socialstyrelsens tjänstemän hade inte gett några uppslag.
Maria Louise Magnusson rycktes från sina tankar då det knackade på dörren. Det var den avtalade tiden och hon hade inte hunnit med kaffet.
Karl Knutssons änka stod i dörren.