56649270b45a5a64dd02d832109f3e90df52ff02_thumbMord på väg E-omslag medel EVA S:T CLAIR DECKARE NR 4  Mord på väg Henriq Bastos
av Helena Sigander

Länsväg 263 vrider sig som en orm genom ett obebyggt skogslandskap inte långt från Stockholm. Trafiken är gles på sträckan.
Sven Eklund sitter framåtlutad över ratten, kisande genom höstdimman. Han vet att den som kontrollerar sitt liv, kan dölja en chockerande livslögn. Det har gått bra en lång tid. En smula oroande är samtalen han haft men hoppas på att rutinerna ska återgå till det normala. På avstånd ser han en person på vägen. Han saktar ned. Utan en tanke på att mord kan vara på väg öppnar han bildörren.
Privatdetektiv Eva S:t Clair dras in i en pågående mordserie med rötter i ett dubbelmord för trettiosju år sedan. Mordutredningarna leds av poliserna Tor Bonde och hans ex-fru Barbara.
302 sidor   mjukband 150 kr , e-bok 50 kr
grafisk design/omslag Ulla Lindborg /foto MorgueFileFreePhotos by HenriqBastos


KÖP
 i Exilium förlags nätbokhandel. Säkert köp. Billigaste priset

 

RECENSIONER:
CRIMEGARDEN/medlem i Svenska Deckarakademin
NISSE SCHERMANS BOKBLOGG– ” en bladvändare” – medlem i Svenska Deckarakademin

Eva S:t Clair serien:                                                                                                                     Exilium rygglogo rosa
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten

PROVLÄS Mord på väg – kapitel 1, 2, 3, 4

1. 25 juli för fem år sedan, Stockholms skärgård

Rikard Palm kom tillbaka till verkligheten på segelbåtens fördäck. Han ville kräkas. Solen stack i ögon. Båten rullade. De var inte på väg i hamn, utan längre ut i skärgården. Henrik Lundberg, hans korpulente chef, fyllesvor vid styråran. Med sin grova röst försökte han härma ungdomarna som ställt upp i den första uttagningsrundan för Idol. Ett äckligt gurgel lät det mest som, en fylltratt som försökte sjunga schlagers.
– Förbannade jävla skit, skrek Lundberg plötsligt. Vart tog den vägen?
– Vad händer? tvingade sig Rikard att få ur sig.
– Kepsen åkte i sjön. Förbannat, också. Jag ser den inte.
– Ingen idé att söka då, mumlade Rikard.
Han var torr i munnen. Solvinden brände på armar och ben. Han borde ta sig till skuggan och stoppa två fingrar i halsen men höll i sig och parerade segelbåtens krängningar med kroppen.
– Är du hygglig och hämtar min extrakeps? ropade Henrik. Det kan fan sitta utan något på knoppen. Solen tar kål på mig.
– Visst, sa Rikard och gjorde tummen upp.
Rikard kravlade akterut i en hukande ställning. Med två jättekliv tog han de smala trappstegen ned i båtens inre och höll på att tappa fotfästet i mörkret. Han rapade, andades djupt. Aktsamt rörde hans sig tills han kunde se normalt.
Interiören var lyxig men det var inte chefens stora segelbåt.
– Tro inte jag tankar upp lyxyachten för en rookie, hade chefen vräkt ur sig. Först måste jag veta att du håller måttet i mer än en säsong.
Rikard sträckte på sig och rullade med axlarna. Hade det funnits en Ramlösa hade han svept den i ett drag. Han var bakis, liksom Henrik. De hade knappt sovit på en vecka. Mycket fylla och en massa skitsnack hela dagarna. Tre schlagerturnéer ute på samma gång i Sverige var tufft att administrera, sedan amatörjippona på det. Samtidigt möten med föräldrar som inte hade en suck om showbiz och köpslående på krogen med managers som inte var torra bakom öronen.
Lundberg arbetade hårdast i branschen. Det var inget snack om den saken. Han hade gjort det länge. Men han var en stor skit. Ju mer Rikard var tillsammans med honom, desto klarare framstod Henrik Lundberg som en iskall förhandlare som sket i vilka han vingklippte för livet. Han rullade fram som en tanks för att snabbt få samtalen överstökade. För honom var samråd med inblandade tidsödande formaliteter som han räknade i förslösade kronor och ören. Han blev sjukt tjurig om det inte gick fort nog att kväsa andras synpunkter.
– I det här skedet handlar det bara om en sak, kunde han avbryta och slå tungt med ögonlocken över sina vattniga halvöppna ögon. Tajming. Du bör tänka noga på det innan du ställer orimliga villkor.
En undrande tystnad drabbade ofelbart.
Vad menade karlen?
Tjockisen granskade sina naglar, tittade på klockan och ryckte på axlarna medan luften tjocknade av tveksamheter. Som en ärrig elefant känner doften av nedgrävda landminor i Afrika, luktade sig Henrik Lundberg, på millimetern, till motpartens briserande uppgivenhet. I spelad brådska började han samla ihop sina papper. En blå bag dök upp. Blixtlåset i den drogs upp. Liksom av en händelse mötte han motpartens villrådiga blick. Han hejdade sig, spelade resonabel.
– Du börjar haja att karriärbygge är komplicerat. På tiden! Vi kanske är överens?
Lundbergs precision att sprida osäkerhet var en uppodlad färdighet sedan årtionden. Tricket fungerade med alla. Även med arrangörer som, enligt Lundberg, ville kapa åt sig mer än det överenskomna och hade laddat för att säga det.
Det var inte roligt att vara Lundbergs förlängda arm. Lundberg spred missmod omkring sig som en förkyld människa sprider snor. Han var närmast osmaklig.
Henrik är för gubbig för det här jobbet, tänkte Rikard och bökade runt på hyllan efter en keps. En tjock femtioplussare som han borde sitta vid sitt skrivbord på kontoret. Jag kunde åka runt ensam och kolla kontrakten och fixa nya förmågor. Det vill han inte, uppe i smöret som han är. Enbart han känner igen en stjärna. Gubbe!
Rikard hittade ingen keps. Han stack upp huvudet ur durkhålet. Solen kom rakt i ansiktet.
– Var har du kepsarna, Henke? sa han med handen som solskydd för ögonen.
– Säg Henrik, för faan.
Henrik rapade öl. Han satt bredbent. Rikard kunde lätt föreställa sig paketet av dinglande nötter och en slak blålia korv mellan hans ben. Det gav honom rysningar.
Det gick rykten om att tjejer tvingades … äh, det är inte min sak, tänkte han. Henrik är en relik från patrontiden men han gör alla rika. Jag tjänar fem gånger så mycket den här sommaren som att vara extralärare i grundskolan under två terminer. Hur ska jag kunna gå tillbaka till skolan? Den här skithögen har mig fast.
Henrik, sa Rikard med ett flin. Var är kepsen?
Henrik viftade resonligt med ölflaskan. Bakom sina nedhasade solglasögon kisade han välvilligt mot himlen och tänkte till.
– Har du kollat på hyllan, Rikard?
– Jepp.
– Ta en flukt i baggen, sa han vårdslöst. Den blå.
– Ska bli.
Den blå avlånga sportväskan innehöll mappar med avtal, inget Rikard hade tillgång till. Avtalen var lika hemligstämplade som svenska regeringens handelsavtal med diktaturer. Inte för att Henrik dolde sina hårda nypor i kontakterna med sångare och dansare som ville upp. Från första stund talade han sig blå om gager och ersättningar och vad han själv satsade i marknadsföring.
– Tro inte att du går runt på flera år, brukade han börja. Du ska lanseras stort. Jag tar risken. Det är självklart att jag tar in pengarna. Du får en andel som kommer att växa med tiden. Det kommer att gå juste till. Men det kommer att ta tid. Jag vill att du fattar det. Liksom personen som utger sig för att vara din agent begriper vad som gäller. Och morsan, och farsan.
Om någon protesterade tog Lundberg fram lena rösten.
– Än har du inte skrivit under. Vi har inget avtal. Du är fri att gå någon annanstans.
Han sänkte rösten i ett slags beklagande som de som ville in i rampljuset borde ta som sista chansen.
– Livet är fullt av mysterier. Ena dagen har man den rätta låten och rösten som slår an på en talangscout som jag. Nästa dag är det som om det inte bär ända fram. Jag arbetar spontant och ögonblickligt. Jag tar den som slår an.
Med små aggressiva medel fick han dem på kroken som han ville ha. Deras skrivna kontrakt vaktade han som en hök vaktar sin jaktmark.
Rikard öppnade den blå baggen. Överst låg en röd keps. Försiktigt sträckte han in fingrarna bland papperen. Genom en glipa kikade han in i en mapp. På en rad stod fem nollor. Han kunde inte se siffran framför.
Ett miljonbelopp. Vem gäller det?
Rikard föll på knä fast han tvivlade på att det var rätt tidpunkt att bryta sig in i Lundbergs hemligheter. Ögonen tårades. Raderna flöt samman. Han var för långsam men kunde inte låta bli.
Aha, den tjejen. Jaså, gamle Henke skulle köra igång hennes marknadsföring med ett sådant stort startkapital. Inte underligt att gubben vill hålla affärsuppgörelserna för sig. Hm. Det är inte bara mig han ger svarta pengar. Intressant.
Rickard tog foton med mobilen. Svettig av stress skrev han ned kortfattade fakta på Anteckningar. Jäktet gjorde fingrarna stumma. Mejlen till honom själv hakade upp sig. I brådskan skrynklade han till papper och det blev oordning bland mapparna.
– Shit!
Han drog igen baggen.
I trappan upp på däck stötte han ihop med Henriks orakade ansikte. Gubben hade släppt båten vind för våg. Rikard räckte fram kepsen. Henrik tog den inte.
– Hittade du något av intresse i baggen, Rikard?
– Bara dina mappar. Hårt ombundna. Jag rörde dem inte.
– De är inte för dina ögon.
– Självklart inte.
– Jag måste kunna lita på mina anställda, sa Lundberg, tung som ett stenblock från inlandsisen. I den här firman gör var och en sina grejer. Inget mischmasch. Som du märker är det bara du som fått hänga med på en tur i skärgården. För jag gillar dig, Rikard. Du håller ordning på saker och ting. Din stil passar firman. Trettio bast är en bra ålder som ger bolaget ett ungt ansikte utåt. Du har snygga kläder, håller dig fräsch. Till och med efter vår turné ser du utvilad ut. Inga röda ögon. Inget dåligt humör. Du kan ta en öl i solen utan att tappa omdömet. En skarp kille, helt enkelt.
Rikard Palm sa ingenting. Det var inte läge att öppna käften när gubben höll föredrag eller vad han gjorde. Tonfallet förebådade ett beslut, åt det ena eller det andra hållet. Lundberg älskade dramatik. Det var bara att vänta till finalen.
– Trivs du med segelturen, Rikard? Är det vad du kan tänka dig att livet kunde innehålla. Några dagar då och då med fullt betalt, med absolut inget annat än havet så långt ögat når. En kall bärs. Inga ungar och … ja, du vet. Bara finnas till, liksom.
Rikard nickade. Öar och skär stack upp på avstånd. Horisontens guldstreck visade himlens slut. Måsar lyfte i flykt från en osynlig angripare. Henrik hade rätt, absolut ingenting fanns att bli störd av. En segeltur var vad som behövdes när det kört ihop sig med Annika. Tvillingarna hade gråtit när han flyttade.
Jösses, när såg jag dem senast? Annika är den bästa tjejen på jorden. Vilken idiot jag är!
– Ja, verkligen, Henrik, sa Rikard högt och sköt undan tankarna på familjen som han lämnat för att leva livet. Jag gillar det här öde oändliga landskapet. Det är ett fantastiskt avbrott efter våra veckor på vägarna. En plats för fria tankar och framtidsplaner.
Kepsen fanns mellan dem.
Rikard höll upp den med en hand som började bli trött.
– Kom igen, nu, Henrik. Livet leker!
Henrik stod bredbent och skuggade över hans huvud. En salivsträng rann trögt ur ena mungipan. Han blev medveten om den och grep kepsen, drog den över munnen och gick tillbaka till styråran. Han tryckte på sig kepsen och tittade utåt havet med huvudet nedsjunket mellan axlarna.
Rikard vacklade upp ur durken. Solreflexer från det vita skrovet, blankt stål och linornas rullade yta exploderade i ansiktet. Han slog sig ned bredvid chefen. En oväntat kall luftstöt svepte över ryggen. På samma gång sträckte de ut en hand och fiskade upp var sin öl ur en spann med vatten som varit is. De klingade lätt mot varandras flaskhalsar, sa skål, och drack med långa tag.
Han tror mig inte, tänkte Rikard. Han begriper att jag kollade mapparna. Jävla blodhund, han känner på sig att jag svettas inpå bara skrevet.
– Jag har bestämt mig för ett par av kidsen för Idol, sa Henrik utan att titta på Rikard.
– Intressant.
– Ingen sentimentalitet finns när jag väljer. De ska ha kapacitet och utseende. En viss originalitet. Du begriper att jag inte satsar utan att vara säker på utdelning.
– Med utdelning menar du vinnare i Idol. Du skriver kontrakt med dem innan de vinner för att du är säker på att de ska vinna.
– Innan de vet hur ett kontrakt kan se ut, Rikard. Jag ser till att de två som går till final är de bästa. En av dem vinner. Jag har båda säkrade i mitt stall.
– Det låter enkelt, sa Rikard ironiskt.
– Det är svårt, sa Henrik och nickade som om han var i färd med att lämna resonemanget.
– Tänkte väl det.
– Problemlösning är strategiernas moder, slog Henrik fast med en nästan vänlig röst. När en plan är född, följer man den. Annars vore man idiot. Man har varit med förr. Det är grejen, ser du.
Utan brådska tog han en ny öl. Ansiktet hade fått stark färg av solen. Ärr och fåror gömdes i rödmoset. De sura mungiporna vreds uppåt. På det hela tagit verkade han inte alltför missnöjd.
Det fladdrade till i Rikards bröst, ett uppflammande hopp om att allt var normalt mellan dem. Det gällde bara att inte ta ut något i förskott. Gubben pratade business. Då var han på bra humör. Men han gick inte att lita på. Fortfarande fäste han sin isblick på allting utom på Rikard.
– Hur gör man för att få sina utvalda till vinnare? sa Rikard för att hålla konversationen igång. Mutar man domarna i Idol?
– Det vore ett strategiskt misstag att ge sig på det, sa Henrik långsamt, liksom överseende, som om tjuvtittandet i den blå baggen gjort dem jämställda. Det är säkrare att koncentrera sig på allt annat. Tidningar, sommarframträdanden, lokalteve, morgonteve, underhållning i frågetävlingar på köpcentra. Det handlar om att exponera klokt. You tube. Podradio. Sociala medier. Att ha ett smörgåsbord i beredskap för den som är vinnare redan efter första uttagningen.
Rikard kastade en skygg blick mot Henrik.
– Första uttagningen är det kritiska, sa Rikard. Det är sant. Sångaren måste sticka ut så mycket att han eller hon går vidare. Namnet måste finnas på allas läppar.
– Ja. Därför gör jag de här resorna land och rike runt. Den jag stödjer måste ta sig till andra uttagningen. Det får inte vara vilken falsksjungande storbystad tonårstjej som helst som trånar med ögonen. Eller en tuff masonitbit till kille som går sönder för första stöt.
– De ska vara av det rätta virket, sa Rikard en smula förvånad över att ha ramlat in i Henriks jargong.
Henrik skrattade till och pekade på spannen med öl. Rikard lade sin urdruckna flaska i backen som stod bredvid och tog en ny ur spannen.
De skålade.
– Under tävlingen ser jag till att kameravinklarna blir de rätta, fortsatte Henrik Lundberg. Belysningen ska vara spännande med fokus på detaljer som omedvetet får juryn och publiken att vilja se mer, höra mer, identifiera sig med estradören. Som du vet har jag några fjollor som fixar kläder och smink. Varenda rörelse mina sångare gör är instuderad av ett proffs.
– Du satsar en helvetes massa pengar på en okänd amatör, sa Rikard.
– Startbidraget är en mille. Det går åt en slant här och en där, förstår du. En slant till varje person som kan hjälpa till. För sångaren innebär det förstås en återbetalningsplan som sträcker sig över år framöver. Det var vad sommarresan har gått ut på, att få ihop samtliga delar.
Rikard nickade.
– Det har du … kollat … i min bag, fortsatte Henrik och lät bedrövad. Jag känner människorna. Du kunde inte låta bli. Jag har sett din nyfikenhet växa under turnén. Hur du försökt räkna på evenemangen. Eller hur? Neka inte, Rikard.
Neka. Nej.
– Du är den bäste, sa Rikard vilset.
Lundberg sög på sin öl.
Tysta satt de bredvid varandra. Det var kört mellan dem. Rikard Palm kände sig urlakad och tom. Vinden friskade på. Storseglet smällde. Ingen av dem gjorde något åt det.
– Jag har gillat dig, Rikard, sa Henrik. Det måste jag medge även om du får sparken när vi kommer i land.
– Jag har inte med de där affärerna att göra, sa Rikard olyckligt.
– Det har du verkligen inte.
– Jag såg inte så noga …
– Du är inte blind. Inte korkad. Det vet jag. Jag gillar det helt enkelt inte. Så är det bara. Jag tycker inte om ditt snokande. Det var meningen att vi skulle vara ett arbetsteam med klara verksamhetsområden. Du vet, var och en sin syssla sköter.
Henrik slängde den röda kepsen i vattnet. Den såg ut som ett guppande fågelbo på vågorna. Den sjönk inte. Han drog fram sin gamla keps från under sittdynan och tryckte ned den på huvudet. Deras blickar möttes och stöttes isär som isflak i en forsande vårälv i Norrland.
Rikard var skakad.
Han böjde huvudet mot fötterna. Ölflaskan höll han med knäppta händer i knäet. Den var urdrucken. Han kunde omöjligt lägga tomflaskan i backen, absolut inte ta en ny öl. I hans ängsliga hjärna virrade tankarna, hur den dumdristiga tjuvtitten kunnat växa till detta tråkiga missförstånd.
Har han kollat mig länge?
Henrik sträckte på sig en aning, en rörelse som inte oroade Rikard, och hade en hammare i handen. Han slog den i skallen på Rikard som föll ned på durken. Henrik kastade hammaren överbord och grep tag i Rikards huvud och vred om. Det knakade i halskotorna.
Inga båtar fanns i närheten. Inga hus på kobbarna. Henrik vände fören mot nordost, fångande vinden i seglen. Det gick fort fram. Han siktade på en grynna. Samtidigt sökte han av havsytan med en kikare. Inte en båt. Inte skymten av ett mänskligt vittne.
Han satte på motorn och styrde rakt på stenrevet som stack upp ur vattnet. Det blev en skräll, en gisten brytning av trä och plast. Och stopp.
Henrik rullade Rikard i vattnet. Sedan hoppade han i själv och tryckte ned Rikard tills bubblorna ur Rikards mun tog slut.

  1. 25 juli för fem år sedan, Stockholms skärgård

Sjöräddningen kom som tredje båt fram till olycksplatsen. Den unge mannens liv hade inte gått att rädda.
– Vi har jobbat med hjärtstoppstekniken, sa två uppskakade och svettiga damer som kommit i en snipa med segel. Vi har avlöst varandra. Well, you can tell by the way I use my walk, I´m a womans´s man, no time to walk. Ah, ha, ha, ha. Stayin’ alive.
– Gamla Bee Gees paradlåt. Funkade det alls?
– Tyvärr. Vi kunde inte få igång honom. Inte ett livstecken.
Sjöräddningens personal undersökte huvudskadan och kände på den dödes nacke. Där fanns ett brott. De tryckte på bröstet. Vatten och blod droppade ur munnen på honom. Han kunde ha dykt och brutit nacken, fått in vatten i lungorna och drunknat. Det var vad den uppskakade medelåders mannen sa gång på gång.
– Rikard var inte riktigt nykter. Inte jag heller. Vi ramlade omkull bägge två då vi körde på grynnan. Han gapskrattade. Jag med. Vi begrep ingenting. Vi hade inte sett den. Jag vet inte sedan … han dök rakt på berget, tror jag. Jag väntade att han skulle simma hit där jag satt. Han kom inte. Det tog tid innan jag hoppade i. Jag höll hans huvud ovanför vattenytan.
– Ta det lugnt. Sätt dig och vila. Nej, ingen öl nu!
En obduktion skulle visa hur det gått till.
Ett gäng ungdomar i en sprillans ny Hammarine daycruiser, en motorbåt med sex sovplatser och pentry, hade kommit som båt nummer två. Ungdomarna såg på olyckan med allvarliga blickar. De kunde inte hjärtstoppstekniken men guppade kvar i närheten. De vinkades bort av räddningsmanskapet och gav sig långsamt iväg.
Sist kom sjöpolisen.
Haveriet såg underligt ut. En trygg och säker segelbåt byggd på sextiotalet, på åtta meter, ombyggd i lyxklass inuti med ett par kojplatser, pentry och väl utrustad för navigering dygnet om, stod hårt på grund. Ett hål var upprivet i fören. Båten tog in vatten men risken var inte stor att den skulle sjunka innan den blev bärgad.
Ägaren till båten var dyblöt, en överviktig femtioårig man i shorts och t-shirt med loggan Lundberg´s Entertainment på. Uppsynen var stirrig och rödbrusig. Håret låg klistrat på skallen vilket gav honom ett hundlikt utseende.
Han hade blött från huvudet och örat som hade skrapsår. Ena armen hade kommit i kläm någonstans. Inga stora skador. Han uppvisade tecken på chock och fick en filt om sig.
Polisen gjorde ett första förhör med honom på plats. En polisman med bleka ögon och svart hår räckte fram handen och presenterade sig som kriminalkommissarie Tor Bonde, Polisregion Stockholm City.
– Hur kunde ni segla så fel? sa han i neutral ton. Den här grynnan är noga utmärkt på sjökortet. Du har GPS, kompass och fri sikt även om det guppar en del.
– Jag vet inte.
– Hade ni druckit?
– Ja, det nekar jag inte till. Öl. Vi skulle stressa av efter att ha jobbat natt och dag. Jag är helt förstörd. Rikard Palm är anställd hos mig.
– Ni drack, sa Bonde. Ni började bråka. Det blev slagsmål.
– Inte alls. Vi är kamrater. Det är förfärligt. Kan han inte räddas?
– Din kompis är död. Jag beklagar.
Polismannen vinkade till sig sköterskan från Sjöräddningen. Hon tog blodprov på båtägaren och lät honom göra alkotest medan poliserna såg sig omkring. Det såg inte ut som om något våldsamt hade ägt rum. Tomma ölflaskor stod i en back. Ett par oöppnade flaskor stod i botten på en spann med vatten. Det fanns inget glassplitter på däck, inget trasigt.
En trasa med spår av blod, inte mycket, var vad båtägaren hade tryckt mot sitt huvud när han kom upp ur vattnet, enligt egen utsago. Skadorna hade han ådragit sig under försök att rädda Rikard Palm. Det hade slutat blöda ganska fort men armen värkte.
– Jag fastnade i något i under vattnet, mumlade Lundberg. Jag försökte rädda honom. Försökte hitta honom, till att börja med. Han rörde sig inte. Jag höll upp hans huvud ovanför vattenytan.
– Sitt och vila en stund, sa Bonde.
Trasan åkte ned i en brun påse för vidare undersökning.
Under däck var det prydligt. Ingen röra med saker som kastats omkring eller blivit sönderslagna. Det fanns inget glassplitter någonstans, inga kastade kaffekoppar eller bestick. Båtägaren sa sig inte ha vapen ombord mer än ett par kraftiga moraknivar i verktygslådan. Polismannen kontrollerade och det var som han sagt.
– Hur har det här gått till? sa kriminalpolisen Bonde och slog sig ned bredvid mannen i filten. Berätta så gott du kan. Jag antecknar under tiden.
– Vinden var frisk. Vi brakade rätt på. Jag ramlade omkull och slog mig i skallen. Ramla gjorde Rikard med. Vi skämtade om att vi blivit påkörda av en u-båt. Faktum är att vi började garva när vi såg hur jävla hopplösa vi var.
Han tystnade och slöt sig inom sig själv, samlade tankarna och händerna blev stilla över knäna.
– Rikard sa att han skulle dyka ned och titta om vi kunde dra loss båten. Jag tyckte att det var en bra idé. Han är … var tjugo år yngre. Jag hörde plasket. Sedan ingenting. Jag ropade, hur går det? Inget svar. Han syntes inte till. Det är klart vatten här. Jag kunde inte förstå vart han tagit vägen. Jag gick till aktern, jag vet inte varför. Sedan klack det till i mig. Om det hänt honom något var det där han dök i. Jag hoppade i med benen före och simmade runt och dök och … Han svävade fritt i vattnet. Jag fick fatt i honom, drog upp honom vid grynnan. Försökte få liv i honom. Det kom några och hjälpte till. Det kändes så jävla förbannat hopplöst.
– Du framförde båten i berusat tillstånd, sa polismannen.
– Alltihop är mitt fel.
Polismannen noterade, tog bilder och samlade bevis. I sitt stilla sinne tänkte han att om båtägaren inte var tidigare straffad och erkände fylla på sjön kunde han komma undan med böter, beroende på vad blodprovet gav för resultat. Om det var riktigt som han sa, att Rikard Palm på eget bevåg dykt ned i vattnet, och inga vittnen fanns som sa något annat, måste han bli trodd. Då kunde han inte bli åtalad för vållande till annans död.
Tor Bonde läste upp sina anteckningar för Henrik Lundberg och fick ett skriftligt godkännande.
– Det ser ut som en sjöolycka med dödlig utgång, sa polismannen till sköterskan.
– Vad betyder det? sa hon.
– När åklagaren sagt sitt, kommer vi att avskriva fallet som en olycka. Gubben får böter, skulle jag tro.
På kvällen avrapporterade polismannen händelsen. Henrik Lundberg och Rikard Palm hamnade i polisens datorsystem som två olika sökord.

  1. Oktober klockan 22.55, Sollentuna

Det var världens sämsta tillfälle att bli utkommenderad. Polisassistent Christer Persson kände stress ända ned i tårna. Beatrice kunde få för sig att han fegat ur medan hon genomgick sitt livs största bedrift.
Varför hade han gått på toa?
– Persson, du är kvar, hade vakthavande befäl sagt när han fick syn på honom i omklädningsrummet. Vilken tur. Behåll uniformen på. Legolas har inte kommit, något krångel med hans bil. Du får ta det här. En anmäld övergiven bil. Risken är stor för krock på landsväg 263. En jävligt dålig väg.
– Nej, nej. Det går inte alls. Beatrice är på BB.
– Det blir övertid, Persson.
– 263 tillhör väl Region Stockholm City.
– Inte där fordonet står. Som jag ser på kartan är det vi på Region Nord. Jag tror det i alla fall. Den här nya indelningen har inte satt sig.
– Värkarna har satt igång.
– Är det första barnet?
– Ja.
– Andas djupt, Persson. Lyssna. Hon är i goda händer. Första ungen tar tid. Jag har fem kottar. Jag vet vad jag tala om. Du hinner.
Jag hinner, tänkte Persson i bilen. Jag måste hinna.
På den trafikolycksdrabbade väg 263, en tarm som gick i kringelikrokar vid E4:an från Stockholm norrut förbi Bålsta, Sollentuna, Upplands Väsby och tunnades ut till ingenting i obebyggda vildmarker i Vallentuna, trampade han gasen i botten söderut.
– Ta det jävligt lugnt, sa han högt till sig själv. En snabbflukt på bilskrället. Sedan direkt till sjukhuset.
Mobilen ringde. Beas mamma kom i örat. Hon satt på en stol bredvid Beas säng på BB.
– Normalt, sa hon krispigt, är det mannens sak att sköta transport till och ge stöd under en förlossning. Varför satte du inte ned foten hos polisledningen?
Han var ett kräk, det hördes på svärmoderns röst.
Vad tänkte Bea?
Polisassistent Christer Persson hade inget att säga till sitt försvar. Svärmodern skulle fnysa om han berättade om Legolas bilhaveri, skratta hånfullt åt att de andra poliserna gått hem. Den faktiska sanningen var inte relevant, det kände han.
Underdånigt mumlade han i mobilen medan han rattade polisbilen som en biltjuv.
– Tack, för att du är hos Bea. Att du fixat det så här långt.
– Du kanske hinner, kraxade svärmodern blidkat i luren. Det har lugnat sig lite. Bea sover.
Landsväg 263 var en illa underhållen 70-väg med dålig sikt. Bilförare tappade tålamodet med dem som körde i sjuttio. De trampade på gasen och gjorde chansartade omkörningar. Frontalkrockar med mötande trafik hade inträffat. Det hände att fordon flög ut i vegetationen därför att vägen var feldoserad med den sämsta tänkbara lutningen åt sidorna.
Persson höll sig så nära mittenlinjen som det var möjligt. Panikvågor rullade över honom vid möte när han tvingades ut på kanten. Han var medveten om att fulltankade tankbilar spillde diesel från tankarna på grund av den rådande vägdoseringen. Dieseln stannade osynligt kvar på vägen. Vid regn eller bara disfuktig väderlek som den här kvällen, kunde väglaget förvandlas till isgata.
Pang ut i spenaten! Rulla runt. Fatta eld!
Persson satt framåtlutade över ratten med vidöppna ögon.
– Det är inte ens varningstrianglar utsatta, Persson, hade vakthavande befäl varnat. Där kan det smälla när som helst.
– Bilen dyker upp som en överraskning i höstmörkret, hade anmälaren uttryckt det. Man får skrämselhicka.
– Kolla om bilen är stulen, Persson. Luska runt i området med en ficklampa. Som du vet har vi tiggarlägret uppe i Bålstaskogen.
– Aha, då vet jag var det är.
– Det kanske är ett av deras bilvrak som packat ihop. Ordna med bortforsling. Om det inte är något annat, sticker du direkt till BB.
– Med polisbilen?
– Som sagt, Persson. Du sköter det här.
Det var inte mycket trafik. Det var det aldrig på väg 263. De flesta körde E4:an. Det gick att slappna av trots att han låg på mittlinjen. Persson trevade i fickan efter en cigg. Det borde inte finnas cigaretter någonstans i hans närhet. Inte med en kommande baby och ammande fru. Med fingerspetsarna fick han tag i ett skrynkligt paket, hörde det välkända cellofanprasslet.
Det fanns två cigaretter i paketet. En tändare fanns på instrumentbrädan.
– En sista tagg.
Det kommer att gå vägen … Alltihop.
Polisassistent Persson upptäckte bilen i god tid. Den stod i kompakt mörker i en sänka nedanför en lång sväng med skog på båda sidor vägen. Hade han inte vetat om bilen hade han fått skrämselhicka.
Det var en svart Ford Fokus. Blåljuset fick slicka lacken medan han läste av området med ögonen. Inga byggnader i sikte, enbart buskage och skog. Då han steg ur polisbilen stockade sig andningen i halsen. Fuktdis flöt i luften, det var som att vada i osynligt vatten. Han blev besynnerligt tacksam över det, som om vattnet i ögonen och rysningarna på huden kom utifrån. Polisbilens motorljud hördes knappt.
En känsla av overklighet kom över Persson. Han blev stående utan att tända ficklampan. Himlen var mörkt lila. Molnformationer rörde sig som i ett skuggspel. Inga stjärnor, ingen måne. Skogsbrynet var längre bort, vid den övergivna svarta Forden fanns en ruggig markplätt med högt gräs, buskar med stickiga grenar och början på en slingrig stig.
Bilföraren skulle pissa, tänkte Persson och lyssnade inåt bushen. Det var desperat. Han rusar iväg som en galning. Var är han? Hur länge har bilen stått här?
Persson tände ficklampan.
Bilens förardörr var öppen. Kupéljuset var svagt som gas. På bilens förarplats låg en man som glidit ned mot passagerarsidan. Han var död. Vad Persson kunde se i skenet av ficklampan berodde det på en ymnig blödning ur magen eller bröstet. Blödningen hade avstannat och mörknat. Mannens ålder var mellan fyrtio och sextio år. Han hade ett nordiskt utseende, såg välmående ut och kläderna var propra.
Persson ringde till station. Det blev utryckning från polisregionerna City och Nord eftersom båda var underbemannade den här tiden på dygnet.
Persson ringde svärmor. Hon lät purken men det berodde inte på honom.
– Värkarna har tonat av för tillfället, sa hon. Beatrice kanske skickas hem. Jag dricker kaffe. Hon vill inget ha.
Persson blev varm i hjärtat. Det lilla barnet var på hans sida.
Pappas första mord, tänkte han till barnet. Det finns inget vapen. Det är inte självmord.
– Låt dem inte skicka hem Beatrice, sa han. Stanna och kämpa för hennes plats, svärmor!
Svärmor skrattade buttert.
– Får jag tala med Bea? sa han.
– Jag älskar dig, sa Bea med något innerligt i rösten han inte hört tidigare.
– Jag älskar dig, svarade han skrovligt.
Persson fick genom bilregistret uppgifter om bilens ägare, Sven Eklund i Sollentuna. I körkortsregistret fanns hans fotografi. Det var den döde, vad Persson kunde se på sin Ipad. Han ordnade med avspärrning med polisens blå plastband och väntade på polisteknikerna. De hittade ingen plånbok men i handskfacket fanns ett utgånget ID med den dödes foto.
De församlade poliserna rådgjorde om läget. De flesta var från City. Persson tog på sig uppdraget att meddela Sven Eklunds familj och återvände till polisstationen i Sollentuna, skrev en summarisk avrapportering i vilken han lämnade uppgiften att den döde var Sven Eklund. Det var ett troligt mord. Tekniker hade tagit hand om bilen. Kroppen hade förts till rättsmedicinska. På en post-it lapp skrev han att han var på väg till BB.
Han ringde och frågade om läget.
På BB var det lugnt, meddelade svärmor.
– Bea sover, tillade hon.
Polisassisten Christer Persson klädde om i civila kläder, tog sin privata bil och körde till Sven Eklunds adress.
Det var Perssons första dödsbud. Overklighetsmolnet var med honom. Han gick på kuddar och andades en smula stötigt som när man får kall havsbris i lungorna, då vinden oväntat vänt när man rundar en udde.
Det var en funkisvilla från fyrtiotalet på en tyst gata inte långt från Sollentuna centrum.
Persson visade polislegitimationen.
– Kom in.
En kvinna och två barn var uppe. Pojken var i tonåren. Flickan gick på dagis. Flickan hade pyjamas på sig, ett gosedjur i famnen. Hon låg i soffan med en filt om sig. Pojken var klädd i jeans och tröja. Han drog in händerna i tröjärmarna och mötte inte Perssons blick. Han var på helspänn, lyssnade från sidan sittande på yttersta kanten i en fåtälj utan att nudda armstöd och stolsrygg.
Familjen hade inte gått och lagt sig fastän klockan var nära midnatt. De hade väntat på Sven Eklund. Allvaret i vardagsrummet var tungt som vatten. Död? De kunde inte ta in det.
Kvinnan var ljushårig med höga kindben och ovala ögon. Ansiktet verkade bekant men Persson fäste sig inte vid det, han måste se till att meddelandet kom fram ordentligt. Hon rullade med handen som om hon ville att han skulle nysta upp underligheterna han kom med.
– Sven, död, upprepade hon. Hur har det gått till?
– Det kan jag inte svara på nu. Han hittades sittande i sin bil på väg 263. Bilen rapporterades in som ett hinder i trafiken. Det var först när jag kom dit som er make upptäcktes i bilen. Han låg över sätena.
Ingen av dem grät. De sökte inte varandras stöd. Persson höll sig stilla. Bristen på intimitet berörde honom illa men det var inte hans problem.
Modern fuktade läpparna med tungspetsen och sa meningslösa, förvirrade saker.
– Vad konstigt. Var kom han ifrån? Den vägen är ruskig att köra, särskilt på kvällen. Vi, kommunen alltså, ska försöka bredda den.
– Vi undrade faktiskt vad som hänt, sa pojken som hette Jakob. Pappa har inte kommit för sent en enda sekund så länge jag kan minnas.
– Sven var som en klocka, sa Svens änka tonlöst.
– Ni ringde inte till honom?
De ryckte till som om ett telefonsamtal hade förvärrat situationen.
Persson förklarade vad som skulle hända härnäst. Poliser skulle knacka dörr. Förhöra vittnen. Att en utredning skulle sätta igång. Han nämnde inte mord. Det var för brutalt mitt i natten.
– Ni kommer att bli underrättade hur det gick till, sa han. Poliser kommer att prata med er så snart som möjligt.
Kvinnan och sonen nickade.
– Vill ni ha hjälp? sa han lågmält mot modern. Det finns krisberedskap.
Hon skakade på huvudet. Hon sträckte ut armarna mot barnen. De kom ihop.

Polisassistent Persson körde i lagom fart i natten. Himlen var mörk och hög. Vita stjärnor blinkade. Tårar hade samlats i ögonen hela kvällen. De rann på kinderna. Han hörde suckar utan att begripa varifrån de kom.
På sjukhuset kom svärmor till mötes i dörren till salen där Bea satt upp i en säng.
– Då lämnar jag er, sa svärmor. Jag sätter mig i kafeterian. Nu blir det.
Kinderna var röda och blicken uppspärrad. Hon svepte förbi honom samtidigt som Bea skrek till. Svärmor vinkade med handen i luften. Han skulle ta över.
Polisassistent Christer Persson fick ta på sig gröna kläder. Tyget hängde runt hans magra gestalt, han fick rulla upp byxbenen. Känslan av att se ut som en fågelskrämma fick honom att darra.
De sa till honom att inte oroa sig. Det gjorde han.
– Det kommer att gå bra, älskling, sa Bea. Jag lovar.
Det blev en pojke.

På Polisstationen i Sollentuna hittade kommissarie Legolas bilden på Sven Eklund och uppgiften att denne var död.
– Är Sven död? sa han. Honom känner jag. Är hustrun underrättad?
– Det tror jag inte, sa vakthavande befäl. Persson har åkt till BB. Nervigt förstås med första ungen.
– Brottsplatsen är säkrad, sa Legolas. Ska jag ta besöket hos änkan?
– Absolut. Det borde Persson gjort. Vi glömmer det om du tar det.
Legolas drog till uniformen och gick ut till polisparkeringen. Han hade tjugo års erfarenhet av att överlämna tragiska familjebudskap.
Stackars Marie, tänkte han. Nu blir hon ensam med korna.

  1. Oktober, Stockholm

Jag var jätteglad. Tor hade växelvis utbildat poliser i förhörsteknik på Polishuset och utrett mordfall. I två långa veckor hade han sovit hemma hos sig. Äntligen var han hemma hos mig under takåsarna i Gamla stan. Höstregn stänkte på fönstren. Det var kväll men inte sovdags.
Tor fick pussar, kramar och kärvänliga nyp i ändan hela tiden. Det skulle inte finnas någon tvekan om att jag satt på samma gren där han lämnat mig. Det låg inte i min natur att flaxa iväg med andra män. Inte heller att gnälla om polisers och i synnerhet hans arbetstider. Jag var inte den som flög in i andras famnar för att visa självständighet. Nej, då. Beskedligt väntade jag på kvällar som denna. Aldrig en sur min.
– Vad gott du luktar, sa jag.
– Min blonda, ljuva Eva S:t Clair skrattar och ler, sa Tor och drog mig till sig. Det var inte i går jag hörde det ljudet.
– Vad då?
– Jag menar … du har ett rart leende. Jag älskar det. Och dig.
– Så du har saknat min närhet, Tor. Min fysiska attraktion.
Han nafsade runt öronen på mig.
– Det vore enklare om du började som polis igen, Eva. Då kunde vi ses hela dagarna på jobbet. Och under övertiden.
Tor, jag och Barbara fladdrade förbi i en syn. Jag måste ha knixat till för Tor tog ett snedsteg.
– Vad hände? sa han leende.
Han tillhör mig nu, tänkte jag och lugnade ned mig på en sekund. Barbara är bara hans närmsta chef och arbetsledare. Inget annat. Ett ex som haft sin chans och sumpat den.
– Jag känner att grytan kokar, sa jag och sniffade i luften. Det ska bara sjuda.
Tor tände ljus på bordet. Jag hällde en skvätt vin i fiskgrytan. Höstrusket hade förvandlats till piskande hällregn på fönsterrutorna. Det blev mysigt i min trea i hjärtat på Sveriges huvudstad.
Efter middagen ville vi ligga med varandra.
– Klockan är bara halv åtta, sa Tor med återhållen glöd i rösten. Vad tycker du? Ska vi se på tevenyheterna eller …
– Varför vänta tills vi börjar gäspa? sa jag.
Tors ansikte kom nära mitt, pirrande nära. Varenda centimeter av hans kind, hakan och den röda spindelväven av blodådror vid ögat, märken av en nuddande pistolkula, gick att smeka och kyssa. Tomheten som ibland kunde dominera Tors ansiktsdrag, efter en hård dag på jobbet med gripanden, bråk, lögner och slutligen erkännanden, var ersatt av intensiv sexhunger.
Våra kläder föll som höstlöv. Nakna slingrade vi armarna om varandra. Före den första hetsen tog vi några sekunder och kliade varandra på ryggarna. Just under axelbladen … Sedan navigerade vi oss fram till punkter av annan lycka.
Mitt huvud blev underbart tomt. Kroppen lätt som luft, porös och generös. Njutningsfullt gled vi in i kyssar och sängen gav ljud ifrån sig av vår tyngd. Jag darrade och kunde inte avgöra om det var den dumma, dumma rädslan eller av kåthet. Tors ögon blev runda, intresserade, glittrande akvamariner. Med sina händer gjorde han skålar under min rumpa och lyfte mig.
I skenet av sänglampan exploderade hans ärrvävnad i ljumsken i blodröda strimlor, en rejäl skottskada som varit en nära döden händelse. Jag strök med fingertopparna på ärrbildningarna. De var mjuka som läppar.
Den dumma skräcken isade mitt bröst.
Tor kunde varit död!
Han blåste på mina ögon. Andedräkten frostade av mig. Hans målmedvetna beröringar föste bort mina knasiga farhågor av att det inte var på riktigt. Upphetsningens ristningar kom rullande i vågor. En ohälsosam vana av ensamhet sköljdes bort. Jag njöt av hans kropp och min.
Att älska är jubel, hänförelse och mättnad, stod i en gammal bok som folk läste för hundra år sedan. Titeln var glömd. Men jag, som satte upp måttstockar för allting, blev mätt.
Senare i soffan, nära varandra med morgonrockar på, såg vi på de sena tevenyheterna. Krig, flykt och umbäranden i hela världen, utom hos oss. Katten Gul låg på rygg och snarkade. Teet ångade i kopparna på bordet. Tors mobiltelefon, som låg bredvid min på bordsskivan, hade varken ringt eller vibrerat av stressmeddelande.
Vi var lyckligt lottade.
Innan jag mötte Tor var ensamheten min mesta hemsökelse. Bland mina vänner och bekanta, till och med i sällskap med mamma och pappa, kunde jag få anfall av främlingskap. En gruvligt isolerande känsla. Någon riktig bästis hade jag inte, någon att ringa mitt i natten. Under trettioårskrisen började jag tro att jag missat något väsentligt i livet och därför inte kunde knyta an till andra människor på ett innerligt, varaktigt sätt.
Jag blev en obotlig romantiker. Slutade hos polisen. Skaffade katt.
Utåt var jag en självförsörjande privatdetektiv, en trygg typ som man kunde anförtro sina problem. Inombords närde jag drömmen om en gammaldags uppslukande kärlek till en enda man som skulle bli mina barns far. Jag var en flicka, inte ett djur. Jag ville inte para mig med vem som helst. Några bra män hade jag träffat men de var inte pappaämnen. Att ha varit med dem var som att ha gått vilse. Ensam på rummet snuddade jag med läpparna mot min hud i vetskap om att inget pappaämne någonsin skulle ta i mig med brinnande evig åtrå.
Kvällarna, före Tor, förlängdes egendomligt som om tiden stod stilla samtidigt som den sprang ifrån mig. Jag kunde stå i ett öppet fönster och få glimtar av andras liv, höra brottstycken ur en konversation och fantisera mig i samma händelser. Vad sjukt! Jag som aldrig lidit av fattigdom, sjukdom eller varit ett borttappat barn som barn. Tvärtom var jag älskad av mina föräldrar och hade en lycklig uppväxt. Ändå var jag fena på att tycka synd om mig.
Det skulle Tor aldrig få veta. Med honom var det inte synd om mig. Onödigt att trassla fram skelett ur garderoben då meningen med livet var kärleken mellan oss.
Helt enkelt.
– Jag mår så bra, försäkrade jag och gosade mot Tors axel.
– Jag med. Gör du en macka?
En telefon vibrerade på bordet. Det var min mobil.
Numret kände jag inte igen.
– Hallå, sa jag stramt.
– Eva! Det är Marie Eklund. Svensson hette jag när vi var grannar. Minns du mig?
Jag mindes. Hon flyttade för flera år sedan till en kärlek på landet. Hon var fem, sex år äldre än mig. Rött burrigt hår, konstnärlig, en missnöjd kvinna som brukade knäppa med fingrarna, slå ut med händerna och säga vad var det jag sa. Kärleken hade fångat henne som en stormvind. Utan att veta ett barr om naturen hade hon packat sina prylar och seglat i hamn på en bongård. Därefter, inte ett ord.
– Jo, sa jag dröjande för hon hade aldrig tillhört mina favoriter. Javisst, Marie. Hej!
– Min man är mördad.
– Vad säger du?
– Kniv i magen.
– Vänta, lite. Var är du? Har du ringt polisen?
– Eva. Det hände för ett dygn sedan i en bil. Jag måste prata med dig.
Hennes röst skar sig. Det kom snyft i luren. På något vis lyckades hon samtidigt snyta sig
Jag satte på mobilens högtalare.
– Snälla du, Eva, hackade hon. Kommer du hit i morgon? Du är väl privatdetektiv fortfarande? Jag betalar din kundtaxa.
Tor och jag utbytte en blick. Privatdetektiver lägger sig aldrig i pågående mordutredningar. Marie var uppriven. Men jag skulle inte hjälpa henne.
Det regnade inte längre. Jag kastade ett getöga genom fönstret, upp i himlen. De mörka skyarna vek upp en glipa. Ur den steg månen, klotrund, blek, knappt synlig. Högst upp på rundeln började det brinna i guld. Guldet rann ned över månens runda platta. Förvandlingen var gjord på en sekund. Månljuset blev en strålkastare. Ljuset riktades mot en gräsplätt utanför mitt hus i gränden, en trekant med ett knotigt träd utan blad. En råtta reste sig på två ben mot ljuset.
– Hallå? Eva, är du kvar? Vilken förbaskad mottagning!
– Marie. Jag hör dig. Vad sa du har hänt?
Jag höll mobilen framför Tor.
– Sven blev mördad i sin bil på landsvägen, snörvlade Marie. Jag vet inte hur jag ska klara …
– Sven Eklund, sa jag tydligt mot Tor.
Han rätade på sig i soffan och drog huvudet bakåt. Jag gjorde grimaser mot honom. Visste han vem Sven Eklund var? Han nickade.
– Stackars dig, Marie, sa jag och stirrade på Tor. Hur länge var ni gifta?
– Sex år.
Tor lade ett finger mot min hand. Det var inte tal om att jag skulle ha med Eklundfallet att göra. Jag tog hans finger och pekade med det på min mobil som jag hade vid örat.
– Det är väldigt ensamt här, sa Marie med beslöjad röst. Min tillvaro rasar. Det håller inte ihop längre. Jag satt upp i sängen hela natten med lampan tänd. Jag får för mig saker, hoppar till vid minsta ljud. Tror att jag hör steg. Snart sätts en nyckel i låset. Jag väntar på klicket. Då kommer jag ihåg att det inte kan vara Sven. Det är bara vinden.
Jag bet mig i läppen. Marie lät så himla ledsen. Vi hade aldrig varit intima vänner. Varför ringde hon mig?
– Polisen tar hand om sådant här, sa jag osäker på vad hon ville. Privatdetektiver lägger sig inte i polisutredningar. Om det är något sådant du vill att jag ska göra.
– Jag vill tala med dig, Eva. Jag kan lita på dig. Eller hur?
– Det vet du, Marie.
– Snälla. Kom hit.
Tor skakade på huvudet. Jag tittade upp mot himlen. En svag silversky drog över månen som slocknat. Natten tog över. Lilla parken försvann i mörker. En råttskugga drog runt hörnet, svansen som en orm.
– Det är klart att jag kommer, sa jag och himlade mot Tor.
Hon avslutade samtalet.
Jag kurade ihop mig till en boll. Mobilerna låg tysta på bordet. Jag sa ingenting och satt stilla som en mus.
Tor suckade.
– Okej, sa han. Hon ringde dig. Ingen kan säga att du …
– … har lagt näsan i blöt i ett mordfall som polisen utreder, log jag.
Tor sa att mordet på Sven Eklund var ett färskt fall som de arbetade på i Polishuset. Det gick trögt. Inga vittnen. Motivet var oklart. Kanske var det rånmord. Bara lite pengar stals, en mobiltelefon, kanske en dator var borta. Det var oklart. Olika uppgifter fanns om den saken.
– Hur som helst, småpengar, för ett liv, sa han. Vi har bilen på teknisk undersökning. Ingen narkotika har hittats eller spår av narkotika eller vapen eller något annat som kan förklara mordet.
– Maries man var bonde. Inte knarklangare.
– Det mesta handlar om knark nu för tiden om man läser brottsstatistiken.
– Jag tänker inte blanda mig i brottsutredningen, Tor, sa jag och tog hans ena hand mellan mina båda. Marie ringde till mig som vän. Eller tror du att det var som privatdetektiv. Jag är osäker på hur hon tänkte.
Tor lösgjorde sig från mina händer och gäspade. Han gungade lite grann fram och tillbaka som om han var på väg ut. En blick på klockan fick honom att sjunka tillbaka mot soffryggen.
– Jag följer med i morgon, sa han och drog händerna genom håret. Det är något i rapporteringen som inte stämmer med verkligheten. Polismannen som kom först till brottsplatsen åkte tydligen direkt till BB. Han är pappaledig några dagar för nyfött barn. Marie Eklund uppgavs inte vara särskilt meddelsam då hon fick dödsbudet. Det kan vara rimligt med tanke på chocken. Men någonstans i rapporten uppger kommissarie Legolas …
– Legolas? fnittrade jag.
– … att Marie Eklund sa sig vägra kommande utfrågningar av polis, fortsatte Tor oberört. Och så ringer Marie Eklund till dig.
Han kastade huvudet bakåt på soffryggen. Strupens pelare och hudens skäggstubbsmörka skuggning blottlades. Med halvslutna ögon, riktade mot mig, drog han med fingernaglarna genom stubben. Det raspade.
– Hur tänker du att vi ska göra besöket så att det blir riktigt i en polisrapport, log jag och lovade mig att inte glömma smörja in ansiktet innan jag gick och lade mig.
– Du besöker Marie och jag följer med, sa han torrt. Hon ska veta om att jag kommer, för jag kommer som utredande polis. Kort sagt, det blir förhör.
– Ja, Tor. Jag messar att hon ska förvänta sig tredje graden.
– Kom hit. Du ska få tredje graden.