våld vid vatten e-bok medel-1Thriller av Helena Sigander
en annorlunda, skarpt feministisk Eva S:t Clair deckare Helena S (nr 5) – omskriven och uppdaterad.

e-bok, Exilium förlag 2015  Köp och ladda ned direkt

ISBN 978-91-87511-16-5,
45 kapitel, 86955 ord.

Våld vid vatten utkom första gången 2010 – som bok. Finns att köpa hos MBF http://www.mbforlag.se Ulla Lindborg foto 1

Omslag och design av Ulla Lindborg

Betyg 4 Boksidan  
”en hyggligt spännande bok” DAST Magazine

Innehåll:
35-åriga psykologen Irma Olsson är gift och har barn. Hennes glupskhet på sex är omätlig. För sex år sedan krävde hennes dåvarande älskare att hon skulle ge upp sitt väl fungerande liv och gifta sig med honom. Förvånat avböjde hon och gjorde slut.
Irma Olsson blev straffad av älskaren som varken insett vad villkoren som älskare till en gift kvinna innebar eller förstått Irmas kärlek till sin make samt nödvändigheten av att leva utan inskränkningar.
Irma blev svårt misshandlad av män som hatar kvinnor.
När berättelsen börjar är Irma Olsson på väg att kräva upprättelse. Till samma plats anländer hennes make och två fiskekamrater, alla vänner till den f d älskaren.
Med förfärande precision går en enkel plan i stöpet. En smula sömnig, alkohol- och knarkpåverkad lekfull manlig ledighet kompliceras av förvecklingar, förtvivlan och mord.
Thrillern Våld vid vatten handlar om män och kvinnor i ett dysfunktionellt samhälle. Slumpvis har jag placerat byn i det vackra i Hälsingland.
Ett brödraskap sedan några generationer, har där skapat en patriarkalisk struktur med mansnormer som förtrycker, förnedrar och handlingsförlamar kvinnor. Det hela är osvenskt och förfärande 2015. Men det händer i Sverige, genomförs av svenska medborgare. Förutsättningarna för det är goda, därför att gemene man väljer att se bort.
Man kan läsa boken som en parallellitet till Dawah-rörelsens osvenska klan-och normsystems utbredning i förorterna till Stockholm år 2015. Främst kvinnor får sina friheter beskurna av självutnämnda sharia-poliser.
Man kan också läsa boken för den upptrappade spänningens skull.
Författaren

PROVLÄS ur Våld vid vatten
1

Nej… Inte nu igen!
Irma kunde ha väckt Harry, räddat honom ur mardrömmen. Hon iddes inte. Det var samma mardröm sedan i julas.
Med stigande irritation såg hon Harry krafsa i madrassen och göra sig till fånge i deras säng. Något helvetiskt höll på att explodera i hans mörker.
Så tråkigt, då! Eller, tänkte hon och lutade sig tillbaka mot kudden. Varför inte ett enda klargörande dödande slag. En klinga av metall som skär honom mitt itu.
– Sluta, älsklingen! röt hon till och sparkade tillbaka när han sparkade henne.
– Varför väcker du mig? mumlade Harry. Hur mycket är klockan? Kan du inte släcka?
– Vad är det med dig? sa hon honungslent. Genomsvettig, din stackare.
Irma tryckte sig intill honom.
Förnimmelse av fysisk fara gjorde honom vanmäktig. Hans ögon flackade vimmelkantigt, vitt, blint, som om han skulle må bra av en örfil.
– Hörru, sa hon med morgonunken andedräkt rakt i näsan på honom. Vakna!
Han var inte sig själv.
När de satt vid köksbordet sa hon till honom att vakna på riktigt. Harry bjöd till och drack lite te och ett halvt glas vatten. Däremot rörde han inte rågbrödet med en tunn hinna Philadelphia Light gräslök som hon gjort i ordning.
– Du, Harry, sa Irma och strök sig på magen som hon gjorde då det körde omkring därinne. Du bar dig åt som om du höll på att drunkna. Ögonlocken fladdrade hej vilt! Som bluddrande munnar.
– Bludder! Vad är det för någonting? Säg rent ut i stället!
– Jaså. Ja, då så. Nu är det pingst, kanske du sa till dig själv, älsklingen. Äntligen, fiskedags! Bara jag inte ramlar i. Men oj, vad händer! Mina byxor fylls med vatten. Jag dras med i forsen. Jag dör.
Harry Olsson tittade under lugg på sin fru.
– Är du arg? sa han.
– Jag?
– Säg hur jag ska göra, då. Hur vill du ha det?
Irma höll sin kopp stilla i luften utan att dricka för att Harry skulle erkänna att drömmen som fått honom att jämra sig och buffa bland sängkläderna hörde ihop med fiskeplanerna. Alltsedan i julas då mejlet kom hade hon tänkt nej, absolut nej, till grabbarnas pingstplaner. Men det var hans kompisar. Han måste börja snacka. Nu var pingsten här. Grabbarna var på väg att hämta honom. Lite i senaste laget.
Hon lät det kryddiga gröna teet rinna ned i strupen och svalde, gav honom en sista chans innan kamraterna skulle så i dörren. För hon ville för guds skull inte att han skulle känna sig lurad in i ett hörn bara för att hon var professionell samtalsterapeut. För han behövde prata. En muskel pulserade i kinden. De vanligtvis halvt åtskilda läpparna drog ihop sig som livshotade daggmaskar förminskar och förstorar sig på en krok.
Han sitter på Kalles krok, tänkte hon så rasande att hon bara kunde viska.
– Harry, vad handlade drömmen om?
Hon sniffade omkring honom och försökte smeka honom på kinden. Han höll upp tekoppen som sköld.
– Väck inte, Sofia, sa han med halvhög småbarnspapparöst.
– Sofia sover, andades hon vid hans öra. Du, jag vill höra.
– Okej. Gå och sätt dig. Alltså. Det var en jäkligt makaber dröm, sa han då. Jag backade på motorvägen. I full fart … mot en frontalkrock.
– Vad intressant.
Hon tvingade sig att lyssna som om han var vilken patient som helst.
Jag har verkligen ett fantastiskt jobb, tänkte hon, och lång erfarenhet. Min respekt för andra patienter växer för varje terapeutisk stund. Hur väl de hanterar sina onda erfarenheter. Egentligen söker jag väl ordet själ i det här sammanhanget. Hur det skira inre hanteras, hur lång tid helandet tar. Om de nu kan bli som de var, innan det som drabbade dem. För att bli sig själv igen är målsättningen patienterna har, deras tokdröm. Att kunna leva som om inget hänt. Det har varit min dröm, också, käre Harry under de här åren. Men drömmen infrias inte av sig självt, jag vet. Om ingen officiell upprättelse sker, hjälper det inte hur mycket offret än sitter i en fåtölj och bearbetar. Mina patienter skriker och gråter långt efter att brottet mot dem är avslutat, förundersökningen nedlagd och deras tillmätta terapitid är slut. Långt efter att var och en har gått hem till sig. Såren svider. De läker inte. Hämnd, tänker de på då. De föreställer sig att överträffa det som de själva blev utsatta för. Jag kan inte förebrå dem. Jag har ritat en jävla hämndplan i huvudet själv. Men du Harry, behöver bara säga nej. Så enkelt och förspänt har du det! Jag skulle kunna slå ihjäl dig!
– Jag var skiträdd, sa Harry tankfullt. Jag som inte har körkort.
Harry tog sin tekopp och drack långsamt teet som var kallt vid det här laget. Irma kvävde sin irritation och gjorde en fläta av håret och snurrade upp den på försök vid örat. Hon var säker på att mardrömmen handlade om Harrys gåtfulla förhållande till fiskekamraterna.
– Vad tror du att det betyder att du kör utan körkort? försökte hon pressa honom.
Hans kamrater var ett gäng lågsinnade träskallar. På lärarhögskolan där de pluggade tillsammans för tio år sedan hade de inte varit snälla mot Harry. Det blev inte bättre då Irma kom in i bilden för sju år sedan. Absolut katastrof för sex år sedan.
Sex års helvete!
Sa hon det högt? Han låtsades i sådant fall inte höra det. I stället sa han att det var nog pratat om drömmen och vägde rågbrödet i handen.
– Vill du inte veta hur jag tyder drömmen? sa hon påstridigt.
– Nej, inte alls, sa han med en skarp röst som fick henne att rycka till och tappa energi.
Utanför köksfönstret flaxade småfåglar runt fågelbordet inköpt på Svensk Hemslöjd. Gräsmattan var ett grönt hav. Pingsthimlen ovanför deras villa och ett välmående Bromma var lysande blå. Varför var de inte lyckliga utan höll på att kvävas av den tjocka luften i köket?
– Härligt väder för en bilresa, sa hon.
Rågmackan seglade i Harrys hand över bordet med tabletter från NK och landade orörd på en assiett från Designtorget. Hans läppar guppade som maskar igen. Ut och ihop. Ut och ihop. Som om han från ena sekunden till den andra övervägde att säga något avgörande. Hans lössläppta fingrar sprang längs bordskanten tills händerna stötte ihop och slingrade in sig i varandra. Rörelserna orsakade ingen vindkantring. Det var en stillsam nervighet på väg att bryta Harry sönder och samman.
Irma såg på utan att göra någonting. Alltsammans gled henne ur händerna och det bara för att mejlet hindrade henne att skrika för helvete, Harry. Vi har det bra. Har vi inte det?
– Harry, sa Irma halvhögt och snällt. Åkte grabbarna med dig i bilen i drömmen?
– Vad spelar det för roll?
Irma svarade att i drömtydning betyder en bil den egna personen. Backningen betydde att han ville ta livet av kamraterna. I verkligheten räckte det kanske att han ville skära av banden till dem. Irma förklarade att var och en har ett ansvar gentemot sig själv. Mådde han illa av att umgås, han hade för fasiken inte träffat dem på åratal, var det bara att ringa ett samtal.
– Vad då?
– Drömmen betyder att du inte behöver åka dit. Du har redan fattat beslutet, Harry. Säg det rakt ut.
– Vad snackar du om?
– Ring och säg att du har ändrat dig. Att de kan fara och flyga.
– Aldrig. Detta är min första fisketur på åratal. Jag behöver den.
– Du kan hitta andra att åka och fiska med.
Han viftade bort henne, hängande som en fågelskrämma på köksstolen av inoljad ljus ek och berättade med ett explosionsartat ordflöde om grabbarnas glada dagar på lärarhögskolan i Umeå, om banden som knutits.
Irma sa att det inte var ett världskrig de utkämpat tillsammans. Han skulle inte vara löjlig.
– Ni är inte siamesiska fyrlingar.
– Fyrlingar? Jag erkänner att jag inte hänger med alls, Irma.
– Man kan inte haka fast i bänkkamrater hela livet. Det är det jag vill säga. Du är stor pojke nu. Du har jobbat i din egen skola i tio år utan dem. Din rektor tycker du är strålande mot eleverna. Föräldrarna älskar dig. Eleverna passar dina tider och läser dina läxor. Du behöver inget stöd från personer som faktiskt inte är trevliga.
– Vi skulle inte ha gått upp så tidigt, sa Harry.
Hans alltmer mörka ögonhålor vändes bort från pingstsolens ljuskraft som sprängde himlen genomskinlig och hög utanför de rentvättade fönstren. Han såg in i väggen. Kanske följde han de osynliga spåren där vasstapeterna länkade varandra till ett hav av mjuk vithet. Kanske inspekterade han sin stolthet skåpen med glasdörrar, ugnen, spishällen och köksön, alltihop med märke och design. Det var en kolossal investering som han hade klarat på sin magra lärarlön.
En present till Irma.
Köket var lika fräscht nu som för snart sex år sedan då det byggdes. Trots sin nervositet för oförutsedda utgifter hade just det eleganta kökets tillblivelse ingivit honom lugn. Det var det märkliga. För allting var kaos då. I Harrys skola höll de på med en omfattande omläggning av skolrutinerna. Hemma revs köket ut och alla golv i undervåningen byttes. Hantverkare avlöste varandra i en strid ström. Irma var inne i sitt absolut värsta, galen av att skrika i tomma rymden. Ändå behöll Harry fattningen. Han kontrollerade byggets framskridande varje dag och vacklade inte för extra kostnader och tillägg. Golvvärme. En separat tvättstugeavdelning i den före detta jungfrukammaren. Inbyggda spottar i taken. En gammaldags kamin för vedeldning. Han bockade av på listan som om han betalade med sitt eget blod och bara tillät sig det absolut bästa till det priset.
Morgonen övergick i tidig förmiddag utan att de kom till ett avgörande.
– Mentaliteten är olika, förklarade Irma. I Skärblacka. I Västervik. I hälsingeskogen. Den ska vara olika, det är inte det som är min poäng. Somliga mentaliteter tål inte att man är från Stockholm. Niklas, Joakim och Kalle retar sig på det. Finner fel.
– Vilka fördomar! Du menar inte det.
Det har jag dyrt erfarit, min Harry, och det är därför det skymmer i dina ögon. Vi skulle ha talat ut, gjort rent innan vi bäddade in oss i våra puppor. Gud, vad detta svider.
– Ni passar inte ihop, sa hon högt.
– Det är några dagar vi talar om. En sista gång. För sakens skull. Jag har packat flugorna och spöna och jackan. Vet du var mina vadarbyxor är?
Irma tog de fyra korta stegen till tröskeln till hallen och började rota i skrymslet under trappan. De visste båda att de fanns där, de tjocka byxorna med halvannanmeterhöga stövlar som han enbart använt i forsen under laxfisket med kamraterna. Och hennes ihållande ilska lade sig som is över hennes skuldror trots att linjer av solstrålar drev in i skrubben genom ett gyllene skimmer som hettade.

2

– Nisse-kisse, lockade Lasse Backlund med en skål i handen. Det är frukost.
Katten dök upp. Backlund böjde sig ned och kliade honom bakom öronen och strök handen över kattryggen flera gånger och pustade godmodigt över stelheten i kroppen.
Det fanns morgnar då stockholmaren i honom var färdig att kasta in handduken. När han inte fick något svar från ovan, hur brinnande han än ropade ur Hälsinglands mörka skogar. Sedan fanns det morgnar som den här, storslagen genast han kom ut på trappan och införlivades med underbar lukt av kåda, gräs och rost som pressades ur den trögt framdragande daggsköljningen, hans egna beståndsdelar.
Katten slukade maten.
Backlund hörde smaskandet medan han kisande följde två beskäftiga duvors flykt. De klippte ljudlösheten i snabba vingslag, rörde till vindilar som dök och rasslade genom upptinat gräs och blev fingrar som krafsade bland fjorlårsrafset eller djupare i förmultningen från växter sedan flera år tillbaka och väckte nytt liv.
– När fan blir gammal blir han religiös, sa Backlund och djupandades. Inte konstigt.
Nisse jamade och försvann bakom bilen som stod på tvärs framför boden som hette härbre på hälsingespråket.
Då så!
Lasse satte handen för munnen och luktade på sin andedräkt. Det var lugnt. Särmark kunde få en kyss om han ville!
Han öppnade härbret och drog ut cykeln som han aldrig mer hade tänkt använda. Nu var det ändring på det! Cykling var ordinerad av doktorn. Han hade talat om diet och spritförbud medan han tittade ut genom fönstret eftersom han gav upp Backlund på förhand.
– Åldersdiabetes, Backlund. Vatten, grovt bröd, grönsaker och motion är vad jag rekommenderar.
– Det låter som att sitta på kåken.
Lasse kände på ordet åldersdiabetes. För helvete, bara lite över sextio! Han höll upp bakhjulet och balanserade på ett ben för att trampa på pedalen och kontrollera om kedjan hakade i som den skulle. Det var en bit till tidningsredaktionen. Grusvägen utanför hans gård ledde till vägkorset. Där skulle han svänga höger ut på landsvägen och pedala sig svettig till samhället och tidningen. I kväll skulle han cykla kilometerna hem igen och ha cykelkorgen fullt synlig med matkasse i.
Cykelkorg hade de inte häruppe, karlarna. De kommenterade alltid cykelkorgen, kunde inte låta honom vara ifred med den. Det var en hämnd för stockholmsdialekten. Den upplevde hälsingarna som ett främmande språk. Under de långdragna vokalerna anade de brus av breda gator, tunnelbanans rytande, ett neonbelyst nattliv vilket påverkade dem att hitta fel med allting stockholmskt. Men hans verkliga problem var större än hälsingetjafset. Han fick inget väsentligt skrivet. Inga avslöjande artiklar som gav honom vingar.
– Du måste förstå det här, Backlund, förklarade chefredaktör Rolle Särmark. Vissa saker gör man ingenting av. Det där luskandet kunde gamle Backlund hantera. Fingertoppskänsla, har du hört talas om det, Lasse?
Gamle Backlund, my ass!
– Ett scoop och jag är härifrån på ett kick.
Grusvägen var knappt bred nog för två fordon att mötas på. Hjulfårorna var nedmatade i gruset och makadammet under. Det var inte han som gjort det. Han hade inte gjort något avtryck i bygden. Brydde sig inte om att göra det heller! En tillfällig gäst, sedan tillbaka till Stockholm.
Backlund vinglade mellan de plana ytorna på vägen. Porerna öppnade sig och sinnena.
Det är pingst, kom han på. En förbiilande doft, grusknastret eller om det var solens sneda stick i ögonvrån fick honom att i längtan hamna i Kungsträdgården i Stockholm. Silverglitter från vattenkaskaderna i fontänerna, körsbärsblom i långa banor och glasstrut med strössel. Men mest flickor. Snygga tjejer allihop. Några för vilka han var luft, sådana fanns det alltid, fast en del hade inte bråttom. De gav sig tid. Bjöd på det där mystifierande kvinnliga leendet, mjukt och oförmodat. Kvinnornas dofter, svaga klirr av smycken, de höga klackarnas klapper och fnittret som smakade läppstift fyllde honom med förväntan. Genom luftrummet pulserade gröna signaler till det spännande, det som var en ren fröjd bara man vände blicken åt rätt håll.
Pingst i Hälsingland, tvingade han sig att börja om. För all del. Här är det ganska bra också. Laxen går till. Men att titta på en kvinna i Hälsingland, leka i varandras ögon en smula, kunde betyda ett vådaskott under jakten eller att man tvingades bli sambo med ring på fingret och andras ungar. De hade alltid ungar i Hälsingland. Utom Bodil men med henne var det som det var.
Fingertoppskänsla, my ass!

Mitt på byns gräsmatta som hette Torget och var stor som flera fotbollsplaner och lika plan och öde som idrottsplatser utan pågående match kan te sig, väsnades skator om ett bananskal. Annars inte en själ i sikte! På Torget fanns kiosken vid ett vildvuxet buskage och några träd. På ömse sidor om Torgets långsidor, Norra Stora gatan och Södra Stora gatan, ruvade längor med likadana gula femtiotalshus. Balkonger och fyrkantiga rutor satt regelbundet på rader som bokstavsknapparna på ett tangentbord. Om folk stod i fönstren på båda sidorna skulle deras blickar mötas i en linje över kiosken men distansen emellan på flera hundra meter var för lång för att de, i sådant fall, skulle kunna prata med varandra.
På Torgets ena kortsidan låg biblioteket som ett arkitektoniskt utrop med oregelbundet tak och glasportar, en parkering och Konsum. På andra kortsidan låg tidningsredaktionen. Det var en grå trävilla omgiven av en försummad trädgård.
Pustande krånglade Lasse Backlund in cykeln i redaktionens cykelställ. En svart cykel stod där. Det var fotografens. Chefredaktör Rolle Särmark körde Cherokee SUV. Han parkerade den ibland framför huset, ibland bakom, ibland bakom kiosken. Det var en smygtaktik som hade passat en gangster i Chicago.
Allmänreportern Henriksson hade en mörk Land Rover van. Den stod alltid på samma ställe om han var på redaktionen. Det var en uppseendeväckande välputsad bil om man jämförde med ägaren Henrikssons gråa räkliga figur, ett levande utropstecken men vagt i utförandet som om någon varit där och suddat. Henriksson hade inte kommit än.
Lasse Backlunds nya livsstil fick sig en törn den första dagen. Han vände på tidningens tredje och översta trappsteg och önskade sig till kiosken femtio meter bort.
Plötsligt var han där.
– Hej, Josefin. En bamse med bröd, sa han när han steg in. Bara senap.
Han fick vänta.
Flickan granskade kritiskt den roterande bamsen som för henne uppenbarligen inte var en banal vilkensomhelstkorv. Josefin Hilding var en lokal kändis. Hon hade förekommit på ettan med stor bild i förra veckan i björnreportaget. Något spår av berömmelsen fanns varken att märka i blick eller kroppsspråk eller i bemötandet av honom, reportern.
– Jag tittar mig omkring medan jag väntar, sa Backlund.
Flickan nickade i en melankoli som var omöjlig att tränga igenom. Hon var spenslig och blek. En bekymrad rynka i pannan signalerade stress då det kom in en kund till. Det var en kvinna, knappt en kvinna, en ung tjej, lade Backlund märkte till. Han grimaserade ett hej, hej, för att få se hennes ansikte. Hon gjorde en hälsning med handen. Han kände henne inte. Hon var inte därifrån.
Backlund hamnade bakom en fristående hylla med tidningar på ena sidan, hyrfilmer på den andra. Halvt om halvt distraherades han av tjejen. Hon sände en strömning genom honom, ett hopp om något extra till korven, en gubbdröm, förbjuden mark.
Tjejen dök upp vid hyllans andra sida.
Hon granskade filmerna varvat med snabba ögonkast mot honom. Hon hade svart rak lugg, upptuperat hår och Backlund fick för sig ett stuk av sextiotal, sjuttiotal som blivit modernt igen. Medan allt började gunga som om de var ombord på en Finlandsfärja kom hon för honom i dyningar. Svarta linjer runt ögonen. En plutmun som glänste. Huden var slät och ung. Hon serverade den till mer beskådan genom att hänga med fingrarna i urringningen så att behån blev synlig.
Backlund kände signalsystemet in i märgen och gungade från tå till häl, mer på tårna och kom närmare utan att svara någonting på vill du ha fitta, utan att göra mer än blöta läpparna. Toppen under den midjekorta skinnjackan var röd, kjolen klistrad mot höfterna med en våd av rynkat tyg från halva låren. Den slutade vid knäet. Svarta strumpor och Nikeskor. Backlund upptäckte vita prickar på kjolen och likadant mönster på handväskan med runt handtag som hon höll i handen. Hela veckopengen verkade ha gått åt på H&M.
Hon gav honom tid att ta in sin person, den lilla rara saken.
Det pirrade både abstrakt och liksom harklande i honom.
Hon gav honom en mörkbrun fast blick och plockade ut en film. Med sina bubbliga läppar gjorde hon en gubbe mot omslagsbilden. Strök med fingret på kanten. Hon skapade tillgänglighet genom att gunga med överkroppen. Vrida på filmkassetten. Sätta tillbaka den. Närma sig. Öppna skinnjackan mer. Hennes runda bröst ryckte i muskulaturen. Då hon krokat honom särade hon på läpparna och breddade munnen i ett underfundigt leende.
Men va fan!
Han fattade inte!
Så klart förstod han innerst inne men kunde inte tro det. Han ryggade. Kanske satte han upp en hand för att han var en trögfattad idiot.
Hon klippte kontakten som elektrifierat atmosfären bakom hyllan, fimpade tvärt hans puttrande magkänsla genom att vända ryggen till.
Han såg den bräckliga nacken, de uppåtkickande skinkorna som bräckte en våg i kjolstygshavet för varje steg som fjärmade henne från honom. Hon tågade bort i lukten av godis, tidningar, frukt, grillad korv och kön.
Han höll på att stupa i gången av adrenalinchock och stötte näsan i en hyllkant.
Han och hon stod en stund senare framför den bleka flickan bakom disken med kassaapparaten och korv- och kaffemaskiner. Tjejen med den prickiga kjolen var rundare i formerna än han först uppfattat. Han lade på några möjliga år till den unga kroppen, gjorde henne laglig i tankarna.
Hon vinklade ut armen med väskan hängande och gjorde sig oantastlig och stel.
Han satte tungt ned fötterna. Det var en dröm alltsammans. Medan kaffet brände svart i melittan och tystnaden dränktes i korvrullarens sus släppte han halvtomhalvt taget om anständigheten. Invärtes ylade han som en varg bland de små lammen i kiosken. Drog upp kjolen på tjejen och av med kioskrocken på korvflickan. Såg dem nakna. Borrade in näsan i deras sköten och smakade och knäckte av dem armar och ben.
Korvflickan Josefin stötte till en pall bakom disken. Det som inte var på riktigt tonade bort av försuttenhet. Han blev lika tom i bollen som byns särling Oskar som vägrade svara på tilltal.
Det var inte lite hon lovat i den blicken!
– Bara senap var det? På korven.
Josefins ljusa ögon blinkade över glaskupan. Korven hölls ut mot honom. Den vitprickiga kjolen svängde ut genom dörren, mot en Rover, märket som karlakarlarna körde i den här delen av landet. Pappan, säkert.
Han gick och åt över Torget. Vitlök, fett, socker, kolesterol och senapsfrön med vitt näringsfattigt bröd. Han brände sig på tungan men tuggade i sig rubbet och steg tomhänt in på tidningen.
– Backlund!
Rolle Särmark viftade med en bred tidningssida som fick den torra luften att cirkulera i redaktionens enda och rymliga rum med en fuskvägg med reception framför som alltid var obemannad men fungerade som skydd mot allmänheten.
– Vi fick in en tia på tipset. Dryga hundralappen var.
Lasse torkade av munnen. Han trängde sig mellan Rolles papperskorg och fotografens fyrkantiga barrikad med hyllor och lådor fram till sin stol med jackan i handen. Det knöt sig i magen. Han sjönk ned bakom skrivbordet maskerande sitt onda genom att luta sig ned och borsta av byxfållen.
– Alltid något, skrovlade han. Vi lägger det väl i potten?
Chefredaktörens finger pekade som en revolverpipa, uppfordrande, skoningslöst sanningssökande. Jävligt förnedrande.
– Hur mår du, Backlund?
Fylla och svagheter på grund av livets naturliga ledsamheter var inget chefredaktören accepterade. Han jagade tecken hos sina medarbetare på alla sorters krumbukter som kunde hindra tidningen att komma ut.
– Jag tog en korv, bara. Satans stark senap.
– För helvete, Backlund. Ät en tomat om du blir hungrig. Fall inte ihop som en fällkniv så fort du kommer in genom dörren. Vi har en tidning att fylla.
– Vad har vi? bröt Backlund.
Särmark lade ut tidningssidorna.
– Henriksson täcker två kalas och en begravning i dag. Det blir puffarna på ettan. Björnens hundrivning fortsätter på trean. På fyran sätter vi in …
Backlunds magkramp släppte. Han glömde den genast och hittade en gummisnodd som han drog mellan fingrarna.
– Hur är det här i trakten med ludren, slapp det ur honom.
Rolle Särmark hämtade just andan och kom av sig.
– Duger inte tanten i Hudiksvall längre? sa han neutralt.
– Jag menar unga tjejer.
Fotografen fnissade ljudligt trots att han höll handen för munnen. Glasögonen på den långa näsan som såg oproportionerlig ut mot det runda ansiktet sjönk ned en centimeter.
– Jag mötte en i kiosken, fortsatte Backlund långsamt som om han äntligen fattade vad han sett. Hon kan inte ha varit gammal. Fjorton. Femton. Sexton. Ett barn, bara.
– Tänker du sätta på en lammunge, Backlund?
Särmark och fotografen skrattade grovt och osäkert för de var inte nära vänner.
Lasse Backlund såg flickans mjuka läppar sära sig. Tandställning. Hon ville inte visa det för mig. Inte få mig att tända av. För hon fick mig het. Ett proffs.
– Jag ska skriva om henne, sa Backlund. Hitta hennes förförare. Vägen utför.
Särmark stod vid Backlunds bord på nolltid.
– Du drömmer, Backlund.
Chefredaktören gick över till hälsingemål. Det betydde allvar och markering av vem som ledde och fördelade arbetet på tidningen.
– Det finns inga flickmusar att hitta i den här byn, Backlund. Granberg väntar i järnhandeln. Han har skrivit en motion till kommunen. Han har inte fått svar från myndigheten och är upprörd. Med all rätt! Det är en uppgift för tidningen.
– Hon är inte från trakten, sa Backlund som om han var döv och blind för Särmarks skärpa. Jag tror hon var rädd.
Underårig och redan ett förbannat bra proffs, lade han till porträttet som skapade sig själv i skallen. Men Särmark stod på sig om att det fanns angelägna ämnen inför helgnumret som måste tas itu med. Lasse Backlund tog bandinspelaren och redaktionskartan över trakten med sig och lade dem i cykelkorgen. Järnhandeln låg inte vid Torget utan vid samhällets yttre gräns halvannan kilometer bort. Medan han cyklade dit och solen gassade på ryggen mindes han att det skvallrats om en hora i trakten då han började på tidningen för knappt sex år sedan. Särmark hade inte varit intresserad. Uppslaget självdog eller om det var kvinnan som dog. Backlund mindes inte.

3

Joakim Blom körde i ett lyckorus norrut på Bergslagsvägen i Bromma i Stockholm. Det var inte klokt hur lättsamt fisketrippen plötsligt kändes.
Den förbannade historien skiter jag i. Nu gäller bara Niklas.
Blom sneglade på Niklas Eliasson som satt i Land Roverns passagerarsäte. Vågor av skön lust drev osynligt mellan dem, ännu krusningar på en slät vattenspegel. Aktsamt, skulle det här framskida. Ett steg i taget.
Om det blir Niklas och jag, släpper jag inte i första taget! Detta är vår sista chans!
En trevande intimitet hade funnits på Lärarhögskolan för tio år sedan, några dagar innan Kalle Trygg dykt upp och börjat härska. Kalle hade dragit till sig Harry Olsson och gjort dem till en grabbig fyrklöver. Det som borde ha hänt mellan Niklas och Joakim kom av sig.
Nu var lågan på G.
Niklas log ett snabbt leende, en tyst bekräftelse.
Glimten öppnade ett inre rum hos Joakim. Han bländades, såg dem tillsammans.
Ja, gùja!
Niklas var idealet. Över en och nittio lång, som Jocke. Annars var de varandras motsatser. Niklas var nordiskt ljus, atletisk, en man i rörelse. Han rullade på axlarna och drog omkring i säkerhetsbältet som om han förberedde en rymning ur bilen så snart de stannade. Men det var inte fråga om flykt från Joakim Blom. Tvärtom.
Ingen av dem hade någon, visade det sig.
– Typ, singel, sa Niklas Eliasson.
– Jag med.
– I perfekt trim, dessutom.
Gnistor hade sprakat till i Västervik när Niklas stigit in i bilen. Överrumplade, fann de en förtrolig, smått exalterat ton. Niklas sa att han tänkt på honom, att han såg ut som han mindes. En tänkande nallebjörn!
– Typiskt dig med rutig flanellskjorta och påsiga blå jeans. Håret som vanligt som en lejonman, mörkt färglöst som natten, liksom dina ögon bakom glasögonen.
Niklas glittriga ögon for över Bloms anletsdrag som var kantigt iskurna i de köttiga kinderna. Huden var storporig och svaga ärr vittnade om att han haft akne som ung. Mörk skäggbotten gav honom ett orakat intryck och kroppshållningen var framåtlutad; uttrycket av sömnig koncentration i ansiktet gjorde att ingen blev förvånad när han talade sig varm över pressade växter i herbarium. I hans röst fanns då en melodisk ödslighet som fängslade, påpekade Niklas.
Niklas talade med en ömtålighet i rösten som tydde på mer än det plötsliga återseendets känslospänning. Kanske hade också Niklas våndats över fisketurens möjliga konsekvenser?
– Jag tackade ja till fisket för att du skulle komma, erkände Blom försiktigt.
– Den där skiten hade inte med oss att göra, sa Niklas och tittade rakt fram. Eller hur?
– Kan Harry tänka sig att komma, då behöver inte vi fundera mera. Vi åkte ju därifrån… nä, vi sätter streck här!
– Absolut.
Vid Åkeshovsrondellen svängde Blom höger in på Beckombergavägen som omgavs av enplans egnahem av trä. Det var självbyggen från 1930- och 1940-talen. Nu var de tillbyggda och ombyggda och målade i pastellfärger med matchande fönsterbågar. Land Rovern fyllde högerfilen. Parkerade bilar tvingade honom ideligen ut i mötande fil. Farten kröp ned till det lagstadgade trettio som stod på skylten.
De två kamraterna sedan Umeååren, som hade fiskat lax varje vår i fyra år och sedan inte setts på sex år och aldrig hört av sig till varandra dessemellan, kikade ut åt var sitt håll. Eftersom de var lärare i biologi hade det inte varit konstigt om de hade kommenterat frodigheten och att våren hade kommit lika långt i Stockholm som i Östergötland. Om de hade tittat på det. Men nu gällde det mötet med Harry.
– Tror du att han vill göra upp eller så, sa Niklas nervöst.
– De var gifta då det hände. Det var väl ett krux för honom, då.
– De fick ett barn några år efteråt har jag hört.
– Tja. Då redde det väl ut sig. Harry har säkert lämnat det där bakom sig. Som vi alla!
Niklas Eliasson trummade på knäna. Nä, varför prata om det.
– Sväng höger i nästa korsning, påminde han. Snorrevägen heter det.
Snorrevägen fortsatte i en halvcirkel runt en kulle där funkisvillor tronade i mer än dubbla storleken mot egnahemmen på Beckombergavägen, putsade fasader i grått, vitt och ljusgult med sobert målade fönsterbågar. Snorrevägen var obebyggd på ena sidan där naturmarksområdet Kyrksjön bredde ut sig i förlängning av en äng. De körde in på garageinfarten till hus nummer 19. Där bodde Harry Olsson. Hon bodde förstås också där, Irma.

4

Irma Olsson stod i motljus på en upphöjning på tomten. Det brann i glipan mellan låren, runt axlarna och den ljusa hårglorian. Hon intog en självsäker pose och hejade inåt bildunklet med en uppåtvriden handrörelse utan att flytta sig ur självbelysningen medan de tvekade att öppna dörrarna, likgiltig av Land Roverns kapacitet, av deras utflykts mål, att fiska i forsar som lätt kunde svepa bort slanka figurer som hon och som krävde benmuskler och avväganden som hon inte hade en aning om.
Det var katten vad oberörd hon var över att de var män och att de visste!
Hon stod rakryggad som om det som hänt inte hade satt något spår. Niklas och Joakim undvek varandras blickar när hennes envisa närvaro tvingade dem ta steget ut i solgasset.
– Tjenare, grabbar.
Harry bröt ljuset.
De vände lättade ögonen åt hans håll. Han gav ett poetiskt intryck med håret i en lång lugg som han hela tiden kastade åt sidan. De såg att han hade blivit mager. De breda skuldrorna var förvandlade till en knotig galge. Upphängd på den föll hans armar och ben likt en ostyrig dockas. Hans mjuka väsen lyste som vanligt ur de violblå ögonen som tycktes ha sjunkit djupare in i huvudet än de mindes. Ögonlocken klippte långsamt. Det var nytt! Han utvärderade vad han var med om mellan blinkningarna, varje stund, varje minut. Jäkligt enerverande. Som om han inte tänkte låta saker och ting vara!
– Samme, gamle Harry.
– Irma känner ni ju. Jag har packat och är redo. Sätter jag grejorna därbak?
– Vänta, Harry, sa Irma.
– Jag ringer varje dag, sa Harry.
– Ta vara på dig, älskling.
– Kul att ses, Irma, sa Niklas och undvek hennes tigande blick.
De hoppade in i bilen. Joakim backade ut och de fortsatte slingan på Snorrevägen. Nedanför Snorrebacken svängde de höger. Där dök Beckombergavägen upp igen. Farthinder höll nere hastigheten. Egnahemmen hade vuxit till tvåvåningsvillor på den här sträckan. Gula skyltar överallt annonserade om grannsamverkan mot brott och här bor barn. De hann utbyta de första nödvändiga ordskiftena innan de kom fram till Ängby Torg. Joakim stannade utanför Vivo matvaruaffär. De gick in och fram till plockgodiset.
Harrys cendréljusa hårman svepte över Niklas panna då de böjde sig ned mot skumbananerna. Det var en silkeslen beröring.
Niklas satt kvar på huk med lukten i näsan. Det var en örtrik formula gjord på plantextrakt och källvatten, en aning vanilj, säkert antimjäll. Niklas kände igen doften, två gånger så snabbt inpå varandra. De använde samma schampo Harry och Irma. Det var så det var i Bromma hos Olssons. De delade schampo, barn och närhet i ett ärvt hus. Niklas fick inte ihop det för det kändes inte ärligt och rätt. Han ville inte att de skulle ha det på det viset, som om inget hänt. Kalle Trygg då? Hur klarar Olssons honom? Hade inte det hänt som hade hänt?
Niklas stödde handen mot golvet.
Han hade smugit bakom Irma, hade mätt henne med blicken, längd, och bredd och kupat handen över hennes skinkor för att få tillbaka minnet hur det hade känts att ta på. Tyvärr hade hon behå på sig vilket skuggade hans bild av brösten. Han hade velat kunna se dem framför sig i sin fantasi om de skulle komma att snacka om det. Om det blev så när Harry var med. Men hon skulle inte tro att hon lockade! En stenstod hade fått honom mer sugen än hennes darrande skinkor för de hade vibrerat på något vis. Han hade lagt märke till hennes fjun på överläppen, guldkedjan om handleden och doften av schampot. Nytvättat hår, liksom Harrys. Hade de duschat tillsammans? Älskat först kanske, för att han skulle åka bort?
Stillatigande hade hon upptäckt honom. Låtit honom hållas.
Vilken iskall bitch!
– Niklas. Man får inte provsmaka godiset.
– Jag äter inte.
– Vad håller du på med då?
Niklas Eliasson reste sig och skramlade med sin påse mot kamraterna som stod vid kassan. Han såg sin spegelbild i skyltfönstret. En sportis med tjock, vit hårstubb. Runda, ganska tätt sittande ögon. Fotbollströjan Real Madrid hängde löst men hans vältrimmade kropp gjordes rättvisa ändå. Han hade korta axlar och smala höfter, lår hårda som stål, starka lår som kunde lyfta en kärlekspartner. Någon hade liknat honom vid ett fyrkantigt muskelknippe och han hade tagit det som en komplimang.
De slog igen bildörrarna. Bilen rullade. Fyrtio mil låg framför dem. Skolans dörrar var låsta. Lov! De kunde inte säga annat än att livet var härligt och att de här dagarna ville varenda människa i Sverige vara lärare.

Irma bet sig i läppen då Land Roverns kattögon försvann.
Följ inte med, Harry. Kalle Trygg är en stor skit.
Hon stod blick stilla som om ögonblicket kunde komma tillbaka om hon inte ändrade position. Hon hade inte släppt Harry med ögonen när han stigit bort från henne efter en fjäderlätt kyss på kinden, till bilens sida.
Den tysta fläcken där fordonet stått förblev tom. I ljudlösheten bröt fågelsång genom hennes nerver som en återkommande telefonsignal. Det blev olidligt. Med foten skrapade hon på marken. Det var vad hon brukade göra när hon var liten och hennes kamrat åkte på sommarlov och staden med ens blev främmande för att hon måste klara sig på egen hand. Platsen där bilen stått skulle hädanefter oroa just där på garageinfarten.
Tänk, om Harry vet vad som verkligen hände! Nej, det får inte vara på det viset. Det är inte rättvist, som jag kämpat för att skydda honom. Jag borde ha skrikit av mig tortyren i hans famn, när jag kom hem och vi skulle ha delat bördan av förödelsen. Men det blev inte så. Harry är bräcklig som vinterns första ishinna på Kyrksjön. Min terapi blev att beskydda honom från min sveda och värk. Och jag är frisk nu.
Irma gick in i garaget och drog undan utemöblernas tunga plastskydd. Där i en låda blottades familjens hemlighet. Det var en Mauser byggd för jättar, ett alldeles för stort gevär för henne, egentligen. Det hade kommit med i Harrys morföräldrars inflytt i villan. Någon gång på femtiotalet då myndigheterna begärde in vapen från privata hem glömdes Mausern bort. Detsamma hände under vintermånaderna 2007 då påbudet kom att under amnesti lämna in vapen utan licens.
– Den tar du inte med dig.
– Mamma! Vad du skräms.
– Du ska inte åka till något spa alltså? Ska du skjuta ihjäl Kalle med kallt mod och göra oss alla evigt olyckliga?
– Mamma, se på mig. Jag lever. Lika för lika är vad som gäller. Ett vådaskott i benet eller lite högre upp är vad jag tänker på.
– Du är bara 34 år. Sofia är fyra och behöver dig. Jag kan göra det. Ja, ta mig tusan. Jag åker!
– Gå in till Sofia. Se till att hon borstar tänderna. Hennes mamma har rest på lillsemester.
Irma backade ut sin välhållna svarta Hyundai Getz och körde samma väg som karlarna. Vid Ängby Torg svängde hon höger på Vultiusvägen förbi Ängbyskolan där Harry gått som liten. Hon kom förbi Bromma flygplats och hittade småningom E4:an norrut. Just förbi Helenelundsavfarten där man skymtar Polishögskolan till höger lade hon sig i högerfilen, satte en petflaska med kallt vatten mellan låren och vred av korken. Hon drack en klunk och fixade så att hon hade en påse godis och en banan inom räckhåll. Sedan blinkade hon sig ut i ytterfil och trampade på gasen. Det var cirka fyrtio mil till Hälsingland.

5

Tidningsrubrik: Retad björn river hund
Josefin Hilding har upplevt björnfrossa för första gången. En björn uppenbarade sig i joggingspåret. Hunden Tompe är svårt skadad, riven av björnen. Detta hände i skogen i Ländsjö tidigt i går morse.
Som vanligt var Josefin ute med hunden Tompe på en springrunda i skogen.
– Jag springer nära en mil varje dag före jobbet, säger Josefin. Jag behöver motionen för jag står stilla i kiosken om dagarna. Nu vet jag inte om jag vågar jogga mer.
Josefin tyckte att Tompe verkade orolig just vid den sanka delen där den lilla bäcken rinner ut i Ländsjön. Han skällde och morrade. Plötsligt hördes ett vrål ”som fick Josefins hår att resa sig på kroppen”. Björnen rusade rakt på Tompe.
– Jag såg inte om han bet Tompe. Jag blev fruktansvärt rädd. Jag blundade.
Tompe försvarade sig modigt men förgäves. Han fick en ramsmäll så att han flög i en båge rakt in i granskogen. Josefin hörde hur grenar knäcktes. Tompe ylade av smärta och blev illa tilltygad. Han förmådde inte komma tillbaka och försvara sin matte. För björnen verkade inte färdig. Han vände sina illvilliga ögon mot Josefin. Som tur var släppte björnen idén på att även skicka ut Josefin bland granarna. Med ett dovt vrål gjorde björnen helt om och dundrade snabbt in i skogen, bort från Tompe och Josefin.

Tompe vårdas för närvarande i hemmet. Länsveterinär Skoglund har spjälat höger tass och sytt åtta stygn på Tompes mage.
– Tompe hade änglavakt, säger Skoglund.
Josefin Hilding uppsökte vårdcentralen för egen räkning och fick några lugnande tabletter. Hon ska sova ut en dag men är tillbaka i kiosken på Torget redan i morgon.
Reporter: Lasse Backlund

Niklas Eliasson som hade läst högt, vek ned tidningen i knäet.
– Jag måste pissa, Jocke.
– Vi kan behöva sträcka på benen, sa Joakim medgörligt.
Han svängde in på en P-utbuktning. Ett riktigt pisshål var det, utan Vägverkets bord och bänkar och soptunna. En hög småsten hade svepts ut av en anonym myndighet och allmänheten hade hjälpt till med en rand toapapperstussar som visade kisslinjen i skogsbrynet.
– Aha. Det är ett sådant place, sa Niklas med en grimas.
– Jag kan stanna på nästa.
– Nä, det trycker på.
Alla tre steg ur Land Rovern. Niklas störtade in i skogen. Harry och Joakim mjukade upp benen bredvid varandra i ett trav på stället. I fjärran över trafikbruset hördes fåglars envetna och starka lockrop. Det var brunsttid mellan hägg och syren, och varmt.
Irma, tänkte Harry Olsson och greps av ett stilla vansinne. Varför åkte jag ifrån dig? Det här är så dumt, så dumt, så dumt. Jag vill hem! Nä, jag vill dö. Ja, ta mig fan, i en krasch.
– Folk fattar inte vad vårt jobb i skolan innebär, mässade Blom.
– De är idioter. Kan vi byta chaufför …
– Ingen begriper vad ansvaret kostar på oss lärare. Vi sliter ihjäl oss.
– Du, skulle jag kunna få pröva på att köra.
– Jag ska skriva en bok om lärarlivet när jag blir pensionerad.
– Bra idé. Får någon annan än du köra det här vrålåket?
– Jag lånar aldrig ut den, Harry. Det är inget personligt.
Ett rop på hjälp kom från skogen.
– Det är Niklas, ropade Joakim. Var är han? Ser du honom?

Niklas Eliasson småsprang mot kisslinjen, hoppade spänstigt över papperstussarna, skrattade och vände sig om och vinkade. Joakim och Harry tittade inte. De gassade i solen och pratade intensivt.
Hoppsan. Vad de blev kompisar plötsligt?
Inte mycket hade blivit sagt i bilen från och med Stockholm. Inte alls som det blivit direkt i Västervik när Joakim öppnat bildörren. Stig in, handsome. Bara ytligt snack om fotboll och matcher, förutom jobbet. Harry hade suttit tyst som en mus därbak med ursäkten att han varit vaken halva natten.
Nu var han pigg och ryckte Jocke i skjortärmen.
Niklas vände in i skogen. Ljud från vägen sopades undan som när en dörr stängs. Lukt av tallbarr och kåda flöt tät därinne och han nös. En sidensvans enträgna revirrop klöv genom en trädkrona, han såg fågelns röda bringa när han kikade uppåt genom grönskan men gick på. Under Adidasskorna knäcktes kvistar och sprätte barr. På en bra fläck föste han undan med foten så att inget stack i rumpan när han satte sig på huk och sket.
Efteråt torkade han sig med Joakim Bloms våtservett som han tagit i bilen. Han snärtade iväg pappersbollen. Den fastnade i ett blåbärssnår. Han kom att associera till björnen han läst om i tidningen från Ländsjö. Joakim hade skickat efter blaskan för att få lokalkännedom men han hade sagt att han inte hunnit läsa den.
– Åh, så hemskt då, ropade Niklas högt. Gå hem, dumma björn.
Niklas öppnade en ny våtservett, torkade sig noga om händerna, luktade på dem och snärtade iväg pappret. Han rätade till kläderna men lät gylfen på jeansen vara öppen. Det ilade i honom vid tanken på sommarsex utomhus.
Jocke!
Han strök med handen över penisen och låren. Han lyfte på tröjan och beundrade sig själv medan han sökte sig tillbaka till bilen.

De stod kvar i solen, tätt som burköl i en förpackning, upptagna av sitt prat, prat, prat. Joakim lade en hand på Harrys axel.
Vad, fan höll de på med?
Niklas stängde snabbt gylfen.
– Hjälp, skrek han.
När han uppfattade att de började vrida huvudena åt hans håll sprang han mot dem. Han såg hur de två flög i sär.
Vad hade de ihop?
– Hoppa in i bilen, skrek han. Skynda er.
Harry och Joakim frågade inte varför. Niklas tog tidningen från sitt säte och släppte den på marken utanför bilen utan att de andra såg det och slängde igen bildörren om sig.
– Kör av bara helvete!
Joakim visslade ut bilen mellan en långtradare och en Mercedes.
– För tjyven, Nicke. Vad rymmer vi ifrån?
– En björn. En jävla best. Så här nära kom han, visade Niklas med några centimeter mellan tummen och pekfingret. Hjärtat dundrar som en kanon i bröstet. Helt galet!
– Läs en artikel om Kalles hus som varit en skola, sa Jocke tröstande. Titta i handskfacket. Jag rev ut den för hundra år sedan.

Tidningsrubrik: Ländsjö folkskola
Skolan i Ländsjö är numera privatbostad. Byggnaden har inte nyttjats som skola på fyrtio år. Det är en röd tvåvåningsbyggnad med vita knutar. Den går i samma stil, hög och smal, som de berömda hälsingeslotten. Förstutrappen är ett unikum och byggd längs med väggen med stupade trappsteg från två håll som båda leder till ytterdörren och just där vid trappornas mittfäste är det en balkong.
Man kan lätt föreställa sig hur skolbarnen sprang uppför trappstegen på ena hållet och fortsatte förbi ytterdörren och sprang trappstegen ner på det motsatta hållet. Säkert låg det en gammaldags visdom bakom det byggarrangemanget som nu gått förlorad men vid de ombyggnader och förbättringar som gjorts sedan de sista barnen rusat ut på rast har dubbeltrappan sparats i sin ursprungliga form.
Då huset användes som skola bodde lärarinnan på övervåningen i två rum på kortsidan. I hennes fönster hängde vita spetsgardiner och glödde röda pelargoner. Resten av den stora vinden var förvaringsplats för skolmateriel. Utifrån var fönstren på långsidan en dyster rad, tomma och svarta, vilket skrämde skolbarnen från att komma och busa med skolfröken om nätterna.
Det fanns ett rum till på det övre planet, på andra kortsidan. I det rummet fanns vedspis och säng och ett skåp att hänga in kläder. Det var överlärarens rum då han kom på sin inspektion. Gardinerna var blårandiga och hängde rakt ned. På fönsterbrädan fanns en ask. I den förvarade överläraren den livrem som han använde att piska in vettet i ungarna med. I lärarinnans rum fanns alltid plats för en extrasäng som en inhysningskärring från trakten fick sova i då överläraren bodde under samma tak som skolfröken.
På bottenplanet som var den egentliga skolan fanns en hall där skolbarn kunde stå på flera led bredvid varandra om de var många, och en rymlig skolsal med sex fönster, tre åt vägen, tre åt skogen. Köket och kammaren fanns på samma plan som skolsalen. Huset hade en hel källare där man staplade in ved och potatis till lärarinnan på somrarna. Numera ägs huset av en lärare vid Folkhögskolan och har genomgått en total renovering inuti men utanpå kan den fortfarande ha en avskräckande effekt på elever med dåligt samvete.
Reporter: Evert Backlund

– Hade jag inte kört hit förr skulle jag aldrig ha hittat, sa Joakim Blom. Tjuriga vägar här. De går i cirklar och serpentiner. Inte finns det några skyltar heller. Det blev en hyfsad körtid ändå. Ländsjö skola, vi är hemma.
Han lät bilen fräsa in på gårdsplanen. Gräset var klippt i en vid cirkel runt en flaggstång. Den stora bilen tvärstannade framför den ovanliga trappan med två uppgångar alldeles bakom en liknande svart SUV som hade en tunn grå hinna av kondens.
På balkongdelen stod Kalle Trygg i en air av romantik, våld och manlighet. De upptäckte blottade fyrkantiga sockerbitständer under guldgrävarmustascherna och oron för Tryggs dåliga humör som funnits under de sista kilometerna försvann. Trygg böjde överkroppen över räcket och höjde handen i indianhälsning. Han såg ut som ett skogsväsen med kolsvart rakt axellångt hår och brunbränd hy. Hans jeans och jacka i svart och grönt var en gerillakrigares.
En Tintomara direkt ut en klippbok, tänkte Niklas.
Trygg var av en helt annan art än kamraterna. Kortare än dem, smärt som en vidja, kunde han bakifrån tas för en ung flicka.
Niklas öppnade bildörren.
– Läget, Kalle?
Innan Kalle svarat tumlade Joakim ut från förarsätet och skrek i högan sky.
– Hej. Nu vill jag ha en sup. Jag kör inte en meter mer i dag.
Han mimade en sup med detsamma.
Kalle Trygg däruppe gjorde tummen upp.
Harry Olsson klev ur, grep sin sportbag och fiskedon och bar dem mot skolhuset. Han darrade men siktade rakt på för att inte tveka. Kalle Tryggs hem och Irmas fängelse. Din förbannade knöl. Han lutade sina grejer mot väggen och vände sig mot värden.
Trygg gled ned till deras nivå, ljudlöst och snabbt.
– Det är förbjudet att skjuta i ryggen, sa han. Öh, allt annat är tillåtet.
Ett skratt borde ha mullrat fram nu men Trygg skrattade aldrig. Hans förtjusning manifesterades i djupa andhämtningar och mångtydiga nästan ljudlösa suckar som om livet bestod av sex och ännu bättre sex. Ögonen blev vita klara streck med blixtar längst inne. Och de kände igen ledaren, han som fått dem att göra saker, från första stund i Umeå.
– Välkommen till en helvetisk pingst, gubbar.
Niklas och Joakim flinade mot varandra och traskade uppför trapporna. På varje trappsteg stod ett fyllt nubbeglas. De tricksade om vilka trappsteg som var tänkta för vem.
Harry höjde huvudet och hans blå blick hakade i Tryggs flytande silverblänk en sekund. Det blev inte han som vände bort ansiktet först. Plötsligt fylldes han av energi. Han öppnade strupen och föll in i det tramsiga pratet. Det var lättare än han hade föreställt sig.

6

Jag ska skjuta skallen av Kalle, bestämde sig Irma Olsson i bilen. Inte något litet nådaskott i armen, heller. Kulan ska skåra av en hudflik in i hans mörka hårsvall som en bena. Krossa benet innanför. Riva hinnorna under i trasor. Riktningen blir rak som en pil. Räfflan ska brinna i honom till medvetandets sista andetag. Ingångssåret kommer genast att börja blöda och rännilar spridas över ansiktet och håret. Som en huva spunnen av spindlar. Snyggt som i en skräckfilm. Somliga breda rinniga röda trådar, andra smala svarta koagulerade. Stoppa helt ska inte blodflödet så länge jag står kvar och eggar honom till ännu ett pumpande hjärtslag.
– Kalle, släpp inte taget. Du vill leva. Jag vet. Håll ut lite till!
Även om fasan inte pågår under lång stund ska han paralyseras av smärtan. Se döden komma! Uppleva dess omutlighet.
Mamma vet inte vad hon talar om. Jag väjer inte för den ohyggliga förändringen, när ansiktet spricker upp och han ber. Det kan mamma glömma! Jag spottar när han börjar skrika att han inte vill dö. För det gör han, panikslagen av att bada i sitt eget blod. Vore jag man skulle jag dra ned gylfen och pissa på honom. Kanske ställer jag mig grensle över honom!
– Lika för lika.
Skallskador ger mycket blod. Det är bra. Blodets rinnande kommer att pågå och blandas med vätskor från hjärnsubstansen ur benans uppfläkta djup. Eftersom Kalle ligger ned på marken kommer en pöl växa omkring honom. Den blommar upp som vulkanlava och tjocknar i blandningen av fett från hjärnan som trögflytande sipprar genom håret. Om ett tag väcks markens drift att suga. Blodmassan sjunker ned i den. Kanske kommer han att förnimma det törstiga kluckandet, känna suget som i en svindel. Hans brunbrända hy lakas blek och blå av markens törst. När näringen sugits ur honom är han rotad till fädernemarken genom strängar av blod och luktpartiklar, för allting tas till vara i naturen. Och han kommer att veta exakt hur det funkar, to the bitter End. En jägare som han!
Råkor, kråkor och möss kommer att ge sig på mina spruckna ögon, kommer han att hinna föreställa sig. Naturliga processer tuggar mina vävnader mot gradvist försvinnande och gaser i tarmarna och magen pumpar ur illaluktande innehåll. En hög skit blir kvar av mig!
I det sista kommer Kalles fantasi att förse honom med bilder av den egna döda kroppen, stympad, överhopad av krälande små asätare, under omvandlingen till stoft.
– Du har ju fantasi, Kalle. Det vet jag, Tra ,la, la.
Jag ska stå bredvid och berätta när han inte förmår uppleva mer! In i döden ska han höra min röst. Kalle, du har dig själv att skylla! Sedan ska jag lämna honom i hans träck med en klapp någonstans på hans kropp som han en gång lämnade mig utan sammanhang och galen utanför vår grind med siffrorna ett nio på. Att jag inte var död berodde inte på hans barmhärtighet. Jag ville leva. För att ge igen.
– Min upprättelse!
Advokaten hade gett henne en axelryckning då busarna inte åtalades.
– Bevisen är inte fällande, Irma, sa han och samlade ihop pappren som visat sig vara värdelösa. Den påstådda gruppvåldtäkten tas inte upp till rättslig prövning för att lagen är konstruerad på det viset. Förundersökningen är nedlagd av åklagaren. De unga killarna åker på sexuellt ofredande. De andra går fria. Som advokat kan jag inget göra. Jag känner en bra läkare. Hur länge vill du vara sjukskriven? Du måste lämna det bakom dig.
– Manssamhällets hierarkier är konstruerade för att hålla, lilla vän, sa Irmas mamma till henne. Det är så bittert.
Modern betonade inte att det enda som kunde styrkas var att Irma befunnit sig på fel plats på fel tid och uppträtt utmanande. Irmas påstådda njutning som våldsverkarna svurit synts i hennes ansikte och visats kroppsligen genom hennes gungande underliv gick mor och dotter inte in på. Förhållandet dem emellan var inte på det viset. Men i garaget hade modern oväntat gett henne en varning, inför mordet på Kalle.
– Missar du det första skottet, Irma, är du rökt. Hans blick blir öppen som en springflod, ser du. Han ber med en kraft du aldrig upplevt. Du missförstår det. Tar det för ånger. Sänker vapnet.
– Vad är det för snack, skrek Irma. Det låter på dig som om jag inte klarar det du borde ha gjort med pappa.
Modern vände ryggen till. Under hennes Bardotrutiga blå blus fanns märken kvar i huden efter makens misshandel. Slagen tog aldrig där det kunde synas. En läkare kallades hem till den stora lägenheten på Östermalm. Han konstaterade frakturer som kunde självläka på revben och nyckelben och lade om där det var brutet. Läkaren utväxlade sedan en blick med Irmas pappa, stoppade ned en muta i fickan och gick.
Moderns nyfärgade blonda page skakade till, orden blev tunna luftdrag.
– Du kommer att låta aset löpa. Kvinnor kan inte! Inte du heller.
– Jag hörde det där, mamma. Vilket förtroende du har för mig, då. Du gör mig nervös. Sluta.
– Det är fullt förståeligt, fortsatte modern med den trötta självupplevda sorgen i rösten som gjorde Irma rasande. Vanligt folk kan inte skjuta en hund en gång. Du är utbildad för att ta hand om förkrossade själar och är dessutom mor. Det händer något när du kommer öga mot öga med honom.
– Vad då! Tror du att jag tappar geväret?
– Jag menar att du var kär i honom, stackars liten. Galen i honom. Bara du vet om du är det än.

Polisen stoppade Irma Olsson i Järvsö.
– Körkortet, tack, sa en poliskvinna.
Hennes blåmelerade, polisiärt trubbiga blick var inställd på detaljer. Hon studerade körkortet och gjorde en översiktlig koll i bilens innanmäte genom Irmas nedrullade ruta. En skiftning i hennes näsvingar friade Irma från fyllemisstankar. Irma Elin Olsson, som det stod på körkortet, blev med en rakt pekande hand frivinkad att köra vidare.
Irma krypkörde. En rad fordon vaggade genom bilvärme och stark lukt av avgaser. Ingen togs åt sidan. De bilburnas hemligheter var intakta. Än.
Trettio meter längre fram på den smala vägen stod en manlig kollega till den kvinnliga polisen. Han stoppade bilförarna som kom åkande från andra hållet.
– Shit. Det är han.
Albinopolisen, levande stigen ur hennes bilderbok med fasor. Polismannen verkade vara på gott humör. Han tog stöd mot ett biltak och böjde huvudet inåt mot föraren. Bilfönsterkarmen blev som en lös ram omkring hans runda bakhuvud med barnblond ankstjärt i nacken som räckte nedanför kragen på ett biffigt axelparti. Tavelfiguren fortsatte utanför ramen. Han hade skyddsväst utanpå en blå polisskjorta med svarta streck av remmar som höll pistolhölstret. Nederkanten av hans väst som var fullhängd av tunga polisattribut; batong, tårgassprej, handfängsel och en rad fickor vars innehåll man inte kunde se, fick hennes hjärta att bulta.
Irma vågade inte trycka på knappen till den elektriska fönsterhissen och stänga fönstret. I stället satt hon stel som en pinne i sin svarta plåtlåda och högg efter luft tills hon krafsade på sig en keps och drog ned skärmen över pannan. Hon ville fly i en u-sväng men tvingade sig följa den kvinnliga polishandens ordergivning. Samtidigt som hon motarbetade känslor av overklighet, för när som helst kunde polismannen göra helt om och registrera henne, häpnade Irma över att tiden stått stilla.
Men poliskvinnan var ny. Hon var i trettioårsåldern, möjligen titulerades hon polisassistent. Hon hade ljus hästsvans, båtmössa och uppkavlade blå skjortärmar och jobbade utan skyddsväst. Hon var två gånger Irmas omfång om baken men synligt beväpnad och ansiktsuttrycket visade att hon inte var att leka med. Hennes dialekt var identisk med Irma Olssons, stockholmsk. Hon höll nere tonen och effektiviserade pratet in i varje bil. Polismannen däremot bredde ut sig och skrattet vräkte sig in genom Irmas öppna ruta och tog upp så mycket plats att hon ville spy.
Han är tupp här. Vad har jag gett mig in i?
Polismannen rätade på ryggen. Stående mellan mötande fordon kollade han reflexmässigt bakåt, vred magen som putade över bältet under den oknäppta västens glipa, ändrade de tunga benens läge och hävde sig åt Irmas bil till.
Hon rullade förbi hans fötter.
Motorn surrade konstigt djupt under huven. Det var ett hackande skrap som uppstått alldeles nu. Bilen skuttade i sidled som om den fått hicka. Polismannens blick stänkte till mot lacket på hennes bil och rann bort i ointresse.
Förskräckelsen gav inte med sig. Den levde rövare i henne när hon kom fram och hittade stugorna. Stuguthyrarens ansikte berörde henne illa. Hans hud var räfflad i fåror som urgammal granbark. När han drog munvecket till ett snett serviceleende slog hennes hjärta dubbelslag. Hur många hade krokiga näsor och ögonhålor utan ljus!
– Där har du nyckeln, kraxade trollet utan att se på henne för han lyssnade på sportradio.
Irma Olsson rev till sig nyckeln genom luckan.
Hyrstugan låg på gångavstånd från älven hade Irma läst på nätet. Det var en timmerkoja med allrum och kök i vinkel och två sovkabiner med två bäddar i varje och toalett med dusch. Ett tiotal identiska stugor ruggade likt gråspräckliga uvungar längs samma smala skogsväg med Irmas som det sista i raden.
Tätt väggfoder, träluckor för fönstren och fördragna gardiner hade förråat luften därinne och gjorde stugan klaustrofobisk. Sammanbitet bäddade hon med egna lakan och gömde Mausern och ammunitionen. Sedan hon druckit en halv kopp kaffe, lade hon sig på sängen och vaknade av att hon frös. Klockan hade blivit åtta på kvällen. Då gick hon upp och drack en kopp hett kaffe och gick ut. Mörkklädd i mjuka skor och det ljusa håret dolt under en fiskehatt kunde hon på håll tas för en manlig fiskare. Det var tanken i alla fall; att inte sticka ut. Hon gick i en cirkel för att undvika turisterna i småstugorna, deras osande utegrillar, gnälliga barnflockar och skogsrädda hundar.
Uthyraren var hemma. Ett av fönstren stod öppet med ett isatt myggfönster. Därinne rörde sig siluetter av två män. Uthyraren rotade i skåpen för att hitta något att bjuda på. Korv, kaffe, bröd och supen.
Inbillade jag mig att jag kände igen honom? tänkte Irma och skärpte hörseln. Kände han igen mig?
Hon snubblade på en cykel med cykelkorg då hon smög bort.
Kartan över Ländsjöområdet hade hon läst in i huvudet. Det var väderstrecken hon inte var säker på. Hon valde en stig på måfå rakt in i gammelskogen.
Ingen vet var jag är. Om något händer … Nä, nu får jag skärpa mig. Kalle kommer garanterat att fiska i forsen under de närmaste dagarna. Pang! Sedan hem igen!
Lukt kall som stål rände genom hennes luftvägar.
Barrträden ersattes av sly och sedan barmark. Hon var framme vid vattnet. Forsarnas rum tog vid med öppna vidder av block, skum och vatten, i en förvillelse av styrka där svarta älvor dansade. Vattenkaskader slipade hällar runda, rände djupa fåror i urberget. Förr i tiden forslade vattnets kraft arealer av huggna timmerstockar med en lätthet som vore de fjäderdun. Numera lockade strömmarna män, för det var mest män, fortfarande i det tjugonde århundradet, som spände sina muskler i lår, arm och mage i kamp mot krafterna och de tunga fiskarna som hoppade motströms till sina lekplatser. Inga fiskare var där nu. Hon gick fram till älvkanten och lutade sig över skummet.
En smärta skar genom axeln. En sten slog ned vid hennes fötter.
Överrumplad trampade hon snett och föll huvudstupa ner i älven. Kylan i vattnet kramade andan ur henne. Hon kämpade att komma på fötter. En ny sten träffade henne. Smärtan domnade musklerna, knäna vek sig. Ansiktet kom under vatten. Kölden bedövade. Händerna fick inget tag på den rörliga bottnen. En projektil plumsade ned på fingertopparna. Ett ögonblick satt hon fast. Stelfrusen, på väg in i en sömn, segade hon upp till ytan. Där, orkade lungorna knappt dra in luft.
– Sluta!
Två smällar nuddade hennes huvud.
Varför inte släppa taget? Låta de djävlarna vinna. Polismannen hade upptäckt henne och skuggat henne, insåg hon. Uthyraren hade också begripit vem hon var. Men det var inte de som stenade henne. Tre smala ligister riktade sina mördarkrafter mot henne under en egendomlig tystnad.
Irma fick grepp om en sten med båda händerna och kastade tillbaka. Hon skovlade sig mot forskanten och fortsatte att kasta sten.
– Lägg av nu, skrek hon.
Eller viskade hon? Hörde de ingenting?
Irma fick in en träff. Skriket var en kvinnas. En ligist föll ihop på marken och höll om fotleden. I detsamma attackerade de andra två med grenar. Irma höll upp händerna som skydd för huvudet. Ett slag tog i magen. Ett i pannan. De höll henne från kanten med gemensamma krafter. Tid och rum upphörde inför det slutgiltiga. Då strök hennes mördare av sig huvudbonaderna. De var unga tjejer alla tre, i femton-sextonårsåldern.
De vann.
Irma Olsson sjönk i det iskalla bubblet. Hennes lungor frös sig stela. Sömnen fick övertaget. I en sista glimt såg Irma deras ansiktsuttryck. En bet sig i läppen, en slog händerna för munnen.
Jävlar. De har tagit fel på person.

forts.
© Helena Sigander, 2015