Varsel om mord medelHelena S  EVA S:T CLAIR DECKARE NR 1
av Helena Sigander

Tre gamla oförklarliga olycksfall med dödlig utgång blir privatdetektiv Eva S:t Clair inblandad i på Rosenlunds herrgård. Motvilligt har hon blivit barndomsvännen Sofie von Schenkens livvakt. Stormrika trettioåriga Sofie ska gifta sig för fjärde gången.
Hennes män brukar förolyckas strax efter bröllopen. Därför har Sofie samlat på sig både misstankar och hat. När en ung man hittas död och upphängd på en krok i herrgårdens skafferi börjar Eva och kriminalpolisen Tor Bonde en gemensam utredning. De kommer varandra nära. I det rafflande slutet får Eva känna på att Tors ex och nuvarande chef, länspolischef Barbara Bonde, är en tuff konkurrent.
Helena Sigander har skrivit en underhållande och uppdaterad pusseldeckare, f.d.Döda män vittnar inte. Nummer 1 i serien om Eva och Tor, rivalen Barbara och katterna som jagar duvor på taken i Gamla stan.
I serien:  2 Vilseledd, 3 Ridå, 4 Mord på väg, 5 Våld vid vatten

Omslag Ulla Lindborg/bild by phaeujik Free MorgueFile
Pris: mjukband 150 kr/ e-bok 50 kr   KÖP

Eva S:t Clair serien:                               Exilium rygglogo rosa
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten

ur VARSEL OM MORD

Kapitel 1

Gardinerna var halvt fördragna mot ljuset. En motbjudande tung lukt fyllde det vackra sovrummet med burspråk och kristallkrona. Det äckliga kom från Red Devil-rosorna i vasen på skrivbordet. Bladen såg ut som brunnet papper, svarta och skrumpna.

– Jag borde öppna fönstret och kasta ut dem i trädgården. I morgon … kanske …
Inte när medicinen äntligen kommit. Attiraljerna fanns i lådan och de var rena. En kopp, en sked att röra ut heroinet med, kanylen och sprutan.
Hon låste dörren.
Hjärtat som bankat, det gjorde det alltid när köpet var klart, av rädsla för att ett förödande misstag skulle ske och leveransen skulle uppdagas och hon inte skulle få göra det här i lugn och ro, kände hon inte av vid pysslandet med pulvret från paketet.
För sista gången. Och aldrig mer.
Hon drog åt gummibandet strax ovanför armvecket. Blodådern pulserade. Nålens sting var föraningen av njutningen som väntade. Sommarens ljud från trädgården blev suddiga och rännilar av eld i armen blev huvudsak och gummibandet gled ned på handleden. Lemmarna fylldes av välbehag. Sinnesstämningen blev lättsam även om det handlade om död.
Död och så vidare och så vidare med begravning och svarta kläder och sorg och tomhet.
Om det inte varit sorgligt skulle det vara komiskt.
– Det är ologiskt och otroligt och inte rätt. Varför gör de inget åt henne?
Tankarna skingrades. I ögonblicket av stiltje flög nuet sin kos. Frasandet av kuddarna och sängkläderna under överkastet. Händerna under huvudet. Blicken halvengagerad i taket. Heroinsolen glödde i magen, så underbart det var.
En klocka pinglade.
Tiden gick.
Klockan pinglade.
Ja, ja.
Klockan pinglade.
Kylan väckte henne. Hon hackade tänder utan att vara medveten om det och skakade av frusenhet och törst.
Det ska inte bli mer av det här, tänkte hon och tvingade sig upp från sängen. Hon hade velat stanna där hela dagen, resten av livet.
Illamående gjorde hon i ordning sakerna och gömde dem i necessären längst ned i sängskåpet. Drog till sängkläderna. Öppnade fönstret i en glipa. Hon tog på en kofta och drog med händerna över armarna för att få upp värmen och gick rastlös fram och tillbaka på mattan, en fyrkant stor som en fängelsecell.
– Om hon inte fanns … om det var hon som … dog.
Hon sjönk ned på stolen vid skrivbordet dränerad på kraft av allt fixande. Hon korsade armarna över bröstet och stoppade in händerna i armhålorna, fötterna låg i kors under bordsskivan.
De rätta orden ska få människan att begripa att ett nytt bröllop är misstänkt. Hennes framfart måste få ett slut. Begravning har följt på begravning. Änkedok på änkedok. Det är inte klokt. Rakt på sak måste det vara. Hon fattar inte annars.
Ögonlocken sjönk ned till hälften.
Det var bråttom med brevet.
De döende rosenbladen i vasen som stod i skuggan av gardinen skälvde. En hel blomma rasade av. Mörka flarn dalade mot golvet men rosbusken i trädgården var remonterande. Det skulle bli nya rosor. Likt onda handlingar föddes knoppar som skulle slå ut, blända, förföra och multna och återuppstå.
– Döda män kommer inte åter. Så dö då … själv.

Kapitel 2

Jag är beroende av allt det där som man kan sammanfatta som olyckliga omständigheter. När folk sköter sig och är lyckliga blir det kännbara dödperioder för mig. Räkningarna växer i högar och jag blir deppig och känner mig övergiven. Vad det betyder i sömnlösa nätter måste man vara egenföretagare för att begripa.
Svartsjuka, svek, kidnappningar och jakten på förlorade förmögenheter är mina specialiteter som privatdetektiv. Det vanliga alltså. Skit, som folk hamnar i och blöder av.
Men de måste höra av sig. Är det ordentlig torka på klienter händer det att jag ropar efter dem i sömnen.
I somras under värmeböljan var en sådan period tills Sofie von Schenken snubblade in på byrån. Det var en chock. Hon, huvudfiguren i mina mardrömmar sedan sex år, tre månader och sju nätter.
Utan vidare vräkte hon upp dörren och höll på att ramla för tröskeln är hög. Men hon kom på fötter. Likt djävulen själv förflyttade hon sig raketsnabbt till besöksstolen.
– Någon tänker döda mig, Eva.
Tänk, det gladde mig!
Hon tog fram en spetsnäsduk och gnodde sig med den i ansiktet.
Vi var gamla adelsbekanta. 1 vår unika socialgrupp känner alla alla. Många av oss är släkt med varandra. Det var inte Sofie och jag. Vi hade varit rivaler. En måste förlora. Det blev jag.
Jag hatade henne.
Vid knappa 30 såg hon ut som tjugotvå. Jag visste att hon var nedlusad med arvspengar efter en rad förmögna döda äkta män. Själv var jag inte gift, hade aldrig varit det. Och hon, den jävla människan hade sett till det.
Sorger och begravningar bet inte på Sofie. Hon hade inte ett grått hårstrå, inte en enda rynka i pannan eller celluliter på rumpan, det hade hela världen kunnat se på badbilder av henne i veckopressen. Kvinnan hade självklart dåligt anseende, för det finns rättvisa i världen, men karlar kunde inte motstå hennes bottenlösa koblick.
Hon tittade upp från spetsarna och fäste sin kreaturuppsyn på mig och hävde barmen upp och ned.
– Jag vill inte dö, Eva. Jag ska gifta mig om tio dagar med en underbar man från Norge.
– Kunde just tro det, Sofie. Ny kille på gång. Grattis.
Jag ville att hon skulle dra från mitt kontor, samtidigt var jag nyfiken.
– Madam Marion håller på att ändra min klänning från Dior i Paris. Massor av gäster kommer att flygas in från hela världen. Pressen är inbjuden. Förberedelserna är i full gång på Rosenlund, du vet min herrgård som jag fick av min förre man Karl Wilhelm von Schenken.
– Vad roligt att han kunde bidra med något, sa jag.
– Du måste lyssna på mig.
– Jag är nerlusad med klienter.
– Läs, Eva.
Ett vitt kuvert singlade ned mellan oss. Inuti var ett hotelsebrev, det larvigaste jag har läst, nedklottrat på ett avrivet kollegieblockspapper.

Sofie
Du ska vigas i svart nästa gång. Rakt ned i jorden.
Förbered dig på att dö.
Kristallens hämnd

Vem som helst kunde fatta att det var ett fånigt skämt från en knasig person med IQ som en fiskpinne, troligtvis en nära bekant till Sofie.
På ett vis var jag besviken. Sofie var rik och känd och hade det funnits en hotbild hade jag fått något att göra.
Sofie jämrade sig bakom näsduken. Hon behövde skydd, en bodyguard.
Det var mitt i sommaren och semestertider. Stockholm var avfolkat. Det var värmebölja och hett som i Dantes inferno på kontoret under takåsarna i Gamla stan. Jag hade vätskebrist och åt salt med en tesked. Mina katter Gul och Svart hade inte fått ett hederligt mål Whiskas på flera veckor.
– En livvakt, för hur länge då? sa jag.
– Till bröllopet.
Det var inte lång tid men jag kunde bara inte säga ja. Inte till den förbaskade, illojala, samvetslösa …
Jag bytte spår.
– Har du någon aning om vem som ligger bakom det här nonsensbrevet? sa jag. Vem tror du det är?
– Jag vet inte.
– Du Sofie, jag tror inte att du ska bry dig om det, sa jag och fläktade med t-shirten som kletat fast på kroppen.
I det ögonblicket såg flergångsänkan, möjligen brudveteranen, liten och utsatt ut. Det var ju faktiskt ett dödshot, sa hon och jag borde skärpa mig.
Utan att tänka mig för höll jag med om att det var ett otäckt brev. Hotelsebrev är obehagliga, det hade hon rätt i.
Genast såg hon en lierad i mig. Hon blev livlig och började blinka med sina gröna ögon och kasta med de tomterödsfärgade lockarna och jag började må illa.
Det där var hennes trick. På det viset charmade hon andras pojkvänner.
Jag höll upp en stoppande hand.
– Sofie, varför kommer du till mig? Av alla privatdeckare och vaktbolag som du har råd med, väljer du att stolpa upp hit i värmebölja, fem trappor utan hiss.
Sofie uppfattade inte smärtan i min röst, hon hade noll gehör för tomheten som fanns inom mig sedan sex år, tre månader … och så vidare.
Sofie glodde på mig som om inget gnabb fanns mellan oss, som om hon inte slitit min älskade Lars Peters ur mina armar praktiskt taget vid altaret för exakt den redan omnämnda tidsrymden sedan.
– Så klart jag kommer till dig, sa hon. Du och jag är ju samma sort, Eva St Clair.
Samma sort, var förfärligt att höra.
– Vi som har varit som ler och långhalm sedan barnsben, blinkade hon och duttade med näsduken.
Jo, det hade funnits en tid. Det hade hon rätt i. Som små hade vi haft tillgång till gröna hemliga parker, små ponnyer och i tonåren stugor att röka och kröka i. Vi hade haft frihet och delat den tillsammans. Tills hon visade sig var en svekfull orm.
– Eva. Jag betalar dubbla arvodet. Tredubbelt.
– Tredubbelt?
– Så mycket som du begär, Eva.
Det var då jag började skriva på ett avtal i huvudet.
– Börja från början, Sofie.
Med början menade jag allt mellan då och nu. Jag ville höra hur mitt ex Lars Peters hamnade i hennes famn och vem av de två som dumpade vem och hur det sedan gick. En normal människa med samvete hade förstått vad som måste till innan vi kunde återuppta vår bekantskap. Men Sofie dillade om det dagsfärska brevet som hade hittats på trappan till Rosenlunds herrgård, om hur hon hade kontaktat polisen och hur poliserna hade nonchalerat hotet.
Briljanterna i hennes ringar fick färglada solkatter att hoppa på väggarna. Naglarna var perfekta, vita och rakt avklippta. Sommarkläderna var tunna och eleganta. Håret rufsade sig nedåt axlarna och inte ett hårstrå låg fel. En air av rikedom omgav henne vilket gjorde det osammanhängande pladdret om än det ena än det andra uthärdligt.
Jag kände henne och kunde glädjas en smula.
Hon var rädd. De gröna ögonen drogs till de blå triviala raderna i brevet som om det var Allfaderns dom som nu skulle verkställas.
Varför var hon så lättskrämd?
Jag visste att Sofie inte var att lita på. Inte sedan hon blivit vuxen och fått bröst och blivit könsmogen, annat var det när vi var små. Då hade vi varit vänner.
Äh, hon skulle få en ny chans.
Jag väckte min dator och skrev ett kontrakt som Sofie dikterade. Jag skulle bli hennes livvakt, flytta till herrgården Rosenlund och vakta henne bland hennes före detta släktingar som bodde där och hålla henne i handen fram till bröllopet.
– Inte lämna mig en minut, Eva. Bara på natten.
Papperet kom ut i två exemplar i skrivaren. Hon trodde det var klappat och klart.
Jag skrev inte under.
– Sofie. Jag vill veta … berätta för mig. Det blev ju inte du och Lars Peters.
– Nej, kära nån. Jag gifte mig med Robert Dove som du vet.
Slampa! Du dumpade Lars efter bara några månader. Du krossade mitt hjärta.
– Det stod i alla tidningar om bröllopet som vi hade i Italien, fortsatte hon. Sedan dog han. Jag stannade i Italien. Jag fick ett underbart privathus där efter Robert. Sedan, ja, du vet väl alltihop med prinsen. Jag blev prinsessan di Cadori av Italien.
– När du säger det, så.
– Bröllopet var på teve. Sedan dog han. Jag bodde kvar därnere. Du vet vad jag menar.
– Nej, inte alls.
– Solen och havet, sa hon och kramade sina händer och sprätte ut med dem omväxlande. Fast då och då har jag varit hemma och träffat min advokat och varit på Riddarhusets årsbal. Jag brukar se dig där på avstånd. Sedan gifte jag mig med Karl Wilhelm von Schenken. Sedan dog han.
Sedan dog han! Jaha. Bröllop och begravningar. Spektakulära evenemang kunde tydligen göra intryck i den lilla apans grunda hjärnbark. Den korta incidenten med Lars hade inte lämnat ett spår.
Under åren hade jag intalat mig att han var en skit, att hon var en skit. Kanske var det jag som var en skit. Men skit utan detaljer var mer än skit. Sofie andades på sina naglar och putsade dem mot klänningstyget. Det blev omöjligt att nämna hans namn en gång till.
Jag djupandades och pressade mig att ägna mig åt nutiden och herrgården och dess invånare.
– Vad är Rosenlund för något? sa jag.
Rosenlund var en hästgård mitt ute i spenaten omgärdad av ängar, åkrar, kullar och bondgårdar vid kanten av något som Sofie kallade vattnet. Jag frågade om hon menade Östersjön vilket fick henne att mörkna till i blicken. Men hon lyste upp igen när hon kom till uppräkningen av människorna i hennes lilla värld.
– Du känner allihop, Eva. Tant Hilda von Schenken, Karl Wilhelms gamla faster som var den ursprungliga ägarinnan till Rosenlund. Karl Wilhelm fick herrgården av henne. Nu är den min, förstås. Sedan är det Karl Wilhelms kusin Greger Kraagher, hästuppfödaren och hans hustru Elisabeth. Elisabeth och jag var svägerskor ett tag. Min stackars Robert Dove var hennes bror. Fast hon och jag har inte blivit riktiga vänner. Jag hinner inte lära känna mina nya släktingar innan …
Sofie hade den goda smaken att tappa målföret. Fattas bara annat! Hon hade härjat som en skogsbrand bland dessa personer, slukat allt, bränt deras skepp. De bodde antagligen på nåder på herrgården. Jag frågade om det var någon mer som bodde på Rosenlund. Sofie tänkte en god stund innan hon kom på namnet på sin nuvarande fästman.
– Olav Naarby.
Jag flämtade till.
Han var Norges svar på Bruneis oljemiljardär, sultan Hassanal Bolkiah. Hur bar sig människan åt?
Jag la till en extra nolla på vårt avtal och räckte henne en penna med åldersbeständigt bläck. Sofie skrev under utan att ha läst det finstilta på baksidan. Vi gjorde upp om att min vakttjänstgöring skulle börja morgonen därpå. Jag skulle komma tidigt med mina katter och en välfylld koffert. Det kläddes om till middagen på herrgården.
Ett svällande brunt kuvert med förskottsbetalning bytte ägare.

Kapitel 3

Poliskommissarien Holmgren på Polishuset på Kungsholmen och jag hade i många år haft ett givande samarbete. Jag fick en impuls att diskutera hotet mot Sofie von Schenken med honom. Hans mobil tutade upptaget. Jag talade in ett meddelande att jag var på väg.
När jag vandrade genom korridorerna mot Holmgrens rum var jag ett rov för motstridiga känslor. Jag kände mig tvingad in i något som inte var övertänkt. Det var som att bli lurad och en sten tyngde i bröstet.
Jobba för en rival!
Råka än mer i hennes klor.
Inne i de funderingarna märkte jag inte att en förändring hade inträtt i atmosfären på Krim. Kaffekokaren i fikarummet fungerade. Tavlorna hängde rakt. Polisuniformerna var pressade. Hade jag sniffat det allra minsta på personalen hade aftershavedofter från de manliga poliserna fyllt mina näsborrar. Men jag travade opåverkad framåt likt en blind gammal häst som känner vägen och styr rakt mot krubban. Utan att ens titta på namnskylten utanför Holmgrens dörr, ryckte jag upp den och sprang rakt fram till skrivbordet med utsträckta armar.
– Älskling! Ska vi ta oss en omgång på mattan?
Det är inte lätt att vara människa. Vissa minnen av ens korta tid på jorden är ångestframkallande.
Holmgren var inte inne. Det var en annan polis i hans rum, i hans stol.
En hastig blick, tung som vatten, nagelfor mig. Det blixtrade till i mig. Ett svep av lycka och mitt hjärta började bulta fastän jag var stel som en pinne, bortgjord.
Polismannen som vecklade sig upp ur Holmgrens stol blev stående. Våra blickar möttes och gled isär.
– Holmgren är på Gotland, sa han.
– Jag hade ingen aning om det.
– Jo. Visby.
– Vi brukar skämta. Jag menar, det jag sa var på skoj.
– Han har fått förflyttning.
Någonting brast. Kanske snubblade jag på mattan. Kanske svimmade jag en kort sekund. Hur som helst, den okände polismannen, rusade fram och ledde mig till en stol.
Snart stod två pappmuggar med kaffe mellan oss.
Jag sa att förhållandet mellan Holmgren och mig hade varit som en faders till en dotter. En enstaka öl någon kväll. Klart yrkesmässigt alltså. Gamla polare.
– Jaha, sa polismannen.
Stressad av en helhjärtad önskan att fä vrida tiden tillbaka och på nytt öppna hans dörr, kunde jag inte sluta pladdra. Hade jag haft min Beretta med mig hade jag skjutit mig ett skott för pannan för att få slut på det.
Utmattad lyckades jag efter en evighet klämma ur mig att jag hade tittat upp på Krim, som vanligt, för ett informellt samtal. Några dumheter bara om en klients hotelsebrev. Hon hade haft många män som dog den ena efter den andra. Nu var det dags igen. Inte att dö, utan att gifta sig … det är sådant en kvinna längtar efter när hon har hittat … hittats … i vitt med slöja och brudnäbbar och orgelbrus … jo … ja, här var min legitimation förresten.
När han hade tittat färdigt på mitt ID, räckte han mig sin hand.
– Tor Bonde.
Han hade ingen ring.

Kapitel 4

Tor Bonde påpekade att hans företrädare Holmgren hade talat om mig. Han log inåtvänt när han sa det och det fick mig att trampa med fötterna under stolen. Vem gillar att ha ett omdöme spritt om sig hur som helst? Jag försökte lugna mig med att Holmgren var min kompis.
Tor berättade om sig själv. Han hade avancerat till kriminalinspektör på Kungsholmen från Södermalmspolisen.
– Du får se mig som en ny Holmgren, sa han.
Det var gulligt sagt. Oron som börjat flaxa i mitt bröst kom till ro. Tor hade ett underbart leende och det vändes mot mig, lite snett från sidan vilket gjorde mig förlägen.
Jag satte mig tillrätta i stolen och berättade om Sofie. Redan från den första stavelsen spårade jag en viss motsträvighet i Tors attityd gentemot henne. Ordet överklassnonsens svävade mot taket. Sofies mordhot var känt. Hon hade meddelat varenda station i länet om brevet. Allmänt inom kåren trodde man inte att det förelåg någon reell fara. Brevskrivaren ville ha uppmärksamhet. Dårfinkar försökte ständigt göra sina namn kända genom att hamna på löpsedlarna via en kändis.
– Det kan vara skrivet av ett barn, sa han.
– Är det så polisen ser det?
Tors njugga inställning förvånade mig. Då slog det mig att jag hade hört talas om Tor, den radikale polisgreven på Söder som arbetade bland folket. Hans äldre bror skötte fideikommissen. För den yngre sonen hade det varit passande med en ekonomisk eller juridisk bana eller inom Utrikesdepartementet. Tor Bonde hade brutit med traditionerna och valt yrke efter övertygelse.
Att en Bonde hade blivit polis hade intresserat mig då han blev omtalad, eftersom jag själv hade gått ut polishögskolan något år tidigare. Mitt yrkesval hade väckt en del rabalder inom vissa mig närstående kretsar. Samma nämnda kretsar hade gillande nickat då jag hade meddelat mitt utträde ur kåren då den tiden kom. De hade allihop räknat med att jag förr eller senare skulle inrätta mig i ett äktenskap med en greve och lägga Sig Sauern på hyllan. Att jag solidariskt hade sagt upp mig i samband med att kvinnliga kollegor blev mobbade i tjänsten, applåderades diskret. Men då jag i stället för att knyta hymens band startade eget som detektiv, blev det droppen för många i kretsen. Uttryck som ’två sina händer’ och ’låten hoppet fara’, myntades åter.
Det fanns mycket att betitta på Tor. Att lyssna på och spara i det inre rummet som heter hjärtat. Där hade det varit utstädat och ekande under lång tid. Män, en man i synnerhet, hade jag varit blind för så länge att jag inte trott att ett möte kunde ske.
En sviken kvinna blir en kritisk kvinna. Inte en som driver med vinden och skrattar och tar saker för vad de är, den kritiska, står med två ben på jorden och låter sig in förföras på helgerna.
Något mjukt kom över mig i kriminalinspektör Bondes rum och jag tyckte om det.
Tor hade vacker diktion. Han talade tydligt med svag stockholmsk nasalresonans. Särskilt när han initierat berättade om sluskarna på Söder, kröp det i ryggraden på mig. Hans stämbandstons klangfärg framträdde i sin helhet vid de öppna vokalerna i ord som mord, mened och död. Mitt känsliga lingvistiska öra uppfattade en tendens till implosiva falska diftonger, vilket absolut är det sexigaste som finns, särskilt när de vill döljas som i Tors fall. Det handlade om en lätt glidning som fick min puls att vibrera vid ordet du, med sydsvensk diftong.
Jag är lingvistisk nörd. Varenda skiftning i en människas tonklang är något som jag registrerar och tolkar. Min professor i Uppsala hade hoppats på att jag skulle ha stannat som doktorand. Det kanske hade hänt om jag inte träffat Lars Peters.
Tor var inte opåverkad av min närvaro. Annars skulle han inte ha sluntit med tungryggen och av ren nervositet ha avslöjat sitt ursprung för en totalt okänd kvinna.
Jag gillade hans konsonanter också. Hela dagen kunde jag ha lyssnat på hans rivande labiala klusil i uttalet av pistol och hans gutturala i ordet kåken. Andlöst försökte jag suga i mig varenda fon genom att följa tungryggens, gomseglets och uvulans arbete därinne i munhålan.
Jag ville inte gå hem.
Men en varningssignal började blinka i mitt undermedvetna. Det gällde viktig information angående Tor. Ett rött sken, stort som en sol, bländade oupphörligt bakom pannbenet. Jag låtsades inte om det medan kaffemuggarnas antal växte på bordet.
Vi fann mycket att prata om. Tankar tumlade omkring under lysröret i hans rum, tillbaka till vinterns som varit, den pågående sommarhettan, och lite löst om buset på stan. Då och då återkom vi till hotet mot Sofie. Det var ett trist ämne men jag sa som det var att jag skulle ut och hänga på hennes herrgård.
Tor lovade mig allt stöd om något skulle hända. Hans område inom våldsroteln innefattade Sofies Rosenlund.
– Alla dråp, upplopp, mordbränder, skändningar och våldsdåd som händer där hamnar på mitt bord, sa han och drog avslappnat sina händer genom håret.
Jag skulle absolut ringa honom om jag misstänkte något. Dygnet runt. Han skulle rycka ut med helikopter, tung beväpning och hundar om jag begärde det.
Vi skrattade.
Tor kunde verkligen få marken att gunga under en flickas fötter. Jag var helsåld på honom.
Tor tittade på en karta på väggen och pekade ut Sofies gods.
– Här har jag en stuga, sa han och satte fingertoppen inte långt därifrån.
Jag blev stum.
Redan nästa dag skulle han åka dit för att arbeta med en utredning. Vi skulle hamna nästgårds inom ett dygn.
Min mage började kurra. Vi hade druckit sju koppar kaffe. Det var tur att en ilsken röd lampa tändes på en komplicerad telefon som Tor hade på sitt bord för jag behövde gå på toa.
Han tryckte på högtalaren.
– Tor! När du är färdig. Kom in på mitt rum.
Det var en distinkt kvinnoröst, len som sammet över hårt stål. Ett pronto hängde kvar i luften med en italiensk brytning.
Tor svepte ned muggarna i papperskorgen. Vi gick ut ur hans rum och han försvann i korridoren. Jag lokaliserade en toalett och störtade in och tog en time out.
Känslorna som hade bestämt sig för att bryta in i mitt skal övermannade mig. Jag blev svettig i pannan. Det rann ned i ansiktet och jag fick torka mig med toalettpapper. Det var en annorlunda Eva St Clair som kom ut från toaletten, en som blivit berörd och aldrig skulle komma undan den nya längtan som drabbat henne.
Ungefär så, tänkte jag. Om jag kunde tänka.
I korridoren stötte jag ihop med min polisväninna Gabriella. Vi hade gått polisutbildningen tillsammans och det hade svetsat oss samman.
Jag lockade henne nära mig med ett krokigt vinkade pekfinger.
– Du, Tor Bonde? andades jag i hennes öra.
Hon gjorde no no med sitt pekfinger.
– Vad då, då? sa jag.
– Tänk Länspolischef. Sveriges dugligaste snut, du vet. Bella Barbara Bonde. Varningssignalen trängde äntligen igenom dimman. Polletten trillade ner.
Barbara Bonde.
Tor Bonde.
De var inte syskon, det begrep jag och blev ledsen. Jag lät hoppet fara och stod ensam kvar på en tom perrong.
Barbara Bonde hade gjort en strålande poliskarriär. Det visste varenda människa som läste tidningen och tittade på teve. Föräldrarna var italienska invandrare och kom till Sverige på femtiotalet. I bagaget fanns pizzarecept och Barbara. Barbara växte upp på samhällets botten höljd i mjöldamm, ugnsos och operaarior som pappan sjöng framför pizzaugnen.
Hon blev mer än riktig svensk. Hon blev den första kvinnan på polisskolan med invandrarbakgrund. Hon hamnade på tidningars förstasidor, vilka inte bella Barbara missprydde, och blev rikskändis redan som aspirant. Och en poet diktade.

Må främst du stiga, du dotter av invandrad nöd, som skyggt ditt öga vill täcka. Så älska vi dig, att vore du av pizzabröd, vi äta dig skulle var vecka.

Barbara blev polischef och fick med tiden fasta nypor och kom att använde sig av kompromisslösa metoder. Det väckte debatt vid hennes utnämning till länspolischef. När statsministern till slut i radio och teveutsändningar syrligt påpekade att hon var Sveriges enda dugliga polis och det var vad det svenska folket hade efterlyst, tystnade all kritik. Barbara Bonde blev länspolischef i Stockholm.
Barbara och Tor.
– Är de gifta? sa jag till Gabriella.
– Skilda.
– Du vet Holmgren, han har slutat. Jag träffade Tor. Vi har fikat … en stund.
– Skilda sedan fem år, fortsatte Gabrielle med något lyckbådande i tonfallet. Barbara ser till att behålla honom. Bella Barbara håller förresten oss alla i nitisk tukt och förmaning. Hon är fruktansvärt effektiv. Ingen här skulle bli förvånad om hon slutligen tog Palmes mördare och löste alla mysterier med hans död.
Jag följde en mörk rand på väggen med ett finger.
Det var omöjligt att konkurrera med en sådan överkvinna. Vad var jag i jämförelse. Jag hade en debil hotelsebrevskrivare att ta fast.
Kristallens hämnd, stönade jag inombords.
Gabriella försökte moderera det där med Palmemördaren.
– Det är ett internt skämt, Eva. Barbara Bonde håller mest på med uppiffning av polisens skamfilade rykte. Du vet, vi ska vara serviceorienterade gentemot allmänheten. Alla krukväxter ska vattnas. Vi ska ta inbrott i lägenheter på allvar. Du vet, sådana grejer.
De milda orden gjöt olja på svartsjukestormen som fått mig att vika mig dubbel.
Gabriella försäkrade att Tor och Barbara bara var vänner.
– Du säger det, sa jag och repade mod.
Man kan vara vänner efter en skilsmässa. Sådant hade man hört talas om. Särskilt om man av en ödets nyck hamnade på samma arbetsplats.
Gabriella drog lite i min ärm och fick ögonkontakt med mig.
– Det var hon som tog hit honom.
Barbaras vackra ansikte från förstasidorna dök upp för min inre syn, hennes slanka kropp och snacket om hennes brinnande utstrålning.
– Är hon snygg i verkligheten?
Gabriella tittade under lugg.
– Tja. Karlar som gillar välpumpade mörkhåriga damer i åtsittande kläder och höga klackar, skulle tveklöst påstå det.
Jag kände att Rosenlunds friska luft var vad jag behövde. På Kungsholmen var det svårt att andas.
Gabriella tog mig vänligt under hakan.
– Bry dig inte om Tor. Han ser inte åt kvinnor. Han är bränd.
Jag sa ett fult ord.
Så mindes jag Tors och min lyckliga kaffestund för tre minuter sedan och bestämde mig för att inte lyssna på förtal. Hade inte den karlen flirtat med mig var jag skapt som en nors!
– Från det ena till det andra, sa jag och rätade på ryggen. Kan du hjälpa mig med en lista på Sofie von Schenkens alla män?
– Så gärna. Barbara har förbjudit oss att hjälpa icke polismän med information. Eller om det var tvärtom. Jag har svårt att uppfatta alla hennes order och kontraorder.
Vi fnissade.
Gabriella var att lita på. Jag tänkte också på Tors beredvillighet att ställa upp för mig i fallet Sofie. Draken Barbara löstes upp som troll gör i solsken.

Kapitel 5

Jag promenerade från Kungsholmen med öppna sinnen. Det var som om jag inte sett stan på länge. Den levde och brusade och solen värmde som i tropikerna. Folk satt på kaféer och talade politik och dumheter och hemligheter och skrattade och hade det trevligt.
Musik spelades. Schlagers och techno och ett levande gäng hade trummor och flöjter på Tegelbacken. Det blev spritt i mina ben och lätt att le och vara vänlig vid övergångsställen och låta glittret från Strömmen, en sekund, svida i ögonen och driva fram en tår.
Gamla stan dammade. Jag gick på skuggsidan och tänkte på att jag skulle ut på landet och att katterna skulle älska det. Min lya ligger överst på Tyska Brinken, alldeles om hörnet från mitt kontor på Torgdragargränd.
Det händer att jag går över taket när andan faller på. Det har jag lärt mig av Gul och Svart, mina katter, som framlever sin mesta tid på skorstensnivå. Promenader däruppe är förstås livsfarliga. Det är det att gå i gränderna därnere också. Det gäller både nattetid och dag. En undersökning av Stockholms avloppsvatten häromdagen visade att 93 700 genomsnittliga cigarretter med cannabispreparat röks på ett dygn och 2 400 linor kokain får blodet att pumpa och verkligheten att ändra sig. Och nyttjarna går på toa och spolar.
Jag kastade en blick upp mot takåsarna och såg två fyrbenta skuggor hoppa hemåt.
Jag gick till banken och betalade mina skulder. Bland sedlarna i Sofies kuvert fann jag gamla bongar från Solvalla. Beloppen var höga. Det förvånade mig att Sofie spelade på hästar. Enligt skvallerpressen var hon snål och gav inte ut en spänn om hon inte trodde att det skulle löna sig. Dessutom var hon en säker vinnare i kärlek.