7899_ebook_coverHelena2
Lättläst spänningsroman av Helena Sigander

humor, romantik och svensk sommar

Det är sista dagen före semestern. Siv är inte på bra humör. Hon känner inte för att åka till stugan med sin tråkige man. Varför ska hon sitta i en skog med honom och barnen? Är det vad livet handlar om?
Siv arbetar på bank.
Plötsligt händer det som bankansätllda inte vill ska hända. Det blir ett rån.
En av rånarna uppför sig konstigt. Han vet vad hon heter. Det skrämmer Siv. Hon blir mindre skrämd när en polisman dyker upp som får hennes hjärta att banka, en kille med kisande blick och knarrande skinnjacka.

E-bok. Pris 50 kr.  KÖP

Provläs:
 1   Siv Ström arbetade på banken.

Det var Sivs sista arbetsdag före semestern.

Hon längtade efter att vara ledig. Då skulle hon lata sig.

Siv var gift med Per. De hade två barn.

Siv älskade sin familj för det mesta.

Men ibland ville hon skrika rakt ut:

– Jag orkar inte mer! Jag står inte ut! Lämna mig i fred!

Arbetet på banken var stressigt.

Det var jobbigt att hinna med barnen efter arbetstiden.

På kvällen orkade hon knappt tala med Per.

Per och hon hann inte vara tillsammans ofta.

Ibland önskade Siv att hon var singel.

Då skulle hon sova ut på mornarna.

Hon skulle måla naglarna flera gånger i veckan och

hon skulle alltid vara snygg i håret.

 

Nu var klockan snart tre. Klockan tre skulle semestern börja.

Då skulle allting bli bra.

Semester, tänkte Siv. Finns det något bättre? Jo, fotbad kanske.

Siv fantiserade om semestern.

Familjen skulle åka till stugan. Där skulle barnen Nenne och Kalle bada i sjön.

Per skulle passa dem.

Sjön låg långt från stugan. Medan Per och barnen badade skulle hon äntligen få lugn och ro.

Siv skulle ta fotbad på trappan.

Hon skulle dricka kall saft, höra bin som surrade, känna doft av tallbarr och  känna solens hetta i ansiktet.

Siv log.

Per och jag ska älska med varandra på semestern, tänkte hon. Det har vi inte gjort på länge.

Plötsligt blev det tyst på banken.

Kunderna slutade prata.

Alla stod stilla.

Siv såg vad som hände.

Två maskerade män kom in på banken.

Männen hade vapen.

Vapnen och rånarluvorna de hade på sig skrämde henne så att benen började darra.

Männen skulle råna banken.

Tänk, om de skjuter mig, tänkte Siv. Just före semestern.

Siv tänkte på sina barn, Nenne och Kalle. Hon längtade efter Per.

Rädslan fick henne nästan att börja gråta.

Tänk, om jag aldrig får se min familj igen.

Siv glömde att hon ville vara singel.

Hoppas att de inte skjuter mig, tänkte hon.

 

Den ene rånaren stod på vakt vid dörren.

– Håll er stilla, sa han. Detta är ett rån.

Den andre rånaren gick rakt mot Sivs kassa.
Inne på banken var alla rädda.

Utanför banken märktes inte rånet.

Det var som två skilda världar.

Solen sken genom bankens fönster.

På trottoaren promenerade människor.

En grå bil stod parkerad utanför banken. Föraren läste på en bilkarta.

Livet var som vanligt där ute.

 

Siv ville göra något, trycka på alarmknappen eller skrika eller blunda.

Men hon vågade inte röra sig.

Rånaren var framme vid hennes kassa.

Det var som i en dröm.

– Ge hit pengarna, sa rånaren, som kastade en väska mot henne.

Sivs händer skakade.

Hon mådde illa när hon tvingades öppna lådan med pengarna.

– Siv Ström, min dröm, viskade rånaren.

Siv fick tårar i ögonen.

Hon var rädd och rasande på samma gång.

Sivs händer kändes stela. Hon fumlade med pengarna.

– Raska på, skrek rånaren.

Siv ville kasta sedlarna i ansiktet på rånaren. Fast det vågade hon inte.

Rånaren knackade med vapnet på disken.

Det var läskigt.

Siv hade aldrig sett ett vapen på nära håll.

Rånaren hade svarta handskar på sig. Det skrämde henne också.

Siv fyllde väskan med pengar.

Rånaren tog väskan. Han gick baklänges mot dörren.

Vid dörren stod den andre rånaren som hade vaktat.

Han gick ut.

Rånaren med väskan sa:

– Ta det lugnt allihop. Räkna till hundra innan ni ringer polisen.

Han pekade på Siv och sa:

– Siv Ström, min dröm.

Rånarens hand såg konstig ut.

Siv såg att det var något fel på den.

Hon var så rädd, att hon inte kunde inte komma på vad felet var.

Rånaren gick ut.

 

Inne på banken stod alla stilla.

Ingen visste vad de skulle göra.

Då svimmade en kvinna.

Kunder och anställda hjälpte henne.

Ingen såg vart rånarna tog vägen.

2 Rånarna försvinner

Utanför banken drog rånarna av sig rånarluvorna.

De stoppade luvorna i väskan med pengarna.

Sedan gick de mot en grå bil.

Det var den grå bilen Siv hade sett genom fönstret.

– Fick ni pengarna? frågade mannen i bilen.

– Ja, sa en rånare. Ta väskan. Vi sticker runt hörnet och tar vår bil.

Rånaren kastade in väskan i den grå bilen.

Mannen i bilen tog fram en karta och låtsades läsa på den.

Rånarna fortsatte att gå gatan framåt.

En av rånarna var ljus och lång.

Den andre var kort och mörk.

Båda hade jeans på sig.

Nu såg de ut som vilka unga killar som helst.

*

Inne i banken var alla förfärade.

Kvinnan som hade svimmat vaknade. Men hon låg kvar på golvet.

Många grät.

Siv tryckte på alarmknappen till polisen.

Hon var rädd men hon var också arg.

Hon ville inte att rånarna skulle komma undan.

Siv öppnade försiktigt dörren mot gatan och tittade sig omkring.

Längre bort på gatan såg Siv två män.

Hon såg deras ryggar.

Den ene var lång.

Den andre var kort.

De hade jeans på sig.

Precis som rånarna, tänkte Siv. Det måste vara de.

Rånarna försvann runt hörnet.

Hon smög efter.

När hon tittade runt hörnet var båda rånarna borta.

De har kanske satt sig i en bil, tänkte Siv. Men vilken bil?

Det var mycket trafik på den gatan.

En röd skåpbil körde förbi henne.

Sedan kom en blå bil.

På andra sidan körde en vit bil.

Det var omöjligt att se vilka som satt i bilarna.

Siv såg inte rånarna. Hon gick tillbaka till banken.

Mitt framför banken stod en grå bil parkerad.

Siv hade sett bilen genom fönstret i banken.

Bilen hade stått där länge.

En person satt i bilen och läste på en stor karta.

Han har inget med rånet att göra, tänkte Siv.

Hon gick förbi den grå bilen.

Bilen startade och körde iväg.

Siv Ström gick in på banken.

Sivs arbetskamrater mådde dåligt.  Ingen hade blivit skadad men alla var nervösa.

 

3 Polisen kommer

Sirener tjöt genom luften och blått blinkljus kastade solkatter omkring sig.

Polisen kom i en stor svart piketbuss som parkerades utanför banken.

Fem poliser kom in på banken.

Poliserna hade vapen på sig och var klädda i svarta läderjackor.

Bankens kunder ville alla berätta vad som hade hänt.

Poliserna fick klart för sig att det hade skett ett rån.

En polisman vände sig till Siv.

Han verkade lugn och van vid förfärliga händelser.

– Jag heter Oskar Lund, sa han. Jag är poliskommissarie.

Då hände något med Siv.

Det kändes som om Oskar och hon var ensamma på banken.

Oskars mörka ögon blixtrade egendomligt lockande.

Blicken liksom sög in henne mot honom.

Oskar var lång också, inte alls kort som hennes man Per.

Per såg vanlig ut. Han hade blå ögon och de blixtrade sällan mot henne.

Per tog det inte lugnt heller när det hände något allvarligt.

Då brukade han bli upprörd och skrikig.

Ibland visste inte Siv vad hon kände för Per längre.

Siv hade inte haft sex med sin man på länge.

Hon hade inte talat på det där förtroliga viset med honom på veckor.

När Siv mötte Oskars ögon tändes en eld inom henne.  Det var en farlig eld.

Men från början märkte hon det inte.

Det var bara som om en liten låga hade tänts längst inne i bröstet.

Den värmde.

– Jag heter Siv Ström, sa Siv.

– Vad har hänt här? frågade Oskar Lund.

Siv berättade om rånet.

Oskar ledde henne fram till fönstret.

Den grå bilen var borta.

Polisens piketbuss stod där i stället.

Siv tänkte inte alls på den grå bilen.

Siv kände Oskars närhet. Det hettade i kroppen på henne.

Oskar var manlig, tyckte Siv.

Han såg tuff ut.

– Kände du igen rånarna? frågade Oskar Lund.

– Nej.

– La du märkte till något speciellt? frågade Oskar Lund.

– Nej.

Det fanns inga ledtrådar.

– Nu minns jag något, sa Siv.

– Vad då? frågade Oskar Lund.

– Rånaren sa mitt namn, sa Siv.

– Hade du din namnbricka på dig? frågade Oskar Lund.

– Nej.

Poliskommissarie Oskar Lund kliade sig på hakan.

Siv kände doften av hans rakvatten.

Det luktade gott.

– Det var inte bra att de vet vad du heter, sa Oskar.

Siv kände en kall kåre utmed ryggen. Hon fick ont i magen.

Det var något mer hon hade velat berätta för Oskar om rånet.

Det var något med rånarens hand. Den hade sett konstig ut.

Men Siv ville inte tänka på rånet.

Hon började darra då.

Hon ville glömma alltsammans så fort som möjligt.

 

Kunderna som hade blivit vittnen till rånet fick gå till polisstationen.

Där fick de berätta vad de hade sett.

Poliserna skrev ned deras vittnesmål.

Sedan fick vittnena skriva under med sina namn.

Siv gjorde det också.

Sedan trodde hon att det var över.

Hon bestämde sig för att aldrig mer tänka på rånet.

 

Siv skyndade sig att hämta Nenne på dagis. Nenne var 5 år. Sonen Kalle var 8 år.

Han gick hem själv från skolan.

Siv gav barnen smörgås och saft i köket.

Nenne och Kalle var snälla och rara barn.

Siv ville inte att de skulle bli rädda. Därför berättade hon inte om rånet för dem.

Siv gick till sovrummet.

Hon stängde dörren så att barnen inte skulle höra henne. Hon ringde till Per. För honom berättade hon om rånet.

Per blev upprörd över rånet.

– Stackars dig, Siv, sa han. Jag ska skynda mig hem.

Barnen fick se på teve i vardagsrummet.

Siv satte sig i köket.

Hon drack en kopp kaffe och tänkte på rånet.

Men mest tänkte hon på Oskar Lund.

 

4 Sivs dröm

Per kom hem tidigare än vanligt. Han var omtänksam.

– Siv, vila på soffan, sa han. Jag tar hand om barnen.

Per nattade Nenne och Kalle.  Han läste en saga för dem. Sedan berättade han för dem om rånet.

Per sa att deras mamma hade gjort rätt.

Hon hade gett rånarna pengarna.  Hon hade inte spelat hjälte på banken.

– Ska man inte ta fast tjuvar? frågade Kalle.

– Det gör polisen, sa pappa Per.

– Tänk om tjuvarna kommer hit, sa Nenne.

– De är långt borta nu, sa Per. Sov nu.

Barnen somnade.

 

Per gick till Siv. Han satte sig bredvid henne i soffan och ville höra allt om rånet.

Siv var blek. Hon kände sig helt slut. Hon ville inte prata om rånet.

Per tjatade på henne.

– Vad hände på banken? sa han flera gånger.

Till slut berättade Siv alltsammans.

Medan Per lyssnade, blev han röd i ansiktet.  Han blev sådan då han blev upprörd.

– Du kunde ha varit död nu, skrek Per.

– Sluta prata om det, sa Siv.

– Barnen kunde ha varit utan mor nu, skrek Per.

– Nu slutar vi prata om det där, sa Siv.

– Jag kunde ha varit utan fru nu, skrek Per.

– Sluta, sa Siv.

Men Per kunde inte sluta.

– Tänk, om de hade skjutit dig, sa han.

Siv började gråta. Per ångrade att han hade skrikit. Han försökte göra allt bra igen.

Han la sin ena arm om Siv och tryckte sig tätt intill henne.

– Det är tur att du inte är död, sa han.

Då reste sig Siv från soffan. Hon rusade in i sovrummet, stängde dörren och kröp ned i sängen.

Efter en stund knackade det på dörren. Det var Per.

– Förlåt mig, sa han. Jag säger en massa dumheter då jag blir orolig.

Per hade en kopp te i handen. Han räckte henne tekoppen.

– Var så god, sa han.

– Tack, sa Siv.

Per pussade henne på huvudet.

Siv fick en Alvedon också. Hon svalde den och somnade snart.

*

Per gick till vardagsrummet. Han satte sig i soffan

Teven var på.

Per tittade inte på programmen. Han var orolig.

Rånarna visste vad Siv hette. Det var inte bra. Han visste inte vad han skulle göra.

Tur att vi åker på semester i morgon, tänkte han

*

Siv drömde att hon var på banken.  I drömmen blev banken rånad. En rånare hade svarta handskar på sig.

Något med hans fingrar var fel

Vad var det?

Rånaren pekade på henne i drömmen.

– Siv Ström, min dröm, sa rånaren.

Då kom Siv på vad som var fel.

Rånaren pekade inte med pekfingret.  Han pekade med långfingret.

Rånaren hade inget pekfinger. Pekfingret var borta. Därför såg handen konstig ut.

*

Per kom in i sovrummet. Siv vaknade.

– Jag har kommit på något, sa Siv.

– Vad då? frågade Per.

– Rånaren har inget pekfinger, sa Siv.

Per blev nästan som galen igen.

– Vilken tur att du inte är död, skrek han.

– Tyst, sa Siv.

– Jag kunde ha varit änka nu, skrek Per.

– Änkling heter det, sa Siv.

– Tänk på våra stackars barn, skrek Per.

– Men jag lever ju, sa Siv.

– Det är tur, skrek Per.

Siv fick trösta Per. Men hon kände att det var fel. Per borde trösta henne. Det var hon som hade blivit rånad.

Per är inte alls som Oskar Lund, tänkte Siv. Oskar är lugn och grips inte av panik. Han är inte rädd heller för rånare.

Siv såg inte Per i ögonen. Hon kunde inte låta bli att tänka på Oskar.

Oskar Lund är polis, tänkte Siv. En polis är van vid tuffa tag. Per arbetar i järnhandel och säljer spik. Det är inget jobb man blir tuff av.

– Jag älskar dig, Siv, sa Per.

– Jag ska sova nu, sa Siv.

– Sov gott, sa Per. I morgon åker vi på semester.

Per gick tillbaka till teven.

Siv låg vaken i sängen. Siv mindes Oskars ögon.  Hon hade blivit upphetsad av honom. Hans blick hade bränt henne.

Så ska en man titta på en kvinna, tänkte Siv.
fortsättning