även utgiven 2009 som bok med titeln Kärlek, mord och poesi.

Dolda avsikter

PROVLÄS:
 Kapitel 1  Bettan Bylund och våren
 Kapitel 2  Lisa Melanders hemlige älskare
 Kapitel 3  En röntgensköterskas död
 Kapitel 4  Bettans mardröm
 Kapitel 5  Jenny Nordh

 

 

1 Bettan Bylund och våren
Bettan Bylund var på besök hos sin väninna Gudrun Melander.

Gudrun bodde på tredje våningen
i ett hyreshus på Storgatan.
Hon hade börjat duka ett kaffebord på sin balkong.

– Bettan! Jag har bakat dina favoritkakor, sa Gudrun.
Drömmar. Titta på kakfatet.

– Det var vänligt av dig, sa Bettan.
Du Gudrun, måste vi sitta på balkongen?

– Ja, det ska vi, svarade Gudrun Melander.
Det är så vackert väder.

– Tänk, om balkongen rasar ner på Storgatan!
sa Bettan Bylund.

– Fåna dig inte, sa Gudrun.
Balkongen håller.

Bettan stod tveksamt kvar vid balkongdörren.

– Jag sitter lika gärna inne i ditt kök, sa Bettan.

– Snälla, rara du, sa Gudrun.
Det är riktig sommarvärme ute, fast det bara är i maj.

Gudrun strök sitt hår bakåt på huvudet som hon brukade göra
när hon inte visste vad hon skulle göra.
På bordet på balkongen hade hon satt en ny duk och en vas med tulpaner.
Det var inte roligt att flytta alltihop till köksbordet.

– Okej, då, sa Bettan och gick ut på balkongen.
Det är ditt fel om vi rasar ned
och jag blir en blöt fläck på gatan.

Betten Bylund satte sig nära balkongdörren.

Gudrun fick klämma sig förbi Bettan när hon skulle gå ut
på balkongen med en bricka med kaffekanna,
ett fat med bullar och en snipa grädde.

När Gudrun satt sig, log de båda damerna mot varandra.
Bettan och Gudrun hade känt varandra i fyrtio år.

Sedan en tid var de pensionärer.

Båda hade arbetat på Posten.
Och följt med Posten till mataffären när Posten lades ned.

När det blev omläggningar i mataffären,
fick båda erbjudande om att sluta i förtid
för att de var nästan 62 år.
Det var två år sedan.

De talade ofta om att det var konstigt att själva Posten hade försvunnit.

– Många människor saknar Posten, sa Bettan Bylund
och lutade sig fram mot kakfatet och tog en dröm.

– Jag har slutat att tänka på Posten, sa Gudrun.
Jag har det väldigt bra utan Posten.
Det har du med. Erkänn det.

– Jag skulle vilja ha ett deltidsjobb, sa Bettan.
Att sluta arbeta vid min ålder känns alldeles för tidigt.

– Jag vill bara rå mig själv, sa Gudrun.
Fast ibland måste jag åka till Stockholm och passa mina barnbarn.
Barnbarn är jättejobbiga.

– Det tror jag säkert, sa Bettan.

Bettan Bylund drack av Gudruns goda kaffe och tog en dröm till.

Om hon inte tittade ned mot trafiken på Storgatan,
gick det ganska bra att sitta på balkongen.

Vi kommer nog inte att störta ned, tänkte Bettan.
Åtminstone inte i dag.

Det var fin utsikt från balkongen.
Bettan tittade bort mot stadens utkanter.
Där reste sig höga berg täckta av höga mörka granar.
Det fanns en utsiktsplats högt uppe på Utsiktsberget.
Det var längesedan Bettan var där.
Ungdomar brukade åka dit för att hångla
och det var längesedan Bettan hånglade.

Från balkongen såg man också över en park.
Där märktes våren.
Gröna blad höll på att slå ut på träd och buskar.
Överallt stack krokusar upp, gula, vita, lila.
På gräsmattan blommade gula påskliljor.

På andra sidan parken låg stans sjukhus.

Där arbetade Gudruns dotter Lisa Melander.

Lisa var röntgensköterska.

– Kan du tänka dig vilken tur vi haft, sa Gudrun.
Lisa har fått lägenheten bredvid min.

I samma ögonblick öppnades balkongdörren till Lisas lägenhet.
Det var Lisa.

Lisa Melander hade blont hår och blå ögon.
Hon hade en snygg figur med smal midja och fyllig byst.
Hon var 25 år och singel.

– Hej, mamma och Bettan, ropade Lisa
och böjde sig ned och flyttade på något
som kaffedrickarna inte kunde se.

– Vänta ska ni få se, sa Lisa nedböjd på sin balkong.
Jag har köpt blomlådor till balkongerna.

– Till mig också? sa Gudrun.

Lisa reste sig upp.
– Ja, titta sa hon, och höll upp mörkblå blomlådor av plast.

– De var fina, sa Bettan Bylund. Vad snyggt det är med nya saker.

– Vilken överraskning, skrattade Gudrun.

– Jag köper blommor till lådorna i morgon, sa Lisa.
Då har jag morgonpasset på röntgen.
Efter jobbet har jag gott om tid
att välja ut fina penséer på torget.

– Ja tack, om du har tid, så, sa Gudrun.
Om du inte har annat att göra på din lediga tid.

– Det är lugnt, mamma.

Bettan visste att Gudrun var bekymrad över
att Lisa inte hade träffat någon att bli kär i.

Men Lisa verkade inte vara ledsen. Tvärtom.
Hon nynnade på en melodi
medan hon gjorde en hästsvans av sitt långa hår.

– Jag måste gå till sjukhuset nu, sa hon.
Vi ses! Hej då.

– Tack för blomlådorna, Lisa! ropade Gudrun.
Du tänker på allt.

Lisa vinkade och gick in till sig.

Bettan önskade att hon hade haft en dotter eller en son
som kunde komma med överraskningar en helt vanlig dag.

Gudrun Melander var änka.
Det var några år sedan maken dog
men Gudrun sörjde honom mycket.
Hon kom inte över sorgen.

Men Gudrun hade fått fyra barn
som alla var vuxna nu.
Och två barnbarn hade hon också.

Bettan Bylund hade varken fått några barn
eller varit gift.

– Vilken tur du har som har Lisa här i närheten,
sa Bettan till Gudrun.

– Ja, det tänker jag ofta på, sa Gudrun.
Särskilt som mina andra tre barn trivs i Stockholm.
De flyttar aldrig tillbaka hit.

– Kommer du hem till mig på kaffe i morgon? sa Bettan.

– Nej, jag åker till min dotter i Stockholm några dagar, sa Gudrun.
Jag ska passa ett av mina barnbarn.

– Ring mig när du är tillbaka i stan, sa Bettan Bylund.
Vi kunde göra något roligt.

De två damerna drack var sin kopp kaffe till.

Sedan tog de en promenad i parken.

De pratade och skrattade mycket
för det var en alldeles underbar dag.

Det var början till en härlig sommar, sa de till varandra.
Då inget särskilt skulle hända mer än sommarrean
och att badbussen skulle börja gå
och att de skulle kunna sitta på uteserveringarna på kvällarna.

– Vad kul vi ska ha i sommar, skrattade Gudrun Melander.
Vi gör som vi vill nu, Bettan!

Bettan Bylund gillade när Gudrun var på gott humör.

– Ja, vi gör precis vad vi vill, fnittrade Bettan.
Jag tror att jag ska köpa mig en röd sommarklänning!

– Då köper jag en gul, fnissade Gudrun.
Och en stor hatt med ett gult band i.

Men det skulle inte bli en röd sommarklänning för Bettan Bylund.
Inte en gul för Gudrun Melander.

Det skulle bli svarta klänningar.

2 Lisa Melanders hemlige älskare

De satt och kysstes i Henriks bil på Utsiktsberget.
Lisa försökte att inte ge sig hän direkt. Det var svårt.
Hon ville så gärna känna hans nakna kropp mot sin.
Hon hade fantiserat om att ha sex med honom, hela dagen.

Men hon kände att hon ville ha svar på hur Henrik såg på deras gemensamma framtid.
Hon ville inte vara ’den andra kvinnan’.
En som han bara kunde träffa i smyg.

Lisa slutade kyssas.

– När ska du skilja dig från din fru? sa Lisa Melander.

– Har vi det inte bra som det är? sa Henrik Sjögren.

– Nej, sa Lisa. Vi har träffats i hemlighet i sex månader.
Jag tycker inte om att smussla.

– De här månaderna har varit de bästa i mitt liv, sa Henrik.

Henrik Sjögren lät ärlig på rösten. Fast Lisa märkte
att han var trött på att diskutera hur de skulle göra.

Det hade varit självklart att Henrik skulle skilja sig,
i alla fall var det vad Lisa hade trott.
Henrik hade sagt att skilsmässan var så gott som klar.
Eller var det bara som hon hade drömt?

För det blev ingen skilsmässa.

Lisa var ihop med en gift man och det verkade som om han skulle förbli gift.
Jag då? tänkte Lisa. Jag vill gifta mig och få barn.

Sedan var det svartsjukan, hon kom inte ifrån den.
Hon ville inte föreställa sig Henrik tillsammans med frun.
Ibland kunde hon inte låta bli.
Hon mådde illa av det.
Och hon kunde inte fråga Henrik, rakt ut.

Hur kan Henrik ha två kvinnor samtidigt? tänkte Lisa.
Ligger han med henne också?
Suger han på hennes börsvårtor
och gör likadant som han gör med mig?
Vad äckligt, i sådant fall.

Lisa visste inte vad hon skulle tro.
Henriks fru Susanne var en vacker kvinna.
Lisa var säker på att Henrik hade älskat henne från början.
När tog kärleken slut, då?
Även om känslorna var borta kanske de hade sex med varandra.
Efter stora gräl hade gifta människor sex för att bli vänner, det hade Lisa hört.

Henriks förhållande till Susanne blev mer och mer oklart för Lisa.

Henrik hade sagt att han inte kunde fortsätta leva med Susanne.
Alltså, det var vad han försäkrat, när han och Lisa började träffas.
Han påstod att Susanne och han grälade mycket.

– Jag orkar inte med bråk varenda dag, hade Henrik sagt.
Jag vill ha en kvinna som du, Lisa. En som tycker om mig
och gillar att kelas och kyssas.
En som vill ligga med mig och inte tjafsar
och har ont i huvudet hela tiden.

Vad betydde det? Kanske älskade Henrik Susanne fortfarande?
Om Susanne slutade tjafsa och låg med Henrik
kanske det skulle bli bra mellan dem igen.
Men det vågade Lisa inte fråga honom.

– Henrik, älskar du mig? sa hon i stället.

– Javisst, svarade Henrik.

– Ska inte du och jag vara ihop då, sa Lisa.

Henrik drog undan sin arm som han haft runt hennes axlar.
Han började trumma med fingrarna på ratten.

De satt och stirrade ut genom rutorna i Henriks bil på Utsiktsberget.
Den varma tonen mellan dem var borta
och snart måste de åka tillbaka till stan.

Bilen stod parkerad nära kanten på Utsiktsberget.
Egentligen stod den nära kanten till stupet
men det oroade dem inte.
De hade ofta åkt hit för att få vara i fred.

Utsiktsberget stack ut som en hylla ovanför staden.
De kunde se hur långt som helst, fast det var kväll,
för det var ljust ute.

Långt nere i dalen fanns sjukhuset där de båda arbetade.

Henrik var läkare. Lisa var röntgensköterska på samma avdelning.
De kunde ha haft det hur bra som helst.
De kunde ha varit tillsammans hela tiden,
både hemma och på jobbet.
Men Henrik var gift med Susanne, som var chef på stans Laboratorium.

Laboratoriet låg i en annan del av stan än sjukhuset.
Det var sällan som Susanne kom till Henriks och Lisas arbetsplats.
Laboratoriet var både till för sjukhuset
och till en högskola som låg tjugo mil bort.

Susanne Sjögrens specialitet var att göra DNA-analyser.
Ibland åkte hon iväg till högskolan för att föreläsa där.
Och hon hjälpte ofta polisen vid mordfall.

Susanne kunde vara borta flera dagar och nätter i sträck.
Då brukade Lisa och Henrik bo i sjukhusets gästvåning om nätterna.
De brukade älska där, alldeles vansinnigt rusigt, tills de var genomblöta av svett.
Sedan, när de låg sida vid sida och var mätta på sex och kyssar,
talade de om en gemensam framtid och gjorde upp planer.

Det var så förälskelsen hade börjat.
Lisa tyckte inte att hon gick emellan ett gift par,
för Henrik och Susanne skulle skilja sig.
Henrik försäkrade det.
Och Lisa darrade av lust bara Henrik kom i närheten.

Men så snart Susanne Sjögren kom tillbaka hem igen
blev det konstigt mellan Henrik och Lisa.

Lisa var förbannat trött på Henriks undanglidande svar på
hur det skulle bli!

– Du måste tala om för Susanne vad vi håller på med,
sa Lisa Melander. Det är inte rätt mot henne det här!

– Jag ska tala med henne, sa Henrik.

Lisa Melander hade hört det tusen gången, nu!
Hon funderade på att göra slut med Henrik.
Världen var full av karlar som var singel.
Det vore inte omöjligt att hitta någon som bara älskade henne.
Hon var värd något bättre än det här smusslet.

Lisa fick tårar i ögonen och vände sig bort från Henrik
så att han inte skulle se det.

– Lisa, viskade Henrik.
Ge mig en chans att ordna det här.

Lisa älskade hans röst. Hon älskade hans händer.
De hade jättebra sex och väntade på varandra
så att de fick orgasm samtidigt.
Det var jättesvårt att sluta längta efter en gemensam framtid med honom.

Att vara förälskad var som att ha en sjukdom.
Man kunde inget göra förrän man var botad!

Om jag hade läst om det här förhållandet i en bok, tänkte Lisa,
då hade jag tyckt att den där Lisa Melander var en riktig tönt
som låter sig utnyttjas av en man som inte kan få sin fru i säng.
Hur ska jag göra?

Sedan tänkte Lisa på Susannes pappa, Henriks svärfar.
Han hette Jan-Olov Karlsson.

Karlsson var länsdirektör och bestämde över både
sjukhuset och laboratoriet och det mesta i stan.
Svärfadern hade makt över tjänsterna på sjukhuset
och Henrik ville bli klinikchef.

Lisa misstänkte att Henrik var rädd för att svärfadern skulle få reda på
att Henrik och Lisa hade ett kärleksförhållande.
Då hade Henrik inga chanser att få ett bättre jobb på sjukhuset.
Han skulle kanske till och med förlora det jobb han hade.

Lisa Melander hade aldrig trott om sig själv
att hon skulle kunna vara ihop med en gift man.
Men hon älskade och åtrådde Henrik.
Hon var fast!
Hon var en idiot som börjat med Henrik
men ännu mer idiotiskt var det
att stanna kvar i förhållandet.

Just som Lisa tänkte skrika: Jag står inte ut!
kröp Henrik närmare henne.

– Jag ska tala om allt för Susanne, mumlade Henrik.
Jag ska berätta för henne om oss.

– När då? sa Lisa.

– När jag kommer hem i kväll, sa Henrik. Efteråt.

– Efter, vad då? sa Lisa.

Men hon visste vad han menade. Först skulle hon och Henrik ligga med varandra i bilen.
Sedan skulle han åka hem och be Susanne om skilsmässa.

Henrik var helt nära nu.
Han andades mot hennes öra.
Hennes långa hår föste han undan
och kysste henne på örat.

Hennes puls steg och hon blev mjuk och varm.
Henrik började nafsa på hennes hals.

Hon blev rädd för sugmärken.
Det var ingen som visste att hon hade en älskare,
varken arbetskamraterna eller mamma.
Sugmärken skulle avslöja henne och Henrik!

Lisa tog Henriks ansikte mellan sina händer.

– Vi kanske skulle ta en paus i vårt förhållande, sa hon.

– Det menar du inte, sa han och blinkade med ena ögat mot henne.

Han var kanske inte den vackraste av alla män på Jorden.
Men han hade charm.
Fler än hon var förälskad i Henrik Sjögren.
Men han hade bara ögon för henne.

– Kom igen, Lisa, sa han. Sura inte mer.
Jag vet att du gillar mig.

De kysstes. De var bra på att kyssas.

– Nu ser jag att du skrattar, sa Henrik.
Så ska det se ut!
Vi ska fixa det här, Lisa.

– Jag önskar att vi var i framtiden redan, sa Lisa.

– Jag med, sa Henrik.
Då skulle vi vara hemma hos oss
och inte i den här obekväma bilen.

De småskrattade och pussades.
Lisa drog av sig sin tröja.
Henrik knäppte upp hennes behå.

Hans ansikte försvann mellan hennes bröst.

– Vi har faktiskt bra möjligheter att älska på sjukhuset, sa Lisa.
Vi kunde ha gått upp till gästlägenheten.

Den bestod av ett övernattningsrum
för läkare och studenter som besökte sjukhuset.

Men lägenheten användes sällan av gäster.
Den hade varit Henriks och Lisas hemliga kärleksplats
alltsedan början av relationen.

Henrik hade plötsligt inte velat vara där mer.

– Ska vi åka dit? viskade Lisa. Det är bättre där.

– Nej. Koncentrera dig på det här nu, Lisa.

– Vi kunde stanna där tills i morgon bitti. I alla fall, till sent i kväll.

Henrik satte sig upp.

– Nej, jag tycker inte
att det är säkert, sa han.
Jag har fått för mig att lägenheten övervakas.

Jag undrar om han ljuger, tänkte Lisa.

– Henrik, vill du verkligen leva och bo med mig? frågade Lisa.
Vill du gifta dig med mig?

Henrik Sjögren svarade inte.
Han stirrade i sidospegeln på bilen.

– Är det någon därute? frågade han.

Lisa kände att hon blev förbannad
och drog på sig tröjan
och stoppade behån i handväskan.

Låtsades han att det var någon som smög på dem,
för att slippa svara på frågan om hur det skulle bli mellan dem?
Kunde hon lita på att Henrik skulle tala med Susanne?
Eller skulle han strunta i att prata med hustrun?

Lisa Melander tog tag i Henriks händer.
– Henrik, sa hon. Nu är det allvar.
Om du inte berättar för Susanne om oss,
gör jag det.

– Det där låter som ett hot, sa Henrik Sjögren.

– Ta det hur du vill, sa Lisa.
Jag ger dig två veckor att bli fri från Susanne.
Sedan pratar jag med henne!

Henrik Sjögren startade bilmotorn och backade ut från utsiktsplatsen.
Hans händer kramade hårt runt ratten. Hans knogar vitnade.

Henrik Sjögrens vänliga ansikte, såg plötsligt hårt och elakt ut.

– Jaså, fräste han. Du ska tvinga mig!

– Ta det hur du vill, upprepade Lisa.

Sedan sa de ingen mer till varandra på vägen ned till stan.

3 En röntgensköterskas död

Det hade gått tio dagar sedan Henrik och Lisa hade grälat på Utsiktsberget.

Det hade inte blivit riktigt bra mellan dem sedan dess.
Lisa var besviken på Henrik.
Han höll inte vad han lovat.

Fastän Lisa Melander tyckte att allting var grått och trist
höll det vackra vårvädret i sig.
Särskilt på morgnarna var det underbart,
när luften var klar och kylig och dagg skimrade i gräset
och man visste att det skulle bli en varm dag.

Den här morgonen hade Lisa Melander det tidiga passet på röntgenavdelningen,
och hon promenerade till jobbet genom parken.

Hon kunde ha njutit av fågelsång och utslagna vårblommor.
Det gjorde hon inte.

I sitt hjärta visste hon
att Henrik tyckte om henne lika mycket
som hon tyckte om honom.
Fast Susanne Sjögren stod i vägen!
Och Henrik gjorde inget åt det.

Henrik behandlar mig som skit, tänkte hon.
Han påstår att Susanne har en vår-depression,
och att han inte kan berätta för henne om oss.

Jag då! Jag kan också bli deprimerad!
Jag har också problem!

Henrik skulle bara veta …
Jag kan inte vänta hur länge som helst på att han ska bestämma sig!
Jag måste bestämma – om mig!
Tiden går …

Henrik Sjögren kommer aldrig att ordna det här, tänkte Lisa.
Det är lika bra att jag inser det. Jag gör slut med honom!

Det kändes tungt att fatta beslutet
att aldrig mer vara med Henrik.

Han borde förstås få veta hur jag har det, tänkte hon.
Då skulle han kanske hålla vad han lovat.

Lisa kom fram till sjukhuset och gick in genom glasdörrarna.
Hon var tidig.
Inte ens killen i informationsdisken hade kommit.

Lisa gick till röntgen.
Snabbt märkte hon att hon var ensam på mottagningen.
Hennes arbetskamrat Jenny Nordh hade inte kommit.
Det var inte konstigt, Jenny brukade vara sen.

Lisa tyckte att det kändes kvavt i rummet.
Hon öppnade några fönster för att vädra.

Hon tittade ut mot sjukhusets parkering.
Jennys cykel stod inte i cykelstället.

Tänk, att den tjejen inte kan komma i tid en enda dag i veckan!

Lisa plockade i ordning och drack ett glas vatten
och tog på sig en vit rock.
Sedan stängde hon fönstren.

Det var dags att se över patientlistan.
Lisa satte sig vid arbetsbordet och slog på datorn.

På skärmen såg Lisa en spegling av sig själv.
Hennes hår var nytvättat. Frisyren var perfekt.
Mascaran låg tät och utan kladd på ögonfransarna.
Läppglansen var svagt rosa.

Det syntes inte i ansiktet att hon sovit dåligt
och att hon gråtit kvällen innan.

Nej, aldrig att någon ska se på mig att jag är ledsen.
Speciellt inte Henrik!

Lisa öppnade patientregistret i datorn och började jobba.

Det knackade på dörren.
Lisa tittade på klockan bredvid datorn.
Mottagningen skulle inte öppna förrän om en halvtimme.

Lisa tittade mot dörren.

Vem kan det vara? tänkte hon.
Det var inte tid för patienterna än.
Jenny, knackar inte.
Jenny skulle ha öppnat dörren och hojtat:
– Förlåt, att jag är sen!

Lisa hörde hur personen därute drog en kodnyckel genom lås-läsaren.
Det knäppte till i låset.
Dörrhandtaget vreds ned.

Bara det inte är Henrik, tänkte Lisa.
Jag vill inte träffa honom nu.
Inte här, när vem som helst kan komma.

Hon blev alldeles torr i halsen.

In steg personen, som först knackat på dörren
och sedan öppnat med sin egen sjukhusnyckel.

Lisa kände att hon rodnade.

– Oj, då, sa hon. Är det du!
Vill du tala med mig? Det går bra.
Jag är ensam här.

– Jag trodde väl det, Lisa, sa personen. Sitt där du sitter.
Det blir bra.

Det blev inget prat, inga förklaringar.
I stället hände något helt annat.

En injektionsspruta riktades mot Lisa.
Sprutan var fylld med vätska.

Alldeles för sent blev Lisa rädd.

– Vad tänker du göra? ropade Lisa.
Låt mig vara! Hjälp!

Men det var ingen mer än personen i rummet
som hörde Lisa Melanders sista rop i livet.

Injektionsnålen stacks rakt i Lisas hjärta.
Vätskan trycktes in.

Det tog bara några sekunder innan Lisa slutade att andas.

När Lisa var död
fyllde mördaren sprutan med en ny dos.
Sedan rullade mördaren upp ärmen på Lisas vita rock
och stack in injektionsnålen i hennes armveck.
Där fick den sitta kvar.

4 Bettans mardröm

Bettan Bylund var förföljd av vargar.
Hon sprang genom en skog och var helt galen av skräck.
Vargarna flåsade och ylade.
Bettan kände deras äckliga andedräkt i näsan

Vargarna var lekfulla.
Vilddjuren nafsade henne i baken.
När som helst kunde de bli aggressiva och börja bitas.
Deras sneda ögon lyste gula och farliga i natten.

Bettan kom till en mur. På muren växte murgröna.
Hon tog tag i slingerväxten och drog sig uppåt.
Hon slet och drog men hon var för tung.
Hon orkade inte rädda sig.
Hon ramlade ned.

En gräslig varg lutade sig över henne.
Hjälp, tänkte hon.

Vargen slickade henne i ansiktet med sin grova tunga.
– Bort med dig, odjur! skrek Bettan och slog omkring sig med armarna.
Sedan vaknade hon.
Hon var hemma i sin säng.
Hon hade haft en mardröm.

Men hon kunde inte tro att vargarna var borta.
Inte på en gång.
Hennes hjärta bultade.
Hon fäktade med armarna en lång stund
innan hon öppnade ögonen och kunde se att det inte fanns någon varg i rummet.

– Vad är detta, då? sa hon högt.

Hon var blöt i ansiktet.

I sömnen hade hon slagit till glaset med vatten
som hon hade på sängbordet.

Glaset låg på kudden.
Det var tur att hon inte hade skadat sig.

Bettan Bylund gick upp ur sängen på darriga ben.

Det var inte ofta hon drömde så våldsamma drömmar.
Hon tyckte inte om det.
Hon blev orolig av det.

Det känns som ett varsel,
som om något hemskt ska hända, tänkte hon.

Hon drack ett glas vatten i köket för att lugna sig.

Utanför var morgonljuset rosa och orange.
Det såg underbart vackert ut med dagg som glänste på marken.

Det var för tidigt för henne att gå upp.
Bettan tog en filt och lade sig på soffan i vardagsrummet.

Den hemska mardrömmen gick inte att glömma.
Det var som om hon hörde vargarnas morrande
och kände hur de snabbt kom ikapp henne,
när hon blundade.

Därifrån Bettan kom, betydde mardrömmar olycka.

Nej, tänkte hon. Det är bara skrock. Jag vill ha en fin sommar!

Bettan Bylund lade sig tillrätta i soffan
och försökte tänka på bad och badbussen och sol.
Det gick inte att somna.
Hon var alldeles för orolig för det.

Usch, vad är det som händer? tänkte hon
och fick gråt i halsen utan att förstå varför.

5 Jenny Nordh

Jenny kände sig stel och trött i kroppen
när hon vaknade.
När hon tittade på väckarklockan blev hon förskräckt.
Hon hade försovit sig!

– Nej. Nu kommer Lisa att gnälla på mig igen.
Lisa som är så himla perfekt!

Jenny skyndade sig in i duschen och tvålade in sig med en tvål som luktade gott.
Det var för att Lisa alltid luktade gott.
Och doktor Henrik Sjögren drogs till Lisa.

Jenny hade upptäckt att Henrik och Lisa hade något ihop.
Hon hade sett hur Henrik enbart tittade på Lisa
när han kom in på röntgen.
Det spelade ingen roll vad Jenny sa eller gjorde.
Henrik såg bara Lisa.

Jenny trodde att karlar kunde ändra sina kärlekskänslor ganska fort.
Bara man fick dem att se på en.
Känna ens doft!
Begripa att man ville ha dem i sin säng.

Jag ska få Henrik att fatta vad jag känner för honom.

Och ganska snart skulle Henrik bara komma till röntgen för Jennys skull.
Det var vad Jenny planerade.
Hon skulle förföra Henrik.

I sina tankar förförde hon Henrik varje morgon.
Då kände hon hur mjuk och varm hon blev
och det hände att hon kysste spegeln
och låtsades att det var Henrik hon kysste.

– Henrik! Du ska bli min, sjöng Jenny i duschen.
Min för evigt! Tra, la, la.

Jenny fick vatten i munnen och började hosta.
Hon stängde av vattenkranen.
Nu var det bråttom!

Det gick trögt.
Det var som om sömnen stannat kvar i kroppen.
Att klä på sig och kamma sig och göra sig ordning för jobbet
gick långsamt.

Det är tur att jag cyklar till jobbet, tänkte hon.
Så att jag hinner vakna innan jag är framme
och ska ta emot patienter till röntgen.

Hela vägen till sjukhuset gäspade hon.
Och hela vägen föreställde hon sig
hur den perfekta Lisa skulle bråka med henne
för att hon var sen.

Jag hatar henne, tänkte Jenny.
Jag hatar hennes blonda lockar och blå ögon och stora byst.
Jag hoppas att hon blir överkörd av en lastbil!

När Jenny Nordh kom fram till sjukhuset
ställde hon cykeln i cykelstället på baksidan av sjukhuset.

Lisa har säkert kollat cykelstället vid parkeringen, tänkte Jenny.
Nu kan jag säga
att jag kom mycket tidigare och fick något att göra,
innan jag gick till röntgen.
Hon ska inte skälla på mig! Hon är inte min chef.

Jenny sprang uppför sjukhusets tre trappsteg
och knuffade upp glasdörrarna,
och vinkade till killen i informationsdisken,
när hon skyndade förbi honom.

Jenny stannade framför dörren till mottagningen på röntgen.
Hon drog sin digitala kortnyckel genom lås-läsaren.
Dörrlåset surrade till.
Låskolvarna inne i låset öppnade sig.

Jenny Nordh ryckte upp dörren och skyndade sig in.

– Ursäkta, att jag är sen! ropade hon.
Jag fick en grej att göra på vägen hit.

Lisa Melander svarade inte.
Lisa låg på golvet. Hon andades inte.