Svindel-och-svek

Helena 3  LÄTTLÄST SPÄNNINGSROMAN

AV HELENA SIGANDER

Humor, spänning, skärgård och hav
Ulla har haft cancer. Håret har trillat av. Runt huvudet har hon en sjalett. Hon är grå i hyn och känner sig skröplig.
Rolf, hennes man, har arbetat hela tiden hon har varit sjuk. Det har gått bra med firman.
De är smått förmögna.
Rolf hyr ett hus i skärgården. Det är bara de och en till som bor där.
– Vad skönt, säger Ulla. Ingen kan se hur jag ser ut.
Rolf är inte som vanligt. Han smyger iväg och talar i telefonen. Ulla börjar förstå att Rolf har hittat en ny kärlek under sjukdomstiden. Vem är det? Vad ska hända? Varför är de på ön? Vad är det Rolf har i sinnet?

Kreatör omslag: Ulla Lindborg.
Omslagsbild credit by garygrant MorgueFileFreePhotos
ISBN 978-91-87511-00-4
E-bok. Pris: 50 kr. KÖP

ur Svindel och svek 
1 På sjukhuset

Det är en solig dag i början av juni. Rolf Lindberg går in på sjukhuset.
Han har en bukett blommor i handen. Det är blåklint och rosa rosor.

Rolf har lämnat sitt kontor mitt på dagen för att besöka sin fru Ulla Lindberg.
Ulla ligger på sal 7. Hon har opererats för cancer.
Doktorn har sagt att operationen har gått bra och att Ulla snart får komma hem.

Ska hon komma hem? tänker Rolf.
Han stannar upp på sjukhustrappan och gnuggar sig i ögat.

Rolf Linberg är utarbetad och trött men hans firma går bättre nu än någonsin tidigare.
Äntligen har han lyckats med sina affärer.
Han är 51 år och han håller sig fräsch.
Hans nya kläder är ungdomliga och han luktar gott av rakvatten.

Ullas sjukdom har varat länge. Rolf trodde inte att hon skulle klara det.
Det är som om han har vant sig vid tanken på att hon … inte skulle klara sig.
Rolf borde vara glad men han är inte säker på någonting.

Plötsligt vill han veta vad doktorn tänker om hur det står till med Ulla.
Han knackar på doktorns dörr.
Doktorn är en vacker kvinna. Första gången Rolf såg doktorn tyckte han att hon såg ut som en docka.
Hennes hy var vit och alldeles slät. Ögonen var klara som glas. Rolf blev både imponerad och lite rädd för henne. Det är han inte längre.
Ann-Katrin Hansson heter hon.

– Hej Rolf, säger doktorn.

Rolf och Ann-Katrin har blivit bekanta under Ullas sjukdom.

– Hej Ann-Katrin, har du tid att prata? säger Rolf.

– Javisst. Kom in och sätt dig, säger doktor Ann-Katrin.

– Hur är det med Ulla? säger Rolf.

– Ulla kommer att bli bra, säger doktorn.

Rolf Lindberg tycker om att sitta i doktorns rum. Det luktar inte sjukhus. Han känner sig välkommen därinne. Här har han suttit många gånger.
Han och doktorn har skrattat och haft det trevligt.

– Ulla är en kämpe, säger doktorn. Hon kommer att klara sig. Det bara är så, Rolf.

Rolf Lindberg suckar.

– Jag trodde nog det om Ulla, säger han. Jag känner henne så väl efter alla år.

– Hur länge har ni två varit gifta?

– I trettiotvå år. Vår dotter Sanna är 27 år.

– Som du vet har jag varken barn eller man, säger doktorn.

– Då har du inga bekymmer heller, säger Rolf.

– Vad menar du med bekymmer? frågar doktorn.

– Ulla har varit sjuk alldeles för länge, säger Rolf.

Doktorn sitter i halvskugga på sin stol. Hon har inte en rynka i ansiktet. Hon är slät som marmor på huden. Hennes läkarrock är uppknäppt i halsen.
Rolf ser doktorns vita, vackra bröst skymta. Han försöker titta på blombuketten han har i handen.

– Ulla kommer att bli bra, säger doktorn allvarligt. Om ingen gör något åt det.

Rolf låtsas inte att höra det där om ”göra något åt det”.

– Sanna är ihop med Gustaf som inte vill planera någonting, säger han. Gustaf är hopplös ung man.

– Det var tråkigt att höra, säger doktorn.

Tanken på Sannas hopplösa kille gör Rolf arg.
Doktorn märker det. Hon lutar sig mot Rolf och klappar Rolf på handen.

Beröringen hettar. Rolf önskar att hon ska hålla kvar handen men det gör hon inte.

– Gustaf är en sådan där som vill vänta och se, säger Rolf.

– Det är dumt, säger Ann-Katrin. Man ska bestämma sig för vad man vill och sedan göra det som man tänkt. Eller hur?

Doktorns fingertoppar snuddar Rolfs hand lite, lite.

– Jo. Jovisst, säger Rolf.

Doktorn har mörkt glansigt hår. Hennes läppar är röda och lite svullna. Han ser hennes tunga därinne i munnen och han känner en rysning över ryggen.

Oj, vad han vill kyssa doktorn! Men han gör det inte.

Rolf Lindberg har köpt blombuketten till Ulla. Han luktar på den, sedan ger han den doktorn.

– Blev det inte fel person som fick blommorna? skrattar doktorn.

– Du ska ha dem. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort den här vintern och våren.

Doktorn och Rolf ler mot varandra.
Vad allting kunde ha varit annorlunda. Om inte Ulla …

Doktorn petar på blommorna.
– Ulla väntar på dig, säger hon.

Rolf går inte.

– Det är lika bra att jag får dem nu, säger han.

Doktor Ann-Katrin Hansson tar fram en burk med tabletter ur ett skåp. Nu är det på allvar.

– Här är tabletterna, säger hon.

– Hur ofta ska jag ge Ulla en sådan tablett, frågar Rolf nervöst.

– Minst två varje dag, säger doktorn. Annars blir det inte som jag har tänkt.

– Smakar de äckligt?

– Om du häller grädde i kaffet känns inte smaken. Förstår du? säger doktorn.

– Jo. Jovisst.

Ann-Katrin Hansson skriver ut ett recept på värktabletter till Ulla.

– Se till att Ulla tar de här också varje dag, säger doktorn och ger receptet till Rolf. Och glöm inte att Ulla ska hämta ut dem på apoteket samma dag som hon skrivs ut från sjukhuset.

– Ulla kommer alltså att äta två slags tabletter, säger Rolf. Värktabletter som hon tar själv. Och de här ur burken som jag smusslar ner i hennes kaffe.

Doktor Ann-Katrin säger att Ulla kommer att bli dimmig av tabletterna.

– Vad menas med dimmig? säger Rolf oroligt.

– Hon kommer att bli osäker på vad som händer. Snubbla. Kanske ramla omkull, säger doktorn.

Rolf stoppar tablettburken och receptet i fickan.

– Tänk, om det går fel? säger han.

– Jag tror på dig och på oss, säger doktor Ann-Katrin.

Doktor Ann-Katrins ögon är klara som vatten. Hennes läppar gör en puss mot honom.
Rolf kan inte hjälpa att han jämför Ann-Katrin med Ulla. Ulla har blivit grå och flintskallig. Ulla är tio år äldre än doktorn också.

Doktorn trycker Rolfs händer när de säger adjö. Han vill inte släppa dem men det gör han förstås. Han får lust att vissla men det gör han inte. Man får inte vissla på sjukhuset.

2 Ulla Lindberg

Ulla Lindberg är hemma, hon är sjukskriven. Det behöver hon verkligen vara. Ibland viker sig benen under henne. Hon är mer svag än hon hade trott efter operationen. Hon känner sig ful och trött. Om huvudet har hon en sjal så att ingen ska se att hon har tappat håret.
Men hon är hemma. Det är vad hon drömt om under hela sjukhusvistelsen.

Rolf har stängt sin firma för sommaren och han är hemma med Ulla. Det känns ovant för dem bägge två att vara tillsammans hela tiden. Ulla och Rolf går i vägen för varandra i lägenheten.

Ulla tar tabletter mot värken i operationssåret. Tabletterna gör henne dimmig i huvudet. När hon är på balkongen känns det som om dimman blåser bort. Hon tycker om att stå där.

Rolf går aldrig ut på balkongen. Han säger att han får svindel då. Ulla kommer inte ihåg att hon har hört honom klaga över svindel tidigare. Men hon säger inget om att hon inte minns. Hon vill inte oroa Rolf.
Han tittar ofta på henne som om han vill upptäcka fel med henne.
Stackars Rolf, tänker Ulla. Han vågar knappt tro att jag är frisk igen.

– Du tar väl dina tabletter som du ska? säger Rolf.

– Ja, tjata inte, svarar Ulla med glad röst.

Nu bollar Ulla med en tändsticksask.

– Varför bollar du med en tändsticksask, säger Rolf.

– Förlåt. Det märkte jag inte, säger Ulla.

– Vill du röka en cigarrett? skojar Rolf.

Varken Rolf eller Ulla röker.

– Ja, jag är röksugen. Det var svårt att inte få röka på sjukhuset.

De skrattar och det känns nästan som vanligt mellan dem. De känner varandra så väl efter alla år och vet att det där med cigarretterna är ett skämt. Ulla lägger undan tändstickorna.

– Ska vi ringa till Sanna? säger Ulla.

– Ja.

Rolf ringer på telefonen som är i vardagsrummet. Sanna svarar. Rolf berättar att Ulla är hemma från sjukhuset.

– Får jag tala med mamma? ber Sanna.

– Tänk på att din mamma tar en stark medicin. Hon säger en del dumheter faktiskt, viskar Rolf.

– Vad då för dumheter?

– Att hon vill röka cigarretter.

– Det är ju inte klokt! Mamma har aldrig rökt.

Ulla kommer och tar telefonluren från Rolf och säger hej till Sanna.

– Vilken slags medicin äter du, mamma? frågar Sanna.

Ulla läser upp texten som står på burken med värktabletter som hon har hämtat ut på apoteket.

– Jag ska kolla om du får rätt dos, säger Sanna som studerar till läkare.

– Ja, gör det, Sanna, ber Ulla. Jag kanske håller på att bli förgiftad.

– Tror du det?

Ulla skrattar.
– Jag skojar bara. Jag skojar hela dagarna nu.

– Jaså, säger Sanna.
Hon låter inte glad på rösten.

– Hur har du det, mitt lilla hjärta, säger Ulla.

– Det är som vanligt, säger Sanna.

– Är det inte lov från studierna nu? säger Ulla.

– Jo, och jag ska inte sommarjobba förrän i augusti. Jag är ledig och har det skönt.

– Vad gör du och Gustaf hela dagarna, då?

Sanna svarar inte på frågan. Ulla förstår vad det betyder. Gustaf håller på att känna efter vad han vill göra med sina lediga dagar. Han väntar och ser. Under tiden försvinner ledigheten.

Ulla vill inte säga något ont om Gustaf. Men det dimmiga i huvudet gör att hon kan inte hålla sig.

– Är Gustaf verkligen den rätte för dig, Sanna?

– Mamma! Sådant frågar man inte om.

– Han verkar dötråkig! Varför gör du inte slut?

– Hej, då! skriker Sanna och stänger av sin mobiltelefon.

Rolf ser sur ut.
– Du vet att man inte får klaga på Gustaf, säger han.

– Det får en mamma göra, säger Ulla ilsket.

– Nej.

– Jo.

Rolf suckar.
– Ulla, du ska ta det lugnt. Vill du ha en kopp kaffe?

– Ja, tack.

– Ska du sätta dig på balkongen? undrar Rolf.

– Ja.

Ulla går ut på balkongen. Det är en fin sommarkväll.  Vädret ska bli bra hela sommaren har vädergubbarna sagt på teve.

Ulla älskar sin balkong men i år har hon inga blommor. Blomskotten har dött. Rolf glömde att vattna dem medan hon låg på sjukhuset.

Fast han har skött företaget bra. Jag borde muntra upp Rolf mer, tänker Ulla.
Men de snälla orden kommer inte fram. Tabletterna gör henne trög i huvudet.

Rolf kommer med kaffekoppen. Han stannar i dörröppningen och räcker henne koppen.

– Är det mjölk i kaffet? säger Ulla.

– Det är grädde, säger Rolf.

Rolf och Ulla ler mot varandra när han säger grädde. Så väl de känner varandra. De tänker på samma sång.
Kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar.
Och kärlek utan kyssar, är väl ingen kärlek, säg.

– Det var rart av dig att du har köpt kaffegrädde, säger Ulla.

Ulla hämtar kaffekoppen i dörröppningen. Hon tar några steg tillbaka till bordet som finns på balkongen och sätter ned kaffekoppen på bordet. Hon stödjer sig tungt mot bordsskivan med båda händerna.

– Oj! Det snurrade till, säger hon.

Rolf vill plötsligt inte att Ulla ska dricka kaffet. Han har smulat ned en tablett ur doktorns burk i kaffet. Det har han gjort flera gånger om dagen sedan Ulla kom hem.

Nu håller sig Ulla i bordet. Det är som om hennes ben viker sig under henne.
Rolf får en klump i halsen. Han säger att kaffet är för kallt.

– Ge mig koppen, Ulla. Jag gör en ny het kopp till dig.

Han sträcker ivrigt ut handen.

– Det här duger, säger Ulla. Kaffegrädde har vi inte ofta här hemma.

Hon kan stå upprätt nu.

– Självklart vill jag du ska ha det bästa, säger Rolf.

Hans röst låter skrovlig som om han vill gråta.

– Kom hit, säger Ulla och stäcker armarna mot honom.

Hon vill ge honom en kram. Hon glömmer alldeles bort att Rolf säger att han har svindel.
Rolf tar några steg ut på balkongen. Ulla griper tag i honom. Samtidigt snubblar hon.
Båda två tappar balansen.

Lägenheten är på tredje våningen. Marken ligger stenhård långt därnere.
Rolfs hjärta krymper ihop av skräck.

Både Rolf och Ulla får tag i balkongräcket. De ramlar inte ned på marken och slår ihjäl sig.
Ulla skrattar.

– Stackars Rolf, fnissar hon. Blev du rädd?

Rolf stapplar tillbaka till dörröppningen.

– Jag ha svindel, flämtar han. Det har jag ju sagt!

– Tror du att jag snubblade med flit?

Ullas ögon får något konstigt över sig.

En djup rädsla kommer över Rolf.
Hon snubblade med flit, tänker Rolf.
Men högt säger han så lugnt han kan:
– Vi talar inte mer om den saken.

Ulla slår sig ned vid bordet på balkongen och tar en stor klunk ur kaffekoppen.
Rolf vill inte titta på när hon dricker kaffe. Han går in i lägenheten.

– Rolf, vet du vad, ropar hon till honom. Jag tycker att vi ska börja äta på balkongen. Frukost, lunch och middag. Tre härliga balkongstunder om dagen.

Och hon skrattar igen.
Det liknar inte Ullas vanliga skratt.

Vad är det som händer? tänker Rolf.
Nyss tog Ulla tag i honom med händerna som om hon tänkte vräka honom över balkongräcket.
Börjar jag inbilla mig saker och ting? Eller tänker Ulla mörda mig?

3 Annonsen

Nästa morgon äter Rolf och Ulla  som vanligt frukost i köket. Ulla har glömt att det skulle äta på balkongen.

– Operationssåret gör inte ont i dag, säger Ulla. Tror du att jag måste ta värktabletterna?

– Du ska göra som doktorn har sagt, säger Rolf.

– Vad har hon sagt då?

– Ulla, har du glömt det?

– Ja, det har jag, säger Ulla.

– Ann-Katrin sa att du skulle äta dina tabletter tre gånger om dagen tills de tar slut, säger Rolf.

– Jag bara skojar med dig, Rolf, fnissar Ulla. Självklart vet jag hur jag ska ta min medicin.

– Jaså.

– Rolf, jag vet att du inte trivs med att gå här mellan fyra väggar. Det är därför jag skojar med dig. Du är van vid att arbeta hela dagarna.

– Tycker du att vi ska hyra en sommarstuga? säger Rolf.

– Vi skulle behöva komma bort från stan och lägenheten, svarar Ulla.

– Det är ganska sent på säsongen för att hyra sommarstuga, mumlar Rolf. Alla stugor är nog uthyrda så här i början av juni.  Vi kanske inte ska bry oss om det?

– Jo, Rolf.

Då ringer telefonen. Det är Sanna som ringer. Hon får höra om idén om att hyra en sommarstuga.

– Vilken bra idé, ropar hon.

Men de orden kommer Sanna att få ångra.

4 Olle Melin hyr ut huset

Ulla går och lägger sig på soffan i vardagsrummet för att vila men hon mår illa. Det känns som om väggarna snurrar. Fast hon säger inte det till Rolf. Han skulle bara oroa sig.

När Ulla har somnat öppnar Rolf en låda i skrivbordet i sovrummet. I lådan finns en urklippt tidningsannons. Han har fått annonsen av doktorn. Annonsen gäller ett hus som ligger på en ö i skärgården.

Rolf stänger dörren till sovrummet och tar fram sin mobiltelefon. Han slår telefonnumret som står i annonsen.

– Ja, det är Olle Melin, svarar en röst.

– Det gäller huset i annonsen, säger Rolf.

– Jaha.

– Jag vill gärna hyra huset, säger Rolf.

– Det var lustigt, säger Olle Melin. En dam avbokade nyss stället. En doktor från stan.

– Jaså, viskar Rolf nervöst.

– Det finns bara två hus här, säger Olle Melin. Det ena bor jag i själv. Det andra är villan som jag hyr ut.

– Vi tar huset. Min fru har varit sjuk och behöver lugn och ro, säger Rolf och avslutar samtalet med Olle Melin.

Det pirrar i Rolf på ett nytt sätt.

En vistelse på Lillholmen kommer att förändra det grå i vardagen.

Det känner han på sig.

Bara jag vågar, tänker han.

Rolf Lindberg öppnar tyst dörren till vardagsrummet. Ulla sover fortfarande på soffan. Rolf går in i sovrummet igen.
Han ringer till doktorn och berättar om sommarhuset.

– Rolf, det stället är perfekt, säger hon. Du glömmer väl inte att ta med burken med tabletterna som jag gav dig? Och kaffegrädde?

– Nej, det glömmer jag inte, sa Rolf.

5 Ulla vill inte åka

Rolf väcker Ulla.

– Jag har ordnat med ett fantastiskt sommarhus, säger han.

– Det gick snabbt.

– Jag såg annonsen i tidningen och ringde direkt.

Hade du inte levat nu hade jag inte behövt hyra något hus, tänker Rolf.
Han vill inte se henne i ögonen när han tänker så. I stället förklarar han att huset ligger på en ö i skärgården.

– Du kan bada varje dag, Ulla.

Ulla sätter sig upp i soffan.

– Jag förstår inte vad du tänker på, säger hon stilla och drar av sig sjalen som hon alltid har nu för tiden.

Håret som en gång har varit blont och lockigt är borta. En mörk snagg täcker skallen.

– Tror du att jag går till en badstrand med sommarturister när jag ser ut så här? Jag vill inte åka dit.

Rolf  känner hur pirret av glädje försvinner. Det som han drömmer om ska inte gå i uppfyllelse! Det är Ullas fel!

– Ulla. Det är inte som du tror. Huset ligger på en öde ö.

Ulla får ett skimmer av värme och mjukhet i ansiktet. Samma uttryck i ansiktet hade Ulla haft då de var unga och för första gången planerade att övernatta tillsammans .Det är länge sedan nu.

Rolf kommer plötsligt ihåg hennes ord då:
– Blir det bara du och jag som ska bo där?

Det där minnet överrumplar honom. Han har glömt hur kär han var i Ulla på den tiden.

Ulla säger nästan samma sak nu:
– Blir det bara du och jag som ska bo på ön?

Rolf nickar. Hon ber Rolf sätta sig i soffan intill henne och berätta allt.

– Olle Melin sa att han inte brukar besvära sina hyresgäster. Han kommer förbi ibland och frågar om han kan hjälpa till med något. Det är allt, säger Rolf.

– Bra.

Rolf säger att det finns ett berg mellan husen.

Ulla föreställer sig att hon ska sitta på bergets topp och se ut över havet.

– Vinden ska blåsa mig i ansiktet, säger hon.

– Det tycker inte jag skulle vara så skönt, säger Rolf. Berget stupar säkert brant åt alla håll och kanter från toppen.

– Det är inget farlig. Jag längtar efter den där vinden. All doft av sjukhus ska försvinna.

Ulla sniffar på sin arm.
– Jag tycker att jag luktar sjukhus fortfarande.

Hon luktar på Rolf.
– Du luktar också sjukhus, Rolf. Du luktar som om du nyss har varit där.

Rolf reser sig hastigt från soffan.

– Jag går och brygger kaffe. Vill du ha en kopp? säger han.

När de dricker kaffe i vardagsrummet pratar de om ön.
Ulla sjunker ned på soffkudden igen. Det är som om hon inte kan hålla sig upprätt. Hon gäspar och Rolf ser att hon blir yr och dimmig.

– Bara inget händer. Jag menar en olycka, mumlar Ulla.

– Vad skulle hända oss? säger Rolf.

– Tänk om du bryter benet på berget. Eller ramlar ut genom ett fönster, säger Ulla.

Rolf ryser.
Det låter faktisk som om Ulla önskar att det ska hända honom något. Men det kan inte vara på det viset. Rolf känner henne så väl efter mer än 30 års äktenskap. När de träffades var Ulla 18 år. Hon har inte fyllt 50, än.
Rolf vet att hon är dimmig av de starka medicinerna.
Den som hon tar själv ur sin burk med värktabletter och den extra dosen som han lägger i hennes kaffe.

Det där tjatet kommer inte att hålla på i evighet, tänker han.

6 Sanna gör en upptäckt

Rolfs och Ullas dotter Sanna ska bli allmänläkare på en vårdcentral. Hennes pojkvän Gustaf har inte bestämt sig för ett yrke än. Han läser korta kurser på högskolan och funderar på vad han vill bli.

– Hur ska jag kunna bestämma mig för vad jag ska syssla med resten av livet? Jag vet ju inte ens en gång, vad jag ska göra på sommarlovet, säger han.

– Vi kan tala om det på stranden, säger Sanna.

– Jag gillar inte att bada.

– Ska vi gå och köpa glass då? säger Sanna och tittar ut genom fönstret på sitt studentrum.

– Glass är rena mordet med allt socker och fett! säger Gustaf.

Utanför skiner solen. Alla utom de är utomhus och ligger på en filt och slappar.
Sanna är otålig.

– Ska vi …, säger hon men blir avbruten av Gustaf.

– Kan du vänta en stund med att ge mig förslag på hur jag ska slösa bort min tid?
Eller är det för mycket begärt?

– Medan du bestämmer dig för något ska jag kolla en sak på datorn, säger Sanna.

Sanna har sin dator på skrivbordet. Hon trycker på knappen och datorn går igång.  På Internet hittar hon snart information om värkmedicinen som Ulla äter.
Sanna läser noga.

– Vad håller du på med? säger Gustaf.

– Jag läser om mammas värktabletter.

– Leker du riktig doktor?

Sanna låtsas inte höra att Gustaf är elak.

– Mamma borde inte påverkas av sina värktabletter men när jag talar med henne verkar hon drogad, säger Sanna.

– Du vet förstås bättre än specialisten på sjukhuset, muttrar Gustaf.

Sanna slår av datorn. Skärmen blir svart.
Sanna stirrar mot det svarta. Hon borde slå något hårt i huvudet på Gustaf. Men det gör hon inte, hon är en snäll flicka.

Hon ringer till Ulla.

– Mamma, jag tror att du äter en för stor dos av värktabletterna.

– Jag litar på min läkare, svarar Ulla lugnt.

– Då så, säger Sanna och avslutar samtalet men hon känner på sig att något är fel.

7 Ombord på båten

Äntligen är det dags för Ulla och Rolf Lindberg att gå ombord på båten för att resa till Lillholmen. Båten är en vit skärgårdsbåt.

Vågorna kluckar mot kajen. Båten vaggar. Ulla skrattar när hon går över landgången. Rolf gillar inte att det gungar.

Det är massor med folk som ska gå ombord. Rolf Lindberg har mycket packning med sig. Han har handlat mat och konserver och öl och läsk och toalettpapper för en månad. Han går ostadigt över landgången med väskor, påsar och paket om och om igen.

Rolf är den enda personen vid kajen som inte njuter av solens sken. Han känner bara att landgången inte är stilla.

Flera gånger frågar han Ulla om hennes värktabletter.

– Du har väl din burk med dig?

– Ja, svarar Ulla varje gång. I handväskan.

– Bra. Då vet jag det.

Ulla känner sin Rolf. Han vill inte att man glömmer något hemma.

Ulla har sovit nästan hela tiden sedan hon kom hem från sjukhuset. Hon har inte varit med och planerat vad de ska ha med sig.
Rolf har varit ute på stan flera gånger för att skaffa allting. Han har till och med varit hos doktorn på sjukhuset. Det har hon känt på lukten i hans kläder.

Folk på båten lägger märke till hur blek Ulla ser ut.

– Du håller väl inte på att svimma, frågar en kvinna.

– Nej. Jag är nyopererad.

Just då viker sig benen under Ulla och hon tar tag i kvinnans arm.

– Kära nån, var så god och sitt här, säger kvinnan och gör plats för Ulla.

– Tack så mycket, mumlar Ulla.

– Vilken ö ska ni till? frågar kvinnan.

– Lillholmen.

– Det var … konstigt, säger kvinnan.

– Vad menar du? säger Ulla.

– Båten lägger inte till vid Lillholmen om man inte har beställt det i förväg.

– Det har min man ordnat.

Den okända kvinnan säger att Ulla och Rolf säkert kommer att komma till rätt ö, då. Men är det en bra plats för Ulla? Hennes oro gäller om det händer Ulla något.
– De hade varit bättre för dig att hyra ett hus på en ö som har vanlig båttrafik, säger kvinnan.

Det har en främling inte med att göra, tänker Ulla.

– För mig passar en öde ö, säger hon så vänligt hon kan.

– Då så, säger kvinnan och reser sig och går iväg.

Ulla gäspar. Hon försöker skärpa sig för att det dimmiga i huvudet ska försvinna.
Båtresan är precis vad jag behöver, tänker hon.

Hon gillar måsarnas skrik och skrän. När hon var barn var hon mycket i skärgården. Hon älskar havet. Och himlen är blå.

Båten styr in mot en brygga. Det är Lillholmen.
Ön verkar överväxt av stora buskar. En smal stig slingrar uppför en bergknalle men på avstånd syns knappt stigen för allt det gröna.

Bara Ulla och Rolf ska gå av.
Ulla känner efter med händerna att sjalen på huvudet sitter som den ska.
Kvinnan, som har pratat med Ulla tidigare, tränger sig fram till Rolf.

– Sätt upp semaforen om du behöver hjälp med din hustru. Semaforen ser man långt ute till havs, säger hon.

Rolf vet inte vad en semafor är.

– Ja, ja, säger han irriterat.

Han är glad när kvinnan går sin väg.

Några karlar hjälper till med att lasta av Ullas och Rolfs packning. De staplar väskorna, lådorna och påsarna på Lillöns cementbrygga.

Rolf hjälper Ulla över landgången.  Sedan dras landgången tillbaka och båten styr ut igen på vattnet. Rolf och Ulla är ensamma.

– Inga människor bor här, säger Ulla. Om vi försvann skulle ingen märka det. Har du tänkt på det?

Rolf ryser till. Han gillar inte Ullas blick. Den är dimmig.
forts.