Eva Saint Clairdeckare
(nr 4) 
KÖP bok och e-bok
Ljudbok
MORD PÅ VÄG
Länsväg 263 vrider sig som en orm genom ett obebyggt skogslandskap inte långt från Stockholm. Trafiken är gles på sträckan.
Sven Eklund sitter framåtlutad över ratten, kisande genom höstdimman. Han vet att den som kontrollerar sitt liv, kan dölja en chockerande livslögn. Det har gått bra en lång tid. En smula oroande är samtalen han haft men hoppas på att rutinerna ska återgå till det normala. På avstånd ser han en person på vägen. Han saktar ned. Utan en tanke på att mord kan vara på väg öppnar han bildörren.
Privatdetektiv Eva S:t Clair dras in i en pågående mordserie med rötter i ett dubbelmord för trettiosju år sedan. Mordutredningarna leds av poliserna Tor Bonde och hans ex-fru Barbara.
302 sidor mjukband 150 kr , e-bok 50 kr
grafisk design/omslag Ulla Lindborg /foto MorgueFileFreePhotos by HenriqBastos
RECENSIONER:
CRIMEGARDEN/medlem i Svenska Deckarakademin
NISSE SCHERMANS BOKBLOGG– ” en bladvändare” – medlem i Svenska Deckarakademin
Eva S:t Clair serien: 
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten
PROVLÄS Mord på väg – kapitel 1, 2
1. 25 juli för fem år sedan, Stockholms skärgård
Rikard Palm kom tillbaka till verkligheten på segelbåtens fördäck. Han ville kräkas. Solen stack i ögon. Båten rullade. De var inte på väg i hamn, utan längre ut i skärgården. Henrik Lundberg, hans korpulente chef, fyllesvor vid styråran. Med sin grova röst försökte han härma ungdomarna som ställt upp i den första uttagningsrundan för Idol. Ett äckligt gurgel lät det mest som, en fylltratt som försökte sjunga schlagers.
– Förbannade jävla skit, skrek Lundberg plötsligt. Vart tog den vägen?
– Vad händer? tvingade sig Rikard att få ur sig.
– Kepsen åkte i sjön. Förbannat, också. Jag ser den inte.
– Ingen idé att söka då, mumlade Rikard.
Han var torr i munnen. Solvinden brände på armar och ben. Han borde ta sig till skuggan och stoppa två fingrar i halsen men höll i sig och parerade segelbåtens krängningar med kroppen.
– Är du hygglig och hämtar min extrakeps? ropade Henrik. Det kan fan sitta utan något på knoppen. Solen tar kål på mig.
– Visst, sa Rikard och gjorde tummen upp.
Rikard kravlade akterut i en hukande ställning. Med två jättekliv tog han de smala trappstegen ned i båtens inre och höll på att tappa fotfästet i mörkret. Han rapade, andades djupt. Aktsamt rörde hans sig tills han kunde se normalt.
Interiören var lyxig men det var inte chefens stora segelbåt.
– Tro inte jag tankar upp lyxyachten för en rookie, hade chefen vräkt ur sig. Först måste jag veta att du håller måttet i mer än en säsong.
Rikard sträckte på sig och rullade med axlarna. Hade det funnits en Ramlösa hade han svept den i ett drag. Han var bakis, liksom Henrik. De hade knappt sovit på en vecka. Mycket fylla och en massa skitsnack hela dagarna. Tre schlagerturnéer ute på samma gång i Sverige var tufft att administrera, sedan amatörjippona på det. Samtidigt möten med föräldrar som inte hade en suck om showbiz och köpslående på krogen med managers som inte var torra bakom öronen.
Lundberg arbetade hårdast i branschen. Det var inget snack om den saken. Han hade gjort det länge. Men han var en stor skit. Ju mer Rikard var tillsammans med honom, desto klarare framstod Henrik Lundberg som en iskall förhandlare som sket i vilka han vingklippte för livet. Han rullade fram som en tanks för att snabbt få samtalen överstökade. För honom var samråd med inblandade tidsödande formaliteter som han räknade i förslösade kronor och ören. Han blev sjukt tjurig om det inte gick fort nog att kväsa andras synpunkter.
– I det här skedet handlar det bara om en sak, kunde han avbryta och slå tungt med ögonlocken över sina vattniga halvöppna ögon. Tajming. Du bör tänka noga på det innan du ställer orimliga villkor.
En undrande tystnad drabbade ofelbart.
Vad menade karlen?
Tjockisen granskade sina naglar, tittade på klockan och ryckte på axlarna medan luften tjocknade av tveksamheter. Som en ärrig elefant känner doften av nedgrävda landminor i Afrika, luktade sig Henrik Lundberg, på millimetern, till motpartens briserande uppgivenhet. I spelad brådska började han samla ihop sina papper. En blå bag dök upp. Blixtlåset i den drogs upp. Liksom av en händelse mötte han motpartens villrådiga blick. Han hejdade sig, spelade resonabel.
– Du börjar haja att karriärbygge är komplicerat. På tiden! Vi kanske är överens?
Lundbergs precision att sprida osäkerhet var en uppodlad färdighet sedan årtionden. Tricket fungerade med alla. Även med arrangörer som, enligt Lundberg, ville kapa åt sig mer än det överenskomna och hade laddat för att säga det.
Det var inte roligt att vara Lundbergs förlängda arm. Lundberg spred missmod omkring sig som en förkyld människa sprider snor. Han var närmast osmaklig.
Henrik är för gubbig för det här jobbet, tänkte Rikard och bökade runt på hyllan efter en keps. En tjock femtioplussare som han borde sitta vid sitt skrivbord på kontoret. Jag kunde åka runt ensam och kolla kontrakten och fixa nya förmågor. Det vill han inte, uppe i smöret som han är. Enbart han känner igen en stjärna. Gubbe!
Rikard hittade ingen keps. Han stack upp huvudet ur durkhålet. Solen kom rakt i ansiktet.
– Var har du kepsarna, Henke? sa han med handen som solskydd för ögonen.
– Säg Henrik, för faan.
Henrik rapade öl. Han satt bredbent. Rikard kunde lätt föreställa sig paketet av dinglande nötter och en slak blålia korv mellan hans ben. Det gav honom rysningar.
Det gick rykten om att tjejer tvingades … äh, det är inte min sak, tänkte han. Henrik är en relik från patrontiden men han gör alla rika. Jag tjänar fem gånger så mycket den här sommaren som att vara extralärare i grundskolan under två terminer. Hur ska jag kunna gå tillbaka till skolan? Den här skithögen har mig fast.
– Henrik, sa Rikard med ett flin. Var är kepsen?
Henrik viftade resonligt med ölflaskan. Bakom sina nedhasade solglasögon kisade han välvilligt mot himlen och tänkte till.
– Har du kollat på hyllan, Rikard?
– Jepp.
– Ta en flukt i baggen, sa han vårdslöst. Den blå.
– Ska bli.
Den blå avlånga sportväskan innehöll mappar med avtal, inget Rikard hade tillgång till. Avtalen var lika hemligstämplade som svenska regeringens handelsavtal med diktaturer. Inte för att Henrik dolde sina hårda nypor i kontakterna med sångare och dansare som ville upp. Från första stund talade han sig blå om gager och ersättningar och vad han själv satsade i marknadsföring.
– Tro inte att du går runt på flera år, brukade han börja. Du ska lanseras stort. Jag tar risken. Det är självklart att jag tar in pengarna. Du får en andel som kommer att växa med tiden. Det kommer att gå juste till. Men det kommer att ta tid. Jag vill att du fattar det. Liksom personen som utger sig för att vara din agent begriper vad som gäller. Och morsan, och farsan.
Om någon protesterade tog Lundberg fram lena rösten.
– Än har du inte skrivit under. Vi har inget avtal. Du är fri att gå någon annanstans.
Han sänkte rösten i ett slags beklagande som de som ville in i rampljuset borde ta som sista chansen.
– Livet är fullt av mysterier. Ena dagen har man den rätta låten och rösten som slår an på en talangscout som jag. Nästa dag är det som om det inte bär ända fram. Jag arbetar spontant och ögonblickligt. Jag tar den som slår an.
Med små aggressiva medel fick han dem på kroken som han ville ha. Deras skrivna kontrakt vaktade han som en hök vaktar sin jaktmark.
Rikard öppnade den blå baggen. Överst låg en röd keps. Försiktigt sträckte han in fingrarna bland papperen. Genom en glipa kikade han in i en mapp. På en rad stod fem nollor. Han kunde inte se siffran framför.
Ett miljonbelopp. Vem gäller det?
Rikard föll på knä fast han tvivlade på att det var rätt tidpunkt att bryta sig in i Lundbergs hemligheter. Ögonen tårades. Raderna flöt samman. Han var för långsam men kunde inte låta bli.
Aha, den tjejen. Jaså, gamle Henke skulle köra igång hennes marknadsföring med ett sådant stort startkapital. Inte underligt att gubben vill hålla affärsuppgörelserna för sig. Hm. Det är inte bara mig han ger svarta pengar. Intressant.
Rickard tog foton med mobilen. Svettig av stress skrev han ned kortfattade fakta på Anteckningar. Jäktet gjorde fingrarna stumma. Mejlen till honom själv hakade upp sig. I brådskan skrynklade han till papper och det blev oordning bland mapparna.
– Shit!
Han drog igen baggen.
I trappan upp på däck stötte han ihop med Henriks orakade ansikte. Gubben hade släppt båten vind för våg. Rikard räckte fram kepsen. Henrik tog den inte.
– Hittade du något av intresse i baggen, Rikard?
– Bara dina mappar. Hårt ombundna. Jag rörde dem inte.
– De är inte för dina ögon.
– Självklart inte.
– Jag måste kunna lita på mina anställda, sa Lundberg, tung som ett stenblock från inlandsisen. I den här firman gör var och en sina grejer. Inget mischmasch. Som du märker är det bara du som fått hänga med på en tur i skärgården. För jag gillar dig, Rikard. Du håller ordning på saker och ting. Din stil passar firman. Trettio bast är en bra ålder som ger bolaget ett ungt ansikte utåt. Du har snygga kläder, håller dig fräsch. Till och med efter vår turné ser du utvilad ut. Inga röda ögon. Inget dåligt humör. Du kan ta en öl i solen utan att tappa omdömet. En skarp kille, helt enkelt.
Rikard Palm sa ingenting. Det var inte läge att öppna käften när gubben höll föredrag eller vad han gjorde. Tonfallet förebådade ett beslut, åt det ena eller det andra hållet. Lundberg älskade dramatik. Det var bara att vänta till finalen.
– Trivs du med segelturen, Rikard? Är det vad du kan tänka dig att livet kunde innehålla. Några dagar då och då med fullt betalt, med absolut inget annat än havet så långt ögat når. En kall bärs. Inga ungar och … ja, du vet. Bara finnas till, liksom.
Rikard nickade. Öar och skär stack upp på avstånd. Horisontens guldstreck visade himlens slut. Måsar lyfte i flykt från en osynlig angripare. Henrik hade rätt, absolut ingenting fanns att bli störd av. En segeltur var vad som behövdes när det kört ihop sig med Annika. Tvillingarna hade gråtit när han flyttade.
Jösses, när såg jag dem senast? Annika är den bästa tjejen på jorden. Vilken idiot jag är!
– Ja, verkligen, Henrik, sa Rikard högt och sköt undan tankarna på familjen som han lämnat för att leva livet. Jag gillar det här öde oändliga landskapet. Det är ett fantastiskt avbrott efter våra veckor på vägarna. En plats för fria tankar och framtidsplaner.
Kepsen fanns mellan dem.
Rikard höll upp den med en hand som började bli trött.
– Kom igen, nu, Henrik. Livet leker!
Henrik stod bredbent och skuggade över hans huvud. En salivsträng rann trögt ur ena mungipan. Han blev medveten om den och grep kepsen, drog den över munnen och gick tillbaka till styråran. Han tryckte på sig kepsen och tittade utåt havet med huvudet nedsjunket mellan axlarna.
Rikard vacklade upp ur durken. Solreflexer från det vita skrovet, blankt stål och linornas rullade yta exploderade i ansiktet. Han slog sig ned bredvid chefen. En oväntat kall luftstöt svepte över ryggen. På samma gång sträckte de ut en hand och fiskade upp var sin öl ur en spann med vatten som varit is. De klingade lätt mot varandras flaskhalsar, sa skål, och drack med långa tag.
Han tror mig inte, tänkte Rikard. Han begriper att jag kollade mapparna. Jävla blodhund, han känner på sig att jag svettas inpå bara skrevet.
– Jag har bestämt mig för ett par av kidsen för Idol, sa Henrik utan att titta på Rikard.
– Intressant.
– Ingen sentimentalitet finns när jag väljer. De ska ha kapacitet och utseende. En viss originalitet. Du begriper att jag inte satsar utan att vara säker på utdelning.
– Med utdelning menar du vinnare i Idol. Du skriver kontrakt med dem innan de vinner för att du är säker på att de ska vinna.
– Innan de vet hur ett kontrakt kan se ut, Rikard. Jag ser till att de två som går till final är de bästa. En av dem vinner. Jag har båda säkrade i mitt stall.
– Det låter enkelt, sa Rikard ironiskt.
– Det är svårt, sa Henrik och nickade som om han var i färd med att lämna resonemanget.
– Tänkte väl det.
– Problemlösning är strategiernas moder, slog Henrik fast med en nästan vänlig röst. När en plan är född, följer man den. Annars vore man idiot. Man har varit med förr. Det är grejen, ser du.
Utan brådska tog han en ny öl. Ansiktet hade fått stark färg av solen. Ärr och fåror gömdes i rödmoset. De sura mungiporna vreds uppåt. På det hela tagit verkade han inte alltför missnöjd.
Det fladdrade till i Rikards bröst, ett uppflammande hopp om att allt var normalt mellan dem. Det gällde bara att inte ta ut något i förskott. Gubben pratade business. Då var han på bra humör. Men han gick inte att lita på. Fortfarande fäste han sin isblick på allting utom på Rikard.
– Hur gör man för att få sina utvalda till vinnare? sa Rikard för att hålla konversationen igång. Mutar man domarna i Idol?
– Det vore ett strategiskt misstag att ge sig på det, sa Henrik långsamt, liksom överseende, som om tjuvtittandet i den blå baggen gjort dem jämställda. Det är säkrare att koncentrera sig på allt annat. Tidningar, sommarframträdanden, lokalteve, morgonteve, underhållning i frågetävlingar på köpcentra. Det handlar om att exponera klokt. You tube. Podradio. Sociala medier. Att ha ett smörgåsbord i beredskap för den som är vinnare redan efter första uttagningen.
Rikard kastade en skygg blick mot Henrik.
– Första uttagningen är det kritiska, sa Rikard. Det är sant. Sångaren måste sticka ut så mycket att han eller hon går vidare. Namnet måste finnas på allas läppar.
– Ja. Därför gör jag de här resorna land och rike runt. Den jag stödjer måste ta sig till andra uttagningen. Det får inte vara vilken falsksjungande storbystad tonårstjej som helst som trånar med ögonen. Eller en tuff masonitbit till kille som går sönder för första stöt.
– De ska vara av det rätta virket, sa Rikard en smula förvånad över att ha ramlat in i Henriks jargong.
Henrik skrattade till och pekade på spannen med öl. Rikard lade sin urdruckna flaska i backen som stod bredvid och tog en ny ur spannen.
De skålade.
– Under tävlingen ser jag till att kameravinklarna blir de rätta, fortsatte Henrik Lundberg. Belysningen ska vara spännande med fokus på detaljer som omedvetet får juryn och publiken att vilja se mer, höra mer, identifiera sig med estradören. Som du vet har jag några fjollor som fixar kläder och smink. Varenda rörelse mina sångare gör är instuderad av ett proffs.
– Du satsar en helvetes massa pengar på en okänd amatör, sa Rikard.
– Startbidraget är en mille. Det går åt en slant här och en där, förstår du. En slant till varje person som kan hjälpa till. För sångaren innebär det förstås en återbetalningsplan som sträcker sig över år framöver. Det var vad sommarresan har gått ut på, att få ihop samtliga delar.
Rikard nickade.
– Det har du … kollat … i min bag, fortsatte Henrik och lät bedrövad. Jag känner människorna. Du kunde inte låta bli. Jag har sett din nyfikenhet växa under turnén. Hur du försökt räkna på evenemangen. Eller hur? Neka inte, Rikard.
Neka. Nej.
– Du är den bäste, sa Rikard vilset.
Lundberg sög på sin öl.
Tysta satt de bredvid varandra. Det var kört mellan dem. Rikard Palm kände sig urlakad och tom. Vinden friskade på. Storseglet smällde. Ingen av dem gjorde något åt det.
– Jag har gillat dig, Rikard, sa Henrik. Det måste jag medge även om du får sparken när vi kommer i land.
– Jag har inte med de där affärerna att göra, sa Rikard olyckligt.
– Det har du verkligen inte.
– Jag såg inte så noga …
– Du är inte blind. Inte korkad. Det vet jag. Jag gillar det helt enkelt inte. Så är det bara. Jag tycker inte om ditt snokande. Det var meningen att vi skulle vara ett arbetsteam med klara verksamhetsområden. Du vet, var och en sin syssla sköter.
Henrik slängde den röda kepsen i vattnet. Den såg ut som ett guppande fågelbo på vågorna. Den sjönk inte. Han drog fram sin gamla keps från under sittdynan och tryckte ned den på huvudet. Deras blickar möttes och stöttes isär som isflak i en forsande vårälv i Norrland.
Rikard var skakad.
Han böjde huvudet mot fötterna. Ölflaskan höll han med knäppta händer i knäet. Den var urdrucken. Han kunde omöjligt lägga tomflaskan i backen, absolut inte ta en ny öl. I hans ängsliga hjärna virrade tankarna, hur den dumdristiga tjuvtitten kunnat växa till detta tråkiga missförstånd.
Har han kollat mig länge?
Henrik sträckte på sig en aning, en rörelse som inte oroade Rikard, och hade en hammare i handen. Han slog den i skallen på Rikard som föll ned på durken. Henrik kastade hammaren överbord och grep tag i Rikards huvud och vred om. Det knakade i halskotorna.
Inga båtar fanns i närheten. Inga hus på kobbarna. Henrik vände fören mot nordost, fångande vinden i seglen. Det gick fort fram. Han siktade på en grynna. Samtidigt sökte han av havsytan med en kikare. Inte en båt. Inte skymten av ett mänskligt vittne.
Han satte på motorn och styrde rakt på stenrevet som stack upp ur vattnet. Det blev en skräll, en gisten brytning av trä och plast. Och stopp.
Henrik rullade Rikard i vattnet. Sedan hoppade han i själv och tryckte ned Rikard tills bubblorna ur Rikards mun tog slut.
