av Kjell E. Genberg
Kjell har skrivit fler än 250 spännande böcker, hundratals noveller och kan räknas till Sveriges mesta författare.
Brotten begicks i början på 1900-talet. I en dramatisk och realistisk skildring speglas dessa händelser som kommit att kallas morden i Finnmarken. Det är hembränt, stölder, dråp och fylla i en värld där lyckan sökes och drömmar vävs – oftast förgäves. Axel Enskog får en kamera av sin ondsinte styvfar Lasse Kavalleris. Gåvan ges inte av godhet, det är stöldgods, möjligen för att imponera på den unga pojken som inte går att dra med in på brottets bana. I fattig-Sverige fanns det skäl att begå gruvliga brott, fattigdom, fylla, okunskap – men också av illvilja och hat.
ISBN 978-91-875-11-08-0 mjukband 272 sidor.
Pris: 150 kr KÖ P direkt från Exilium förlags nätbokhandel
ur Morden i Finnmarken:
KAPITEL 1
Örfilen fick Axel att fara i väggen. Det snurrade till i skallen en liten stund. När det slutade flimra för ögonen såg han hur mannen med de långa slokande mustascherna lade armen om moderns liv. Han log mot henne och tvekande, efter en blick mot pojken som hasat ner på golvet, lyfte hon ansiktet mot sin nye Lars och log tillbaka.
”Jag sa åt dig att gå ut”, skorrade styvfadern. ”När jag säger nåt ska det göras med detsamma. Du är sjutton fyllda … inte en liten skitunge … så det borde du begripa. Ut! Nu!”
Axel kom på fötter. Han kastade en blick mot väggen vid utgången. Där hängde styvfaderns bössa på ena sidan dörren och Axels svarta fiol på den andra. Sedan blängde han ondsint mot Lasse Enskog – mannen som gift sig med Ida Maria och nu ville bli kallad far av honom. Hon skakade nästan omärkligt på huvudet.
Lasse tog ett hjulbent steg framåt med handen höjd.
”Inga sådana blängningar, pojkvasker”, sa han varnande. ”Glo på bössan bäst du vill. Den kan du ändå inte med.” Han brast ut i skratt. ”Tänker du ta död på mig måste du ta till fiolen.”
Axel skyndade ut. Den lilla vitgrå stugan, hans hem så länge han kunnat minnas, låg i solskenet uppe på en sluttning som hette Bredfallslyckan. Bakom den burrade granskogen upp sig, mörk och dyster som oftast, men i dag skimrande i det härliga solljuset.
Huset på den norra kullen av den tvillinghöjd som kallades Uvberget var inte stort. Två rum på nedervåningen därinne. Dessa två rum avdelades med en hög tröskel. För två år sedan hade dörren mellan rummen gått i bitar. Axel var inte hemma när den olyckan skedde och när han frågade hur det gått till ville inte mor berätta.
Ur spåntaket stack skorstenen med sitt järnband upp, stolt och rak. Axel gned kinden. Det var mest en åtbörd, för det gjorde inte ont längre. Han gick ner mot björkarna i backen och lutade ryggen mot den grövsta, den av de två som stod längst ner, och glodde, fortfarande vred invärtes, mot husfasadens enda fönster under den bård av mörkmålade bräder som omringade stugan.
På gaveln till höger, som han inte kunde se härifrån, fanns också två fönster. Innanför det minsta som låg alldeles under nocken hade han sin sovplats. Bakom det andra, under hans, låg det största rummet.
En vindpust förde med sig lukten från skithuset i skogsbrynet, en bit neråt till vänster. Han skulle egentligen ha skottat ut dyngan och spritt den på landen bakom muren av snedställda, avlånga stenar. Det fick göras en annan dag. Skiten skulle inte ta slut. På andra sidan stenmuren låg också potatislandet. Det var väl skyddat eftersom det låg alldeles intill huset. Värre var det för andra. I byn fanns det folk som fått sina jordpärer stulna. Ingen kunde begripa varför. Pojken blängde till mot huset och sedan vände han sig om.
Axel visste precis vad de hade för sig därinne i stugan. Många gånger hade han kikat genom springan i golvet och sett hur det brukade gå till. Först drack de lite ur litern som brukade stå i väggskåpet. Lasse tyckte om starka drycker.
Det hade Axel lite svårt att förstå. Han hade tjuvsmakat en gång, och inte var det gott.
Sen skulle styvfadern vräka ner modern i sängen – om de kom så långt som dit den stod. Annars kunde hon hamna på golvet med honom över sig och kjolen upphasad ända till axlarna. Därefter stack han in den och pumpade som en tok. Mor stönade och stånkade precis som Lasse. Hon tyckte också om det, fast brukade gnälla om att nye maken ville ha det alldeles för ofta.
De där två höll på en stund innan Lasse pustade och sjönk ihop. Första gången Axel sett vad de höll på med hade han tyckt att det var konstigt att de höll på så länge. För tre år sedan hade han varit med om att leda tjur till ko nere i Grangärde på andra sidan sjön flera gånger. Djuren höll sannerligen inte på lång tid. Tjuren klev upp på kossans rygg med pesen röd och slängande som en kapad cykelslang. Hjälp måste han också ha. En gång hade Axel fått hjälpa till.
Kärringen som ägde kon stod framtill och höll i huvudet och bonden som rådde om tjuren stod och höll igen för att den inte skulle klättra upp på koskrället hel och hållen. Och tjurkuken bara dinglade fram och tillbaka som en extra rumpa.
”Hjälp till, Axel”, hade gumman bett. ”Stoppa in den, men stoppa rätt.”
Vad trodde hon? Inbillade hon sig att han inte visste var den skulle in? Koarslet satt visserligen nära, men alldeles under rumpan. Där skulle saker ut, inte in.
Tjurpesen hade känts len och glatt när Axel såg till att den hamnade i den skära glipan. Sen hade det inte tagit längre tid än det tog att räkna till femton. Då stack tjuren mulen i vädret och den stora tungan kom ut en bit. Sen var det som om all luft gick ur det stora djuret. Tjuren backade av och kom ner på benen lite vingligt och Axel hade konstaterat att slangen skulle må gott av lite solution.
Gumman var rödrynkig i ansiktet när allt var över. Hon hade andats djupt en liten stund och sen fick Axel en hel tolvskilling för den lilla hjälpen.
Det var nåt visst med det där. Men det kändes annorlunda i kroppen när människor och inte djur höll på. Han hade legat där och kikat i springan och känt att det blev styvt mellan benen. I Bibeln stod det att det var en dödssynd att pilla på sig själv. Nån som hette Onan hade gjort det och då hade Gud blivit djävligt förbannad på honom och klippt till. Själv hade Axel överlevt men blivit tvungen att smita ut och tvätta av sig kletet.
Axel lämnade björken och gick nerför backen. Han satte sig på den stora stenen vid sidan om körvägen och tittade ut över sjön. Den glittrade i solskenet och på somliga ställen var den alldeles blå, nästan blåvit och i ytan speglade sig Uvbergets två runda, skogklädda kullar. På andra sidan skymtade Grangärde och det han såg bäst var gästgivargården som lyste vitt och grant sedan fasaden putsats.
”Axel!”
Det var Lasses röst och nu lät den inte ilsken längre. Han vände sig om och såg styvfadern stå vid knuten. Han pissade. Strålen hamnade alltid på samma ställe och på den fläcken växte ingenting. Det var egentligen märkvärdigt, tänkte Axel. När mamma Ida Maria – Axel kallade henne mor eller mamma fast han inte var fallen efter henne heller – hällde pink i trädgårdslanden grodde det väldigt.
Axel undvek det stora, avlånga beståndet av vrånga, stickande brännässlor på väg upp mot huset. Ibland var han tvungen att rabba alltsammans, men det var en övergående frist. Nässlorna växte som fan. Det dröjde inte länge innan det kommit upp nya. Enda trösten var då Ida Marias nässelsoppa.
Lasse var färdig med naturbehovet. Han hade dragit ner kepan i pannan så att skärmen hindrade solstrålarna att nå ögonen när han kikade mellan de glesa träden mot grannen Jonathan Westerlunds stuga ett par hundra meter ner i sluttningen. Axel stannade och följde hans blick. Jonathans hustru Elisabet, som alla kände som Brännås-Lisa, kom ut från vedboden med en stor börda. Hon bar ett tunt linne på överkroppen och kjolen var så lång att den nästan släpade i marken. Vedträna dolde hennes yppiga barm när hon stängde uthusdörren och sedan gick hon med ryggen emot dem mot stugan.
”Människan har det inte lätt här på jorden”, mumlade Lasse mest för sig själv. ”Hon arbetar som en träl och dör som en hund.”
”Du ropade på mig”, sa Axel.
Lasse ryckte till som om han blivit störd i en viktig tankegång. Han sänkte blicken och såg på styvsonen med ögon som var lite disiga. Axel begrep att det blivit mer än en morgonsup den här dagen.
”Ida har maten klar”, förklarade han. ”Sen ska du hjälpa mig att skriva en sak.”
Axel begrep vad det var fråga om. Lasse hade inte mått bra för några dagar sen. Varje gång han kände sig sådan trodde han att han hade döden i hasorna. ”Ni ska få ärva mina kunskaper”, hade han sagt då, tårögd och full av sentimentalitet och sprit. ”Det finns ingen i den här trakterna som kokar lika bra brännvin som jag. Därför ska ni få mitt recept så ni kan fortsätta när jag ligger i jorden.” Den dagen blev inget skrivet. Nu skulle det tydligen ske.
De gick in. I köket hade Ida Maria dukat åt dem med djupa tallrikar. Lasse satte sig tungt på sin stol med bordets kortända och grep en brödbit. Medan han tuggade vred han huvudet mot gruvspisen där den lilla elden brann under grytan med dess doftande innehåll. Ida Maria grep vedhämtaren och gick mot dörren.
”Ska du inte ge oss mat?” skorrade Lasse.
”Nej, jag ska hämta ved. Ni är vuxna karlar båda två och friska nog att gå fyra steg till spisen.” Hon fnös. ”Sleven hänger på kroken där den brukar hänga.” Sedan var hon ute och dängde igen dörren efter sig.
”Så sur hon låter”, sa Axel. ”Har det hänt nåt?”
”Det ska du bara skita i”, svarade Lasse. ”Det är inget som angår en snorgärs. ”Han reste sig och gick till spisen för att sleva upp soppa i sin tallrik.
Axel betraktade styvfaderns gängliga kropp. Lasse hade inte några kroppskrafter att tala om. Ändå var folk i trakten lite rädda för honom. Kanske berodde det på mannens häftiga humör, ofta hotfulla tal och dumdristiga mod när han hade sprit i kroppen. Han hade själv sett hur han slagit ner en karl som var mycket större och kraftigare än han själv. Lasse hade hämtat ett brev från en myndighet nere i Grangärde och hamnat tillsammans med några gubbar som satt och drack. En av männen hade fått syn på kuvertet och läste adressen.
”Fan, pojkar”, hade han ropat högt. ”Vet ni vad Kavalleristen heter egentligen.” Han viftade med kuvertet. ”Han heter Laban. Lars Laban Enskog. Ett sånt djävla namn.”
Då reste sig Axels styvfar sakta och ställde ner litern på marken framför sig.
”Du ska inte häda, din förbannade bondlurk.” Det magra ansiktet med slokmustascherna och de djupt sittande mörka ögonen hade förändrat färg från blekt till djuprött. ”Och inte retas med mig heller.”
Den andre reste sig också. De visade hotfulla knytnävar mot varandra.
”Häda? Vad i helvete menar du med häda, din skogstammefan?”
”Laban är ett namn från Bibeln. Retas du med det så retar du Gud. Och jag tycker inte om att bli kallad Kavalleristen heller. Det var i ungdomen jag var dragon. Det enda som påminner om den tiden är att benen är krumma efter all hästsittning. Men i det militära lärde jag mig att förolämpningar ska bestraffas medan de är färska.”
Han tog ett par steg framåt. Den andre började skratta.
”Vad skulle du klara mot mig, din magre luffare?” sa han övermodigt. ”Jag är mycket större än du.”
”Men jag är längre”, svarade Lasse och sedan kastade han sig fram. ”Och argare!”
Armarna vevade som kvarnvingar. Den tröge jordbrukaren hann inte med. Det tog inte ens en minut innan hans ansikte fick ta emot slag efter slag. Näsan sprutade blod och han fick lov att spotta ut en framtand. Sedan träffade ett hårt slag mitt på hakspetsen och karlen föll. Det var i sista sekunden en av hans kamrater räddade litern. Därefter hade Lasse lämnat de förstummade karlarna, rak i sin annars lite krumma rygg.
Nu återkom han till bordet och började äta av den vitaktiga soppan fylld av kokta grönsaker. Axel hämtade också en tallrik. Soppan var god, men lite fadd i smaken. Ida Maria kom tillbaka och ställde den fyllda vedkorgen intill spisen.
”Underlig köttsoppa”, sa Lasse. ”Det finns inte ett uns kött i den.”
”Det finns inte ett uns kött i hela huset”, svarade Ida Maria. ”Jag vill minnas att det var nån som lovade att skaffa hem.”
Lasse sköt undan sin tomma tallrik och torkade mustaschen. Han blängde till mot Axel som skyndade sig att äta upp.
”Jag tänker jaga i dag”, förklarade Lasse Enskog. ”Men först ska Axel hjälpa mig att skriva det där receptet.” Han reste sig och fick med en åtbörd styvsonen att följa honom när han gick mot den smala trappan som ledde upp till loftet. ”Kom nu, pojkvasker.”
Axel letade rätt på ett brunpapper från affären i Sunnansjö och följde efter till vindsvåningen. Lasse hade satt sig på hans säng så Axel tvingades lägga sig på golvet med papperet sedan han hittat en stump blyertspenna bland sina tillhörigheter. Han vätte spetsen med tungan och var redo.
”Skriv Recept för Dubbeldetonerat brännvin”, befallde Lasse.
”Dubbeldetonerat? Vad är det?”
”Det betyder att det är bra brännvin, sånt som gör en människa knall. Sånt har du väl redan smakat, kan jag tänka.” Styvfadern krökte läpparna under den långa ljusa mustaschen. ”Förr kunde alla människor koka, men folks minne är kort. Det har gått flera decennier sen staten förbjöd husbehovsbränningen och nu har folk glömt hur det går till. I stället köper de flesta Smithens brännvin för dyra pengar inne i Ludvika. När de inte handlar av mig, fast det gör man ju inte häromkring.”
Axel plitade ner det styvfadern sagt och strök under meningen med dubbla streck.
”Det är väl inte så många som vill handla av hembrännare numera,” dristade sig Axel att säga. ”Jag har sett affischer om nykteristernas möten. De har blivit rätt många i trakten.”
”Nog är det väl så. Men jag kan sälja till dem också”, skrattade Lasse finurligt. ”Jag dränker in liljekonvaljer i brännvinet och låter det dra. Sen silar jag avkoket … ja, då är det förstås aldrig kokat … och häller på mer sprit och vatten till lagom styrka. Man kan inte dricka det för liljekonvalj har nåt gift i sig, men det luktar nästan gott och duger absolut att stryka på hakan sedan man varit där med kniven och fått bort skäggstråna.”
Axel nickade som om han förstod och sedan började Lasse diktera. Det tog nästan en timme innan allt var skrivet och då tog fadern emot brunpapperet. Han stirrade misstroget på krumelurerna. Själv hade Lasse aldrig fått lära sig läsa och det var med möda han kunde skriva sitt namn. Men det var ändå mer än vad hans egen far kunnat. När han skulle underteckna nåt gjorde han det med ett snett kryss.
Han vek noga ihop det skrivna och lade in det i ett fack i pluskan.
”Mitt testamente”, sa han med en suck och reste sig från styvsonens säng. ”Ta på dig skor, pojk, för du ska följa med mig till skogs. Jag måste se till mitt och så måste vi hitta ett byte så att Ida Maria slutar gnälla om att det inte finns kött i huset.”
I köket hade hustrun värmt vatten och diskat efter måltiden. Lasse sa ingenting till henne. Han tog bara ner bössan från väggen och hängde den över axeln. Lasse och Axel klev ner från den låga förstubron och rundade knuten. Det hade drivit in moln på himlen över dem och det mesta kändes plötsligt grått. Axel såg ner längs den svaga sluttningen mot Bysjön. Här och var växte granskog. Den så plötsligt grå himlen tycktes förenas med det likaså grå vattnet.
Styvfadern började gå uppför motluten mot storskogen som låg där som en väldigt mörkgrönt duntäcke. Han stannade innan han kom fram till skogsbrynet. Det såg ut som om han lyssnade mot vildmarkens stora tystnad. Därinne nånstans låg kanske ett jagat rådjur och tryckte, gömd för att undkomma en förföljare, med en bröstkorg som hävdes över det buktande hjärtat, med andan i halsen och uppmärksam på alla ljud, till och med det allra minsta.
Men ingenting hördes nånstans. Axel hann ikapp styvfadern och just då skrattade en skata. Lasse stod alldeles tyst och uppmärksam. Nere hos grannen höll Brännås-Lisa på att byka på gårdsplanen. Det rykte ur den stora grytan på elden. Hennes blonda hår hade blivit stripigt av vattenångorna och de fylliga brösten sköt fram bakom det ljusa linnet.
”Hon är fin”, mumlade Lasse. ”Alldeles för fin för Jonathan Westerlund.” Han vände sig häftigt om när han upptäckte att Axel hunnit i kapp. ”Hörde du vad jag sa?”
Av ren självbevarelsedrift nekade Axel till det.
”Lika bra det”, sa Lasse. ”Om du tjuvlyssnar på mig när jag tänker högt kommer jag att strypa dig. Du vet väl hur det är när man blir av med livet genom strypning?”
”Nej”, svarade Axel uppriktigt.
”Om en människa stryps så går andan ut genom rôva.” Han skrattade till lite bittert, en bitterhet som Axel inte förstod. ”Kom nu, så drar vi till skogs.”
Styvsonen betraktade mannens insjunkna kinder. Över den skarpa hakan satt sträv skäggstubb. Han hade tydligen inte behov av liljekonvaljbrännvin eftersom han inte brukat rakkniven den här dagen. Hakan såg ut att vicka upp och ner lite, som den brukade göra när han funderade på nåt som han uppfattade som kritiskt, axlarna började sloka och de bruna ögonen hade i några ögonblick en vild nyans.
Så rätade han på sig, skiftade bössan till ett bekvämare läge på axeln och började gå mot skogen med långa hjulbenta kliv. De kom in på en stig som de följde länge. Den blev smalare och smalare, gick längs ett hygge där det började synas små bestånd av rallarrosor. Där stannade Lasse och pekade mot en kast famnved som inte blivit bortforslad efter vinterns arbete.
”Där har du din framtid”, sa han dystert. ”Och jag min om ingenting förändras. I bolagsskogen ligger det människans helvete som heter arbete. Kunde man komma undan det vore mycket vunnet.”
Axel svarade inte. Visst begrep han vad styvfadern menade, men att man skulle kunna komma undan arbetet i skogen var ju omöjligt. Han hade redan varit ute en vinter, kört undan timmer med häst och släde och bott veckovis i kojor där håret frös fast i väggen eftersom eldpallen därinne bara kunde hålla värme i en smal omkrets och det kunde bli trettio grader kallt utanför rucklet med de oisolerade väggarna.
De gick vidare under fortsatt tystnad. Naturen blev vildare. Här fanns bergväggar och intill dem stenblock som såg ut att ha blivit nerkastade av nån arg jätte. En bäck brusade fram och kastade sig nerför ett stup som ett forsande vattenfall.
Efter fallet blev den lugnare och bredare. Lasse följde den med Axel i släptåg. Efter en liten stund stannade han till och pekade. Bäcken var bredare än en å här och från andra stranden hördes nåt knattra. Hackspetten levde gott på djur, skalbaggar, åmor och sånt som fanns i döda och döende aspar.
Asparna fanns i dammen som inte var byggd av människohand. Bävern började komma tillbaka nu när skinnen inte var lika nödvändiga för människan som de varit när den första vågen frusna invandrare kommit österifrån.
De fortsatte, ormade sig bland björk och rönn, gråal, sälg och asp, fram till en liten sjö, eller rättare sagt en hölja med brunaktigt vatten. I strandvattnet hade nån slagit ner fyra pålar och fäst en brygga av gamla åtgångna plankor.
Axel skyndade ut på bryggan, föll på knä och drog med handen i vattnet. Han kunde konstatera att där var mycket varmare än i Bysjön.*
”Finns det fisk här?” ropade han.
Nu log Lasse. Leendet såg ut som en grimas.
”Inte vad jag vet. Jag har aldrig försökt fiska i den här höljan.”
”Om det finns vore det bra”, sa Axel. ”Det är många som vill åt fisken i Bysjön. Du äter väl fisk, Lass … jag menar far. Jag har inte min maskbutt med mig nu, men jag tror att jag kan hitta hit igen.”
Han hade själv tillverkat maskbutten av en bit masurbjörk. I den hade han holkat ur utrymmet där det gick att förvara krok, flöte och mask. Sidorna hade vardera tre utskurna taggar och i skårorna mellan dessa lindades reven. När han satt dit det omsorgsfullt utskurna locket kunde han förvara butten i fickan utan att riskera att maskarna skulle smita.
”Det vore skit om du inte hittade”, sa Lasse. ”Du har bott häromkring hela livet. Troligen ska du bo här resten också. Vi finnättlingar är inte välkomna på så många ställen.”
Axel såg ut över höljan. Alltid borde det finnas fisk, tänkte han. Bävern tog en hel del, det begrep han, men det fanns också många som slank förbi. Det fanns bävrar överallt, såna som tyckte att de var större än andra och inte ville att nån smet vidare. Det krusade sig lite på ytan. Det kunde ha varit en hastig vindbris, men också en fisk.
”Som du hos Jonathan Westerlund”, sa Axel med ett flin.
”Vad fan menar du?”
Axel stod fortfarande med ryggen mot Lasse. Ute i vattnet såg han ytterligare en rörelse. Kunde det vara en gädda?
”Inte för att du har finnblod, för det har väl han också”, sa han och flinet hängde kvar. ”Men han har väl sett ögonen på dig när du glor på Brännås-Lisa.”
Axel märkte aldrig den hastiga rörelsen. Ögonblicket efter att han stängt truten kände han två hårda nypor gripa om sin högra handled och rycka till. Han skrek till när fötterna lyfte från de gistna bryggbräderna. Lasse var röd i ansiktet av ilska när han snurrade honom runt sig själv. Styvfaderns stövlar dansade på bryggan, ett varv, två varv. Sedan lossade greppet och Axel for många alnar ut över vattnet. Så plöjde han ytan med fötterna först. Han försvann helt under den brunaktiga vattenytan, svalde vatten, sjönk och sjönk.
Nu ska jag dö, tänkte han. Sanningen skall göra dig fri, stod det i Bibeln. Han hade sagt en sanning till styvfadern. Var friheten detsamma som döden?
