av Kjell E. Genberg
Kriminalnoveller – 12 stycken plus en extra i julklapp
E-bok KÖP
ISBN 978-980613-3-8
ur ETT MORD I MÅNADEN
Januari: Middag för fyra
Charlotte Wigren tittade sig i spegeln. Hon tyckte inte om vad hon såg. Ett lätt fårat ansikte, ett stripigt färglöst hår, som borde behandlats av frisören för flera månader sedan och ett bittert drag kring den fylliga munnen. Det fanns inte längre något tilldragande i hennes utseende. Hon tyckte sig i stället personifiera den medelålders kvinnans charmlösa tristess. För tio år sedan hade hon fortfarande varit vacker men det senaste decenniets bottenlösa elände hade gjort henne gammal i förtid
Nu kände hon, som så många gånger under senare tid, hur vreden började växa i henne. Den kändes först i magtrakten. Sedan förflyttade den sig snabbt via bröstet ut i kroppen. Hon kände hur hon blev röd i ansiktet, hur händerna började darra och hur svettpärlorna började sippra fram ur pannan. Varför skulle just hon drabbas så hårt? Varför skulle just hennes liv bli totalt meningslöst?
Den narcissistiska seansen avbröts huvudstupa.
– Du måste skynda dig om vi skall komma i tid, hörde hon Bertil säga med undertryckt irritation i rösten.
Hon svalde tre gånger innan hon vågade mumla något till svar. Hon var nämligen rädd att vreden som växte sig allt starkare inom henne för varje dag, skulle välla ut ur henne som en okontrollerad vårflod. Hon kände sig inte mogen för den stora, avgörande explosionen
I stället gick hon in i garderoben och valde ut vad hon skulle ta på sig till kvällens middag. Valet var inte svårt. Hon hade numera två klänningar som dög för en finare tillställning. Hon valde den ”lilla svarta”, eftersom hon bar den rosa förra gången de var på middag hos Berghagens. Den svarta klänningen hade hon skaffat sig året som de köpte villan i Viggbyholm. Det var samma år som Olof Palme mördades.
Väldigt gammal, tänkte Charlotte. Enda anledningen till att den fortfarande hänger med är att den nästan inte använts på senare år. Inbjudningarna haglar inte precis över oss numera.
Hur annorlunda hade det inte varit i början på 80–talet. Den ”lilla svarta” bar hon första gången vid deras house warming party. På den tiden var Bertil biträdande ekonomidirektör, ett ungt lovande lejon, som företaget hoppades så mycket på att de lånade honom hela kontantinsatsen till miljonvillan.
Bertil var lovande och hon den perfekta hustrun, vacker, charmfull och med utpräglat kvinnligt intellektuella intressen, som Bertil uttryckte saken. Opera och konstutställningar intresserade inte honom det minsta. Det var en klar fördel att husets värdinna var insatt i finkulturen, tyckte han.
– Vi har en utmärkt fördelning av samtalsämnena i vår familj, brukade han säga. Jag står för det politiska och du för det kulturella.
Ja, de hade verkligen varit ett populärt par. Periodvis var de bortbjudna så gott som varje kväll, och ibland kunde det bli lite för mycket av det goda.
I dag var det bara Berghagens som inte glömt dem helt och hållet.
En gång per år brukade Agnetha ringa, nästan alltid i mitten av januari, för då var julens släktträffar överstökade och det var väl lika bra att klara av de gamla vännerna medan de hade ångan uppe. Med överdrivet hurtig stämma brukade hon fråga hur de hade det och Charlotte brukade svara att det var så bra som det kunde vara. Sen brukade Agnetha säga något om en liten intim middag där de riktigt skulle få rå om varandra alla fyra. Och då brukade Charlotte tänka att Agnetha och Lasse inte vågar bjuda några andra när vi skall komma.
Men Charlotte var ändå glad över dessa inbjudningar. De blev ett välkommet avbrott i vardagens oändliga tristess, samtidigt som de fick henne att minnas de goda åren.
– Är du inte klar snart? hördes Bertil ropa från köket.
– Jo, svarade hon. Jag kommer strax.
Hon ålade sig in i det svarta fodralet och kände en viss glädje över att hon åtminstone inte gåttupp i vikt under dessa åtta år.
När hon kom ut i köket såg hon att Bertil var färdigklädd. Där stod han i sin luggslitna svarta kostym med begynnande kulmage och lätt plufsiga kinder. Hon såg honom granskande i ögonen och ryste till. Blicken var lika levande som det stilla vattnet i en rotenonbehandlad sjö.
Vad jag avskyr och föraktar den mannen, tänkte hon. Hur annorlunda skulle inte mitt liv ha blivit utan honom?
Hon hade många gånger tänkt på skilsmässa. I synnerhet de senaste åren. När de tvingades sälja villan och flytta in i trean på Viggbygärdet hade hon tagit upp saken till diskussion, men Bertil hade bönat och bett med gråten i halsen att hon skulle stanna kvar hos honom.
– Jag kan inte klara mig utan dig, sade han.
– Du är mitt allt på jorden, sade han.
– Mister jag dig också kan jag lika gärna dö, sade han.
När han märkte att lamentationerna inte bet på henne ändrade han taktik. Han började hota.
– Går du ifrån mig slår jag ihjäl dig, sade han.
– Ingen annan skall få äga dig, sade han.
– Jag kommer aldrig att låta dig gå, sade han.
Och det hjälpte bättre.
Det hotfulla i hans väsen hade hittills hållit Charlotte kvar i äktenskapet och förmått henne att lägga på locket när vreden började sjuda över. Självfallet hade hon grälat på honom, hon hade till och med sparkat och spottat på honom – men aldrig när han varit nykter.
Charlotte gick till skafferiet och hämtade blommorna som hon köpt till värdinnan. Under tystnad tog de hissen ner till garaget.
De åkte den långa vägen från Viggbyholm, norr om Stockholm, till söderförorten Älvsjö, utan att säga ett ord till varandra. Charlotte körde, som alltid numera. Bertil hade blivit av med körkortet för lång tid efter andra resan rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik.
I början hade hon känt sig osäker vid ratten. Efter en tid hade bilkörningen blivit hennes käraste sysselsättning. Hon tänkte bra i bilen och Bertil var finkänslig nog att inte kommentera hennes sätt att köra den.
Det var sörjigt på vägen efter det tunna snöfallet som ännu inte var riktigt över. Vindrutetorkarna föste undan snöflingorna som hann bli vatten vid den kortvariga kontakten med varm ruta.
Måtte han sköta sig i kväll, tänkte Charlotte. De senaste veckorna hade han tagit en Dipsan varje morgon. Det är ett medicinskt preparat som är något svagare än Antabus men som har ungefär samma effekt. Läkarna vågade inte längre skriva ut Antabus till honom. Bertil hade svagt hjärta och om han fick ett återfall efter att ha tagit en Antabus kunde det betyda slutet på hans liv. Med Dipsan skulle han överleva.
De senaste tre veckorna hade han alltså varit nykter, vilket enbart berodde på att hans nuvarande arbetsgivare, en liten fläktfirma i Ulvsunda, hotade att säga upp honom från befattningen som illa avlönad kontorist om han inte slutade upp med supandet. Inte skulle ett sådant ultimatum kunna avhålla honom från spriten så värst länge till, trodde Charlotte. Inte Bertil, inte.
Han hade under de senaste åren med oändlig uthållighet och frenesi supit bort två fina anställningar på välrenommerade företag, deras underbart vackra villa, fritidshuset på Yxlan, relationer till släkt och vänner och nu hade han nästan lyckats supa bort hennes sista gnutta livsvilja. Ingenting, absolut ingenting, hjälpte på Bertil.
I åratal hade de sprungit till läkare och psykologer. Ingen terapi i världen tycktes hjälpa. Bertil själv överflyttade skulden, än från den ena personen och instansen till den andra. I början var det hans mammas fel att han drack. Hon hade varit alltför dominerande och gjort honom modersbunden. I samband med husförsäljningen var det kvinnorörelsen som gjort honom till alkoholist – hur det nu gick ihop.
Charlotte struntade sedan länge i orsakerna till eländet. Det enda viktiga just nu var att han hade en Dipsan i kroppen, så att hon själv kunde koppla av under middagen och glömma alla problem.
Hon var trots Dipsan orolig. Det gick inte att lita på honom. En gång hade han sagt att han inte kunde hitta Dipsantabletterna och en annan gång hade de råkat trilla ut i toalettstolen. Därför hade hon alltid en burk gömd i skafferiet och en i handväskan.
Agnetha tog emot dem i hallen. Hon tackade översvallande för blommorna och satte dem i en vas som hon hämtade i köket. Sedan visade hon in Charlotte och Bertil i vardagsrummet. Hela huset andades god smak och förfining.
När brickan med välkomstdrinkarna kom försökte Charlotte ögonledes förmå Bertil att välja det alkoholfria alternativ som värdfolket omtänksamt ställt dit åt honom. Det ville han inte. Bertil tog ett annat glas i stället och lutade sig mot Charlotte.
– Jag tog ingen Dipsan… varken i går eller i dag, viskade han och log.
Charlotte hajade till och såg stint på honom.
– Jaså du, viskade hon tillbaka. Du hittade förstås inte tabletterna. Kommer du in i en period nu igen mister du jobbet. Och något nytt lär du inte få.
– Det skiter jag i, sade han. Nu skall jag ha roligt, kosta vad det vill.
I det ögonblicket kände Charlotte att hon hatade honom. Hon hatade av hela sitt hjärta, ett kallt oresonligt hat. Hon fick uppbjuda alla sina krafter för att visa upp ett godmodigt gästansikte inför värdfolket. Hon kunde bara hoppas att Bertil skulle klara spriten någorlunda. Det gick ibland när han, som nu, hållit uppe med alkoholen en tid.
Efter välkomstdrinken (Gudskelov bara en, tänkte Charlotte) fördes de till middagsbordet. Sill och snaps till förrätt och marinerad hare i rödvinssås som huvudrätt. Agnetha var en utmärkt kokerska som gärna delade med sig av sina kunskaper. Charlotte kunde inte riktigt koncentrera sig på samtalet. Hon hörde bara fragment av receptet, som Bertil tycktes så mån om att lägga på minnet.
”En hare på cirka två kilo, tre matskedar konjak, tre portugisiska lökar, två glaserade små rödlökar, två hekto magert fläsk…”
Charlotte kunde se att Bertils ögon började bli dimmiga. Än var det ingen fara. Lasse var inte heller nykter. Han och Bertil tycktes ha funnit varandra i en intressant diskussion, precis som förr i tiden.
När kaffet serverades och damerna gått och satt sig för sig själva i en del av det eleganta vardagsrummet, bestämde sig Charlotte för att glömma Bertil för en stund. Hon hade mycket att tala med Agnetha om.
Det sved samtidigt. Agnetha hade fått ut mycket av livet. Hon hade lyckats med att gå sina egna vägar. Det kan man kanske göra om man slipper ta hand om en kvarnsten, suckade Charlotte för sig själv.
Likören värmde henne. Den stärkte modet och för första gången på mycket länge tyckte hon att hon kunde prata obehindrat utan att behöva tänka sig för eller känna sig underlägsen.
– Man måste frigöra sig, sade Agnetha och smuttade på slånbärslikören. Utan att vara sig själv, utan att ha ett eget värde som människa kommer man ingenstans. Det fick jag lära mig hemma som liten flicka. Det är en princip jag förfäktat sedan dess. När jag gifte mig med Lasse talade jag om det för honom också. Han skulle verkligen inte försöka få mig att dansa efter sin pipa. Det skulle han inte ha mycket för, sade jag.
Charlotte lät tankarna driva… Jag borde också ge livet en chans, funderade hon. Det är inte för sent. Livet börjar vid fyrtio! Det enda som behövs är att jag skär av repet till kvarnstenen och låter den sjunka så att jag själv kan flyta vidare.
Skulle det ske måste det ske mycket snart. Nästan med en gång för att hon inte skulle ångra tanken och sedan strunta i alltsammans. För skedde det inte skulle samma gamla trall fortsätta med början nästa dag.
Hon såg bort på Bertil och tanken som drog genom hjärnan var kliniskt knivskarp.
Han måste dö!
Ja, det måste han!
Det skulle inte bli svårt att göra det. Han såg själv till att han hjälpte henne på traven.
Charlotte drog med fingertopparna över handväskan. Hon kunde känna konturerna av Dipsan–flaskan genom det tunna syntetiska lädret.
Karlarna hade övergått från att prata politik till att prata sex.
– Man måste vara frigjord, skrattade Lasse. Vi brukar skryta med att vara det i den här familjen. Har ni praktiserat partnerbyte nån gång?
Charlotte kastade en snabb blick på Agnetha. Värdinnan såg leende på sin man och skakade överseende på huvudet.
– Det har jag aldrig varit med om, sluddrade Bertil. Det skulle vara skoj att pröva det…
Charlotte tänkte föraktfullt att den som bytte till sig Bertil för en natt sannerligen inte gjorde någon bra affär. Hon tittade på klockan.
– Jag har bäddat åt er i gästrummet, sade Agnetha. Men inte är du väl sömnig än?
– Inte jag, svarade Charlotte och märkte själv att hon snörpte på munnen.
Hon såg bort mot Bertil, som började fyllna till. Andra märkte det kanske inte men hon som var van kunde tydligt se tecknen. Fick han i sig ett glas till skulle hon bli tvungen att skämmas för honom. Samtidigt lade hon märke till att han ansträngde sig att spela nykter, att hålla skenet uppe.
Charlotte höll handen hårt mot väskans utbuktning. Det hon bestämt sig för att göra var så enkelt att det inte ens kunde kallas för en plan.
Hon reste sig med en antydan om att hon skulle till toaletten.
På väg ut till hallen passerade hon köket. På diskbänken stod snapsflaskan kvar. Det fanns en del kvar i den. Hon hällde upp ordentligt med vodka i ett dricksglas och spädde ut med Coca-Cola till en stark grogg.
Eftersom familjerna bodde långt från varandra brukade Bertil och Charlotte sova kvar efter den årliga middagen. Hon hittade till gästrummet och ställde drinken på nattygsbordet. Ur väskan fiskade hon upp Dipsanburken, släppte ner några tabletter och väntade medan de löstes upp. Hon tvekade ett ögonblick, sedan lät hon ytterligare en tablett gå samma väg innan hon lämnade rummet.
Bertil skulle inte kunna stå emot åsynen av en grogg när han kom in för att lägga sig. Tabletterna i spriten skulle verka fort på en person som redan hade ordentlig promillehalt i kroppen. Först skulle han få andningssvårigheter. Sedan skulle det dåliga hjärtat sluta fungera.
Eftersom läkarna visste att han tagit Dipsan under lång tid skulle ingen misstänka att hon hade hjälpt honom över gränsen.
Det enda hon behövde göra var att vänta tills han gick och lade sig. Hon ställde sig i dörröppningen och tittade på männen som satt och pratade. Det skulle inte dröja länge innan Bertil kände att det var dags att gå till sängs. Hon hade lämnat ljuset tänt i gästrummet. Han kunde inte undgå att se groggen och upplöst Dipsan varken luktade eller smakade.
Dipsanet skulle äntligen få honom att sluta dricka.
Klockan var över midnatt när herrarna fattade att det var dags att gå till sängs. De försvann ut från vardagsrummet och Agnetha tyckte att det var dags för fruarna att också dra sig tillbaka. För att dra ut på tiden började Charlotte, trots Agnethas protester, att plocka av bordet. De hjälptes åt att tömma askkoppar och bära ut disken till diskmaskinen i köket.
– Jag tar resten i morgon, gäspade Agnetha till sist. Nu går vi och lägger oss. Jag är faktiskt riktigt sömnig.
När Charlotte kom till gästrummet var ljuset släckt. I halvdunklet såg hon en kropp i sängen, en kropp som vred sig och utstötte underliga ljud. Plötsligt började kroppen röra sig häftigare. Den stönade och hulkade, började kasta fram och tillbaka.
Charlotte rusade ut. Hon visste att hon hade bevittnat en del av Bertils dödskamp. Resten skulle inte ta många minuter…
Nu behövde hon bara ett alibi.
Hon störtade in i värdparets sängkammare, skrikande på hjälp.
På tröskeln stannade hon tvärt.
Agnetha satt påklädd i sängen och på sängkanten satt… Charlotte trodde inte sina ögon.
På sängkanten satt Bertil.
– Du är väl ett våp, sluddrade han. Ett riktigt våp! Du behöver väl inte skrika på hjälp bara för att Lasse och jag bestämde oss för att skoja lite med dig och din prydhet. Han gick in och la sig hos oss och jag skulle vänta här för att se hur det avlöpte.
– Det var faktiskt bara ett skämt, slätade Agnetha över. Jag ber verkligen om ursäkt om du blev upprörd. Gud … du är alldeles vit i ansiktet, människa. Sätt dig ner så ska jag hämta ett glas vatten åt dig.
Charlotte sjönk ner på stolen framför sminkbordet. I sovrummet intill hade det blivit alldeles tyst.
Februari: Ormen
Jag borde vara lycklig. Under min ungdom hade mor och far präntat i mig att om man bara hade sitt på det torra ekonomiskt bodde lyckan ihop med en. Fick man sedan också en karl att bo ihop med, var allt höjden av välgång. Därför borde jag vara lycklig, mycket lycklig.
Min man hade haft stora framgångar i affärer, så han – och därmed jag – var vad folk i gemen kallade för välbärgade, en omskrivning för rika knösar. Det senare brukade man kalla honom och mig, när man trodde att enbart likasinnade hörde på. Vi hade statusområdets mest påkostade hus, en lyxvilla i tre plan högt uppe på en kulle med utsikt över havet.
Jag borde alltså vara lycklig. Hur skall man kunna vara det, när man upptäckt att den man lever med, och har lovat dela ljuvt och lett med, försöker döda en?
Inte bara en gång utan flera gånger. Först kunde jag för mitt liv inte tro att det var meningen att jag skulle dö men jag fattade snart att han menade att mina dagar var räknade. Det dröjde inte heller innan jag lyckades ta reda på varför. En mycket banal orsak. Han hade fått en ny sekreterare på kontoret. En ung, slank och mycket vacker kvinna.
Jag tror att det där med ung var det viktigaste för honom. Vi hade båda passerat 45-strecket och det där med att livet skulle börja vid 40 är lögn och förbannad dikt. Inte för att vårt kärleksliv varit alltför hett före fyrtioårsdagen, de senaste årens passionerade famntag var lätt räknade. För min del gjorde det inte så mycket. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av den delen av samlivet. Inte heller hade jag fått den uppfattningen att han var det. Där hade jag tydligen fel.
Om det nu inte var så enkelt att han inbillade sig att en affär med en ung kvinna gjorde honom ung på nytt. Det lär inte vara ett alltför ovanligt fenomen och tycks förekomma även i de bästa familjer.
Våra rikedomar kom tack vare en listig affärs- och skattejurist, från en importfirma, ägd av min man och med mig som sleeping partner. Företaget handlade med exotiska djur. Importen till Sverige hade, på grund av nya lagar gällande reptiler och annat, minskat betänkligt, men eftersom företaget hunnit bli ordentligt inarbetat på den internationella marknaden under många år, flyttades en stor del av affärerna utomlands. Firman köpte upp djur av alla de slag och sålde dem till både djurparker och privata menageriägare i I-länderna. Eftersom de jägare som fångade djuren, hörde hemma på sådana platser, där höga inkomster var ett okänt fenomen, blev förtjänsten stor i slutänden.
I början av vårt äktenskap hade min man ofta rest utomlands. Han hade varit med ”sina” jägare ute i regnskogarna, på savannerna och högplatåerna för att lära sig allt om de produkter han sen skulle tjäna pengar på. Han gjorde det han bestämt sig för, som alltid. Kunskaperna han tillägnade sig, räckte till för att han skulle skriva en bok om tropikernas ormar, en lunta som faktiskt blev ett standardverk och som också inbringade en hel del pengar.
Det här hör faktiskt lite grand ihop med vad jag ska berätta fortsättningsvis.
Första gången han tänkte döda mig, var jag inte säker på hans avsikter. Utanför villan har vi en stor, stenlagd altan med södersol. Runt den går en låg tegelmur. Utanför muren stupar tomten rätt ner tjugofem meter och nedanför rinner en bäck.
Vi hade som vanligt ätit vår frukost på altanen. Det kan man göra även om det inte är varmt ute, eftersom min man låtit installera infravärme där. Den här morgonen sken solen, det var i slutet av juni och sommaren hade kommit. Plötsligt reste han sig och gick fram till muren. Långt ute på havet syntes ett fartyg. Vi har en stark kikare på stativ därute och han tittade i den. Sen vinkade han mig till sig och bad mig titta.
– Det där är en båt som firman ofta anlitar, förklarade han. Den kommer från Sydostasien. I lastrummet ligger många sköna kronor. Flera stora lårar med giftormar som ska till Stockholms Terrarium på Skansen och Kolmårdens djurpark.
Jag försökte visa intresse, fast det ska erkännas att det var svårt. Affärer har inte roat mig över huvudtaget och att göra affärer med levande varelser bär mig emot. Ormar får dessutom huden att knottra sig på mig. Det är något äckligt med ormar. Jag vet att de inte är slemmiga men någonstans inom mig finns ändå vissheten om att de är det. Antagligen har människor ett urtidsembryo i sig, en cell som berättar för det undermedvetna om vad som var farligt för urtidsmänniskan och det är något som frysboxar, platt-TV-apparater och diskmaskinstillvaro aldrig kunnat plåna ut.
Jag stod där och rös invärtes när jag tänkte på vad fartyget hade där nere i de mörka lastrummen, när min man plötsligt lutade sig över muren och tittade ner mot bäcken. Han sade något som jag först inte hörde. Sedan upprepade han det
– Titta där nere! Vad kan det vara?
Jag lutade mig över murkanten så långt jag kunde och stirrade ner i det forsande vattnet tjugofemmeter under mig. Så vitt jag kunde se, fanns inget ovanligt att skåda. Jag stod på tå, med endast ena foten på altanens stenläggning. Det andra benet hade jag böjt uppåt för att kunna stäcka på mig bättre. Då kände jag något under det uppåtböjda smalbenet, något som lyfte. Jag var ytterst nära att förlora balansen, ytterst nära att falla över muren. Jag lyckades få grepp om kanten, rullade över på sidan och kom ner på båda fötterna.
Jag vände mig hastigt om.
– Vad gör du? skrek jag högt, för jag var rädd. Rädslan kom först sedan jag stod säkert på marken igen. Försöker du knuffa ner mig?
Jag visste att om jag fallit över kanten skulle jag obönhörligt ha slagit ihjäl mig mot de vassa stenarna på bäckens botten. Vattnet var inte mer än ett par decimeter djupt, där det forsade fram i den breda ravinen.
Han stirrade på mig. Blåstirrade som om jag varit ett spöke. Sedan ruskade han på huvudet.
– Du är inte klok! svarade han hest. Jag försökte inte alls knuffa dig. Jag snavade och slog med benet för att få tillbaka balansen. Då råkade jag nudda ditt ben.
Han verkade ta mycket illa vid sig inför beskyllningen. Mycket mer än han borde ha gjort. Och så mycket människokännedom har jag, att jag märker när en person använder angrepp som försvar efter att ha ljugit.
Jag blev alldeles kall invärtes men försökte låta bli att visa det.
Han hade tänkt döda mig! Det var jag säker på. Varför?
Vi frukosterade färdigt. Jag berörde inte händelsen mer. Det betydde inte att jag vare sig glömt den eller accepterat hans förklaring. Om han trodde det, nå, så mycket bättre.
Om jag var utsedd till mordoffer, ville jag i varje fall veta varför jag skulle dö. Jag gjorde en diskret undersökning på egen hand. Det gick mycket lättare än jag tänkt. Som så ofta annars, när en karl skaffar sig en leksak vid sidan om, var hustrun den sista som fick reda på det. Alla andra, eller åtminstone nästan alla andra, kände till affären. Jag behövde bara ställa några ledande frågor till ett par av flickorna jag kände på kontoret. Då kröp det fram.
Jag tog mig en titt på min konkurrent. Hon var faktiskt riktigt parant, raffigt klädd och välmanikyrerad. Men sedan jag bytt ett par ord med henne, förstod jag att det var hennes ungdom, som fått honom förälskad. Hennes intellektuella kapacitet var det inte, så vitt jag kunde begripa.
Karlar är underliga. Om de får välja mellan en intellektuell partner och en vanlig dumsnut, väljer de den med de största brösten, bara hon är ung nog!
Det tog ytterligare en tid innan jag kom på att hon hade mer än ungdom och stor byst. Hon var intrigant dessutom. Det var hon som ville ha mig ur vägen. Troligen inte för att hon älskade min man över allt annat, snarare för att firman var lönsam och för att hon gärna ville bli husmor i vår villa.
Status, status, status!
Att hon kunde få honom till det! Jag grubblade en hel del på den frågan men fann, att jag inte kunde komma på ett svar. Vem kan förstå sig på karlar?
Min man gav inte upp efter första försöket. Jag blev på det klara med det en septemberkväll, när han påstod att han var tvungen att åka tillbaka till stan för att hinna med ett sammanträde, som var förfärligt viktigt. Det ante mig vad det sammanträdet gick ut på men mycket snart fick jag annat att tänka på. Hans resa var lite mer än bara en simpel färd till en älskarinna.
I England säger man att mitt hem är min borg. Det stämmer ganska väl in på vårt hus också. Rikedom föder skräck – rädsla för att någon ska komma in och ta för sig av det man skaffat sig. Av den anledningen består fönstren på nedre våningen av pansarglas och man kan inte öppna dem. Vädringen sköts med ett sinnrikt – och dyrt – fläktsystem. Nertill i huset kan man bara komma utomhus via två dörrar. Den ena går till altanen, den andra ut mot gårdsplanen. Den egentliga ytterdörren är alltid ordentligt låst, när jag är ensam hemma. Vanligt Yale-lås, naturligtvis och dessutom en rejäl niotillhållare.
När han startat bilen och gett sig av till ”sammanträdet”, låste jag sjutillhållaren med dubbla slag och gick upp till övre våningen. Det är där vi har våra sovrum och vi har också ett bibliotek där. Nå, folk som läser mycket skulle kanske inte kalla det så men i våra kretsar där bara affärsbildning räknas, anses det vara stort. Jag brukar sitta i den engelska öronlappsfåtöljen däruppe och titta på TV eller bläddra i någon bok ibland.
Det gjorde jag den här kvällen också. Jag fastnade framför en gammal engelsk långfilm på TV och började gäspa långt innan de unga tu fick varann på slutet. Det var när jag var på väg till sovrummet, som jag lade märke till att dörren till det smala förrådet intill trappan stod öppen. Det brukar den aldrig göra i vanliga fall. Min man ser alltid till att förrådet är låst, för där förvarar han deklarationsunderlag för sig själv och den del firmapapper, som inte skattmasar och taxeringsintendenter bör få se.
Jag gick fram för att stänga till förrådsdörren. Vad jag fick se i samma ögonblick som jag lade handen på dörrhandtaget, fick mig att skrika högt. Därinne i halvdunklet glimmade ett par iskalla ögon, bara någon decimeter över golvet. Mitt skrik måste ha gjort sitt till, för plötsligt rörde sig ögonens ägare. En halvmeterlång, slank orm av en sort jag aldrig tidigare sett, ens på fotografi, slingrade ut på golvet en meter ifrån mig.
Jag rusade mot trappan, samtidigt som ormen väste irriterat och började vagga med huvudet, hela tiden vilt stirrande mot mig.
Jag tog trappan ner i tre språng och skyndade in i köket. När jag skulle dra igen köksdörren stängdes den inte. Så fort jag släppte handtaget studsade dörren ut igen med sådan kraft att den dunkade mot dörrstoppen, som är fastskruvad i golvet intill vägglisten. Samtidigt hörde jag slingrande ljud från trappan.
Ormen var på väg ner!
Huden knottrade sig på mig, jag var iskall av skräck invärtes och hjärtat, som först tycktes ha stannat till och hoppat över flera slag, bultade som en stångjärnshammare i bröstet. I tystnaden i köket kunde jag tydligt höra hur det slog och slog. Men över hjärtats dunkande uppfattade jag de hasande ljud som ormen åstadkom på sin väg ner från andra våningen.
Ormens rörelser hördes klart och tydligt. Jag kunde räkna varje trappsteg den passerade på sin väg ner. Det var en jägare på väg efter sitt byte. Bytet var jag!
Den som inte upplevt någonting liknande kan aldrig föreställa sig den känsla av ensamhet, hjälplöshet och skräck som överväldigade mig. Ormen fanns mellan mig och ytterdörren och även om jag lyckades ta mig förbi den, skulle jag aldrig hinna få fram nyckeln och öppna niotillhållarlåset, innan den högg.
Jag var fångad i en fälla som konstruerats av de arkitekter, som gjort allt för att ingen skulle kunna bryta sig in i huset. Samtidigt hade de sett till att jag inte hade någon möjlighet att bryta mig ut. Skräcken satt så hårt runt strupen att jag knappt kunde få luft. Jag flämtade och stirrade runt omkring mig för att om möjligt hitta ett gömställe. Det fanns naturligtvis inget.
Då hörde jag den lätta dunsen, när ormen passerade det sista trappsteget och kom ner på den heltäckande mattan. Jag visste inte mycket om ormar bara att de jagade efter sitt bytes kroppsvärme. Även om jag var kall som is inombords, var jag het som av feber på huden. Den skulle inte ha några svårigheter att finna mig.
Det var fortfarande ljust ute. De stora köksfönstren släppte in tillräckligt med dager för att jag klart och tydligt skulle se ormen, när den ringlade ut på köksgolvet. Den kluvna tungan spelade utanför ansiktets fjälliga oval, där de mörka ögonen tycktes söka runt hela tiden. Huvudet vaggade från sida till sida för att ge odjuret större synfält.
Den stannade upp nedanför mig. Tungan gick fortare och fortare fram och åter för att fånga upp min vittring och vägleda jaktkörtlarna. Ormen var kortare än jag tyckt från början och ryggen var mönstrad i mörkare och ljusare grönt, schatteringar som jag säkert skulle ha uppskattat för deras skönhet, om situationen varit annorlunda.
Först låg ormen stilla på köksgolvets plastmatta, sedan höjde den huvudet och stirrade upp på mig. Jag backade upp mot fönstret men kunde inte undgå att se tillbaka på den. Den tycktes ha en hypnotisk förmåga. De stirrande svarta ögonen såg in i mina, försökte övervinna mig, få mig att komma närmare. För ett ögonblick kändes det nästan som om jag ville kliva ner från köksbänken för att ta en närmare titt på dessa diamantglimmande ögon, som var omgivna av glänsande små fjäll. Samtidigt visste jag, att om jag kom inom räckhåll, skulle jag vara förlorad.
Ormen ringlade ihop sig på mattan tre kvarts meter bort. Med ens höjde den framkroppen, balanserade på den hopringlade bakkroppen, reste sig mer och mer, vaggade fram och åter, utan att för bråkdelen av en sekund ta blicken från mig. Jag trodde jag skulle dö av skräck, när den öppnade gapet och visade sin rosa mun, där de ohyggliga genomborrade huggtänderna glimmade vita i det svaga ljuset utifrån. Jag darrade så kraftigt att jag måste gripa tag i köksgardinen för att inte tappa balansen och samtidigt överfölls jag av ett häftigt illamående. Jag tvingades verkligen kämpa emot för att inte kräkas.
Det här hade min man räknat ut bra. Han skulle låta mörda mig utan att själv tvingas vara i närheten och pinas av att behöva se sitt verk. Jag skulle dö genom ett slags gudomlig olyckshändelse, där ett djur från ett främmande land gjorde det oavlönade bödelsarbetet.
Det troligaste var att ormen var utsvulten. Den var i trängande behov av blod och kött för att själv överleva. Jag slogs av en hastig tanke: om den fick något annat att äta, skulle den kanske tappa intresset för mig.
Långsamt, oerhört långsamt rätade jag på benen. Djurets blick följde mig oavbrutet, tungan fladdrade. Vid diskbänkens andra ände fanns elspisen och bortom den kylskåpet. Jag rörde mig mycket försiktigt, ormens överkropp vaggade. Helst hade jag undvikit att se på den, men kunde inte låta bli att titta på varelsen, som kanske skulle bli min död. Ovanför kylskåpet fanns ett skåp, där jag brukade lägga saker som egentligen borde kastas bort, men som jag inte hade hjärta att göra mig av med. Det hade blivit rätt fullt där under årens lopp.
Jag var framme vid kylskåpet. Ormen gungade nedanför diskbänken. Jag insåg att den hade flyttat sig så att den höll sig alldeles under mig. Den var fast besluten att inte låta bytet komma undan. Försiktigt öppnade jag kylskåpsdörren. Den lilla lampan tändes därinne, när dörren inte längre höll kontaktpiggen intryckt, och ljuset reflekterades skräckinjagande i ormens svarta diamantblick
Jag vågade knappt luta mig fram för att se vad jag hade i kylskåpet. Trots det fann jag det jag hade hoppats finna, ett oöppnat paket köttfärs. Tre hekto som jag skulle ha använt till fylld köttfärslimpa nästa dag. Jag slet loss plasten med darrande fingrar och var på väg att släppa ner köttfärsklumpen på golvet, när jag ångrade mig. Vad fanns det för garantier att ormen skulle låta bli att hugga mig, sen den ätit? Inga alls, vad jag kunde förstå. Även om den var mätt måste den betrakta mig som en fiende efter måltiden.
Jag satte mig ner på spisen, med knäna uppdragna under hakan och med köttfärsklumpen i ena handen. Jag grät i vanmäktig rädsla. Jag måste ha suttit p det viset i flera timmar, orörlig och utan tankeverksamhet. Mörkret tätnade utanför huset. Köksklockan ovanför dörren tickade fram sekund efter sekund
Det hade börjat ljusna ute igen, när jag fick en desperat idé. Långsamt reste jag mig, tog ett fast grepp för att inte tappa balansen och genast hittade jag vad jag sökte. Min gamla skolbag, en rymlig väska med kraftig dragkedja. Jag tog fram den, och den drog med sig en gammal docka. Trasdockan föll till golvet med ett dunsande ljud och ormen högg mot den. Djuret märkte omedelbart att den sprutat in sitt gift i något oätligt, tyg och kutterspån. Så gott som genast ringlade den åter ihop sig och fixerade mig med blicken igen.
Jag stoppade ner köttfärsen i skolväskan och släppte ner den på golvet. Ormen ringlade undan, gjorde ett par utfall mot bagen, sedan tycktes den känna vittringen av rått kött. Jag väntade, stirrande mot golvet. Sekunderna segade sig till minuter, innan det äckliga djuret hade bestämt sig. Då ringlade den upp sig, blev till långt ”S” och kröp in i bagen. I kökets dödstystnad kunde jag uppfatta hur den högg in på köttfärsen.
Än i denna dag vet jag inte hur jag fick mod att kliva ner från diskbänken. Jag gjorde det. Den yttersta delen av den gröna ormens bakkropp fanns kvar utanför bagen, när jag grep tag i ena handtaget och drog igen dragkedjan. När jag skakade väskan åkte resten av ormkroppen in i bagen och jag kunde stänga helt och hållet.
Sedan stod jag och skakade i flera minuter innan jag tog bagen och bar ut den i hallen. För ett ögonblick funderade jag på att ta med den till altanen, kasta alltsammans i bäcken, så att orm, köttfärs och väska spolades ut i havet.
Jag ångrade mig.
Det hade varit meningen att jag skulle dö. Jag levde. Om jag inte gjorde någonting åt saken skulle han till sist lyckas i sitt uppsåt. Jag ville inte dö, inte någonsin. Det är underligt. Man vet att man aldrig har en möjlighet att undvika döden, ändå klänger man sig fast vid livet som en galning. Jag erkänner gärna att jag är rädd för att dö. Det beror nog på att ingen vet vad döden innebär. Man har ingen med erfarenhet att fråga.
Jag ställde väskan bakom paraplystället vid ytterdörren, och sedan jag kontrollerat noga att det inte fanns något hål, som ormen kunde komma ut genom, gick jag upp till andra våningen och stängde igen dörren till det lilla förrådsrummet.
Sedan gick jag fortfarande på mycket darriga ben och med gelé i knäna in i sängkammaren och klädde av mig.
Jag satt vid fönstret och väntade. Det var nästan morgon innan Mercedesen med min man vid ratten styrde in på gårdsplanen. Då kröp jag ner under täcket och låtsades sova.
Jag hörde hur han låste upp där nere och sedan gick han runt i nedre våningen en god stund. Hans steg var tyngre än vanligt och det tog en stund innan jag förstod att det var för att locka fram ormen, ifall den skulle vara lös. Han kom uppför trappan. Han gläntade på min sängkammardörr. Mellan halvslutna ögonlock betraktade jag honom. En vacker man.
Min man.
Min mördare!
I handen höll han en underligt formad käpp med en snara i änden. Jag hade sett en liknande käpp tidigare, på ett foto i hans bok. Med en sådan fångade man ormar i djungeln och det gick säkert lika bra att fånga ormar i hus med den.
Det tog en timme innan jag var säker på att han lagt sig att sova efter att ha kollat överallt i huset. Eftersom dörren till förrådet var stängd, när han kom, måste han ha trott att jag sett den stå öppen och stängt till den. Så ormen hade aldrig kommit ut. Det fick han gärna tro.
Jag smög in i hans sovrum. Bilnycklarna låg på nattygsbordet.
Det var ett ögonblicks verk att ta med bagen ut, låsa upp bilen, öppna bagens dragkedja en bit och slänga in väskan på golvet bakom förarsätet. Sedan låste jag bilen ordentligt och återvände upp till hans rum med nycklarna.
Nästa morgon var han trött och inte pratsam, när vi åt frukost på altanen. Han sade att han hade mycket att göra och att han hade bråttom till kontoret. Jag vinkade efter honom, när han satte sig i bilen och körde bort. Sedan gick jag uppför trappan. Precis som jag väntat stod dörren till förrådsrummet på glänt igen.
Jag log och gick tillbaka till altanen. Med kaffekoppen i handen stod jag vid muren och såg längs kustremsan. På vägen, lite mer än två kilometer från huset, såg jag den gräddgula tyska bilen susa fram. Det var en lång raksträcka där, en vägstump där inget borde kunna hända en van förare. Plötsligt fick bilen en fruktansvärd sladd, rätades upp ett ögonblick innan den började vingla från sida till sida av vägen. Framändan bröt genom det låga räcket mot sjösidan. Bilen tycktes hänga över bråddjupet i några sekunder. Sedan föll den.
Tio sekunder senare bröt ett eldmoln upp från stupet.
Jag gick in i huset igen och väntade på att telefonen skulle ringa…
Mars: Människans lott
Gusten var liten och späd och hade hjärtfel. Anna hade länge anat att han skulle dö före henne Ändå kändes det väldigt underligt och sorgligt den marsnatt han dog. De hade varit gifta i över femtio år och de senaste åren var riktigt drägliga med pensioner som förstärktes av ATP och tillskott från privata försäkringar.
Han såg fridfull ut där han låg i sin säng. Det såg ut som om han sov. Det hade hon också trott att han gjorde när hon som vanligt vaknade på förnatten och steg upp för att koka kaffe. Att stiga upp långt före gryningen var en sak Gusten hade lärt henne.
– Morgonstund har guld i mund, brukade han säga. Stig upp tidigt så blir sommaren lång.
Fast det gällde visst bara henne. Innan Gusten klev upp ville han alltid ha en kopp kaffe. Det var när Anna kom med brickan som hon märkte att han var död. Hon återvände till köket och ställde brickan på diskbänken. Sedan satte hon sig vid köksbordet framför sin egen kaffekopp, som hon hällt upp innan hon gick in till Gusten.
Hennes kaffe fick stå där orört och kallna.
Hon tittade på almanackan och såg att det hunnit bli den tionde. Fem dagar kvar till pensionen. Vad skulle nu hända med Gustens pengar? Hon visste att pensionen drogs in när man dog. Naturligtvis måste det vara på det viset. Inte kunde staten betala ut en massa pengar till avlidna personer. Så var det förstås men inget är så fastställt att det inte går att ändra. Gusten och hon hade minsann slitit och släpat ett helt liv och de hade alltid arbetat tillsammans. Först på fabriken i femton år innan den lades ner och sedan gällde det att se till att man inte gick arbetslös, för AK-pengarna var inte mycket värda. Anna och Gusten hade under sitt yrkesverksamma liv levt utan några direkta guldkanter på tillvaron och därför ansåg Anna att pensionen var en återbetalning på deras slit. De hade blivit lovade ett rättvisare samhälle. Låg rättvisan i att ersättningen för deras gemensamma ansträngningar skulle halveras? Om Gusten tänkt på det hade han nog aldrig dött.
Anna tittade ut genom fönstret. I det underliga, gulaktiga skenet från gatlyktorna, det som ansågs bra för dem som körde bil men som fick folk och fä att se ut som angripna av obotliga tropiska sjukdomar, såg hon en person ställa sig och urinera. Hon reste på sig och tryckte näsan mot fönstret. Det är inte möjligt, tänkte hon. Ett sånt svin!
Det strilade mot flakmopeden som stod fastkedjad vid cykelstället nere på gatan och hon slet upp fönstret.
– Vet hut, karl! Ska ni stå och pinka på våran moped? röt hon. Försvinn, annars ropar jag på min man!
Karlen där nere tog ett par vinglande steg åt sidan och tittade upp mot husfasaden medan han försökte lokalisera hennes röst. När han fick syn på henne drog han hastigt igen gylfen och raglade därifrån.
Mopeden var sedan många år familjen Bengtssons stolthet. Den hade fraktat många lass Solmull och konstgödsel, virke och möbler, verktyg och hundratals plantor och sticklingar. Innan de köpte den hade det varit besvärligt att ta sig till kolonilotten som låg en bit från Karlbergskanalen, just där Stockholms kommun slutar och Solna tar vid.
De hade varit en fyrklöver, hon och Gusten och mopeden och kolonilotten. Nu var det snart bara hon och mopeden kvar. Staden hade hotat med att expropriera marken som kolonilotten låg på. Det skulle dras en påfartsväg till Essingeleden där. Plåtlådor var bevars viktigare än pensionärer, motorvägsramper viktigare än morotsplantor. Det tyckte kommungubbarna, för de hade bil som kunde ta dem till en dyr sommarstuga i havsbandet. För dem betydde en kolonilott ingenting. Fast än var inte allt förlorat. Koloniföreningen hade överklagat till domstol och ordföranden hade sagt att deras advokat förklarat chanserna till seger, eller åtminstone kompromiss, som goda. Skulle myndigheterna ta ifrån henne någonting fick det bli kolonilotten men på inga villkors vis Gustens pension. Visst hade hon varit förtjust i kolonin men den hade ändå varit Gustens ögonsten och inte hennes. Han hade alltid velat vara där när han levde. Nu när han var död var det inte mer än rätt att han fick som han ville, tänkte hon.
Hon gick in i sängkammaren och tittade begrundande på Gusten där han låg. Han hade visserligen aldrig varit religiös, hur väl skulle han må av att vila i ovigd jord? Hon satte sig på sängkanten och började fundera.
– Snälla människa, hade han sagt när de skulle gifta sig i kyrkan. Jag går med på den här vidskepliga ceremonin för dina föräldrars skull. Det är sista gången en präst får läsa över mig.
Och det löftet hade han hållit. Nu kunde hon hjälpa honom att få som han ville.
Han var inte tung. Ännu hade inte likstelheten satt in, Det gick lätt att klä på honom. Hon hämtade ytterrock och hatt och när hon fått på honom dessa sista plagg placerade hon honom stadigt i karmstolen intill telefonen i hallen. Sedan fyllde hon en hink med varmt vatten, hällde i några droppar diskmedel och gick ner till mopeden. Sedan hon tvättat av flaket ställde hon mopeden vid porten mot gatan och gick upp igen. Det var fortfarande mörkt,. Snart skulle det ljusna. Hon visste att det gällde att skynda på.
Att få ner honom från hallen var inte svårt. Inte heller att sätta honom på mopedflaket. För att han inte skulle falla hämtade hon verktygslådan och ett par spadar som hon riggade upp runt honom så att han satt stadigt.
Hon startade mopeden. Där Alströmergatan tog slut svängde hon till höger. Hon kände sig rätt darrig. Anna hade visserligen kört mopeden förr men bara någon gång då och då och aldrig långa sträckor. Därför hade hon svårt att hålla mopeden i vad hon själv ansåg vara lagom hastighet. Det gick alldeles för fort. I slutet av backen, strax före infarten till Länkarnas gulrappade stenhus, körde hon på fel sida om trafikdelaren.
Av det skälet hade hon redan hjärtklappning när hon något hundratal meter från bron vid Lilla Hornsberg upptäckte att hon fått en polisbil efter sig. Myndighetsbilen gled upp vid sidan av mopeden och saktade in. Polismannen på passagerarsidan vevade ner rutan. Hon väntade skräckslaget på att han skulle sträcka ut stoppspaden.
Anna höll krampaktigt om mopedstyret och blicken flackade mellan polisbilen och vägen framför henne. Gustens huvud hängde framåt och den gamla grå halsduken fladdrade lite.
– Han har festat? ropade polisen.
Hon svarade inte, nickade bara försiktigt.
– Har ni långt hem?
Hon skakade på huvudet och kastade en blick mot polisbilen. De två poliserna såg på varandra och tycktes skratta gott.
– Ta det lugnt och kör försiktigt så inte gubben ramlar av och slår ihjäl sig, rådde polismannen innan han vevade upp rutan och hans kollega gasade iväg rakt fram, samtidigt som Anna svängde in på bron över kanalen.
Hon darrade av något som kunde likna björnfrossa när hon stängde av mopedmotorn. Det hade börjat ljusna. Tung trafik brusade redan på Essingeleden några hundra meter bort. Hon gick in i lilliputstugan och hämtade nyckeln till förrådsskjulet.
Två dagar tidigare hade hon och Gusten varit här och grävt upp en rabatt för att plantera om vinbärsbuskarna som gav dålig skörd. Gusten hade sagt att ett par säckar Solmull skulle göra susen. Han hade försiktigt grävt upp de tre buskarna med rötter och allt. Den långsmala gropen blev ganska djup. Innan de åkte hem hade Gusten klagat över att det högg i bröstet. Därför bestämde han sig för att vänta med att göra klart.
Anna låste upp dörren till redskapsboden. Där stod två säckar Solmull. Hon släpade ut den ena till gropen och där hällde hon ner innehållet.
– Du skall åtminstone få ligga mjukt, Gusten, sade hon.
Det var nästan alldeles ljust när Anna började skotta ner jord i gropen. Efter att ha hämtat andra säcken Solmull omplanterade hon noggrant vinbärsbuskarna. Sedan låste hon om sig, startade mopeden och for hem.
Väl hemma kände hon att hon behövde en kopp kaffe. Medan det kokade upp bäddade hon rent i sovrummet. Hon var inne på tretåren när det ringde på dörren. Hon tassade ut i hallen. Genom titthålet i dörren såg hon att det inte var polisen utan Hilding Johansson, som inte bara bodde granne här i huset utan hade också hade kolonilott bredvid Anna och Gusten.
– Vi förlorade, sa Hilding och lät som om han snart skulle börja gråta samtidigt som han sträckte fram morgontidningen. Det blev klart i går. Vi får inte överklaga. Det betyder att de kan börja gräva när som helst. De satans politikerna har mördat vårt koloniområde.
Han klev oombedd förbi henne och steg in i köket.
– Sover Gusten fortfarande? sa han.
Anna kände sig ställd. Det här hade hon inte tänkt på i hastigheten. Givetvis fanns det andra än myndigheterna som kunde intressera sig för vart Gusten tagit vägen. Hon lyckades få ur sig att han åkt till kolonin och blev imponerad över att kunde ljuga så bra. Fast helt osant var det inte.
– Då kanske vi träffas där, sade Hilding. Jag skall också dit.
– Vill du ha morgonkaffe? sa Anna.
– Har redan druckit, sade Hilding. Nu måste jag skynda mig.
Först när Hilding gått vågade Anna släppa fram tröttheten och sorgen. Hon satte sig i fåtöljen och lät tårarna rinna. Gråten fick anspänningen att släppa och utan att hon själv märkte det slumrade hon in. Hon vaknade av dörrklockan. Det var Hilding igen.
– Störde jag er i något? frågade han menande. Jag fick ringa flera gånger innan du öppnade.
– Är inte Gusten med dig?
– Nej, men han hade varit där. Det såg jag, för vinbärsbuskarna var omplanterade. Har han inte kommit hem?
Anna skakade på huvudet. Hon kände sig alldeles kall invärtes. För ett ögonblick hade hon glömt bort att Gusten var död. I sitt sömndruckna tillstånd hade hon haft för sig att Gusten och Hilding gjort sällskap till kolonilotten. Det gav henne en idé.
– Han ringde, sade hon. Och jag berättade att du skulle dit. Han sade att ni skulle göra sällskap hem.
– Det var konstigt, svarade Hilding. Nå, han dyker väl upp. Han är kanske och skaffar en flyttbil. De skall börja gräva i området om ett par dagar. Det tar nog inte ens en vecka innan de är framme hos oss.
När Hilding gått in till sig satte hon sig vid köksbordet och började tänka efter. Det som från början verkat vara en bra idé blektes av eftertanken till något av det dummaste hon någonsin kommit på. Ingen kunde både leva och vara död samtidigt. Det fanns bara en sak att göra. I natt skulle hon bli tvungen att gräva upp Gusten, köra hem honom på flakmopeden, tvätta honom ren, lägga honom i den nybäddade sotsängen och ringa efter jourhavande.
Hon kom ut till kolonilotten strax efter midnatt. Det första hon gjorde var att fylla kaffepannan till hälften med vatten och slå på kokplattan på trean. Hon hämtade kaffeburken, som stod bredvid Gustens kvarting i hörnskåpet, och lade på erforderliga skedar och en extra för koket. Kaffet blev starkt. Det behövde hon inför det förfärliga arbete som väntade. Hon var på väg ut när det knackade på dörren.
– Hilding!
– Jag såg att det lyste, sade Hilding. Är ni också här och plockar ihop inför Harmageddon?
Hilding såg sig om i det lilla kyffet.
– Vad? Är inte Gusten med? Har han inte kommit till rätta?
– Jodå, suckade Anna. Jag vet nog var han finns.
– Ja, ja, det angår inte mig. Jag går in i min lilla kahytt och somnar om. Det är mycket som skall uträttas i morgon.
Nu vågade hon inte gräva. Hon låste om sig och for hem.
Nästa natt upprepade hon proceduren med kaffekokningen. Sedan letade hon fram spaden ur redskapsboden och började gräva. Det tog henne en timme att komma så långt att hon kunde lossa den första vinbärsbusken. Hon måste vara försiktig för att inte skada Gusten. Anna hade börjat skyffla upp jorden mellan de återstående buskarna, när hon kände en hand på axeln. Hon ryckte till och vände sig skuldmedvetet om.
– Vad har du egentligen för dig, människa? frågade Hilding. Vinbärsbuskarna kan du väl ändå inte ta med dig!
– Jag… jag… tror jag tappade klockan här när vi grävde upp förra gången.
Hilding tog ifrån henne spaden.
– Och den hoppas du kunna hitta mitt i natten? Jag skall hjälpa dig.
Han satte spaden i marken och den grova skon på spadstålets överkant för att trycka till ordentligt.
– Jag har nykokt kaffe härinne, skyndade hon sig att säga.
– Jag gräver först, sa Hilding.
– Om du gör mig sällskap nu kan det hända att jag har mer än kaffe att bjuda på.
Han lät spaden stå kvar i rabatten och följde efter henne in.
– Ser man på! sa han och sken upp när hon öppnade skåpet och han fick syn på flaskan. En kask skulle inte smaka så dumt. Har inte Gusten dykt upp än?
Hon slog upp en halv kopp åt Hilding och lät honom själv blanda sitt kaffe med Taffel.
– Han ligger på sjukhus med bruten lårbenshals. I Uppsala. De har något slags specialist där…
– Det var värst! sa Hilding och tog en stor klunk. Aaah…!
– Han bad mig fråga om inte du kan ta hand om virket i byggnaderna här. Du ska väl sälja ditt, och då kan du ta vårt på samma gång. Ta verktygen också, förresten. Vi är för gamla att börja om på en ny kolonilott.
Efter tre kaskar började Hilding tafsa efter henne men hon lyckades få ut honom. Anna väntade en stund innan hon också gick ut. Ljuset var släckt i Hildings lilla stuga och hon gick fram till spaden. I samma sekund som hon lade fingrarna på handtaget fräste det till över hennes huvud, sedan blixtrade det rött, grönt och blått över henne.
En raket!
Hon vände sig om. Från en lott bara femtio meter därifrån flög ytterligare fyrverkeripjäser i luften. Några sjungande ungdomar bar ut möbler och annat brännbart till en eld på grusgången.
– Tant! skrek en ung pojke och höjde en vinflaska mot himlen. Kom och fira exproprieringen med oss. Vi tänker bränna hela skiten.
Anna fick igång mopeden och åkte hastigt därifrån. Nu visste hon att allt var förlorat. Hon skulle aldrig kunna gräva upp Gusten.
När de hittar honom kommer de att tro att jag haft ihjäl honom… Det hade blivit mindre bekymmer om jag sagt som det var från början och försökt leva på min egen lilla pension, tänkte hon. Det är lätt att vara efterklok. Undras hur det känns att sitta bakom galler som en annan förbrytare…
Tre dagar senare stannade hon mopeden på den lilla höjden ovanför koloniområdet. Grävskopor och schaktmaskiner hade ätit sig in med stora tuggor. På några av lotterna stod de små husen kvar. På hennes och Gustens lott, liksom på Hildings fanns endast grundplintarna kvar.
En stor gul schaktmaskin med väldig skopa framtill tog sats och anföll hennes lott. Den slet åt sig ett stort sjok av marken, lyfte upp det och med en bit av gräsmattan hängande över skopkanten, fraktade den jorden till en lastbil en bit bort. Anna började gå nerför slänten mot koloniområdet som nu inhägnats av skyddsstaket. Hon var nästan framme vid staketet när den stora skopan med en duns kördes ner i rabatten med de två kvarvarande vinbärsbuskarna. Hon höll krampaktigt om staketröret. En ung man med vit skyddshjälm på huvudet kom fram mot henne.
Hon vågade knappt titta på lastmaskinen men vågade inte heller låta bli.
Mannen i hytten drog i sina spakar. Skopan åt sig djupare in under vinärsbuskarna. Den veks uppåt och höjdes. Det föll av några jordkokor på vägen till lastbilen. I samma ögonblick som skopan tömt sig över flaket startades lastbilen och började rulla därifrån.
– Här får frun inte stå! Det kan vara farligt, sa mannen i skyddshjälmen.
– Det där var min lott, sa Anna frånvarande.
– Jag förstår det, men ni får inte stå här ändå.
– Vart körs jorden? sa hon.
– Det här ska till Norra kyrkogården. Den skall utökas lite.
– Så bra då, sade Anna. Dit hör visst jag också.
Hon vände på klacken och gick. Han såg efter henne tills varken hon eller mopeden syntes längre.
Tack Gud, för autogiro, tänkte hon och log så smått. Det ger Gusten evigt liv. Mig med – nästan.
April: Bageriet
forts.
