Förlaget bjuder dig på den här e-boken.
Gratis e-bok.
Scrolla till längst ned på sidan och ladda ned e-boken direkt.
6 noveller om den undre världen. Ett glas vin. Hissen. Vänsterskon. Bisse Nattfjäril. Vinsten. Inte riktigt än …
provläs ur Hissen
Kläderna rinner av dem och blir små vågor på golvet. Mannen fångar in kvinnan i en kram. De skrattar för att de är förälskade och är på ett hotell på Södermalm i Stockholm där ingen känner dem. Han vaggar henne i pölen av kläder och blåser luft mot hennes hals. Med händerna utforskar han hennes rygg och rumpa. Hennes blick djupnar, kroppen trycks mot hans.
Mannens iver går inte att ta miste på. Han andas häftigt och stöter mot hennes underliv men rusar inte på. Med läpparna stryker han kvinnans kind, närmar sig hennes amourbåge, känner med tungspetsen hur hennes läppar skälver och blir pussmjuka. Hon lindar armarna kring honom. Med en hand krattar hon hans nacke och upp genom håret. En sprittning går genom hans axlar.
Med sinnena öppna av begär underkastar han sig kvinnans strategi. Hon ska snart viska ja, nu vill jag, eller om det är det hon gör, för någonting av samförstånd sker mellan dem. Det syns på långt håll.
De hamnar i sängen.
De älskar, ja, har samlag, som det kommer att stå i rapporten.
Mannen frotterar sig i hettan och fukten som deras nakna kroppar frambringar. I övrigt är han blank. Han glömmer var han är. Han tänker inte på att han syns genom fönstret. Ingen av dem har dragit för gardinerna. Det är deras rum. Det är fjärde gången de är här.
De ska älska i exakt en timma och en kvart. Om en och en halv timma ska han sitta i sin bil och köra från hotellet med lycksalighet väl gömd i ansiktets bistra drag och i kroppen vara så där tömd och avslappnad som ett gott ligg ger.
Jag tycker om det där uttrycket. Jag vet hur det känns. När jag upptäcker det hos andra män kan jag inte låta bli att känna pirret inom mig, den liksom störtsköna resan som ska påbörjas och som inte får hindras förrän slutstationens välbehag drar genom kroppen och man sjunker ihop.
Fast haggan han är tillsammans med blir jag inte kåt av.
Jag filmar från början till slut. Jag dokumenterar tiderna och rumsnumret och att kvinnan i dag har röda stövlar med pälskant upptill och att de båda har anlänt i var sin bil. Efteråt lämnar jag min utkikspost på en brandbalkong på en gavel på hotellet med stela knän, borstar snö från min gamla Volvos vindruta med rockärmen, sparkar igång motorn och kör genom city till Regeringsgatan där jag hyr ett trångt kontor för min detektiva verksamhet.
Mannens hustru kommer på klockslaget som vi har bestämt. Hon är vacker, kanske fyrtiofem, inte mer. Hon är naturligt blond och har ett pikant ärr vid ena ögat. Under ögonen fyller ett mörker på sedan jag såg henne senast. Med fingrarna virrar hon runt som en blind spindel på min nötta bordsskiva utan att veta vad hon gör.
Det är skam i rösten när hon ber om bekräftelsen.
Hon lider, den lilla väna människan som inte vetat vart hon skulle vända sig och har hamnat hos mig, en trasig figur som inte har vett att trösta, att säga åt henne att mannens fling kommer att gå över och att om hon bara packar sig hem och går på en kurs eller börjar med yoga ett tag, kommer han att komma krypande tillbaka.
Åtminstone skulle jag ha gjort det. Om jag hade haft en fru. Då skulle hon ha varit som den här. Hon har stil; sitter rak i ryggen, tittar förbi mig för att jag inte ska få för mig att hennes ögon är på väg att svämma över.
Det bittra går inte att förhala. Jag skjuter över ett paket med bevis. Jag säger att hon inte behöver öppna det här och börjar fumla med en trasig ficklampa.
Hon är affärskvinna. Företaget är hennes. Om hon öppnar paketet måste han gå och ta sin sekreterare med sig. Det kommer att bli en komplicerad procedur men hon har starka nerver när det gäller svek. Men hon är också mor. De har två barn tillsammans. Hon har älskat honom sedan första stund. Hon vill tro att inget har hänt.
Gud, tänker hon, om jag slapp bryta upp det här!
Jag skakar beklagande på huvudet.
Hon betalar för min dokumentation. Med hat i ögonen nickar hon adjö. Jag kan inte klandra henne. Den som stiger över min tröskel öppnar porten till ett helvete.
Några dagar senare faller vita tussar från himlen. Snöfallet är ihållande. Vitt och tyngdlöst dras en täckelse över huvudstaden. Jag kör sakta genom city medan snön bygger sig hög på nakna grenar, länsade cykelvrak och parkerade fordon. I en förnimmelse av lång sömn ser jag mig själv nedbäddad i en driva och önskan att få sova kommer över mig, tills vårvärmen strömmar genom kroppen och livsandarna vaknar. Trögheten i musklerna som kommer av långa spaningspass är numera en plåga jag knappt orkar med.
Snart femtio, tänker jag och slår mig lätt under hakan. Dags för gym och hälsokost och fan och hans moster. Jag får ju ont överallt bara jag står lite snett några minuter. Om jag bara hade fler klienter så att ekonomin ordnade sig.
Jag krypkör uppför backen mot Regeringsgatan 13 b, mitt kontor, då jag längre bort, på tvärgatan, upptäcker en röd Skoda som jag känner igen. Den står parkerad under skylten för stoppförbud. En härsken typ sitter i. Det kan jag känna på femton meters avstånd.
Bilen är Olssons, den otrogne maken.
Jaha. Då har hon konfronterat honom med bevisen. Han har fått dem kastade i ansiktet och varit totalt oförberedd på att ta lyra. Nu är han på jakt efter min skalp, som om det är mitt fel att han snubblat i armarna på sin sekreterare och inte bara en gång.
Det går inte att u-vända på Regeringsgatan, gatan är smal och i trottoarkanten står bilar parkerade som om det vore tillåtet. Jag sätter upp en neutral min och chansar på att han inte ser mig. Jag är nästan osynlig det vet jag. Mitt utseende är alltigenom råttfärgat; mina kostymer, min rock, håret som smetar runt skallen, mina glasögonbågar. Jag är en dussinmänniska. På Volvons slitna skrov fäster ingen blick.
Jag glider förbi. Olssons billyktor tänds. Det ingen tvekan om saken. Jag kommer att förföljas.
Det blir en sicksackfärd genom snön som vräker ned. Jag är en skicklig bilförare och alldeles lugn. Han rasande, och vad vet jag, kanske har han tagit sig ett glas eller två. Jag tror flera gånger att jag skakat honom av mig. Då jag rundar Norra Bantorget märker jag att han har fått häng på mig. Våra bilar kommer ut på rakan på Vasagatan efter varandra. Jag byter fil och tittar i backspegeln. Den röda bilen glider över i samma fil. Hastigt gör jag en sväng in på Mäster Samuelsgatan då trafikljuset slår om till gult. Förföljaren gasar på. Han kör mot rött. Han kommer tätt bakom mig.
Nu är jag uppjagad.
Jag har tvingats studera karln i bara mässingen. Han är ett vältränat muskelknippe. Tydligen envis som en bulldogg. Och på dåligt humör!
Det här kan inte få fortsätta.
Jag vräker mig in i garaget under Åhléns. Jag norpar till mig en parkeringslapp utan att stanna. Däcken tjuter när jag susar ned varv på varv i underjorden. Rutorna immar igen. Mina glasögon också.
Jakten känns overklig. Det är en farlig känsla om den tar överhanden. Hur lätt är det inte att släppa taget, bara. Att sluta kämpa. Jag försöker skärpa mig och svänger in på en parkeringsgata och närmar mig en cementvägg, ett slut. Den kommer så nära att jag andas in beredd på att låta ödet ha sin gång.
Jag har tur. Det står rader av bilar som har snö på taket och mjölkiga fönster, upptäcker jag, bilar som liksom min Volvo kommer direkt in från snöovädret. Snabbt kör jag in i en tom parkeringsficka, slår av tändningen och hoppas att bilskrället ska försvinna i mängden.
Jag öppnar bildörren och lyssnar. Ingenting. Inga tjutande däck, inget bländande helljus. Hukande smyger jag bort från bilen. Jag håller upp mina immade glasögon med ena handen och spanar närsynt till höger och vänster. I parkeringshusets ständiga sus är det svårt att bedöma vad som händer.
Jag fruktar för en hård inbromsning av en bil och ett grovt tilltal av den otrogne maken som ropar ”Hallå där, Norberg. Stanna och slåss, din jävel.”
Han kommer inte.
Ingen är där.
Jag rätar på mig, gnuggar titthål i glasögonens filmjölksdimma och petar tillbaka dem mot näsan och slår bort snö från rocken som flugit på mig när jag tryckte igen bildörren.
Ingen galning i sikte. Jag går baklänges några steg, vänder mig igen och lyssnar. Nej, ingen Olsson.
En hiss står öppen. Den ropar på mig med fyrkantig svart mun, för jag borde inte springa omkring i ett garage med en galning efter mig.
Jag avskyr garagehissar. Det känns som om luften ska ta slut så snart dörren glider igen. Ljuset brukar vara konstigt också. Som om det också håller på att ta slut och man får för sig att hissen kommer att fastna mellan två våningar.
Men jag måste bort från min förföljare. Jag såg att han jagade efter mig ned i garaget. Nu smyger han runt i garagehuset med sin sprillans nya bil med en tystlåten motor vars ljud sugs in i det eviga suset och inte märks.
Jag slinker in i hissen. Mina glasögonglas ångar igen. Med händerna famlar jag mot knapparna och trycker på flera stycken för att jag är nervös. Jag hör hissdörren gå igen. Golvet gungar till. Jag pustar ut för jag börjar tro att jag är räddad. Då gnäller något mekaniskt till i hissen. Dörren glider upp igen. En karl med flåsande andhämtning tränger sig in.
”Norberg”, ropar han bakom mig. ”Äntligen, ensamma.”
den spännande fortsättning läser du i e-novellsamlingen Bisse Nattfjäril som du kan ladda ned direkt. Högertryck på texten under bokomslaget. God läsning önskar Exilium förlag och författaren.
