EVA S:T CLAIR DECKARNOVELLER
Nr 3 i serien. HYDROFOBI, RIDÅ, VINSTEN
av Helena Sigander
Pris: mjukband 110 kr / e-bok 40 kr KÖP
En gruvlig skräck för vatten, HYDROFOBI, leder till en kamp på liv och död i en pool. Unga Maria Lundell har ärv ett imperium men är nervig och håglös. Maken oroar sig för hennes terapeuts dåliga inflytande och anlitade Eva S:t Clair för att forska i en eventuell otrohetsaffär.
I RIDÅ hamnar Eva på stora scenen på Kungliga Dramatiska Teatern tillsamman med en f d älskare och vet inte att allt vad som sägs hörs i Skvallret. Skuggor i kulisser och gömda passioner driver en desperat mördare till mord inför öppen ridå.
I VINSTEN kontrakteras tre yrkesmördare. Uppdragsgivaren ångrar sig. Eva får i uppdrag att betala de kriminella för att inte begå mord. Men planerna är på väg att sättas i verket och Eva kommer i skottsiktet.
Evas och Tor Bondes kärlek sätts på prov i samtliga fall men närheten dem emellan är öm och varm.
INNEHÅLL:
HYDROFOBI
1. Uppdraget
2. Björn Larssons misstankar
3. Simon Gröns hypnotiska blick
4. Maria Lundell Larsson
5. Med armarna runt Tor
6. I simhallen
7. Barbara Bonde
8. Två dagar före jul
RIDÅ
1. Skvallret
2. Sista föreställningen
3. Älskarinnor
4. Dramatens bibliotek
5. Stand in för en statist
6. Det handlar om kärlek, sa han
VINSTEN
1. Fàtima Milos leende
2. Ett bortskjutet öra
3. Abonnenten du söker svarar inte
4. Mord på Odengatan
5. Skumbad
6. Sviken
7. Fortsatt uppdrag
8. Lyxhotellet
9. Nära döden
10. En kappsäck full med pengar
Eva S:t Clair serien:
Varsel om mord (nr 1), Vilseledd (nr 2), ) Mord på väg (nr 4), Våld vid vatten (e-bok, nr 5)
Ur HYDROFOBI:
1.Uppdraget
Jag gillar vintern när den är som nu. Kall och vit. Kylan knäpper i fogarna i mitt trånga kontor fem trappor upp i Gamla stan. Nordanvinden ilar runt skorstenarna på taket. Det gamla 1400-talshuset verkar förkylt och vill hosta slemmet ur bröstet. Det knakar och brakar och små rännilar av cement blir till dammpölar på golvet.
Fast lite för kallt är det inomhus.
Jag har tjocka kalsonger på mig under jeansen.
Min utsikt från kontoret är hänförande. Snön faller i stora tussar utanför de stora fönstren som tar in Stockholm i nittio grader. Söders höjder, Kungsholmen och rakt nedanför Centralbron med tåg och tunnelbana och Riddarfjärden. Mälarens vatten är grumligt av nyis.
Jag snurrar en hårslinga runt pekfingret och vet inte hur jag ska göra.
Det är jul om två månader. Jag kan antingen fira den i Stockholm i min lägenhet några kvarter bort eller flyga till London och bli hämtad av pappas butler till slottet där mina föräldrar låter tjänstefolket förbereda en jul som görs i England.
Det blir nog Stockholm med kriminalkommissarie Tor Bonde, min älskade.
Jag fixar en jul för oss och hoppas att han inte åker på att utreda mord och andra grova brott, precis när mitt bord står dukat och hans inslagna julklappar ligger under granen. Av honom skulle jag vilja få ett litet paket från en guldsmedsaffär. Jag är trettiofyra år. Tor ett par år äldre. Vi kunde slå våra påsar ihop på riktigt, inte bara det här, att han bor hos mig ibland och hos sig ibland.
Vi båda skulle behöva en stadig hemmabas som kontrast till våra respektive arbeten.
Tor är blek och mörk under ögon men ser vältrimmad ut. Jag misstänker att han har en hög ämnesomsättning för han säger själv att det inte blir tid till så mycket träning som han vill och att han ofta äter slarvmat.
Ganska orättvist.
Lite mullig, säger en del att jag är. Mamma till exempel som är en vidja. Hon påpekar att det finns dietmat, i all välmening, för hon och pappa har bara mig.
Andra säger att jag är en ganska snygg blondin.
Tor säger det.
Det blir varmt och gott inombords då.
Tor har varit gift med Barbara. Det var slut mellan dem när vi träffades. Ingen kan säga att jag har gått emellan och upplöst ett äktenskap. Men när tar ett förhållande slut? Vem som helst kan se att de har äktenskapstycke, de är smarta, lågröstade, mörkhåriga och de är Sveriges skickligaste poliser. Hon är Stockholms länspolischef, Tors närmsta chef.
Jag har svårt för … att de jobbar ihop där borta i Polishuset på Kungsholmen. Långa dagar, långa nätter. Särskilt när jag sitter sysslolös och i det närmaste pank och väntar på klienter som inte dyker upp.
De var gifta i fem år. En bra början med ett stort bröllop och levande orkester och ett firande som varade i tre dagar. Allt var solsken och ren fröjd. Fröjden fortsatte. Ingen har hört någon av dem höja rösten mot den andre. Och så pang bom skilsmässa.
De är fortfarande vänner, Barbara Bonde och Tor.
Tor och jag är särbos fast min röda katt Mikkel tror att Tor är husse på riktigt. Jag hoppas på att Tor ska bli hemmahusse till Mikkel. Men Tor friar inte till mig. Det skulle inte behöva vara en stor sak som att han gick ned på knä i ett hav av utströdda rosor i ljuset av levande lågor och kanske ha på dämpad bakgrundsmusik. Det räckte gott om han såg på mig på ett sätt som innehöll löftet att det är han och jag.
Jag famlar i mörkret när det gäller vår framtid tillsammans. Det är så det ligger till.
Kalsongerna kliar.
Jag reser mig från skrivbordet och datorn och går runt ett varv i kontoret som är ett enda rum, förutom skrubben med ett kombinerat pentry, förråd och toa. Värmen i huset når inte ända upp till mig på vinden. Det är samma sak varje år fast jag säger till om värmepumpen i god tid.
Jag sticker ned handen och river på skinnet. Kalsongerna är rumpriktiga och långa, räcker till anklarna ungefär och är av ylle. Jag har flera par i en låda i mappskåpet. Långkalsongerna är soldatutrustning från andra världskriget. De är brungrå och jättevarma. De är osexiga. Jag tar av dem innan Tor kommer.
Kalsongerna fanns i en kartong på kontoret från början liksom en tavla med belysningslampa på den över ramen. Motivet är Karl XII:s likfärd från Norge, hästar och manskap i ett blåsigt snöigt öde landskap. Skrivbordet och två bekväma stolar och datorn, har jag kånkat uppför trapporna själv.
Gamla stan grundades år 1265 av Birger Jarl och man byggde inte hus med hissar på hundratals år. Det finns fortfarande ingen hiss i det här huset, inte där jag bor heller.
– Mikkel, säger jag till katten. Snart är det lunch. Alltid ett trevligt avbrott, eller hur?
Mikkel sträcker på sig när han hör min röst och tittar upp från den stoppade gamla besöksstolen innan han trampar runt och faller i sömn. Nästan sömn, öronen vrider sig när det knäpper och han håller ett halvt öga öppet.
Jag drar ur tidningen som alltid fastnar i ett par skeva taggar i brevinkastet och sätter mig vid skrivbordet och bläddrar.
På ekonomisidorna analyseras problemen arvingen till de Lundellska företagen har. Maria Lundell, 31 år. Fadern, Charlie Lundell, dog i september i en bilolycka. Han efterlämnade koncernen till två döttrar. Sylvia och Maria. Sylvia drunknade i oktober, för tio veckor sedan.
– Vilken olycksdrabbad familj, säger jag till Mikkel. Maria Lundell får kämpa med styrelser och aktieägare alldeles ensam.
Mikkel har lyft sitt tigertecknade ansikte och stirrar mot dörren. Hans röda öron vinklar hit och dit.
– Vad är det? viskar jag.
Jag har haft många katter. Mikkel är en jägare och borde bo någon annan stans än i Stockholms city med mig. Han har samma proportioner som en jaguar. Litet huvud, kroppen enbart muskler, långa ben, lång svans. Han fångar allt som flaxar, krälar och de som sticker upp sina råttrynen på taket och i gränderna.
Han kryper ihop med spänd kropp.
Jag får en föraning om något ont; en ilning drar genom ryggraden och ger rysningar och jag vill hosta men gör som Mikkel, håller truten och rör mig försiktigt. Med höger pekfinger drar jag ut skrivbordslådan lite grann. Min Beretta ligger där, säkrad men laddad.
Jag hör stegen av en människa i trapphuset. Fotstegen fortsätter förbi fjärde våningen och upp till mig på den femte. Stegen är smygande, på tå, den hela hålfoten sätts inte ned på de oregelbundna stentrappstegen.
Tidningen får sjunka ned på skrivbordet.
Det känns som en déjà-vu.
På mitt sängbord i min lägenhet ligger en deckare som började på det här viset. Släpande steg uppför fem trappor, långsamt hasande och ett stönande som får detektivens hår, i boken, att resa sig på armarna. Det blir ett krafsande på dörren till deckarbyrån. Dörren går upp. En kurvig kvinna i vit blus, snäv kjol och en frisyr i upplösning ramlar in. Hon har en kniv i ryggen. Där är blusen helt röd.
Verkligen ruggigt!
En skugga av en människa faller på glaset över bokstäverna Privatdetektiv Eva S:t Clair. Runda axlar, huvudet neddraget mot bröstet, och personen kollar att de två vindsdörrarna därute inte har namnskyltar. Det är en man. Han fyller mitt vattrade glasfönster som en växande jätte.
Ringklockan ringer.
2. Björn Larssons misstankar
– Kom in, ropar jag.
Han är påpälsad och har toppluva och halsduk med tinande snöflingor på. Han stöter i foten på tröskeln som är ovanligt hög.
– Fan, också. Ja, hej, hej, muttrar han halvt bortvänd.
Ansiktet är grovt tecknat med begynnande fåror. Ögonen är små och sitter som två glatta pepparkorn under det utskjutande pannbenet. Han är i min ålder, storvuxen och smidig. Med händerna borstar han bort snö från kläderna och dörrmattan suger åt sig som en torr svamp.
Mannen stänger dörren om sig.
Huvudet är tungt och runt och vilar på axlarna. Då han tänjer huvudet åt sidan mot axlarna, först den ena sidan, sedan den andra knakar det i kotpelaren i halsen och han säger ah.
Armarna hänger rakt ned, onaturligt långa och biffiga medan han tar in mitt kontor. Trots hans halvlånga rock märker jag att hans kropp är fyrkantig och verkar hård som pansar. Killen ser farlig ut. Han har det där sättet att genast kunna påverka sin omgivning till det sämre. Det finns antydan till en grimas i det uttryckslösa ansiktet. Han suger på en tand som om han har tandvärk.
Jag känner att jag borde resa på mig och inta en försvarsställning. Det händer inte, jag vill inte låta honom veta att mitt hjärta bankar i bröstet.
Sakta viker jag ihop tidningen och säger, jaha.
Han stirrar mot skrubben.
– Vad är det därinne? säger han.
– Ett pentry.
– Har du anställda?
– Det är bara jag här, säger jag.
– Bra, säger han.
Hans mörka spruckna basröst ger mig rysningar.
Är det en uteliggare som varit hos Stadsmissionen på Stortorget och fått sig ett bad och nya kläder? Eller en kille från den undre världen som hellre agerar fysiskt än använder talorganen?
Stygnen av oro trampar runt som spindelfötter på kroppen, i långkalsongerna brinner klåda och jag rör på mig i stolen.
Han stryker av sig mössan som har ett dyrt märke. Håret är guldbrunt som det blir på nordbor som varit på en lång sommarsemester. Huden har lite solbränna kvar. Handskarna är pälsfodrade och klockan på handleden är en dyr sak.
Jag får för mig att han är en man som inte viker undan för en fara. Han är en tuffing. En som saknar empati för de små och svaga och det uppstår en spänning mellan oss.
Han har ett rött märke i ansiktet. Det sträcker sig från kinden till mungipan och han är obekväm med det. Kanske har han haft det sedan tonåren, kanske sedan födseln. Han vänder sig automatiskt så att märket inte syns från mitt håll.
– Var så god och sitt, säger jag. Vad har du för ärende?
Han blir omständlig. Det är som om han vill hålla mig på halster och jag begriper mig inte på honom. Han frågar om det är jag som är Eva, privatdetektiven.
– Ja, svarar jag.
Han säger att han heter Björn Larsson. Han säger att han är gift med Maria Lundell. Han lägger två visitkort på bordsskivan. Ett är hans, det andra Marias.
– Är det den Maria Lundell? säger jag tjock i halsen och viker upp tidningen på skrivbordet.
Björn Larsson nickar.
– Det måste ha varit en fruktansvärd tid för henne, säger jag avvaktande. För er båda. Jag beklagar sorgen, först din svärfar, sedan din svägerska.
– Tack, säger Björn. Ja. Det har varit mycket sorg i familjen.
Jag tycker han verkar mer mänsklig när han slår med fingertopparna mot varandra och sväljer. Dödsfall i familjen påverkar. Man kommer inte undan funderingar om de bortgångna.
Larssons nedstämdhet gör att jag slappnar av en smula.
Det hörs en snarkning. Det är Mikkel. Han har smugit till sin sovplats bakom skynket till pentryt.
Björn Larsson gör en rörelse för att resa sig upp.
– Ursäkta, det är katten, säger jag. Han har varit förkyld. Han är fortfarande täppt i nosen. Sluta snarka, Mikkel!
Björn Larsson kliar sig i kalufsen och när han vänder huvudet mot mig, ler han. Det är ett underbart leende. Jag ser hur han sett ut, den unga killen före han blev kall och beräknande, före det biffiga, före vad han varit med om som gjort honom stel i nacken. Det röda märket är enbart charmigt. Det lyser till i ögonen och han lutar sig bakåt i stolen.
– Jag visste inte att katter snarkade, säger han och börjar småskratta när Mikkel inte slutar.
Jag fnittrar och slår ut med händerna.
Mörkret som Björn släpat in på kontoret lättar och jag puttar igen lådan med Berettan. Sedan lutar jag mig fram mot mannen som är gift med Sveriges rikaste 31-åring.
– Vad kan jag göra för dig? säger jag.
– Det jag säger stannar mellan dig och mig, säger Björn Larsson.
– Absolut.
– Min fru håller på att bli avlurad sina pengar. Lundellföretagen är i fara.
– Hur är det möjligt? säger jag. Det finns väl styrelser och banker och tjänstemän som hindrar det? Ni har väl kompetent personal på kontoret, kontoren, menar jag.
– Jo, det finns det, svarar Björn som om han har gröt i munnen. Det hjälper inte. Maria är förändrad. Hon låter allting rinna genom fingrarna.
– Hur då?
– Det började när hon träffade sin terapeut. Terapeuten såg jag som en nödvändighet och uppmuntrade Maria att träffa honom.
– Jaha.
– Men han är för … duktig. Marias uppfattning om saker och ting har blivit helt annorlunda än när pappan och Sylvia, hennes syster, levde.
Jag trummade lätt med händerna mot bordsskivan. Jag kunde föreställa mig att vem som helst blev annorlunda av två tragiska dödsfall i familjen, nära inpå varandra. Och sedan ärva ett imperium på det.
Björn, en ingift, kanske var en otålig äkta man som inte orkade vänta ut Marias sorg. Han var en tuffing, kanske inte hon. Fanns det en ton av skepsis i hans röst? En insinuation av varför skärper hon sig inte?
– Terapin är alltså del av sorgearbetet, säger jag.
– Ja, det är det. Fast karlen är inte psykolog. En självutnämnd sorgearbetare, eller hur jag ska säga. Det blev snett från början.
– Jaså.
– Det är svårt att förklara hur Maria har hamnat där hon är nu. Jag var inte tillräckligt vaksam.
Han blir mjuk när han säger hennes namn. Det är inget spel, han kan inte hjälpa det och märker det och harklar sig besvärat.
– Jaha, säger jag och drar med pekfingret i en fåra i bordsskivan.
– Maria lever i ett trauma. Det betyder att hon måste övervinna det hon är skräckslagen för, för att kunna gå vidare. Jag är inte mot det alls. Jag vet vad jag talar om. I mitt fall var det eld.
Han rör vid märket på kinden och ögonen smalnar.
– Terapeuten säger det till henne, också, fortsätter han. Något är galet. Maria blir bara mer olycklig av alltihop. Jag är säker på att det är terapeuten som manipulerar henne.
– Vad är Maria rädd för?
– Hon har skräck för vatten. Hydrofobi. Sedan hennes syster Sylvia drunknade. Jag är förbannad över hur terapeuten snackar med henne. Han jagar upp henne.
– Hur då?
– Terapeuten säger att Maria måste simma, säger Björn och drar ned huvudet så att halsen försvinner
– Vad är det för fel med det, då? Ska man inte ge sig på sin rädsla?
– Det är fel för Maria. Hon är inte mogen för det, än. Hon tror att hon ska drunkna så fort hon kommer i en bassäng. Naturligtvis gör hon det då. Hon och jag har försökt för att hon bad mig hjälpa sig. Hon fick panik och vi höll på att drunkna bägge två. Själv tror jag att man ska vänta. Varför ska hon bada överhuvudtaget på vintern? På sommaren kunde vi starta vid en strand. Börja med fötterna i vattnet.
Terapeuten kan ha rätt, tänker jag. Har man inte hört talas om att människor med skräck för olika saker måste skynda sig att göra just de sakerna för att skräcken inte ska permanentas? Vänta till sommaren kunde vara fel taktik.
Jag säger det till Björn Larsson.
– Struntprat. Maria sörjer fortfarande. Häromdagen åkte Maria och terapeuten till en simhall. Maria sjönk som en sten. Badvakterna räddade henne. Terapeutidioten kom sig inte för …
Björn Larsson knäpper upp rocken och drar i sina fingrar så att det knakar i lederna. Knaket är ett obehagligt ljud.
Mikkel kommer fram bakom skynket och slickar sig nervöst om nosen.
– Jag måste sätta stopp för den där mannen, säger Björn. Han är inkompetent. Jag vet inte vad han är ute efter. Maria kunde ha drunknat. Det hade jag inte stått ut med!
Björn slutar med att dra i fingrarna. Jag är glad för det. Ljudet kan göra vem som helst nervös. Mikkel hoppar upp på fönsterbänken på en frottéhandduk som jag lagt där för att täta springorna och kryper ihop och blundar. Han ligger i adventsljusstakens sken. Pälsen skimrar. Det snöar fortfarande.
– Jag förstår, säger jag.
– Utmärkt, då har jag kommit rätt, säger Björn Larsson.
Han ser mig i ögonen med en läskig blick, iskall som iste som stått i kylen och fått ett grumligt ytskick.
– Jag vill att du kollar upp den där terapeuten, fortsätter Björn. Jag vill inte att Maria ska oroas därför kan jag inget göra själv. Ingen av familjens kontakter får veta det heller. Då menar jag advokater och anställda. Självklart inte pressen. Jag vänder mig till dig, en utomstående, av de skälen.
– Bra. Jag tar hand om det. Full diskretion.
– Han heter Simon Grön. Mottagningen är här i Gamla stan. Adressen är Lilla Nygatan 11C.
Jag skriver upp adressen och namnet. Sedan skriver Björn Larsson och jag ett avtal. Björn betalar ett förskott för mina tjänster. Han betalar kontant. Sedan tar han fram en bunt till med pengar.
– Jag vill att du blir Simon Gröns patient, säger han.
– Det är en bra idé, säger jag.
Jag lämnar kvitto på pengarna.
Jag tycker att det känns skumt på något vis. Har Björn sagt hela sanningen?
– Är det något mer som jag bör känna till? säger jag med fast röst.
Ett flin dyker upp, ett omedvetet bistert drag i mungipan, som tar bort Björn Larssons charm helt och fullt.
– Maria tänker låta Simon Grön ärva henne, säger Björn. Hon har sagt att hon ska ändra sitt testamente till hans förmån. Hon älskar mig inte längre. Vet du, Eva, jag skulle kunna strypa Simon Grön! Han har förstört våra liv. Om du sköter dig och ger mig bevis på att han lurar Maria kommer han att få leva för att avtjäna sitt straff i fängelse. Om inte, slår jag ihjäl honom. Det är din insats som avgör liv och död.
3. Simon Gröns hypnotiska blick
På väggen vid porten Lilla Nygatan 11C hänger en skylt som jag inte sett tidigare. Hälsohuset
Jag ringer på. Genast hörs ett knäpp i låset i porten och jag kommer in.
Jag kan se att Hälsohusets lokaler tar upp hela bottenvåningen i fastigheten och att en spiraltrappa leder ned till ett källarplan. Atmosfären är tilltalande varm, i kontrast till snöstormen som rasar ute. Det hörs droppande lugnande ljud och färgerna vit och medelhavsblå går igen på väggar, textilier och möbler.
Bot lovas mot de flesta gissel en storstadsmänniska kan ha; stress, migrän, fobier, ätstörningar, ångest.
Bakom en glasdisk står en ung kvinna i vit rock. Det verkar nyss som hon bättrat på läppglans och mascara och kammat upp håret i en hög hästsvans. Hon ler mot mig med en lycklig pussmun och djupa en aning sneda ögon.
– Välkommen till Hälsohuset, säger hon. Är det första gången du är här?
– Jag är rädd för vatten, ljuger jag. Finns det bot för det?
På kvinnans bröst sitter en namnskylt. Amanda, står det.
– Du har kommit till det rätta stället, säger Amanda.
Hon håller ett föredrag om ställets möjligheter, att det finns kosttillskott och terapisamtal och avslappningsövningar och att alla som kommer dit blir nöjda. När man har varit kund en tid blir man VIP-kund och får trettio procent på varenda behandling.
– Du har tur, Eva, fortsätter Amanda som arbetat simultant med datorn. Simon har tid om en liten stund.
– Simon. Är han den som … ?
Hon nickar.
– Är det dyrt? säger jag.
Amanda petar på min hand med sitt pekfinger. Hon nuddar mig knappt. Men jag känner hennes värme, en gnista som stinger in i fingerbenet och blir kvar där. Det är en mysig känsla. Jag märker att jag ler.
– Fråga dig själv det här i stället, säger Amanda allvarligt. Har du råd med att vara rädd för vatten? Har du råd med att inte ta hand om dig? Har du lust och råd med personliga begränsningar? forts.
Ur RIDÅ
1. Skvallret
Guldet på Stockholms nyrenoverade vita Kungliga Dramatiska Teatern bländade i vårsolen. Jag stod på håll och kisade mot de fladdrande reklamflaggorna på fasaden.
Roger och Julietta
Pjäsen var ett verk av och i regi av Klas Larsson som var världsberömd, hatad och omtyckt. Pjäsen var en pastisch på Wilhelm Shakespeare Romeo och Julia, omskrivet till nutid med förortsproblematik, drogproblematik, kriminell gängproblematik.
– Så jävla Sverige. Så jävla Stockholm. I dag! Var inte så förbannat blinda.
Larsson hade varit i morgonteve och i kvällsöppet och hos Skavlan och i Babel. En typisk Larsson som dragit sig i håret, böjt sig framåt och bakåt i soffan, lyft på axlarna och ramlat ihop, skärrad över livet. Han flabbade aldrig, drog inte på munnen utan stirrade mörkt och vilt.
Jag var sugen att se pjäsen.
Jag stod i Berzeli Park, mittemot teaterhuset, och kunde inte bestämma mig för att hetsa tvärsöver bilfilerna, cykelbanorna, spårvägsspåren, refugen och gå in och köpa biljett.
När jag ändå var där.
Annars var det ett nöje att sitta vid datorn och jaga bra sittplatser, betala, trycka ut biljetten och samtidigt ta en kopp kaffe.
– Vill du följa med bakom scenen, Eva?
Jag skrek till och trampade snett och blev fångad av starka armar.
– Bengt, skrattade jag. Hej, du.
– Nå? sa Bengt Berg, den mörkhyade dramatenskådespelaren vars folkliga genomslag skett som drumlig-trulig älskare i en flerårig tevesåpa.
Det lät som ett skamligt förslag. Möjligen menade han det som ett sådant för han släppte mig inte. Vi log och gjorde miner mot varandra. Han använde sitt talande skådespelarminspel och ögonkontakten blev för djup och för lång.
– Bakom scen, fnittrade jag. Gärna. Du och jag då, i mörkret …
Han drog mig till sig, svepte med armarna runt ryggen som gav mig rysningar av välbehag och hicka när handen stannade i ett syndigt grepp under anständighetens gräns. Värmegnistor brände till där i ryggslutet och min älskade Tor förvann för ögonblicket ur min organism.
– Vi kan tända scenbelysningen så att du inte står på näsa bland kulisserna, mumlade skådisen vid mitt öra.
– Dina förslag blir bara bättre och bättre.
Han tog min hand. Kryssandet genom trafiken blev lättsam. Bengt höll upp en stopphand och tjoade och en bred autostrada öppnade sig för oss. Jag sveptes förbi de fyra lyktpelarna av Ekebergsmarmor med förgyllt smide, förbi John Börjesons guldglänsande skulpturer Dramatiken och Poesin, uppför trapporna till Dramaten, in i nedre foajén.
– Den här vägen, sa Bengt och tog genvägen genom salongen till stora scenen.
Vi steg upp på scenen.
Föreställningen Roger och Julietta var riggad med kulisser och belysning. Pjäsen var en mafiosohistoria om en invandrad italiensk skummis, Capulet, Juliettas pappa, vars syndikat startar ett krig i Stockholms undre värld. Motståndarna lyder under gangstern Månsson, Roger Månssons pappa.
Pjäsen fyllde salongen kväll efter kväll med hyenor som ville se den store regissören och dramatikern Klas Larsson svanesång. För recensionerna hade samstämmigt talat om en usel pjäs med hackig regi. Ett sceniskt genombrott hade Bengt Berg fått. Även Julietta spelad av vackra Hanna Örn hade fått lovord.
– Du omskrivs som geniskådespelare nu för tiden, sa jag till Bengt. Grattis.
– Äsch, nu ska vi inte tala om mig. Har du sett Roger och Julietta?
– Jag ska.
– Ja, det ska du. Jag fixar biljett till i kväll. Tänk om du hade spelat Julietta. Du och jag, varje kväll …
Bengt Casanova Berg och jag hade varit mer än kompisar långt innan han blev kändis och långt innan jag blev egenföretagare i detektivbranschen med ett trångt kontor under takåsarna i Gamla stan, fem trappor utan hiss. På en teaterskola blev vi ett par, ett par terminer, tills …
– Det var roligt att springa på dig, sa jag och ruskade bort ett flarn som skymde sikten. Tänk, här står vi.
– Eva, älskling. Du vet inte hur många gånger jag har tänkt på dig.
Jag kunde inte hjälpa att min röst gick upp en oktav.
– Du fick en roll i Norrköping och försvann, Bengt.
Trots åren som sägs läka sår, och Tor som fick mig att leva i nuet, var det som en sårskorpa revs upp och började svida och blöda. Löjligt och barnsligt men jag är bara en människa.
– Vanliga människor brukar ringa eller skicka flaskpost, eller nåt …
Bengt gjorde en ansats att svara men blev avbruten av Hanna Örns mörka varma stämma.
– Oj, då Bengt. Pågår det kärleksgnabb? Inte visste jag att du hade en annan kvinna.
Hon drev bort de grå molnen som sänkts över Bengt och mig.
Herregud, vi hade inte ägnat varandra en tanke på år!
Jag log och sträckte ut min hand mot hennes och Bengt presenterade oss.
– Eva S:t Clair, en ungdomsväninna. Hon ska se föreställningen i kväll.
Hanna dröjde vid mig.
– En ungdom som inte åldras, ser jag.
Det var snällt av henne att ge mig en komplimang. Bredvid henne, älvan med innerlig blick, graciösa handrörelser och kunskaper att väckt mitt i natten kunna recitera vad som helst ur Världslitteraturen, kände jag mig en smula bastant även om jag häromdagen hade hört snyggis sägas bakom min rygg på Polishuset.
– Eva är privatdetektiv, sa Bengt.
Hannas ögon vidgades till en spegel. Jag såg mig själv i dem och stängde genast munnen.
– Så intressant, sa hon. Så lägligt. Vi har funderingar på att sätta upp en deckare här på Dramaten. Man kanske kan få be om hjälp med läsningen? Sara! Klas! Kom hit! Precis vad vi behöver.
Hanna hade ökat röstvolymen. Som genom ett trollslag blev jag omsvärmad av teaterstorheter som jag bara sett på teve och på scenen.
Sara Sundin som spelade Juliettas amma. En folkkär skådespelerska med brett midjemått, klara blå ögon, rak näsa och en förmåga att spela trasig inombords som fick publiken att snyfta.
Klas Larsson, superregissören, som hade vikt ut sina fruar och barn och närmaste medarbetare och chefer i åratal, såg rufsig ut, djupa streck i ansiktet, mörka fält under ögonen. Den dåliga kritiken hade tagit på honom eller så var han sjuk.
Vi tog varandra i handen.
Från ingenstans kom Fabian Forsell, Dramatens dramaturg, långbent, blixtrande glasögon, en mun med mungiporna nedåtvikta över en rund haka.
– Jag hörde i Skvallret, Hanna, sa han och fick fatt i min hand ett kort ögonblick. Hej.
De glodde på mig, inte uppifrån och ned, men det var en mental grillning. Sara och Hanna nöp i mig som om de aldrig träffat en okändis förut. De väntade uppenbarligen på min stickreplik för de gjorde små saker som skådespelar gör på scen för att man inte ska tro att pjäsen är slut, drog handen över håret, kollade tiden, knackade sig på bröstet.
– Skvallret? sa jag. Jag kom ju nyss. Hur kan skvallret vara igång redan.
De skrattade. Någon förklarade att Skvallret var en högtalaranläggning som gjorde att man kunde lyssna på vad som försiggick på Dramatens scener var man än befann sig i teaterhuset.
– Det måste vi, sa Sara Sundin. Entréerna, förstår du. Man blir halshuggen om man missar en entré.
Hennes mörkbruna ögonpar pendlade mellan Bengt och mig. Hans lediga vänsterhand letade sig åt hennes håll; hennes manikyrrunda naglar gled över hans mörka hud. Deras blickar gick samman och isär. Sara la sina stora vita händer på ryggen och sträckte på huvudet åt höger och åt vänster som om hon led av en stramhet i musklerna.
– Klockan går, sa hon.
Hanna sa att hon skulle höra av sig till mig. De stora som verkade vara överens om något tog några steg in bland kulisserna och blev skuggor bland skuggor.
– Vad hände? sa jag till Bengt. Har jag fått ett engagemang?
– Nja. Du blir kanske tillfrågad om en detektivs själsliv. De där var de ledande pjäsletarna på teatern. Fabian är nyckelfiguren. Vad han gillar sätts upp. Sara, med sin gedigna erfarenhet, har näsa för succéer. Hanna är pjässlukerska. Tja, Klas egna pjäser är förstås inget att diskutera.
Jag hötte med ett pekfinger framför Bengts näsa.
– Var det ett bittert stänk av avund i din röst?
Bengt pekade mot sitt öra och jag kom ihåg Skvallret.
– Viska då, sa jag med låg röst och kom närmare. Egna pjäser … vad då?
Bengt bredde villigt ut sina armar. Medan jag slöts tätt intill hans vältränade kropp berättade han att han skrivit en pangpjäs om den grå vardagen, en pjäs i tiden som han ville att … Men, Eva, vilken mjuk famn.
Han bodde två kvarter från teatern.
– Jag har gott om tid före föreställningen, nafsade han i mitt öra.
Rent tekniskt var jag i hans famn, en plats som brukar leda till intimitet. En liten böj uppåt med huvudet och våra läppar skulle finna varandra. Bengt brukade säga att han ärvt genetisk magnetism från morföräldrarna som ursprungligen kommit från Afrika. Den där magneten satt i läpparna.
Det blev inget magnetiskt tillslag.
Bilden av Tor Bonde, kriminalinspektör, beväpnad med en Sig Sauer och ett tjog plastpåsar för bevisinsamling i innerfickan, steg fram och satte P för Bengts nyvakna intresse.
Han var knepig, Tor. Vi älskade varandra, var mer sambo än särbo men han friade inte. Inte jag heller. I hans liv spökade en skugga, Barbara Bonde, hans ex och chef, länspolischef i Stockholm och det var motigt att vi inte kunde tala ut om henne … och dem. Tor sa ingenting om deras femåriga äktenskap.
Men det var Tor och jag.
Bestämt sköt jag Bengt Berg ifrån mig och sa att trots att han hade raggat upp mig från gatan skulle han inte ta något för givet.
– Nu vill jag se allt det där som kallas bakom scen.
Bengt lät mig klättra uppför stegen till Juliettas balkong.
Däruppe med salongen som utsikt, i blått och guld, i lampetternas flämtande ljus återföddes en längtan jag länge trott var död. Jag höjde blicken från nutidens larm och väsen och mindes min Shakespeare.
– Romeo. Min Romeo, var är du?
– Nej, avbröt en röst från mörkret utanför scenen. Jag var inte klar med ljudbordet. Prova en gång till.
– Ska jag säga något?
– Ja, ja, sa rösten. Dra en monolog, eller någonting. En sekund bara. Efter flöjten.
Toner av en flöjt smög över scenen. Morgonljus flödade på mig på balkongen. Nedanför stod Bengt. Ej längre han, utan Romeo och jag var Julia.
Julia:
Romeo! Vi är du Romeo? Förneka far och namn.
Om du ej vill det, så svär blott att du älskar mig
och jag ej längre vara vill en Capulet.
du är du själv men ingen Montague.
Ty vad är Montague? Ej hand, ej fot.
Ej arm, ej syn, ej någon annan del av människan.
Dig kalla något annat. Vad gör väl namnet?
Det som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar.
Så Romeo, om han ej hette Romeo. Har samma dyra värde som han äger,
förutan namnet.
Kasta bort ditt namn.
Och för ett namn, som dock intet är,
tag du mig hel och hållen, Romeo.
Romeo:
Jag tager dig på orden, Julia. Min älskling nämn,
och jag är döpt på nytt. Och vill ej mera vara Romeo.
– Schyst. Det funkar på trean, hojtade rösten.
Ljus, musik, mystik försvann. Jag slank ned från balkongen, rusig av vad som hänt, bara så där.
– Jag är inte klok, fnissade jag.
– Jo, absolut.
Bengt pussade mig försynt på kinden bakom ett konstgjort träd och lovade att han i nästa liv skulle spela klassiskt och enbart med mig.
– Kom nu, sa han.
Omtumlad lät jag mig föras bakom stora scenen bort från låtsasvärlden längs den lysrörsupplysta Suckarnas gång med skådespelarloger.
– Här bor jag, log Bengt med vita tänder.
Jag sjönk ned i stolen framför sminkbordet med en hög spegel med lampor runt kanterna. En galning stirrade mot mig.
Jag, själv, var det.
Blossande kinder, min blonda halvlånga frisyr i upplösning, värst var munnen, den stängde sig inte utan flåsade ansträngt. Jo, jo. En idiot som deklamerat Shakespeare på Dramaten medan Skvallret var på.
– Finns det ett hål i marken att försvinna i? viskade jag.
– Sitt här nu, sa Bengt. Jag ska fixa din biljett. Du, du var bra. Andas ordentligt.
Han gick.
Men jag såg dimfigurer genom väggen och hörde skolade röster som ropade till varandra om amatörer på scen och skandal och avtal och strejk. Jag slog händerna för ansiktet och önskade mig långt borta.
Ljud- och ljusförnimmelserna ebbade ut. Andningen blev nästan normal. Fortfarande nervig, hur bortgjord var inte jag, plockade jag med Bengts sminkgrejer och försökte få mig själv att se med humor på vad jag gjort.
Det tog en stund innan min hörsel vässades. Ett viskande samtal pågick utanför Bengts loge. Det var en man och en kvinna.
Mannen: Bara för min skull.
Kvinnan: Ärligt. Be mig inte.
Mannen: En snabbis, bara.
Kvinnan: Han dödar mig.
Mannen: Han kommer inte att få veta något.
Kvinnan: På torsdag … kan jag.
Mannen: Jag älskar dig. Kyler champagnen.
Kvinnan: Nej, inget sådant. Vi drar på allt vad vi kan. Jag stannar högst en timma. Får han veta det, tror han att han förlorat allt.
Mannen: En kvart räcker, snälla du.
Kvinnan: Ha! Snälla, du. Om jag ställer upp ska vi ta det lite grundligare än på en kvart.
Mannen: Älskar dig, älskar dig.
En kyss.
Bengt ryckte upp logedörren. Jag vände bort blicken. Han var rufsig i håret och hade ett blänk i ögonen som man har efter ett möte med en älskling.
Jag pekade på den stängda dörren och signalerade en tyst fråga med ögonbrynen. Vem var det?
– Gulle-Eva. En kollega, bara. Vi snackade jobb.
Som om Jorden rullade på som vanligt strök han mig över håret med ena handen, trollade fram en teaterbiljett med den andra.
– Till min käresta, min egen lilla Julia. Inte rodna! Det kan du göra i kväll efter föreställningen när jag säger vad vi två skulle kunna göra hela natten. Men nu får du gå. Meditationsdags. Och i kväll, bara för att du sitter på parkett ska jag … äh, du lär se det. Puss, älskling.
2. Sista föreställningen
Larssons uppsättning hade sina poänger, vad än kritikerna sa. Det var en annorlunda föreställning med mord, våldtäkter och blodiga slagsmål. Ju mer berättelsen fortskred, desto blodigare och smutsigare blev aktörerna. Det kändes klaustrofobiskt och samvetstungt och Larssons idé var som ett lock som trycktes ned i salongen. Men det flöt inte … Recensenterna hade rätt. Pjäsen höll inte ihop.
Hur de renhjärtade ungdomarna Roger och Julietta kunde ha levt samman med mördarmonstren utan att ha blivit likadana förstod inte publiken. Under pausen hörde jag flera, med tvekan, uttalade förklaringar. Mest handlade de om mentala blockeringar hos det unga paret, men det höll inte.
Pausklockan ringde till återsamling.
Publiken satte sig på sina platser. Nu väntade upploppet med de omskrivna fiaskona uppradade.
Larsson hade hårdnackat inte ändrat någonting i föreställningen och en stämning av nostalgisk bedrövelse infann sig i salongen. För skådespelarna gjorde ju sitt bästa.
Liksom den grekiska publiken under Antiken, och Shakespeares publik under medeltiden, kände vi som satt i salongen till den bistra finalen. På en väg kantad med blodiga lik och skändliga dåd, men mest på grund av misstag och försummelser, skulle de två älskande ta livet av sig och särskilt Rogers självmord var diskutabelt. Det var det ena. Det andra var Larssons slutscen med de sörjande föräldrarna i gruppterapi ledd av en muslimsk dam, vilket ansågs visa dramatikerns egen andliga avrättning.
Därför hade ingen gått i pausen.
– Tror du att Berg gör det på riktigt i kväll?
– Han har sagt att han inte vill ha stickmärken. Han filmar om dagarna men ibland så …
Hyssjanden hejdade de två som viskat.
Enligt tidningarnas redogörelser för Rogers överdos i pjäsen, efter att ha skallat en rival vid gravens rand, trycker han i sig knarket för att han, liksom i förlagan Romeo och Julia, tror att hans älskade skendöda Julietta är död på riktigt.
Larsson hade, enligt medierna, tvingat skådespelarna att sticka sig med kanyler kväll efter kväll. Hanna Örn hade vägrat, hon var spruträdd. Bengt Berg däremot hade lovat att då och då veckla upp ärmen, sno om gummibandet och på riktigt sätta nålen i en blodåder.
Viskningen fick oss omkringsittande på helspänn. Skulle kvällens våld kryddas av verkliga droppar blod?
Roger vänder ett stirrigt ansikte mot publiken. Förlusten av Julietta äter sig in i honom. Han ruskar henne, håller henne mot sin kropp och kysser henne, lägger ned henne i kistan. Hon är död. Framtiden är meningslös. Han tar fram knarkprylarna och rör i en kopp med en sked.
Med ens finner han orden för sorgen, Juliettas död, sin egen snara död, och kastar skulden på ett skitsamhälle styrt av farsan och Juliettas farsa och drar åt gummisnaran runt sin överarm. Han höjer en glänsande spruta som han fyllt.
Roger:
Ni är så jävla sänkta! Vilken förbannad otur, Julietta. Just som vi skulle sticka härifrån och börja leva livet.
(mot sprutan) Grymt, vedervärdiga ledsagare, att du alltid finns till hands på Plattan med din fina rena vara, det starka heroinet.
Bengt ser på mig och blinkar. Jag släpper honom inte med blicken. Han drar upp skjortärmen en bit till. Hans arm är blodig, smutsig, hans som de andras. Till slut har han blivit som de, om han inte …
Han lossar gummisnodden. Den faller till golvet samtidigt som kanylens silvernål sjunker in i hans underbara, mörka, armveck.
Roger:
Trogna apotekarfarsor, langare, pundare. Ert arv, svirar jag bort
på ett dödstyst party.
Till dig nu, min sköna Julietta, jag kommer.
Det verkar snabbt. Så med en kyss, jag dör.
På hans panna bryter svettdroppar fram. Ögonen vidgas, vitan växer. Kroppen rister. Han stapplar runt Juliettas kista och blir hängande på långkanten alldeles framför personerna som sitter på rad ett på parkett. Andningen stockar sig i halsen på honom. En dödlig skräck kommer över honom.
Det är magnifikt. Publiken håller andan.
Han rör läpparna. Stirrar vilt mot mig.
– Hej … då.
Det var makabert. Min hjärna gjorde uppror. Långsamt trängde vissheten genom mina korklager, att han inte spelade längre. Inget smink i världen kunde ge den ansiktsfärgen.
Han får konvulsioner, flyttar sig till andra sidan kistan, petar i den, ramlar i golvet. Handen kommer upp på kanten, fingrarna gör en dans, handen knyter sig och faller ur synfältet.
Julietta har börjat röra sig i kistan. Hon kliver hastigt upp, hittar Roger, där publiken inte ser. Hon springer fram till rampen.
– Han andas inte. Fan, också. Hjälp! Ring ambulans. Sitt inte där … idioter …
Jag visste att Bengt Berg var död. Överdosdödens kvävande kraft hade jag sett förr. Känt stanken av avföring och urin då kroppens funktioner upphör. En verkligt ful och förnedrande död och den var på riktigt.
ur VINSTEN
1.Fàtima Milos leende
Någon bankade på min kontorsdörr. Skylten Privatdetektiv Eva S:t Clair rörde sig. Det var mitt i högsommaren med värmebölja och jag hade dåsat till vid skrivbordet. Inga steg hade hörts i trappan. Självklart hoppade jag till, oförberedd som jag var.
– Kom in! ropade jag, och drog till min vita blus och hoppades att jag inte hade ett rött märke i ansiktet efter armbågen.
Människor som tagit sig upp till avsatsen utanför dörren brukar pusta och stånka. Det tar på vem som helst att gå fem ojämna stentrappor upp utan hiss. Inte den unga kvinnan som stack in huvudet. Hon andades som om hon just gäspat och klivit ur sängen men blicken var skarp. Hon nagelfor mig uppifrån min blonda hästsvans ned till mina rosa gympadojor.
Hon var mörkhyad och hade långt mörkt hår och var slank och rakryggad, klädd i en exklusiv linnekavaj och linnekjol med matchande blekgul topp.
– Jo, du …
Handen som var utsträckt mot mig var smal med långa avklippta naglar med glitterstenar i lacket. Runt handleden dinglade guldamuletter och pärlor. Den andra handen var upptagen med en stor pösig väska i ett blankt material som prasslade när hon tryckte den mot kroppen.
– … måste stoppa ett mord, fortsatte hon.
Tonen var kolugn som om vi hade talats vid en lång stund. Armbandshanden vändes mot hennes kropp, pekfingret och långfingret pickade mot hennes hjärta.
– Det är jag som är mördaren, tillade hon.
Okej, jag fattar, nickade jag.
Med en gest erbjöd jag henne besöksstolen vid skrivbord. Hon satte sig stelt på stolens yttersta kant medan prasselväskan pös ihop på golvet. Vi satt mittemot varandra och jag tog mig en funderare. Hon var varken påtänd eller berusad. Hon skämtade inte, hon log inte ens hövligt. Det var något annat med henne som fick mig att dra efter andan. Respekt …
– Mordet kan ske när som helst, påpekade hon tydligt.
– Kan du inte bara låta bli? sa jag, för hon var verkligen övertygande. Strunta i att ta livet av, vem det nu är.
– De är tre, mot henne. Tre, vad ska jag säga, hundar, ja, som jag släppt ut på jakt efter ett villebråd. Det är på gång.
– Du ska inte utföra mordet själv, då, sa jag.
– Det är min förlängda hand som håller i vapnet. Därför är det mitt ansvar. Min lek. Ett gigantiskt misstag.
Hon vätte sina glänsande läppar med tungspetsen och såg förtjusande och liten ut. Hon kunde vara runt tjugofem år. Allting på henne var dyrt och förstklassiskt.
En latent avundsjuka jag lider av stramade till mig och jag pillade med mina örhängen som jag köpt på Ur & Penns vårutförsäljning. Människan var tio år yngre än mig och verkade bada i pengar. I alla fall gav hon intrycket av att bada på ett exklusivt vis. Hur hade hon lyckats med det? Jag fick knappt ihop pengar till kattmaten i min verksamhet.
– Jag valde fel personer till, vad jag kommit fram till nu, fel uppgift, sa hon och slog bedrövat med långa ögonfransar. Jag är rädd att jag kan åka dit på det. Mitt liv är för dyrbart för att sitta i fängelse.
– Det låter som om du borde kontakta polisen, sa jag torrt.
– Polisen åker inte dit bara för att jag kommer och knäpper med fingrarna.
En flygbiljett hamnade under mina ögon. Ett Master Card. En tub solkräm med skyddsfaktor 40.
– Jag googlade på dig, Eva. Du är så ljus i hyn. Jag hoppas att du har egna bra solglasögon. Plastkortet är så klart obegränsat.
– Vem är du?
– Fátima M-i-l-o-s, uttalas Milosch.
Aha, Milos stod för näringsliv, investering, expansion, skatta i ett skatteparadis. En synnerligen duktig flicka vid den åldern.
– Gift med Vilan Milos, log hon bländande.
Okej, jag började se bilden.
Hon lutade sig fram över bordet och svepte en pytteliten parfymflaska under näsan på mig. En syrlig spännande doft sköljde över mig, en fläkt orient, några droppar mysk och olja, hetta som av glödande sand. Hon satte på korken på parfymflaskan som hon trollat fram och räckte mig den.
– Egen tillverkning, sa hon belåtet. Bland andra saker. Var så god.
– Har parfymen med det här fallet att göra?
– Inte alls. Jag kan bara inte hålla mig till en sak i taget. Det tråkar ut mig. Men mordet har gått för långt. Hon får inte dö för min hand.
– Vem är det tilltänkta offret?
– En putain. En slinka som kastat mer än blickar på min man, Vilan.
Fàtima Milos ögon smalnade. Endast vitorna syntes, isande som mentoltandkräm. Vem än det var som kastat mer än blickar skulle ångra det. Det begrep jag. Fàtima var på jakt men ursprungsplanens strategi var tydligen ändrad.
Jag väntade. Än hade jag inte rört flygbiljetten och Master Cardet och solskyddsmedlet. Än var jag inte i de där smala välmanikurerade händernas sele.
Jag höjde ögonbrynen mot Fàtima.
Och?
– Hon heter Sanna Lövgren, sa hon med en grimas.
– Något mer om henne.
– En tillgänglig typ. En utvikningsbrutta, om du förstår vad jag menar. Ett patrask som inte använder trosor.
– Den saken har jag förstått, sa jag. Vad exakt ska jag hjälpa till med.
– Tre personer har fått i uppdrag att ta livet av henne. I en smart olycka. Den som lyckas först får tredubbelt vad de andra två får. En tävling som lockar kriminella.
– Jaha.
– Jag har ångrat mig. Jag vill inte att hon ska dö överraskat.
– Stoppa dina torpeder, då. Betala. Få det ur världen.
– Det går inte. Vi har brutit all kontakt. Jag ska inte gå att spåra om någon av dem klantar sig. Därför är det bråttom.
Hon grep tag i prasselväskan och rotade runt i den. En iPad kom upp. Hon kom runt till min sida av skrivbordet och visade mig.
– Här är de. Titta noga, Eva. Det här kommer att raderas och skärmen att förstöras.
Johan Nordiq. Zatlo Schmack. Nadja Johansson.
Jaså, de kändisarna. Tre lömska lönnmördare med Europa som arbetsfält. Jag petade till flygbiljetten och läste destinationsorten. Lanzarote. Jaha. Arbetsfältet var utökat till Europas västligaste gräns, Kanarieöarna.
Jag kröp ihop över paddan och dolde mina känslor.
Mörda av svartsjuka, vilket vansinne! Folk har för mycket pengar, tänkte jag surt. I stället för att jobba med sina relationer i sitt anletes svett hyr de gorillor som ska slå in skallen på dem som tagit sig in på privat område.
– De är professionella mördare, sa jag och stängde av paddan. I övre medelåldern alla tre och erfarna och de verkar aldrig åka fast. Singelarbetande och målmedvetna, var för sig. Hur vet du att det inte redan är så gott som gjort?
– Sanna har ’vunnit’ en resa till Lanzarote. Hon är inte bara sjukt villig att ge sig åt vem som helst, utan grymt korkad också. Du och hon åker med samma plan dit om två veckor. Under tiden vet jag inte var de där tre håller hus. Inget får hända det lilla ludret i mitt närområde, det är uppgörelsen. Kanske är de på semester. Jag vet inte. Du får ta reda på dem och förklara att dealen är off. Du betalar dem. Saken är biff.
Fàtima tryckte upp något från botten av prasselväskan, en bylsig färgglad mjukplastig historia med FM ingraverat i det runda trähandtaget. Hon pekade på märket och på sig själv.
Aha hon var väskdesigner, också.
Sedlar ramlade ut.
– Jag delbetalar dig kontant, Eva, sa hon och för första gången log hon med hela ansiktet, med glöd i ögonen och sammet i rösten. Resten tar du ut på kortet, snåla inte. Liksom du betalar mördarna med pengar från kortet för att de ska avstå att göra sitt jobb. När saken är ur världen klipper du kortet i bitar och slänger dem.
Det verkade som om Fàtima ansåg saken som avgjord.
– Vänta nu här, sa jag. Jag kommer inte att medverka till mord eller att blunda för mord.
– Du ska förhindra mord. Om du hinner det. Inget annat.
Okej, då. Det lät rimligt. Jag kom mig inte för att protestera.
2. Ett bortskjutet öra
Bilen var rund och bred och liten, en svart stadsbil som såg ut som en glänsande skalbagge på den smala ringlande vägen som gick mellan rågåkrarna. Polissirener hade slagits på ett par kilometer bort, vid rondellen som hade sex tillfartsvägar. Flera bilar hade funnits i karusellhjulet och det hade blivit kaos.
Föraren i skalbaggen hade lugnt kört ur rondellen och in på vägen som varit en kostig på medeltiden. Nu var han ensam på vägen. Sirenerna kom snabbt närmare. Han tittade i backspegeln och suckade. I detsamma stack det till i bröstet och han lutade sig framåt över ratten och flämtade med öppen mun. Det brukade hjälpa. Han styrde in till vägkanten, stannade och öppnade bildörren och steg ut. Bröstsmärtorna slet i honom. Det gick inte att räta på ryggen, han hängde över bildörren och tänkte att det där knipet måste ge med sig.
Trycket väckte en rädsla i magen.
Han måste skita.
Fan, också.
Polisbilen stannade femtio meter bort. Det sista sirentjutet kvävdes. Två polismän steg ur. De var uniformerade och beväpnade och såg växelvis på mannen som var kortväxt och skallig mitt på huvudet, klädd i jeans och en blårutig skjorta, och på bilens nummerplåt där bak. De mumlade sinsemellan. Sedan steg en av poliserna framåt och kom inom hörhåll.
– Sätt händerna på biltaket, sa han på skånska.
Bilföraren svettades i pannan. Solen stack honom i ögonen, det högg i bröstet. Han klamrade sig fast på bildörrens överkant.
– Det går inte, sa han. Jag har … håll. En minut bara.
Den skånske polisen blev stel i ansiktet. Han tog fram sitt vapen.
– Upp med händerna så att jag kan se dem.
– Ja, ja.
Bilföraren förflyttade sig ett steg i taget, med händerna synliga på bildörren, slutligen båda uppe på biltaket. Han vägde mot bilen med ryggen åt polisen. En rodnad steg upp i nacken på honom, en röd aggressivitet som polismannen inte kunde undgå att se.
– Nu tar du det lugnt, morrade han och kom närmare. Du kör en bil som är anmäld stulen.
– Den är inte stulen.
Var bilen stulen? Det var det jävligaste. Hjärtat höll på att banka ur led och två jävla grisar sa att bilen var stulen. Var höll den andre snuten hus?
– Jag har lånat bilen av en kompis, klämde föraren fram mellan två andningar.
Han vred på huvudet så att han kunde se den skånske polismannen i ansiktet. Det var ett rosaflammigt hårt skal med två ljusa ögon i vita inbuktningar där solen inte tagit. Vita ögonbryn och fransar, gula tänder, en gulnande blåtira på hakan. Polisen kramade pistolen med två händer rakt framför kroppen och siktade på honom.
– Hallå där, flämtade mannen. Jag är obeväpnad.
– Bilen var inblandad i ett rån i morse, skorrade polisen. Skottlossning, minns du det?
– Jag vet inte vad du pratar om.
Det var då själva djävulen. Var bilen het? Var kärringen galen som lånat honom den. Nej, den gumman gjorde inga tabbar. Hon tänkte sätta fast honom. Jag ska döda den fan, bara jag kommer ur det här.
Den andre polisen dök upp på den andra sidan av den svarta bilen.
– Jag kollar härinne, sa han till den skånske polisen och öppnade bildörren. Han kanske har sin del av rånbytet med sig.
Han vek ned sig och hade halva överkroppen inne i bilen.
Den skånske polisen tog flera steg framåt. Den kortvuxne hörda hans tunga andhämtningar när hans blick riktades in genom bilrutan. Han hukade sig en smula och drog in genom näsan.
Den kortvuxne mannen som stod lutad mot bilen sköt ifrån med händerna och körde armbågen i ansiktet på polisen som stod bakom. Han segnade ned. Pistolen föll i gruset. Den kortvuxne mannen tog vapnet och vände sig iskallt mot polisen som låg på backen, siktade på honom, såg de ljusa ögonen vitna, höjde pistolen över honom och sköt på polisbilens däck.
Två snabba skott.
Hylsorna glänste som polerad mässing i det glödande solskenet mot bakgrunden av gul råg. De föll ned på marken och rullade mot den skånske polisen som inte rörde en fena.
Polismannen i bilen slog i huvudet. Den kortvuxne mannen hoppade in i bilen, startade och körde iväg utan att se sig om, utan att tänka på annat än, bort, bort. Polismannen som slagit huvudet drogs med. Den öppna bildörren kom farande. Slaget bedövade ryggen. Han tappade taget och flög ur bilen, skrapad och blödande.
Den skånske polismannen var på benen. Han knäade bredvid sin kollega, drog hans vapen och sköt mot den flyende i den svarta bilen.
Ett skott.
Det gick genom bakrutan, fortsatte genom den kortvuxna mannens örsnibb och slog ned i instrumentbrädan. Plasthöljet splittrades. Han släppte ratten. Bilen körde in i rågåker och stannade. Ett hjul rullade i luften, ett dovt ljud som den kortväxte mannen inte kunde identifiera. Han kravlade ur bilen, höll sig för bröstet och blev galen av blodet som forsade och ramlade omkull.
– Det är alltså vad som hänt i dag, sa kriminalinspektör Tor Bonde till mig när vi satt i soffan på kvällen. Det blev ambulans för polismannen och bilföraren.
– En helt vanlig dag på jobbet, log jag. Stackars, Tor. Det blir långa rapporter att skriva av sådant där.
– En film också, sa Tor. Registrerat av övervakningskameran på polisbilens kontrollpanel. Inga direkta mordförsök. Det känns bra.
– Hur mår de inblandade?
– Polismannen tog stryk, förstås. Bilföraren hade början till hjärtinfarkt. Han ska vara glad att han blev stoppad och helikoptertransporterad till Karolinska sjukhuset i Solna. Sextiotvå år. Kriminellt hårt liv. Han kommer att bli åtalad för våld mot tjänsteman och bankrån. De plumparna kommer att läggas honom till last i hans redan gedigna belastningsregister.
– Vem var det? sa jag och letade fram teveprogrammet i tidningen. En kändis i undre världen?
– Ja, faktiskt. En som heter Zatlo Schmack. Han har ett halvt öra numera.
