Eva Saint Clairdeckare (nr 1) av Helena Sigander
VARSEL OM MORD
Tre gamla oförklarliga olycksfall med dödlig utgång blir privatdetektiv Eva S:t Clair inblandad i på Rosenlunds herrgård. Motvilligt har hon blivit barndomsvännen Sofie von Schenkens livvakt. Stormrika trettioåriga Sofie ska gifta sig för fjärde gången.
Hennes män brukar förolyckas strax efter bröllopen. Därför har Sofie samlat på sig både misstankar och hat. När en ung man hittas död och upphängd på en krok i herrgårdens skafferi börjar Eva och kriminalpolisen Tor Bonde en gemensam utredning. De kommer varandra nära. I det rafflande slutet får Eva känna på att Tors ex och nuvarande chef, länspolischef Barbara Bonde, är en tuff konkurrent.
Helena Sigander har skrivit en underhållande och uppdaterad pusseldeckare, f.d.Döda män vittnar inte. Nummer 1 i serien om Eva och Tor, rivalen Barbara och katterna som jagar duvor på taken i Gamla stan.
I serien: 2 Vilseledd, 3 Ridå, 4 Mord på väg, 5 Våld vid vatten
Omslag Ulla Lindborg/bild by phaeujik Free MorgueFile
Pris: mjukband 150 kr/ e-bok 50 kr
Eva S:t Clair serien: 
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten
ur VARSEL OM MORD
Kapitel 1
Gardinerna var halvt fördragna mot ljuset. En motbjudande tung lukt fyllde det vackra sovrummet med burspråk och kristallkrona. Det äckliga kom från Red Devil-rosorna i vasen på skrivbordet. Bladen såg ut som brunnet papper, svarta och skrumpna.
– Jag borde öppna fönstret och kasta ut dem i trädgården. I morgon … kanske …
Inte när medicinen äntligen kommit. Attiraljerna fanns i lådan och de var rena. En kopp, en sked att röra ut heroinet med, kanylen och sprutan.
Hon låste dörren.
Hjärtat som bankat, det gjorde det alltid när köpet var klart, av rädsla för att ett förödande misstag skulle ske och leveransen skulle uppdagas och hon inte skulle få göra det här i lugn och ro, kände hon inte av vid pysslandet med pulvret från paketet.
För sista gången. Och aldrig mer.
Hon drog åt gummibandet strax ovanför armvecket. Blodådern pulserade. Nålens sting var föraningen av njutningen som väntade. Sommarens ljud från trädgården blev suddiga och rännilar av eld i armen blev huvudsak och gummibandet gled ned på handleden. Lemmarna fylldes av välbehag. Sinnesstämningen blev lättsam även om det handlade om död.
Död och så vidare och så vidare med begravning och svarta kläder och sorg och tomhet.
Om det inte varit sorgligt skulle det vara komiskt.
– Det är ologiskt och otroligt och inte rätt. Varför gör de inget åt henne?
Tankarna skingrades. I ögonblicket av stiltje flög nuet sin kos. Frasandet av kuddarna och sängkläderna under överkastet. Händerna under huvudet. Blicken halvengagerad i taket. Heroinsolen glödde i magen, så underbart det var.
En klocka pinglade.
Tiden gick.
Klockan pinglade.
Ja, ja.
Klockan pinglade.
Kylan väckte henne. Hon hackade tänder utan att vara medveten om det och skakade av frusenhet och törst.
Det ska inte bli mer av det här, tänkte hon och tvingade sig upp från sängen. Hon hade velat stanna där hela dagen, resten av livet.
Illamående gjorde hon i ordning sakerna och gömde dem i necessären längst ned i sängskåpet. Drog till sängkläderna. Öppnade fönstret i en glipa. Hon tog på en kofta och drog med händerna över armarna för att få upp värmen och gick rastlös fram och tillbaka på mattan, en fyrkant stor som en fängelsecell.
– Om hon inte fanns … om det var hon som … dog.
Hon sjönk ned på stolen vid skrivbordet dränerad på kraft av allt fixande. Hon korsade armarna över bröstet och stoppade in händerna i armhålorna, fötterna låg i kors under bordsskivan.
De rätta orden ska få människan att begripa att ett nytt bröllop är misstänkt. Hennes framfart måste få ett slut. Begravning har följt på begravning. Änkedok på änkedok. Det är inte klokt. Rakt på sak måste det vara. Hon fattar inte annars.
Ögonlocken sjönk ned till hälften.
Det var bråttom med brevet.
De döende rosenbladen i vasen som stod i skuggan av gardinen skälvde. En hel blomma rasade av. Mörka flarn dalade mot golvet men rosbusken i trädgården var remonterande. Det skulle bli nya rosor. Likt onda handlingar föddes knoppar som skulle slå ut, blända, förföra och multna och återuppstå.
– Döda män kommer inte åter. Så dö då … själv.
Kapitel 2
Jag är beroende av allt det där som man kan sammanfatta som olyckliga omständigheter. När folk sköter sig och är lyckliga blir det kännbara dödperioder för mig. Räkningarna växer i högar och jag blir deppig och känner mig övergiven. Vad det betyder i sömnlösa nätter måste man vara egenföretagare för att begripa.
Svartsjuka, svek, kidnappningar och jakten på förlorade förmögenheter är mina specialiteter som privatdetektiv. Det vanliga alltså. Skit, som folk hamnar i och blöder av.
Men de måste höra av sig. Är det ordentlig torka på klienter händer det att jag ropar efter dem i sömnen.
I somras under värmeböljan var en sådan period tills Sofie von Schenken snubblade in på byrån. Det var en chock. Hon, huvudfiguren i mina mardrömmar sedan sex år, tre månader och sju nätter.
Utan vidare vräkte hon upp dörren och höll på att ramla för tröskeln är hög. Men hon kom på fötter. Likt djävulen själv förflyttade hon sig raketsnabbt till besöksstolen.
– Någon tänker döda mig, Eva.
Tänk, det gladde mig!
Hon tog fram en spetsnäsduk och gnodde sig med den i ansiktet.
Vi var gamla adelsbekanta. 1 vår unika socialgrupp känner alla alla. Många av oss är släkt med varandra. Det var inte Sofie och jag. Vi hade varit rivaler. En måste förlora. Det blev jag.
Jag hatade henne.
Vid knappa 30 såg hon ut som tjugotvå. Jag visste att hon var nedlusad med arvspengar efter en rad förmögna döda äkta män. Själv var jag inte gift, hade aldrig varit det. Och hon, den jävla människan hade sett till det.
Sorger och begravningar bet inte på Sofie. Hon hade inte ett grått hårstrå, inte en enda rynka i pannan eller celluliter på rumpan, det hade hela världen kunnat se på badbilder av henne i veckopressen. Kvinnan hade självklart dåligt anseende, för det finns rättvisa i världen, men karlar kunde inte motstå hennes bottenlösa koblick.
Hon tittade upp från spetsarna och fäste sin kreaturuppsyn på mig och hävde barmen upp och ned.
– Jag vill inte dö, Eva. Jag ska gifta mig om tio dagar med en underbar man från Norge.
– Kunde just tro det, Sofie. Ny kille på gång. Grattis.
Jag ville att hon skulle dra från mitt kontor, samtidigt var jag nyfiken.
– Madam Marion håller på att ändra min klänning från Dior i Paris. Massor av gäster kommer att flygas in från hela världen. Pressen är inbjuden. Förberedelserna är i full gång på Rosenlund, du vet min herrgård som jag fick av min förre man Karl Wilhelm von Schenken.
– Vad roligt att han kunde bidra med något, sa jag.
– Du måste lyssna på mig.
– Jag är nerlusad med klienter.
– Läs, Eva.
Ett vitt kuvert singlade ned mellan oss. Inuti var ett hotelsebrev, det larvigaste jag har läst, nedklottrat på ett avrivet kollegieblockspapper.
Sofie
Du ska vigas i svart nästa gång. Rakt ned i jorden.
Förbered dig på att dö.
Kristallens hämnd
Vem som helst kunde fatta att det var ett fånigt skämt från en knasig person med IQ som en fiskpinne, troligtvis en nära bekant till Sofie.
På ett vis var jag besviken. Sofie var rik och känd och hade det funnits en hotbild hade jag fått något att göra.
Sofie jämrade sig bakom näsduken. Hon behövde skydd, en bodyguard.
Det var mitt i sommaren och semestertider. Stockholm var avfolkat. Det var värmebölja och hett som i Dantes inferno på kontoret under takåsarna i Gamla stan. Jag hade vätskebrist och åt salt med en tesked. Mina katter Gul och Svart hade inte fått ett hederligt mål Whiskas på flera veckor.
– En livvakt, för hur länge då? sa jag.
– Till bröllopet.
Det var inte lång tid men jag kunde bara inte säga ja. Inte till den förbaskade, illojala, samvetslösa …
Jag bytte spår.
– Har du någon aning om vem som ligger bakom det här nonsensbrevet? sa jag. Vem tror du det är?
– Jag vet inte.
– Du Sofie, jag tror inte att du ska bry dig om det, sa jag och fläktade med t-shirten som kletat fast på kroppen.
I det ögonblicket såg flergångsänkan, möjligen brudveteranen, liten och utsatt ut. Det var ju faktiskt ett dödshot, sa hon och jag borde skärpa mig.
Utan att tänka mig för höll jag med om att det var ett otäckt brev. Hotelsebrev är obehagliga, det hade hon rätt i.
