Eva S:t Clairdeckare (nr 2) av Helena Sigander
VILSELEDD
Likstanken får polisen att bryta upp dörren till en lägenhet i Vällingby. En naken mördad blondin i 30-årsåldern hittas död och synnerligen misshandlad. Förbryllande är det vackert f dukade matbordet och två packade resväskor. Kvinnan kom inte iväg på sin rea. Ett mord med liknande scenario begås i Nacka. Båda kvinnorna arbetade inom skolan.
Kriminalintendent Tor Bonde får hand om fallen. Samtidigt anställs privatdetektiv Eva S:t Clair som vikarierande engelsklärare på ett gymnasium. Hon har ett uppdrag från en svartsjuk 65-årig kvinna att kolla om hennes man Folke, svenskläraren och poesiälskaren, är otrogen. Evas och Tors fall korsar varandra, och leder till en skakande upplösning, under vilken Eva inser att som vanligt är länspolischef Barbara Bonde, Tors ex och chef, en tuff konkurrent.
En feel good pusseldeckare med ihållande spänning, djup tragik och befriande humor.
Omslag Ulla Lindborg, bild by jdurham FreeMorgueFile
Mjukband 150 kr / e-bok 50 kr
Eva S:t Clair serien: 
Varsel om mord
Vilseledd
Ridå
Mord på väg
Våld vid vatten
ur Vilseledd
Kapitel 1
Det var stanken från lägenheten som alarmerade grannarna. Tung och kvalmig hade den växt ut i trapphallen i flerfamiljshuset och gjort sig så märkbar att de boende hade börjat diskutera om det inte var på tiden att göra något åt det.
Polis tillkallades när lukten bokstavligen satt i väggarna. De två uniformerade polismännen som fått anropet stod och andades in skiten genom brevlådan tills låssmeden kom, en karl med oproportionellt långa armar och en osynlig cigg i mungipan.
Det hördes ett knakade mekaniskt ljud. Dörren gick upp. Låssmeden drog hörbart in andan där en cigarrett inte fanns och prasslade fram ett papper ur bröstfickan på snickarbyxorna och pekade var underskriften skulle stå. Den polismannen som hade ett nedhasat ögonlock skrev under. Låssmeden gjorde en gest som om han var på väg att spy, mötte polismannens halva blick och vände på klacken och gick.
De två polismännen trevade sig in i den mörka hallen. Fastän de känt liklukten kunde de inte hålla tillbaka rop av avsky. Det söta äckliga fick det att vända sig i magarna.
– Fy fan, för att ligga och ruttna.
– Nej, det vill man inte.
Två Gucciresväskor stod på golvet. Den polismannen som var kraftig och hade en astmatisk andning lyfte upp dem. Väskorna var packade. Med blå penna var namnet Agneta Stare och lägenhetens adress präntad på lappar runt väskhandtagen.
Polismännen bytte blick.
Enligt kollningen var Agneta Stare folkbokförd i lägenheten. De hade försökt nå henne men inte fått tag i henne. Var det hon som inte kommit iväg. Eller någon annan.
Det var en välplanerad två rum och kök vid Vällingbyplan. En balkong vette mot en höstgulnande plantering med träd med hängande svartbruna grenar, blanka av väta.
Krukväxterna i vardagsrummet var gröna och inget fel på. De var kopplade till en automatisk bevattningsanordning. Det var en sådan grej som tillät ägaren att lämna dem i ungefär en månad. Maten på det festligt dukade bordet var däremot mögligt och spred en unken rutten lukt, fast den klibbiga liklukten kom inte från det.
Det var en kvinna.
Hon var naken och illa behandlad, det kunde poliserna avgöra från tröskeln till sovrummet. Hon var uppvräkt mot ena sängkanten, bortslängd som en sopa. Kontrasten till den i övrigt prydliga lägenheten med möblerna i symmetrisk ordning och arrangemangen på matbord förstärkte intrycket av kaos och våld i sovrummet.
Det värsta var blodet, kladdet på kvinnan och de mörka fläckarna som stelnat på sängkarmen och madrassen.
Polismännen kunde inte sätta ord på lidandet.
– Så här ser det ut när tjejen har storstädning hemma, sa polismannen med ögat som inte helt var med, han sträckte på hakan och nacken och kollade runt. Inte en pinal på rätt plats.
– Storstädning?
– Glöm det, Steffe. Vänta tills du får en partner.
Lakan och örngott fattades. Sängbordet och sänglampan var rubbade ur läge.
– Mycket blod, var det.
– Hon har fått sig en omgång. Det är tydligt.
Kroppen hade märken av slag och troligen sparkar. Det kunde ha börjat med några örfilar, tänkte de, sedan knytnävsslag i magen, vid örat fanns en utgjutning. Obduktionen skulle ge svar. Den skulle också avslöja den egentliga dödsorsaken. Men hon var död och hade varit det under en tid. De två polismännen kunde endast gissa hur länge.
De cirkulerade försiktig runt sängen, i plastöverdrag på skorna och latexhandskar på händerna.
Liket var utplattat i huden, färglöst, närmast grönt. Pupillernas olika storlekar gav den döda ett vilt utseende. De uppspärrade ögonlocken, som kunde vara ett tecken på hastig död, tillsammans med den nedfallna underkäken och ansiktets mörka likfläckar målade upp en skrämmande bild av skrik och fasa.
– Vi kan inget göra här, sa Steffe. Jag går och ställer mig på balkongen.
– Vänta med det. De vill oftast ha det ovädrat.
De, teknikern som skulle komma och se på brottsplatsen med andra ögon och tala om henne på ett vetenskapligt vis.
Rättsläkaren ropade hallå i hallen.
– Mord? sa han mot Steffe som mötte honom.
– Jepp. Det där har hon inte fixat på egen hand. Knappast en olyckshändelse.
Rättsläkaren upptäckte vid en snabb yttre besiktning blodspår i den dödas hörselgång. På hennes hals trodde han sig urskilja märken efter naglar som vid strypning. De tydliga tecknen på hennes kropp tydde på yttre våld. Han vände upp ögonlocken, blodstrimmor under dem talade också för strypning.
– När tror du det här hände, sa polismannen med halvögat. För en månad sedan?
– Kanske det, sa rättsläkaren, en rimlig gissning.
Det var något teatraliskt över alltihop. Kvinnan i sängen var slängd på ett hånfullt vis.
– En ren oförskämdhet, tycker jag spontant, sa Steffe. Räckte det inte att banka livet ur henne?
– Hon hade inte tänkt sig något sådant, sa den andre polisen och sänkte båda ögonlocken.
Festbordet såg ut som en scen ur en film, i alla fall väldigt övertänkt. Kristallglas, linneduk och bestick från Svenskt Tenn. En Beaujolais Patriarche var upphälld i glasen. Det som en gång hade varit en köttgryta stod mitt på bordet i en karott, som liksom porslinet kom från Villeroy&Boch. Det var en kärleksmåltid. De svarta maskarna som dött i fat och skålar visade att saker och ting hade spårat ur.
På soffbordet låg en cd av Ulf Lundell. Texten på omslaget skymdes av skivan som var urtagen. Han som hette Steffe böjde sig fram.
Kärlekens tystnad skriker i husen
Och slamrar i järn och sten
Kärlekens vindar blåser ut ljusen
Och ruvar som tigande trän
Kärlekens dårar skakar i frossa och ber om en enda sekund …
– En sekund. Det ska ingen behöva be om, sa den andre polismannen. Inte ens för sitt liv. Man ska inte behöva be om något. Det är för djävligt!
Det var ingen överdrivet lyxig lägenhet. Några väl utvalda ting, som singlar med hyfsad inkomst brukar gilla, blandat med arvprylar. Silverljusstakarna och kristallglasen var framtagna till den här middagen.
– Som om hon fyllde år, eller nåt.
– Sista gången i sånt fall.
På väggen hängde ett foto av ett gammalt par framför en stuga på landet med fruktträd och pergola. Bredvid hängde ett konfirmationsfoto i silverram, en ung flicka med ett blygt leende och med huvudet en aning på sned. Håret var blont, liksom den dödas. Det var samma tjej, hon i sängen cirka tjugo år efter konfirmationen.
